Jesus är ingen bättre tomte

I en ledarkrönika i senaste numret av Kyrkans Tidning (49/2016)skriver Mattias Lönnebo i en jämförelse mellan Tomtens rike och Guds: ”Vi får komma med våra tvivel, våra goda och dåliga sidor och ändå accepteras.” Det låter kanske bra. Men ingen av oss är accepterad. Lyckligtvis.

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag skall bli
och lev i mig.

Den här enkla psalmen som har nr 767 i psalmbokens tillägg har fastnat i mitt och mångas hjärtan. Den är en bön, en innerlig bön om gemenskap med Gud. Och fastän jag så ofta och så gärna har gjort den bönen till min så är det som om mitt hjärta allt oftare vill påminna mig om att det är en bön som blivit hörd, den beskriver hur det faktiskt är.

Hur många år har det inte tagit mig av mitt liv för att förstå att Gud är den som ständigt möter mig som den jag är. Inte som den jag önskar att jag vore, utan som den jag faktiskt är just nu i varje ögonblick. Så länge levde jag i tron att om jag bara lyckades förändra mig, mitt tankeliv, mitt sinne, mitt handlande så skulle Gud säkert vara beredd att möta mig. Om jag bara.

2017 firar vi 500-årsminnet av Martin Luther och reformationen och i luthersk kristendom är nåd ett storord. Under mina första år som luthersk präst lade jag stor energi i mina predikningar på att förklara vad nåden innebar. Mitt svar var i sammanfattning att eftersom människan syndat mot Guds lag så krävdes en vedergällning. Men det skulle innebära mänsklighetens undergång. Istället sände Gud sin son som fick dö på korset och därigenom betalades min och alla människors skuld. Så kunde jag och andra få nåd, bli rättfärdiga i Guds ögon. Luther fann, i sin personliga kamp med Gud, att han accepterades på grund av Jesus död. ”Jesus räddade oss alltså från Gud?” som den amerikanske förkunnaren och författaren John Bell retoriskt frågar i sin bok ”Kärleken vinner”.

Det går väl an att kunna lyfta fram enstaka försyndelser och få dem förlåtna. Det går väl också an att veta att Guds nåd omfattar även de synder jag inte kommer ihåg eller känner till. Men för mig som större delen av mitt liv kämpat med övertygelsen att jag inte bara gjorde felaktiga saker utan att jag ”var fel” ledde det inte till någon befrielse.

I slutet av 70-talet svepte en karismatisk våg över Sverige och den drog mig med. Nu handlade det inte så mycket om att göra rätta saker som att ha en relation med Gud, att söka Gud. För första gången fick jag på allvar lära mig mer om den heliga Anden och att det gick att ha en personlig relation med Gud. Det väckte en enorm längtan i mig. Och just denna längtan efter mer av Gud var ett tema som ofta återkom i karismatiska sammanhang.  Den karismatiska rörelsen tycktes vara svaret på vad jag behövde. Och visst var det ofta härligt med fantastisk lovsång och stor hänförelse. Men det blev inte sällan till ett slags andligt uthållighetsprov, och min uthållighet tycktes aldrig räcka. Ja, i själva verket förstärktes bara min känsla av otillräcklighet. I varje ögonblick som jag tyckte mig komma nära var det som om allt drogs undan igen och jag var lika långt från Gud som jag alltid varit. Ständigt påmind om min ofullkomlighet.

Love Quotes - I have looked at you in millions of ways and I have loved you in each.

Några bibeltexter hjälpte mig. I all stillhet började Gud tala till mig. För trillionte gången läste jag den liknelse som sägs handla om en förlorad son. Men det fanns ju en son till, en som precis som jag försökt göra allting rätt. Det är han som får höra om hur lillbrorsan kommit hem och hur pappan kramat om honom och ordnat med fest. Och han blir så arg och ledsen att han omöjligt kan vara med. Men pappan kommer ut och till sin upprörde son säger han: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.”  Ord som accepteras kommer inte ens i närheten av att beskriva det som hände. Och berättelsen drabbade mig. Liksom Jesus ord till den blinde tiggaren utanför Jeriko: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Kunde det vara möjligt att den viktiga frågan inte var vad jag skulle kunna göra för Jesus, utan den allra viktigaste vad jag själv djupast längtade efter i mitt liv?

