Annorlunda. Och stolt!

Jag har tagit ytterligare ett steg i min integrering. För min del bestod steget i att jag bestämde mig för att använda damernas omklädningsrum på mitt gym. Wow, vilket kliv, småler kanske du som aldrig behövt fundera på saken. För mig var det förenat med mycket blandade känslor. Jag vet att jag är avvikande. Att jag är annorlunda. Skulle jag komma att bli accepterad eller uttittad? Skulle någon vända sig till personalen och kräva att jag lämnade lokalen?

Inget av det jag fruktade hände. Och det är just fruktan det handlar om, min egen fruktan att inte passa in. Den måste jag lära mig att hantera och inse för det första att jag har lika mycket rätt till det omklädningsrummet som någon av de andra För det andra att även om jag inte ser ut som Cate Blanchett (Såg henne i huvudrollen i ”Carol” på bio igår. Gå och se denna underbara film!!!) så är mitt utseende kvinnligt nog. Men duschar gör jag hemma. Ett steg får räcka. Tills vidare.

Men att känna utanförskap är sannerligen något jag delar med många, många andra. Det räcker med att ha en hudfärg som inte kallas vit. (Vem har förresten sett en ”vit”? På bårhuset kanske…) Läs till exempel den utmärkta artikeln om Julie och hennes mamma Maureen i SvD serie ”Mina svenska barn”

Familjen har flera gånger rest till olika afrikanska länder. Maureen berättar om hur hennes (vita) sambo under en av resorna sa att han nu kunde förstå hur Maureen och Julie känner sig i Sverige – de utmärker sig och blir ständigt påminda om alla egenskaper och föreställningar kopplade till deras hudfärg. Från resorna minns Julie mest känslan att det var häftigt att vara en i mängden.

– Jag tror det har varit nyttigt för mig att ha varit i en miljö där jag känner mig accepterad. Alltså, det gör jag här också fast inte på samma sätt. Folk kollar på mig

Detsamma gäller förstås om du är rullstolsburen, är över- eller underviktig, inte talar så bra svenska eller en så banal sak som att ha ett namn som inte låter svenskt. Och mycket annat.

different-6Integrering tillhör inte nyordslistan i SAOL, men sällan har det ordet använts så flitigt som just nu. Det som anses allra viktigast för dem som kommer till vårt land som asylsökande är att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället. Men vad innebär det egentligen att integreras? Att bli som alla andra? Men ingen av oss är ju som alla andra! Tänk om vi kunde vända på begreppen och istället se på det ovanliga som något positivt och tillåta mig själv att vara stolt för den jag är.

Sverigedemokraterna är nu det snabbast växande partiet i opinionsundersökningarna. Var femte tillfrågad menar sig vara beredd att lägga en röst på dem i nästa val. Men vad är det då en lägger sin röst på? SD har gjort invandringen och flyktingpolitiken till sin huvudfråga och Jimmie Åkesson menar att det handlar om att värna den svenska välfärden när han vill ha totalstopp för asylsökande. Men svensk ekonomi tycks gå hur bra som helst. Läs till exempel Peter Wolodarskis krönika i DN före jul Här ett citat:

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”.

Så det kan väl knappast vara oron för att Sveriges ekonomi skall gå åt pipsvängen som driver SD, men det är ju ett argument som lätt går hem i stugorna. Snarare är det väl så att det som oroar Jimmie och hans partikamrater är att det ”svenska” skall gå förlorat, att vår identitet som nation kommer att upplösas när så många kommer hit som inte är ”som oss”. De tongångarna har vi hört förut och de ger mig kalla kårar.

Sverigedemokrater talar inte sällan om ”vårt kristna arv” som en del av det svenska. Som kristen slås jag ofta av hur Jesus odlade sin särart och valde att inte låta sig integreras. Jag slås också av hur han drogs till och drog till sig så många av alla dem som inte var integrerade enligt den tidens mått. Hans budskap var inte att alla skulle vara likadana, men att alla var del av en gemenskap där ingen skulle lämnas utanför.

Jag drömmer om ett samhälle där vi uppskattar det som är ovanligt, det som är annorledes. (”på annat sätt”, se SAOL gammelordslista!) Jag längtar efter en tid när det är möjligt för var och en att vara äkta stolt över sitt annorlundaskap och ta vara på det, antingen det handlar om vilken färg jag har på mitt skinn, vilken bakgrund jag har, vilket språk jag är bekväm med, vilket kön jag identifierar mig med eller vilket kön jag attraheras av.

I många år levde jag i rädsla för min egen särart och såg det som ett hinder för gemenskapen. Tänk om folk fick veta?! Jag har lärt mig inse hur rädd jag även varit för det annorlunda hos andra. Ibland gör sig den rädslan påmind igen. Aj!

För många transsexuella är det en kamp att ”passera”, att så mycket som möjligt se ut som en i mängden. Laverne Cox, den kända transsexuella skådespelerskan i TV-serien Orange Is the New Black, hörde jag i en intervju uttrycka att transsexuella skulle vara stolta över att de inte är som alla andra. Jag instämmer helhjärtat! Men att vara äkta glad över att vara den jag är, kommer inte över en natt. Det är ett arbete, en process. Kanske kommer den att vara livet ut. Men jag jobbar på det! Och hoppas att det också skall hjälpa mig att vara uppriktigt glad åt andra annorlunda.

http://www.svd.se/kanner-mig-som-en-i-mangden–fast-anda-inte/om/mina-svenska-barn

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma/.