Ann Heberlein, den banala godheten och jag

”Jag har alltid betraktat välgörenhet som en borgerlig hobby – något som välbeställda damer ägnar sig åt för att kunna vältra sig i sin egen rättfärdighet.” Så skriver Ann Heberlein i en artikel betitlad ”Den banala godheten”(17/12) med en hänvisning till något hon läst i Strindbergs Röda rummet. Framförallt ifrågasätter hon det berättigade i att ge pengar till tiggare.

Kära Ann, och alla andra som delar hennes åsikt om det förkastliga att skänka pengar till behövande. Jag vill härmed göra en bekännelse: Jag ger ger pengar till tiggare. Jag inser att jag på detta sätt löper risken att bli kallad för diverse och betraktad som en naiv idiot. Men ok, jag tar risken. Varför gör jag det då?

För att förklara det skulle jag vilja använda mig av något som biskop Fredrik Modéus sa i sin predikan på nyårsdagen i Växjö Domkyrka. Biskopen tog upp det som vi alla ofta tänker på, det alltmer hårdnande samhällsklimatet. Och han ställde frågan: Tänk om vi vänjer oss? Tänk om vi sakta men säkert kommer att leva i övertygelsen att det är så här det ska vara? Och jag kom att tänka att det här är kanske en av kyrkans allra viktigaste uppgifter just nu, att se till att vi inte vänjer oss. Att om och om igen påminna oss om vårt ansvar för varandra och andra. Att stå emot. Det av ett antal kyrkoledare initierade Juluppropet till stöd för en mänskligare flygktingpolitik  är en sådan påminnelse. (Det är inte för sent att skriva under!)

Juluppropet_vinjettbild(2).jpg

Det som står på spel är inte bara vår inställning i en viktig fråga. Det är det djupast sett mänskliga hos oss som utmanas. Ann Heberlein efterlyser en rationell analys, där vi noggrant värderar vårt handlande efter effektivitet och långsiktiga verkningar. Ja, detta har vi rätt att begära av våra makthavare. Men jag som människa måste först och främst slå vakt  om mitt hjärta.

Och detta är skälet till att jag skänker en slant emellanåt till Kristina som sitter utanför min ICA-butik. Inte i första hand för att jag skall få ”vältra mig i min egen rättfärdighet”. Jag är långt ifrån så rättfärdig att det skulle finnas något att vältra sig i.

Nej, jag gör det för att jag är rädd, rädd för att jag så vänjer mig att gå förbi att jag till sist inte ser varken henne eller någon annan i nöd. Jag är helt enkelt rädd att bli så förhärdad att jag därigenom förlorar det som kännetecknar en MÄNNISKA, nämligen förmågan till omsorg, empati, medkänsla. Utan att först analysera och värdera. Jesus ger rådet att när vi ger en allmosa ska vi inte låta den vänstra handen få veta vad den högra gör. Det är en god bild för vad det handlar om.

Ann Heberlein menar att ge till tiggare är ”att understödja ett orättfärdigt och omoraliskt system”, att inte vilja arbeta för undanröjandet av själva orsaken till tiggandet och därmed motverka nödvändiga förändringar. När jag ger till Kristina så är det, enligt Ann, kontraproduktivt, naivt och dumt.

Jag är fullt på det klara med att om det gäller de rumänska tiggarna så behövs det sannerligen betydligt kraftfullare tag än det jag kan åstadkomma, och jag vill verkligen att de med makt kraftfullt arbetar för en varaktig förändring. Ingen, absolut ingen, skall behöva förnedra sig till att tigga.

Men jag ser en ung kvinna utanför ICA som inte anser sig ha något annat val än att i snö, regn, blåst och kyla utlämna sig åt mig och andra som skyndar förbi. Hon anser sig just nu inte ha något annat val. Och jag tror att hon är kapabel att bäst bedöma sin egen livssituation och vad hon nu anser nödvändigt, snarare än jag, en ”välbeställd dam”, från den övre svenska medelklassen.

Jag ger alltså som ett försök att inte i denna hårda tid förlora min egen mänsklighet. Enkla kvinnor i kyrkliga syföreningen som sannerligen inte var välbeställda har lärt mig. Liksom ytterst fattiga människor i Zimbabwe. Jag tar hellre dem till föredöme än något som Strindberg skrivit om för snart 140 år sedan.

Så kära Ann, om du i mitt givande kallar mig banal, då bär jag gärna den titeln.