Gör kyrkan trygg(are) för transpersoner

Jag är präst. Det vet många efter nästan 40 år. Inte heller är det nu någon hemlighet att jag också är transsexuell. Det innebär, för den oinvigde, att jag inte är överens med barnmorskan om det kön hon tilldelade mig när jag föddes. Men när jag för snart fem år sedan berättade för mina medarbetare gick det som en chockvåg genom dem och hela församlingen. Kunskapen om trans var i det närmaste obefintlig och för somliga var just kombinationen präst och trans en omöjlighet. Underliggande låg ofta föreställningen om att det på något vagt och obestämt sätt var ”syndigt”. Och jag, som levt hela mitt liv i kyrkan, och borde känna mig mer hemma än de flesta, upplevde snart ett alltmer tilltagande främlingsskap.

I samhället märker vi en sakta förändrad attityd till transpersoner. Transsexuella träder fram i offentligheten på ett sätt som vi inte varit med om tidigare. Laverne Cox (från TV-serien Orange Is the New Black), Bruce, numera Caitlyn Jenner, Saga Becker (Guldbaggebelönad för sin roll i filmen Någonting måste gå sönder), och nu senast ”superrektorn” Lena Axelsson Kihlbom, som i Skavlan berättade att hon föddes som pojke.

Vi har sakta börjat förstå att transpersoner, som är ett paraplybegrepp för olika former av könsnormsöverskridande, finns överallt. Självklart finns de också i våra församlingar. De flesta lever dock med sin transidentitet dold för omvärlden. Det finns en stor rädsla för hur en skulle bli bemött om en berättade. Skamkänslan är helt enkelt för stark.

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när kyrkan tog tag i frågan om homosexuella. Många av oss minns till exempel skriften ”De homosexuella och kyrkan” från 1972, ännu fler minns nog samtalsdokumentet ”Homosexuella i kyrkan”, två skrifter som bidrog till att tydliggöra homosexuellas hemortsrätt i kyrkan. Det är nu hög tid att ta itu med frågan om hur kyrkan ser på olika former av transidentiteter. Den tystnad som omger transpersoner i kyrkan måste få ett slut, för  den skapar osäkerhet, den sårar och utestänger. Tystnad gör helt enkelt ont.

Välkommen till tyst avdelning

Våra församlingar behöver utrustas för att bli en tryggare plats också för transpersoner. Att de är i behov av en sådan tryggare plats framgår med all önskvärd tydlighet av den rapport om transpersoners hälsa som Folkhälsomyndigheten presenterade i böran av juni i år.

I undersökningen som är den mest omfattande som hittills gjorts i vår land, deltar 800 transpersoner. Av dem svarar hälften att de någon gång under det senaste året övervägt att ta sitt liv. En tredjedel anger att de också försökt. Bara c:a 10% anger att de kan leva fullt ut enligt sin transidentitet. Transpersoner är också en utsatt grupp i samhället, som ofta får vara med om kränkningar, trakasserier och våld. Därför drar sig också många transpersoner undan vanligt socialt liv, som till exempel att gå på bio eller besöka simhall och gym. Detta gäller inte minst unga transpersoner.

Från andra kristna har transpersoner ofta fått höra att de ”sätter sig upp mot Guds skapelseordning”, att det är avskyvärt för Gud med en man som klär sig i kvinnokläder, att de skall vara nöjda med den kropp Gud gett dem och så vidare. Många brottas därför också med skam och skuld. Att inte få bli bejakad som den en är gör ont. Därför närmar sig transpersoner kyrkan med stor försiktighet. De behöver mer än andra få höra ett tydligt välkommen från en församling som vet vad den talar om. Våra församlingar behöver få transkompetens, det vill säga kunskap om vad trans står för och hur en bäst bemöter transpersoner så de känner sig hemma och välkomna.

Transpersoner är inget ”problem att hantera”. De är Guds gåva till kyrkan. Där de tas emot öppnas dörren också för andra som känner porten trång och tröskeln hög till Guds hus. Och det leder till ”frihet för de fångna, syn för de blinda och åt de förtryckta frihet”.

Ann-Christine Ruuth

Präst och föreläsare