Jesus i Prideparaden

I mitt jobb som föreläsare har jag medverkat vid pridefestivaler på en mängd platser över hela landet. Tyvärr är det inte så ofta jag har möjlighet att gå med i den avslutande paraden. Men häromveckan gick jag i en medelstor svensk stad tillsammans med tusentals andra. Hela paradvägen var på båda sidor packad med glada människor som viftade och hurrade. Känslan var fantastisk! Och jag blev så oerhört glad att detta numera händer nästan överallt i vårt land och inte bara i storstan.

I många städer har Pride blivit en del av det som utmärker orten. Pride är något som görs tillsammans: Kommunen, landstinget, näringslivet, idrottsvärlden, alla är med. Och kyrkan, skulle jag vilja tillägga men kommer av mig. För när jag i den här paraden ser mig omkring bland dem som går under Svenska kyrkans paroll finner jag bara en liten skara människor. De är förvisso mycket glada och entusiastiska men bland dem hittar jag knappast en enda av prästerna på orten.

En avsevärt mindre församling en bit från tätorten kommer med en stor skara, alla i likadana färgglada T-shirts, och med kyrkoherden i spetsen. En bidragande anledning är nog att i denna församling har de, råkar jag veta, jobbat målmedvedtet med att öka kunskaperna och förståelsen om HBTQ.

Hej präster, vart tog ni vägen?

Jag vet att Svenska kyrkan i staden brukar bidra med en summa pengar till olika arrangemang under prideveckan. Gott så. Men som i så många andra sammanhang är det inte pengarna som är det viktigaste, det är den personliga närvaron. Och den skall inte underskattas!

Så hur kan det komma sig att när hela civilsamhället med kommunstyrelsens ordförande och landshövdingen i spetsen visar sitt engagemang och personliga närvaro då väljer prästerna i staden att göra något annat? Det kan tilläggas, tyvärr, att så här förefaller det, enligt min erfarenhet, vara på många håll. Det är en liten skara entusiaster som driver frågor som har med HBTQ att göra och när det är dags för Pride är det också dessa som kommer från kyrkan och nästan ingen annan. Och kyrkoherden och de flesta av prästerna lyser nästan alltid med sin frånvaro.

Naturligtvis går det ju att invända att det är ju ändå så många andra som kommer. Och alla vet ju ändå var kyrkan står. Eller? Men när det gäller arbetet för människors lika värde går det inte att delegera ansvaret till några andra. Vi har alla ett gemensamt ansvar att verka för öppenhet och frihet. Inte heller går det att hänvisa till något som beslutats vid ett sammanträdesbord och kanske formulerats i ett vackert uttalande. Det är handlingen som räknas. Och jag tror att det är en mycket grov felbedömning om en tror att synligheten i form av till exempel prästers personliga närvaro inte har någon betydelse.Präster representerar för de flesta människor kyrkan. Och Jesus, kanske ska tilläggas. När präster är frånvarande innebär det  att kyrkan sviker människor som på så många sätt behöver ett tydligt stöd. Och Jesus får gå på egen hand.

Den som eventuellt tror att motståndet mot homosexuella och transpersoner är övervunnet i Sverige har dessvärre fel. Folkhälsomyndigheten publicerade häromåret en undersökning om transpersoners livssituation. Den visade att bara 10% ansåg att de kunde leva fullt ut i enlighet med sin transidentitet. Många kämpar med självmordstankar och avstår från socialt liv av rädsla för att bli hånade och kränkta. Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet, ger i en artikel  häromdagen (15/5) med rubriken ”Låt homofoberna kliva in i garderoben i stället” en rad exempel på hur homofobin är långtifrån död.  I mina hemtrakter fick vi för inte så länge sedan ett tydligt exempel på det när den främste kyrkopolitikern i Växjö Stift, Bruno Edgarsson, i en intervju klargjorde sin mycket negativa hållning och att kyrkan inte borde delta i något Pridearrangemang. Han fick snabbt erfara att det inte var den allmänna meningen bland andra kyrkligt förtroendevalda och fick lämna sina uppdrag.

Jag tror och hoppas att det är mycket få präster som tycker att Bruno har rätt. Men när prästerna är pridefrånvarande får Bruno rätt i alla fall. Den goda nyheten är att det finns möjlighet till omvändelse, för Bruno, för präster och alla andra, om inte annat så till nästa års upplaga av Pride. Kära prästkollegor, kom! Ni behövs!

Ann-Christine Ruuth