Veckans ord: Könskorrigering

När min fru återvände till jobbet efter semestern visste inte alla av hennes kollegor att hon nyligen gift sig med mig. Kollegan gratulerade till vigseln men kunde inte bärga sig, frågan måste fram: ”Är hon opererad?” Min fru förklarade att det var en typ av frågor som hör till den personliga integriteten och som därför inte bör ställas. Det visade sig att kollegan nyss läst en stort uppslagen artikel om en transperson som utförligt redogjort för alla detaljer i sin transition, även kirurgiska ingrepp och att hen därför ansåg det naturligt att fråga.

Det är numera inte alls ovanligt att kunna läsa om transsexuella i media. I ofta stort uppslagna artiklar berättar människor öppet och utförligt om sin resa. Och jag antar att det är bra, även om jag ibland känner ett stort behov av att ropa stopp. Snälla nån, en måste inte svara på varenda fråga journalisten ställer, ibland om de mest intima saker, frågor som de flesta andra aldrig skulle drömma om att redovisa offentligt. Men det är som om transsexuella förväntas redovisa allt, och vi ställer ofta upp alldeles för villigt. Ibland är det uttalade syftet att hjälpa andra i samma situation. Men om du berättar allt, leder det snarare till att andra också förväntas göra detsamma, något som de kanske inte alls är beredda till. Framförallt bidrar det inte till ökad insikt om vad saken gäller.

Det är tydligt att det som framförallt tilldrar sig ett väldigt stort intresse är kirurgiska ingrepp i könsorganen, något som i media brukar kallas könskorrigering. Det är ett ord som är mycket missvisande och som numera alltmera sällan används i professionella eller andra mer formella sammanhang. Ett exempel är den stora utredningen ”Transpersoner i Sverige” som kom i höstas på beställning av Kulturdepartementet. Där används genomgående uttrycket könsbekräftande behandling som ett samlande begrepp för olika åtgärder, t ex hormonbehandling, röstträning, plastikkirurgi.

Det spelar roll vilka ord vi använder, eftersom orden är bärare av många innebörder och formar vårt tänkande. Låt mig ge ett exempel från ett annat område. Vi säger inte längre invalid om någon som sitter i en rullstol. Ordet kommer från engelskan och har den bokstavliga betydelsen ”utan värde”. Vi säger inte ens rullstolsbunden, eftersom det leder oss att tro att personen är på något sätt fastbunden i stolen. Vi börjar lära oss att undvika ordet funktionshindrad eftersom det leder oss att tro att hindret är hos personen medan det i själva verket ofta är i personens fysiska miljö hindren finns.

På samma sätt bör ord som könsbyte och könskorrigering undvikas eftersom det leder oss till ett feltänkande när det gäller kön. När ordet används i media i beskrivningar av transpersoner syftar det oftast på någon form av kirurgiska ingrepp i könsorganen. ”Hon väntar på sin könskorrigering” ”Han fick sin könskorrigering gjord i Bangkok” ”En könskorrigering är en komplicerad operation”. Den som vill beskriva hela processen, som kan vara kort eller lång och se väldigt olika ut, rekommenderar jag att använda ”transition”, det ord som används i engelskspråkiga sammanhang. Jo, det är engelska. Men jag tror vi klarar det!

Det är sant för de allra flesta att när vi föds tilldelas vi ett kön av de två som står till buds beroende på vad barnmorskan iakttar mellan våra ben. Men kön är långt mera genomgripande och mångfacetterat än en fråga om hur våra yttre könsorgan ser ut. Och variationerna är många, inte minst på det rent biologiska planet. Varje år föds 10-15 barn där det är omöjligt att tilldela kön eftersom de yttre könsorganen inte är utvecklade så att det är möjligt att avgöra. Det föds f ö i vårt land c:a 25 flickor varje år med en X-kromosom istället för de vanliga två. 70 pojkar (c:a) föds med en extra X-kromosom istället för den vanliga uppsättningen XY. Det finns inom det som kallas intersexualitet i själva verket ett stort antal diagnoser, flera av dem blir inte uppenbara förrän långt fram i livet. (https://www.svd.se/tjej-eller-kille-biologiskt-kon-ar-mer-komplext-an-vad-manga-tro https://www.genus.se/ord/intersex/)

Men transsexualitet (ett ord som i engelskan anses föråldrat och oftast ersätts med transgender) handlar inte i första hand om biologi utan om identitet. Att kroppen har stor betydelse för hur vi uppfattar oss själva (och andra) är oomstritt. Men den har inte avgörande betydelse. Hur könsidentiteten formas är ett forskningsområde där ännu mycket är ogjort. Många frågor är fortfarande obesvarade. Men ett stort antal människors egna berättelser och erfarenheter har lärt oss att kropp och könsidentitet långt ifrån alltid är kompatibla. Min egen könsidentitet, hur jag uppfattar mig, är inte sällan en annan än den av min kropp och barnmorskan uttalade. Och det är detta som är mitt kön, den jag själv uppfattar att jag är.
Jag menar därför att en könskorrigering eller könsbyte i den här meningen, den avgörande meningen, är omöjlig.
Ett avlägsnande av könsorgan förändrar inte min könsidentitet, min upplevda könstillhörighet. Den kan ha stor och betydelsefull påverkan för mitt välmående, absolut, men inte för min identitet. Den som upplever sig som och identifierar sig som man blir inte ”kvinna” om penis amputeras. En kvinna börjar inte uppfatta sig som man genom en mastektotomi. (Den som vill ha detta ytterligare illustrerat rekommenderas att se Pedro Almodóvars film ”The Skin I Live In. Det är en bitvis obehaglig men ytterst klargörande film om det omöjliga i att göra om en människas könsidentitet.)