För mig är inte det största att få höra att Jesus dog för mig, en syndare, så jag skulle kunna få förlåtelse. Och bli acceptabel. Det lämnar mig liksom alltid i sticket, i ett ständigt underläge, en omöjlig tacksamhetsskuld som jag inte vet vad jag skall göra med. Nej, för mig är det största att Gud valde att komma hit, bli som en av oss, dela vårt liv, mitt liv. Sådant det är. ”För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är” skriver Olov Hartman i en den finaste julpsalm jag vet (SvPs 38). Den uttrycker precis vad det handlar om. Och nu när Gud väljer att möta mig som den jag är, där jag är, vågar jag också möta mig själv. Och rädslan och självföraktet släpper sitt grepp.

Jag behöver inte be att Gud skall hålla mitt hjärta nära sig. Det har han gjort från min allra första stund. Där, nära hans hjärta, har jag en plats som är min och ingenting skall kunna skilja mig från Guds kärlek. Gud håller mig ständigt nära sig, så nära att jag kan höra Guds hjärtslag: För dig. För dig. För dig. Och där nära Guds hjärta får jag vila. ”Jag har lugnat och stillat min själ. Jag är som ett litet barn i moderns famn” (Ps 131:2). Ack, jag är fortfarande rastlös. Har svårt att vila. Men jag försöker öva mig! Att Gud håller mig intill sitt hjärt innebär förstås att jag är buren. Jag har ofta tänkt på Gud som en förälder som genom långa vaknätte bär sitt oroliga barn som inte vill somna. En kånkande Gud. Med ömma händer håller Gud mig och släpper inte taget. Inte för en sekund.

Vad jag skall bli kan jag inte ens ana. Vi ska bli lika Jesus står det. Inte så dumt! Men jag anar att det som väntar är att jag, du, vi alla skall få se oss sådana vi verkligen är. Inte den förvrängda bild vi så ofta gör av oss själva, en bild som vi helst vill dölja. Nej, det som väntar är att vi skall få se oss sådana vi är i Guds blick, i hans skaparblick. Då skall vi bli sådana vi var tänkta från början och jag tror det kommer att fullständigt ta andan ur oss. Det är då det blir uppenbart vad som menas med att vara skapad till Guds avbild.

Det är ingenting som bara väntar en gång i himmelen. Det är en process som sker hela tiden, den som alltid sker i Guds närhet. För när Gud möter mig som den jag är och håller mitt hjärta nära sig då är det något helt annat än att helt passivt bli accepterad. Det är en förvandlande kraft som gör mig till den jag ska bli. Och som ger mig kraft att inte så mycket söka efter att se Gud som att se de människor som finns runt omkring mig.

För Gud har inte bara kommit för att dela mitt liv från utsidan. Han har valt att dela det från insidan. Gud bor i mig. Jag behöver inte nödga Gud att stiga in i mitt liv. Gud är redan där, så som hen alltid varit det. Och lika närvarande när jag inte visste det eller fattade det. Gud väljer att bo i mitt hjärta, i ditt hjärta för att jag skall veta att jag aldrig är ensam, att jag är skapad till Guds avbild och att ingen av oss någonsin har rätt att se sig som något annat än just det.

Därför är det fullständigt meningslöst att försöka jämföra Guds rike med Tomtens rike. Jesus är ingen bättre form av tomte, han är något helt annat. Låt oss aldrig förminska oss själva och Guds handlande med oss och påstå att vi är accepterade. Vi är älskade. Punkt.

Och nu till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en på alla sätt välsignad jul!

Ann-Christine Ruuth