Så detta vill jag säga till dig som jobbar med media och till dig som bara är nyfiken: Att fråga en transperson om hen ”är opererad” är inte bara ytterst oartigt och ett rejält överskridande av den personliga integriteten. Det är okunnigt och det är framförallt irrelevant. Och när en transperson beredvilligt berättar om sin operation under rubriken ”könskorrigerad” bidrar inte detta på något sätt till att skingra dimmorna eller underlätta för andra. Det är precis tvärtom. I själva verket vidmakthåller det tvåkönsnormen, den som säger att det bara finns två kön, som är klart åtskilda och kan identifieras med hjälp av hur kroppen ser ut. Det gör det också svårare för alla dem som inte kan identifiera sig med något av begreppen ”man” eller ”kvinna” och alla dem som gör det men som av olika anledningar väljer att inte genomgå några operationer.

Mycket som har med kön att göra kan givetvis korrigeras. Mitt personnummer. Mitt namn. Mitt sätt att uttrycka kön. Men inte det avgörande, vem jag är. I en intervju med ett antal äldre transpersoner i New York Times för ett par år uttryckte en av dem, Michelle Marie, 62, det så här:
”I remember my therapist asking me, “What kind of a woman do you want to be after you transition?” And she made me go home and think about it, and I went back and I said, “I don’t have to think about that. I’ve always been that woman.” It’s only now the outside matches.”

Ann-Christine Ruuth

Hur det gick när kyrkoherden blev bönhörd

Foto: Lina Alriksson

Denna dag för 40 år sedan, den 4 juni 1978 prästvigdes jag i Växjö Domkyrka tillsammans med 10 män av biskop Sven Lindegård. Fyra decennier. Jag tänker då och då på hur mycket som har förändrats sedan dess. Och i det här sammanhanget tänker jag inte på mobiltelefoner och annat pjoller utan på vad det innebar att vara präst och hur kyrkan såg ut.

När jag under senare år mött unga nyblivna präster har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur mycket svårare det är att vara präst nuförtiden. När jag prästvigdes föreföll allting så självklart. Prästrollen och arbetsuppgifterna var tydligt avgränsade. Det fanns en gemensam föreställning om vad en präst var. Kanske framförallt vad en präst inte var, vilka gränser som fanns. Och prästen var en auktoritet. Att komma ut (!) som präst var, som någon har beskrivit det, förknippat med ungefär samma känsla som att för första gången sätta sig bakom ratten i en mycket snabb bil.

Allt tycktes så självklart. Det gällde inte minst gudstjänsten. Präster, även jag, har under senare år grubblat mycket över hur en gudstjänst ska utformas och prövat alla möjliga varianter. När jag blev präst  var allt sådant icke-frågor. Hur gudstjänsten skulle utformas framgick av handboken i minsta detalj, med anvisningar som ”prästen vänder sig mot församlingen”, ”församlingen faller på knä eller böjer sig ned” (vid syndabekännelsen). Jo, nu har vi förvisso en ny kyrkohandbok, men med oändligt många fler alternativ än då. Och utan anvisningar om att sitta, stå eller knäböja.

Hade någon tagit upp frågan om ett könsneutralt språk, att till exempel undvika patriarkala ord och uttryck som Herre eller ”kära bröder” tror jag det hade blivit ett ärende för domkapitlet om en sådan präst verkligen kunde få tjänstgöra i Svenska kyrkan.

HBTQ var en totalt okänd förkortning. Frågor som rörde homosexualitet förekom överhuvudtaget inte. Jo vi kände till präster som ”nog” var homosexuella, något som vi andra rättrogna ansåg vara ett bevis på ett allvarligt syndigt leverne. Transpersoner var däremot ett totalt okänt fenomen, även för mig. Att jag inte ville leva som man, det visste jag ju och kände djup skuld. Att det fanns ett ord för det och att jag var långtifrån ensam, det hade jag ingen aning om. Hade jag nämnt något om detta för biskop Lindegård är det högst osannolikt om jag hade blivit prästvigd denna (även då) soliga junidag.

Fortfarande var det möjligt att bli präst och vara motståndare till kvinnliga präster, det var jag och de flesta av mina prästvigningskamrater ett tydligt bevis på. Och för de flesta av oss var ”motståndet” inte resultatet av grundliga studier av skriften utan en del av den kyrkliga kultur som vi vistades i. För min del skulle det dröja runt 20 år innan den äntligen rann av mig.

Att få vara präst har ändå varit, och är, fantastiskt. Tänk vilken förmån att få gå till jobbet och inte en enda gång känna leda. Att få möta människor i både glädje och sorg, vilket förtroende! I mitt arbete som präst har det inte varit en enda dag som varit en annan lik. Jag har haft stora förutsättningar att få forma mitt arbete, utan bestämda arbetstider. Inte alltid enkelt förstås. Jag minns mina första år som ansvarig för två små församlingar. Medarbetare hade jag inga utöver kantorn som jag bara träffade på söndagarna och vid begravningar och så kyrkvaktmästaren. Ville jag vara ledig en söndag, vilket jag hade rätt till 10 gånger om året fick jag ordna en vikarie på egen hand. Efter att utan resultat ha ringt ett dussin pensionerade präster gav jag oftast upp. Arbetet var sannerligen inte alltid lätt ibland var jag helt slut av alla gudstjänster, förrättningar och annat. För att inte tala om pastorsexpeditionen där jag skulle skriva ut personbevis, hantera in-och utflyttningar och allt sådant som nu sedan många år sköts av Skatteverket. Men trots en tuff arbetssituation var det aldrig, aldrig tråkigt. Ibland ordentligt utmanande, men alltid, eller nästan alltid, meningsfullt.

Däremot har jag nästan alltid känt mig otillräcklig. I samtalet med djupt sörjande, i mötet med frågvisa konfirmander, i predikandet där jag nästan alltid känt att jag aldrig riktigt fick sagt det jag ville eller borde ha sagt. Egentligen finns det anledning att fråga hur någon överhuvudtaget kan ta på sig uppgiften att säga något om det heliga, om det som ingen av oss vet något om, i den vedertagna betydelsen av att veta. Så varför? Därför att jag var vigd att vara präst, att jag inte gjorde detta på eget bevåg. Och att jag litade på, var tvungen att lita på, att den Gud jag talade om ändå på något förunderligt sätt kunde använda mig och mina ord. Låter det alltför fromt? Jag har inget annat sätt att uttrycka det. Utan den övertygelsen hade jag slutat vara präst för länge, länge sedan. Ibland hände också sådant som stärkte mig i den övertygelsen. Till exempel de där söndagarna när jag slet av mig alban (den där långa vita särken) i sakristian efter gudstjänsten och kände mig tillintetgjord över den i mitt tycke fullständigt värdelösa och tomma predikan jag levererat, ett totalt snömos. Då, och oftast då, kunde det hända att någon efteråt kom fram och sa ett särskilt tack för att jag hade sagt något som för den personen var till tröst, till stöd, till hjälp.

 

Foto: Lars Rindeskog, Kyrkans Tidning

Men ska jag svara på vad som för mig varit det mest centrala så är det nog mässan, nattvarden. Att få räcka Jesus i bröd och vin till människor har varit och är en oerhörd förmån. Kanske framförallt därför att jag vet, och alltid vetat, att i detta är prästen oväsentlig. Oavsett mina förmågor eller brister så får alla del av Jesus själv. Det fanns i den gamla, och inte längre gällande kyrkolagen från 1686 en förordning om att när prästen blev gammal och ”skälvohänter” så skulle en adjunkt förordnas att hålla kalken, bägaren, åt honom så inte vinet spilldes ut. Någon har med all rätt påpekat att det kan finnas fler skäl än ålderdom för att prästen skulle ha blivit darrhänt. Till exempel att han äntligen förstod vad det faktiskt var han höll i sina händer.

 

Jag är lyckligtvis fortfarande präst, även om jag inte längre har någon prästtjänst i en församling utom när jag undantagsvis rycker in och leder en gudstjänst. Men jag ser med stor tacksamhet tillbaka på alla de här åren. Och förundras över alla unga präster som kommer. Så otroligt duktiga de är! Och frimodiga. Hoppas de skall få minst lika många goda prästår som jag.

Varför blev du präst? Den frågan ställer ofta konfirmander av någon anledning. Och mitt svar är att jag inte vet. Bara att jag , utan att veta, har övertygelsen att Gud ville ha det så. Min konfirmation var av den gammaldags oändligt tråkiga sorten med mycket utantillärning av psalmer och katekes. Jag har inte några positiva minnen av den. Men jag minns, med stor tydlighet, den dag när vi konfirmander var samlade i kyrkan och satt i en av bänkarna under predikstolen i Söraby kyrka. Kyrkoherden talade allvarligt till oss. Vad han sa minns jag inte. Med ett enda undantag. ”Det är varje konfirmandprästs största glädje om någon av hans konfirmander väljer att bli präst.” Vila i frid, kära kyrkoherde Sellgren. På den punkten, åtminstone, blev du bönhörd.

Soli Dei gratia.

Ann-Christine Ruuth

Sju skäl för trans i kyrkan

Här får du sju goda skäl för en
transinkluderande församling

  1. Transpersoner finns i varenda församling.
    Vänta inte på att de skall komma. De är redan där! I kyrkbänken, bland konfirmanderna, i ungdomsgruppen. Men de blir sällan inkluderade, sedda, tilltalade, delaktiga. Ofta sedda på med misstro.
  1. Transpersoner tillhör en utsatt och stigmatiserad grupp.
    Att överskrida könsnormer möts inte sällan med både ogillande och våld. Varje dag misshandlas, fängslas och mördas transpersoner över hela världen. Värst är förhållandena i starkt patriarkala samhällen med en utpräglad machokultur. Men även i Sverige hånas, förlöjligas och kränks transpersoner dagligen både på gatan och i media. Det bidrar starkt till att många transpersoner leverisolerat och har dålig fysisk och psykisk hälsa.

 

  1. Andras domar och kyrkans tystnad gör ont.
    Många transpersoner har en djup och stark gudstro. Men många lever också med starka känslor av skam och skuld, av att vara ”fel”. Till det bidrar inte minst många kristnas fördömande inställning. Det är inte ovanligt att transpersoner får höra att de ”sätter sig upp mot Guds skapelseordning” och att ”Gud avskyr att en man klär sig i kvinnodräkt”. Det svåraste är kanske ändå den tystnad som omger transpersoner från kyrkans håll. Att ”gå till kyrkan” är därför inget självklart val.

 

  1. Låt församlingen bli en tryggare plats för transpersoner. Och andra.
    Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus” (Luk 15:1) Nära Jesus var det lätt att andas. Det var en trygg plats, långt borta från andras hån och fördömanden. En församling som tydligt inkluderar även transpersoner i gemenskapen, blir en trygg plats också för andra som känner porten trång och tröskeln hög till Guds hus. Och finns det inte plats för transpersoner, för vilka finns det då plats?

 

  1. Transpersoner hjälper oss at
    t upptäcka mångfalden

    Att transpersoner utmanar beror i hög utsträckning på att de överskrider den tvåkönsnorm som samhället skapat. Eller var det Gud? Transpersoner kan hjälpa församlingen till normmedvetenhet och en djupare förståelse av mångfalden i Guds skapelse.

 

  1. En inkluderande församling gör evangeliet tydligt
    Att tydligt inkludera transpersoner när alla välkomnas till kyrkan innebär framförallt att tydliggöra evangeliet, det glada budskapet om ”frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.” (Luk 4:18)

 

  1. En bättre plats för alla.
    En församling som tydligt välkomnar dem som står utanför normen är en församling för alla. Inkludering är inte att föra någon in i det som redan finns. Inkludering är att skapa en ny plats, en bättre plats för alla.

 

Så här kan din församling bli transinkluderande

Gör som Harplinge, Staffanstorp, Nacka, Nyköping, Ljusdal och ett antal andra församlingar. Ge alla medarbetare och gärna också förtroendevalda och andra frivilliga medarbetare transkompetens. Det innebär bland annat att vi

  • tar en titt på de normer som styr mycket av vårt tänkande kring kön, manligt och kvinnligt.
  • funderar över hur  många kön det kan finnas, och var könet egentligen sitter.
  • går igenom de vanligaste transorden som ”transvestit” och ”transsexuell” och lär oss vad de står för, liksom andra former av könsöverskridande uttryck.
  • ser vad bibeln har att säga om manligt och kvinnligt, om hur Jesus mötte människor, i synnerhet dem som stod vid sidan av.
  • lär oss en enkel ”transetikett”, hur jag kan möta transpersoner så att de känner sig välkomna
  • funderar över hur gudstjänster och andra samlingar kan göras mer transinkluderande.
  • kollar lokalerna. Vad berättar ni på anslagstavlan? Har ni könssegrerade toaletter?
  • tar en titt på församlingens hemsida. Vill ni vara transinkluderande ska ni berätta det.

 

Hur lång tid kan det ta? 

Egentligen kan det ta hur lång tid som helst, för när samtalet väl kommit igång upptäcker vi snabbt att det här inte bara handlar om några andra, utan om oss allesammans, vilka vi är och vilken slags församling vi vill vara. En halvdag är det minsta, men bäst är en heldag. En heldag ger mer utrymme för samtal och reflektion och det är ofta av avgörande betydelse för fortsättningen.

Vill ni ha hjälp att komma gång?

Låt oss prata om saken! Skriv eller ring.

info@acruuth.se  0727-44 60 83

 

 

Kyrkan och HBTQ. The sound of silence.

Om du, utan att avslöja dig, vill veta vad en församling i Svenska kyrkan har för inställning till HBTQ tror jag att de flesta av oss skulle besöka den aktuella församlingens hemsida. Det borde inte vara en så tokig idé eftersom nästan alla församlingar där beskriver ganska utförligt vilken verksamhet som finns för barn och unga, musik och körer, och hur det går till vid dop, vigsel, begravning och konfirmation. Liksom vilket stöd församlingen vill ge människor i nöd och utsatthet.

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att besöka ett antal sådana hemsidor. Jag valde ett 20-tal större och medelstora församlingar. Gränssnittet ser (numera) för det allra mesta precis likadant ut med en enkel sökfunktion. Jag valde att söka på HBT och HBTQ. Här är en liten sammanfattning av resultatet.

Kalmar, Karlskrona, Karlshamn, Hässleholm, Falkenberg, Varberg, Skara, Värnamo, Uppsala, Norrköping, Östersund, Örnsköldsvik, Härnösand har inte en enda träff.

Några har enstaka länkar med varierande innehåll.

Jönköping–  ”Vi är även aktiva inom HBTQ-frågor och har sedan flera år tillbaka arrangerat regnbågsmässor och deltagit i Jönköping Pride.”

Helsingborg– en lång intervju med en homosexuell man, utan särskild koppling till annat innehåll.

Växjö– några programpunkter inför kommande Pride. I övrigt noll.

Kristianstad länkar till ett kyrkligt partiprogram som berättar att Socialdemokrater vill ”stå upp för HBTQ-personer”.

Lund– en två år gammal information om att Svenska kyrkan tagit ställning mot fördömande av homosexuella samt en lång historik kring detta. Vad kyrkan gör just i Lund framgår inte.

Malmö skriver på sin hemsida: ”Har du frågor om kristen tro och hbtq? Svenska kyrkan i Malmö har under många år verkat för en kyrka där alla ska känna sig välkomna, Regnbågsmässan (som är en gudstjänstgemenskap för hbtq-personer och deras vänner) är ett exempel på detta. Likaså samarbetar kyrkan med Noaks Ark Skåne, RFSL Malmö och har under lång tid uppmärksammat World AIDS Day samt deltagit i den årliga Malmö Pride.” Imponerande? Knappast om en betänker att det handlar om en av de största kyrkliga enheterna i landet.

Örebro– Har ett HBTQ- café som tydligen drivs av eller med hjälp av kyrkan. Och så en länk till ungdomsgruppen, en sida som inte innehåller en rad om HBTQ. Förrän du skrollat långt ner i programmet för torsdagsmässor och där finner en programpunkt om homosexualitet i Ryssland.

Två församlingar, Alvestautanför Växjö och Hagai Göteborg,  har hittills kvalificerat sig för att få utmärkelsen Regnbågsnyckeln. Ett bevis på att de gått igenom en processinriktad utbildning i HBTQ.

Och jodå, båda församlingarna talar stolt om detta. Haga länkar till en sida med närmare information. Där står det bl a man vill hela tiden tydligt visa på att varje människa är välkommen och ska kunna känna trygghet, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet”. Haga har också, som enda församling så långt jag kunnat finna, en särskild sida för ”HBTQ”. Där går bl a följande att läsa: ”Om vi kan återspegla och gestalta vem Gud är genom att visa på normkritk, öppenhet och närvaro är vi på god väg i vårt uppdrag för att kunna vara en inkluderande församling.” Tjusigt. Men vad betyder det?

Alvesta berättar också att de fått Regnbågsnyckeln, med en länk till en utförlig beskrivning av processarbetet. Vad det närmare kommer att innebära för Alvesta församling framgår däremot inte.

Men det finns goda exempel! Ett sådant är Umeå, som visserligen inte har fått Regnbågsnyckeln ännu mensom talar tydligt talar om sin syn på saken under rubriken ”Tro, HBTQ och kärlek”. Här är en länk. (Se och lär!)

https://www.svenskakyrkan.se/umea/hbtq

Nu vet jag att det i många församlingar bedrivs ett mycket energiskt arbete för att lyfta frågor som rör HBTQ. Det ordnas regnbågsmässor, föreläsningar och andra aktiviteter. Många församlingar går också med i Prideparader under eget baner, som t ex Skokloster, som enligt uppgift gör detta i Stockholm Pride. Men säger inte ett ord om det på sin hemsida.

Min inte så stilla undran är varför detta tigande? Varför redogöra för allt möjligt annat som händer i församlingen men nästan ingenting som sådant som rör homosexualitet och könsidentitet och hur församlingen ställer sig till sådant?

Nog har det betydelse vad som står. Och vad som inte står. Till exempel får de par som vill gifta sig i Kalmar veta: ”Att vigas i kyrkan med bön, psalmsång och Guds välsignelse innebär ett löfte att man och hustru inte står ensamma inför framtiden” Men om paret nu inte består av en man och en hustru? Växjö är onekligen tydligare: ”Alla kan gifta sig i kyrkan, oavsett om vigseln är mellan kvinna och man, eller mellan två kvinnor eller två män.”

Vi säger så gärna att alla är välkomna till kyrkan. Men för att det ska kännas så, för att den skall veta som kanske i så många andra sammanhang inte alls känner sig välkommen, så måste det konkretiseras.  Och de människor det handlar om måste bli tilltalade, inte bara omtalade. ”Vi ordnar regnbågsmässor för HBTQ-personer och deras vänner” låter faktiskt inte alls inkluderande. Det måste vara tydligt i det som kyrkan kommunicerar till omvärlden att homosexuella och transpersoner inte bara får lov att komma utan att de är mer än välkomna och att de berikar församlingen. Och varför. Tiger församlingen om detta på sin hemsida, och i annan kommunikation, säger den tystnaden mer än tusen ord. Ärligt talat känns det tämligen pinsamt att överhuvudtaget behöva påpeka en sådan självklarhet.

Ann-Christine Ruuth

PS Risken är förstås överhängande att jag genom att skriva detta är orättvis och/eller oinformerad. Men jag vilar trygg i förvissningen att du, kära läsare, då låter mig (och andra) få veta detta!

Till man och kvinna skapade han dem. Och?

 

Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Jaha. Men vad betyder det? När jag tar del i media av vad olika personer har att säga om dem som inte är tillfreds med det kön de tilldelades vid födelsen häpnar jag över okunnigheten och det ibland oerhört råa språket. Föräldrar som vill stötta barn som kämpar med sin könsidentitet får veta att de misshandlar sina barn. Transpersoner hånas, kränks och blir inte sällan utsatta för våld. Och många får veta att de bara inbillar sig saker eller är lika sjuka huvudet som den som inbillar sig vara en hund. Och presidenten i USA häller vatten på kvarnen: Transpersoner är till skillnad från andra medborgare, absolut inte lämpade att tjäna sitt land i det militära. Listan kan göras lång, mycket lång.

Det fanns en tid när den allmänna uppfattningen var att jorden är platt. Det fanns en tid när kvinnan ansågs fullkomligt oduglig till annat än hushållsarbete och inte lämpade sig för högre utbildning. Det fanns en tid när det var en allmänt omfattad ”sanning” att homosexualitet var en mentalsjukdom som kunde botas med rätt åtgärder. Nu vet vi bättre, tack och lov.
På massor av områden lär vi oss mer. Vi går vidare och gör nya upptäckter både om oss själva och den värld vi lever i. Det är hög tid (högtid) att fler lär sig mer om vad det innebär att vara människa och vad vi menar med ord som ”kvinna” och ”man”.

För den som vill höja sig en bit över president Trumps nivå och ta en stund åt att fördjupa sig något i detta (och det vill du väl?!) ger jag här en text författad av ett australiskt forskarteam som sysslar med att utforska intersexualitet, eller som det heter inom vården, disorder of sex development. Som en ren service har jag försökt mig på en översättning till ärans och hjältinnornas språk.

”En persons kön är grundläggande en beskrivning av hens reproduktiva anatomi, typiskt manlig eller kvinnlig, medan genus hänför sig till en persons självbild, vanligen maskulin eller feminin; de är inte nödvändigtvis förbundna med varandra, eller till sexuell inriktning. Kön, genus och sexuell inriktning är inte binära begrepp, snarare har vart och ett många variationer.

Det kan vara bra att skilja mellan fyra olika begrepp: kromosomkön (t ex XX, XY och andra), biologiskt kön (t ex manligt med testiklar, kvinnligt med äggstockar, eller annat), genus (t ex maskulint, feminint och andra) och sexuell inriktning (t ex heterosexuell, homosexuell eller andra).

Ordet ”genus” (eng. gender) används ibland som en omskrivning av ”kön” och ibland också för att hjälpa till att skilja mellan ”kön” i betydelsen ”kroppsliga kännetecken” och ”kön” i betydelsen ”sexuell aktivitet”. Men kön och genus har specifika betydelser och är inte inbördes utbytbara.

Kön är den term som beskriver huruvida en person har anatomiska kännetecken som är manliga eller kvinnliga eller bådadera.
Genus, som för det mesta har att göra med psykologiska aspekter av självbild och socialt beteende, är komplext och bristfälligt förstått. …

På samma sätt kan en persons sexuella inriktning ha genetiska och sociala komponenter, men är inte direkt påverkade av kromosomer eller biologiskt kön. 

Det är viktigt att påpeka att dessa fyra dimensioner inte alltid passar ihop i en enskild individ. Så är det till exempel möjligt att ha en manlig person som har kromosomerna XX och inte XY och en fysiskt kvinnlig person som identifierar sig med manligt beteende.
Dessutom har vart och ett av dessa fyra karakteristika (kromosomer, biologi, genus, sexuell inriktning) mer än två möjligheter, precis som det finns många nyanser av grått mellan svart och vitt. Så är det till exempel möjligt för en person att befinna sig var som helst på skalan mellan manlig och kvinnlig, eller att ha både maskulina och feminina aspekter i sin genusidentitet eller beteende.
Eftersom dessa fyra karakteristika inte nödvändigtvis är länkade, och vart och ett av dem har många möjligheter, blir resultatet att det finns många, många möjliga kombinationer i den mänskliga befolkningen.”

Källa: dsdgenetics.org

Allt fler finner precis som jag uppdelningen av befolkningen i ”män” och ”kvinnor” i många fall ovidkommande eller onödig. Somliga vill införa ett tredje, icke-binärt kön. För min del önskar jag inte en sådan utveckling. Ett tredje kön skulle bara ge legitimitet åt uppfattningen att det finns något sådant som en hundraprocentig man eller hundraprocentig kvinna. Det är denna föreställning som vi alla utan undantag medvetet eller omedvetet försöker leva upp till. Eller kanske medvetet försöker avhålla oss ifrån. Men i alla möjliga avseenden är vi alla icke-binära, vi bär alla med oss i våra kroppar, i vårt medvetna och omedvetna, vårt sätt att vara och bete oss, såväl manligt som kvinnligt, maskulint som feminint. Till man och kvinna skapade han dem. Kanske är det först när vi på allvar vågar bejaka och som vi kan ge fullt uttryck åt mångfalden i Guds skapelse.

Ann-Christine Ruuth

Jesus i Prideparaden

I mitt jobb som föreläsare har jag medverkat vid pridefestivaler på en mängd platser över hela landet. Tyvärr är det inte så ofta jag har möjlighet att gå med i den avslutande paraden. Men häromveckan gick jag i en medelstor svensk stad tillsammans med tusentals andra. Hela paradvägen var på båda sidor packad med glada människor som viftade och hurrade. Känslan var fantastisk! Och jag blev så oerhört glad att detta numera händer nästan överallt i vårt land och inte bara i storstan.

I många städer har Pride blivit en del av det som utmärker orten. Pride är något som görs tillsammans: Kommunen, landstinget, näringslivet, idrottsvärlden, alla är med. Och kyrkan, skulle jag vilja tillägga men kommer av mig. För när jag i den här paraden ser mig omkring bland dem som går under Svenska kyrkans paroll finner jag bara en liten skara människor. De är förvisso mycket glada och entusiastiska men bland dem hittar jag knappast en enda av prästerna på orten.

En avsevärt mindre församling en bit från tätorten kommer med en stor skara, alla i likadana färgglada T-shirts, och med kyrkoherden i spetsen. En bidragande anledning är nog att i denna församling har de, råkar jag veta, jobbat målmedvedtet med att öka kunskaperna och förståelsen om HBTQ.

Hej präster, vart tog ni vägen?

Jag vet att Svenska kyrkan i staden brukar bidra med en summa pengar till olika arrangemang under prideveckan. Gott så. Men som i så många andra sammanhang är det inte pengarna som är det viktigaste, det är den personliga närvaron. Och den skall inte underskattas!

Så hur kan det komma sig att när hela civilsamhället med kommunstyrelsens ordförande och landshövdingen i spetsen visar sitt engagemang och personliga närvaro då väljer prästerna i staden att göra något annat? Det kan tilläggas, tyvärr, att så här förefaller det, enligt min erfarenhet, vara på många håll. Det är en liten skara entusiaster som driver frågor som har med HBTQ att göra och när det är dags för Pride är det också dessa som kommer från kyrkan och nästan ingen annan. Och kyrkoherden och de flesta av prästerna lyser nästan alltid med sin frånvaro.

Naturligtvis går det ju att invända att det är ju ändå så många andra som kommer. Och alla vet ju ändå var kyrkan står. Eller? Men när det gäller arbetet för människors lika värde går det inte att delegera ansvaret till några andra. Vi har alla ett gemensamt ansvar att verka för öppenhet och frihet. Inte heller går det att hänvisa till något som beslutats vid ett sammanträdesbord och kanske formulerats i ett vackert uttalande. Det är handlingen som räknas. Och jag tror att det är en mycket grov felbedömning om en tror att synligheten i form av till exempel prästers personliga närvaro inte har någon betydelse.Präster representerar för de flesta människor kyrkan. Och Jesus, kanske ska tilläggas. När präster är frånvarande innebär det  att kyrkan sviker människor som på så många sätt behöver ett tydligt stöd. Och Jesus får gå på egen hand.

Den som eventuellt tror att motståndet mot homosexuella och transpersoner är övervunnet i Sverige har dessvärre fel. Folkhälsomyndigheten publicerade häromåret en undersökning om transpersoners livssituation. Den visade att bara 10% ansåg att de kunde leva fullt ut i enlighet med sin transidentitet. Många kämpar med självmordstankar och avstår från socialt liv av rädsla för att bli hånade och kränkta. Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet, ger i en artikel  häromdagen (15/5) med rubriken ”Låt homofoberna kliva in i garderoben i stället” en rad exempel på hur homofobin är långtifrån död.  I mina hemtrakter fick vi för inte så länge sedan ett tydligt exempel på det när den främste kyrkopolitikern i Växjö Stift, Bruno Edgarsson, i en intervju klargjorde sin mycket negativa hållning och att kyrkan inte borde delta i något Pridearrangemang. Han fick snabbt erfara att det inte var den allmänna meningen bland andra kyrkligt förtroendevalda och fick lämna sina uppdrag.

Jag tror och hoppas att det är mycket få präster som tycker att Bruno har rätt. Men när prästerna är pridefrånvarande får Bruno rätt i alla fall. Den goda nyheten är att det finns möjlighet till omvändelse, för Bruno, för präster och alla andra, om inte annat så till nästa års upplaga av Pride. Kära prästkollegor, kom! Ni behövs!

Ann-Christine Ruuth

Dragshow ingen draghjälp för transpersoner

After Dark gör sina sista framträdanden berättades det om i en tråd på FB. Frågan ställdes om dragshow i allmänhet och After Dark i synnerhet gjort livet lättare eller ej för transpersoner. De flesta som yttrade sig i tråden var helt på det klara med att det var uteslutande positivt för transpersoner med drag. Tillåt mig att förhålla mig tveksam.
I boken ”Rundgång. Genus och populärmusik” skriver Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap, att män har ett större spelutrymme vilket kan ”förklaras som att en man alltid blir sedd som en man, så länge det finns ett manligt kännetecken, medan en kvinna inte blir sedd som en kvinna om hon uppvisar ett manligt kännetecken. Konsekvensen för ett scenframträdande är att en man (till en viss gräns) kan leka med feminitet så länge det framgår att han är man medan en kvinnas gräns för lek med maskulinitet är mycket snävare. Eller annorlunda uttryckt: en manlig artist som leker med det som kulturellt uppfattas som feminint kan passera, medan en kvinnlig artist som leker med det som kulturellt uppfattas som maskulint inte passerar.” (s. 139) Som exempel nämner Ganetz Ola Salo, Thomas diLeva och After Dark. Vi kan tillägga bl a Conchita Wurst och mellokända Dismissed. Conchita Wurst blev för övrigt närmast utnämnd till transpersonernas skyddshelgon efter sitt framträdande i Eurovisionsschlagerfinalen. Men Conchita är en scenfigur och inget annat och som dessutom nu måste ”dö” förklarar Conchitas alter ego Tom Neuwirth i en intervju tidigare i år enligt Aftonbladet.

Tack för hjälpen? Tror inte det.

Ganetz menar att det är viktigt att alltid betrakta alla framställningar av genus med kritisk blick. Och det är den kritiska blicken jag oftast saknar när dragshow m fl  artister hyllas som härförare för transpersoner när de på scen antagit kvinnliga attribut som smink och kläder.
Jag skulle vilja påstå att särskilt för transkvinnor som ofta för en ibland tröstlös kamp för att bli accepterade som de kvinnor de uppfattar sig som gör dragshow tillvaron snarast svårare. ”Du byter väl om när du kommer hem?” som den kvinna frågade efter att jag föreläst om kön, könsidentitet och trans i två timmar. Dragshow förstärker nämligen den mycket vanliga och svårutrotade uppfattningen att trans inte är något än en utklädningslek.
Och eftersom dragshow nästan uteslutande handlar om män som personifierar en schablon av kvinnlighet överförs detta på transkvinnor. Det spelar ingen roll hur mycket transkvinnor än jobbat på att utplåna varje drag av manlighet, lyser minsta tecken på ”man” igenom blir de genast kategoriserade som män. Det är förvisso inte lätt att vara transman heller, men jag vill påstå att tillvaron för transkvinnor är svårare av det enkla skälet att de delar alla andra biologiskt födda kvinnors villkor att leva upp till den ouppnåeliga schablonen ”kvinna”. Bara med så mycket mindre naturliga förutsättningar.
Så när nu Pridesäsongen drar igång på allvar och nästan varje pridefestival ser det som en självklarhet att ha en dragshow på programmet, önskar jag att ansvariga tar ett steg tillbaka och kritiskt ställer sig frågan varför.
Ann-Christine Ruuth
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/a/wByjP/nu-pensionerar-sig-eurovision-stjarnan-for-gott-maste-doda-henne
Ganetz, H. m.fl. (2009) Rundgång. Genus och populärmusik. Göteborg och Stockholm: Makadam.

Och varför bekymrar ni er om kläder

Varför skulle jag (inte) sätta på mig en blommig skjorta? Några klädfilosofiska funderingar.

Tittar på Skam, den norska TV-serien som alla andra redan sett. Imponeras av hur välgjord den är och hur övertygande ungdomarna spelar sina respektive roller. De är karaktärer som sticker ut var och en på sitt sätt. Jag gillar kläder och kanske det är därför som jag tycker att Noora sticker ut mer än de andra. Hon är (oftast) så påfallande välklädd. Inte överdrivet eller utmanande, men medvetet och stilrent, medan de andra mest tycks ha tagit det plagg som låg närmast. Själv brottas jag med en blommig skjorta. Mer om den senare.

Sommaren 2010 ägde jag inte ett enda damplagg. Och bums uppstår frågan vad som är ett ”damplagg”. Men låt oss just nu bara konstatera att jag här avser plagg som säljs i butiker som anser sig saluföra kläder för kvinnor. Jag bestämde mig för att ta professionell hjälp och vände mig till en personal shopper på Åhléns City i Stockholm. Hennes första fråga var: Vilken stil har du? Jag hade aldrig funderat över frågan om min stil, men visste bestämt ”inga volanger, spetsar eller blommor”. Typiskt kvinnliga attribut kanske du tänker. Men nu var det ju just ”kvinnliga” kläder det var frågan om, så varför inte?

Vad det handlar om!

Det är kläderna som gör mannen sägs det. Men hur är det med kvinnan? Frågan fick för mig förnyad aktualitet när jag nyligen blev tillfrågad om att medverka i ett modereportage. Jag skulle inte bara framträda på bild i några utvalda plagg utan även ge något slags svar på frågan vad som menas med kvinnlighet. Och just när det gäller kvinnors mode tycks frågan om kvinnlighet vara ständigt närvarande. Vem ställer nånsin frågan hos Dressman om vilka kläder som är manliga?

Vad menar vi egentligen när vi talar om kvinnligt mode? Är det former, mönster eller material? Är det kläder som framhäver den kropp som förmodas vara kvinnlig, med insvängd midja och framhävd byst? Men långtifrån alla kvinnor har en smal midja eller påfallande byst. Eller är det så att det vi menar med kvinnliga kläder är de som (majoriteten) män inte bär? Kvinnligt mode är i så fall inget i sig utan bara en motsats till manligt mode, det vill säga kläder gjorda för att säljas till män. Men samtidigt är det ju så att kvinnor alltid har tagit för sig av sådana kläder och gjort dem till sina: långbyxorna, kavajen, kostymen, rocken, trenchcoaten för att nämna några exempel. Det motsatta är fortfarande en ovanlighet. Är kanske ”kvinnligt mode” ingenting annat än en föreställning, en fiktion?

Ofta när jag går in i en klädbutik möts jag av en expedit som vänligt undrar vad för plagg jag letar efter. Mitt svar är för det mesta att det vet jag när ser det. Jag är nästan aldrig på jakt efter ett särskilt plagg utan mera efter det där som klickar till. Som regel lämnar jag butiken utan att ha känt minsta lilla klick. Kanske finns här en skillnad mellan manlig och kvinnlig shopping. Män köper kläder när de behöver det, därför att de gamla är just gamla. Kvinnor har andra drivkrafter.

Nu står jag där oväntat med en blommig skjorta, till på köpet i ett tunt halvgenomskinligt tyg. Den är från danska Gestuz och priset är knappast H&M. Jag upptäcker till min förvåning att det klickar. Jag som bestämt visste att några blommiga kläder vill jag inte ha tycker plötsligt att just den här skjortan är snygg. Den klickar! Varför tycker jag det? Och varför tycker jag det nu, till skillnad från innan? Är det bara för att den är dyr och inte kommer från Cellbes postorder?

Nu kan jag nästan höra för mitt inre öra hur du, käre/a läsare, otåligt undrar vad som är problemet. Köp skjortan eller låt bli! Men för mig blev frågan mer filosofisk. Vad är det egentligen som gör att jag (eller du) attraheras av ett plagg och tycker att det är snyggt och stundtals dessutom är beredd att betala ett pris som egentligen är alldeles för högt? Och vad är det som gör att vi är beredda att avstå eller attraheras av plagg på grund av en föreställning om deras förmodade manlighet eller kvinnlighet?

Frågan om människans fria vilja har sysselsatt teologer och filosofer genom årtusendena. Hur svår den är blir sällan så tydligt som när vi skall köpa våra kläder. Nå, köpte jag skjortan eller inte? Jo det blev så här, att…

Ann-Christine Ruuth

Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

Ann Heberlein, den banala godheten och jag

”Jag har alltid betraktat välgörenhet som en borgerlig hobby – något som välbeställda damer ägnar sig åt för att kunna vältra sig i sin egen rättfärdighet.” Så skriver Ann Heberlein i en artikel betitlad ”Den banala godheten”(17/12) med en hänvisning till något hon läst i Strindbergs Röda rummet. Framförallt ifrågasätter hon det berättigade i att ge pengar till tiggare.

Kära Ann, och alla andra som delar hennes åsikt om det förkastliga att skänka pengar till behövande. Jag vill härmed göra en bekännelse: Jag ger ger pengar till tiggare. Jag inser att jag på detta sätt löper risken att bli kallad för diverse och betraktad som en naiv idiot. Men ok, jag tar risken. Varför gör jag det då?

För att förklara det skulle jag vilja använda mig av något som biskop Fredrik Modéus sa i sin predikan på nyårsdagen i Växjö Domkyrka. Biskopen tog upp det som vi alla ofta tänker på, det alltmer hårdnande samhällsklimatet. Och han ställde frågan: Tänk om vi vänjer oss? Tänk om vi sakta men säkert kommer att leva i övertygelsen att det är så här det ska vara? Och jag kom att tänka att det här är kanske en av kyrkans allra viktigaste uppgifter just nu, att se till att vi inte vänjer oss. Att om och om igen påminna oss om vårt ansvar för varandra och andra. Att stå emot. Det av ett antal kyrkoledare initierade Juluppropet till stöd för en mänskligare flygktingpolitik  är en sådan påminnelse. (Det är inte för sent att skriva under!)

Juluppropet_vinjettbild(2).jpg

Det som står på spel är inte bara vår inställning i en viktig fråga. Det är det djupast sett mänskliga hos oss som utmanas. Ann Heberlein efterlyser en rationell analys, där vi noggrant värderar vårt handlande efter effektivitet och långsiktiga verkningar. Ja, detta har vi rätt att begära av våra makthavare. Men jag som människa måste först och främst slå vakt  om mitt hjärta.

Och detta är skälet till att jag skänker en slant emellanåt till Kristina som sitter utanför min ICA-butik. Inte i första hand för att jag skall få ”vältra mig i min egen rättfärdighet”. Jag är långt ifrån så rättfärdig att det skulle finnas något att vältra sig i.

Nej, jag gör det för att jag är rädd, rädd för att jag så vänjer mig att gå förbi att jag till sist inte ser varken henne eller någon annan i nöd. Jag är helt enkelt rädd att bli så förhärdad att jag därigenom förlorar det som kännetecknar en MÄNNISKA, nämligen förmågan till omsorg, empati, medkänsla. Utan att först analysera och värdera. Jesus ger rådet att när vi ger en allmosa ska vi inte låta den vänstra handen få veta vad den högra gör. Det är en god bild för vad det handlar om.

Ann Heberlein menar att ge till tiggare är ”att understödja ett orättfärdigt och omoraliskt system”, att inte vilja arbeta för undanröjandet av själva orsaken till tiggandet och därmed motverka nödvändiga förändringar. När jag ger till Kristina så är det, enligt Ann, kontraproduktivt, naivt och dumt.

Jag är fullt på det klara med att om det gäller de rumänska tiggarna så behövs det sannerligen betydligt kraftfullare tag än det jag kan åstadkomma, och jag vill verkligen att de med makt kraftfullt arbetar för en varaktig förändring. Ingen, absolut ingen, skall behöva förnedra sig till att tigga.

Men jag ser en ung kvinna utanför ICA som inte anser sig ha något annat val än att i snö, regn, blåst och kyla utlämna sig åt mig och andra som skyndar förbi. Hon anser sig just nu inte ha något annat val. Och jag tror att hon är kapabel att bäst bedöma sin egen livssituation och vad hon nu anser nödvändigt, snarare än jag, en ”välbeställd dam”, från den övre svenska medelklassen.

Jag ger alltså som ett försök att inte i denna hårda tid förlora min egen mänsklighet. Enkla kvinnor i kyrkliga syföreningen som sannerligen inte var välbeställda har lärt mig. Liksom ytterst fattiga människor i Zimbabwe. Jag tar hellre dem till föredöme än något som Strindberg skrivit om för snart 140 år sedan.

Så kära Ann, om du i mitt givande kallar mig banal, då bär jag gärna den titeln.

X