Jag är inte modig. Jag bara är.

”Åh vad modig du är!” Hur många gånger människor har sagt det till mig i olika varianter sedan jag blev mig själv kan jag inte räkna. Och jag förstår att de menar väl. De vill uttrycka sin uppskattning, sitt gillande på det sätt som ligger närmast. Och då blir det att framhålla att de tycker jag är modig. Ibland kan jag ana ett stänk av avundsjuka. ”Tänk om jag ändå var lika modig”.

Men jag är inte modig. Jag bara är. Jag har inget val. När jag äntligen insåg vem och vad jag är så fanns det inte längre något annat alternativ än att bejaka det och leva. Att inte göra det hade varit att inte leva alls.

”Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd” är ord som tillskrivs Tove Jansson. Jag har varit rädd nästan hela mitt liv, oändligt rädd för mitt innersta. Men när jag mötte det och insåg att det var att verkligen möta mig själv, då tog rädslan slut. Det finns mycket som det kan vara anledning att känna rädsla inför, men vi måste sluta vara rädda för oss själva, att vi inte är ”som en skulle”. Och stå emot alla de krafter som vill få oss att vara något annat för att passa in i mallen.

Så sluta kalla mig modig. Det kan vara ett försök att ge en komplimang, jag vet. Men i själva verket är det tvärtom. När jag blir kallad modig är det i själva verket ännu ett sätt att tala om hur udda jag är, hur jag avviker från mallen, från normen. Och jag behöver sannerligen inga sådana påminnelser.

Min dotter Ester stack till mig boken ”Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria”. I den berättar en lång rad välutbildade kvinnor som alla har det gemensamt att de kommit hit som flyktingar. Nu har de bott i Sverige i många år, men alla vittnar de om hur främlingskapet gör sig påmint på så många sätt. Att hela tiden veta att en avviker, att inte vara som de andra, de ”riktiga” svenskarna. Att lämna sitt land och komma hit som flykting var att lämna det som var välbekant, språk, kultur, allt sådant som är självklart där en vuxit upp. Och börja om igen i fullständigt okänd terräng.

Att läsa deras berättelser var att också läsa min egen. Jag har verkligen inte behövt fly från svält, förföljelse eller krig. Men när jag blev mig själv, när jag kom hem till det som är jag, innebar det också att i samma ögonblick kliva ut ur en gemenskap där ens identitet aldrig blivit ifrågasatt.  Att vara transsexuell i Sverige idag innebär att hela tiden vara medveten om sitt utanförskap, att inte vara som ”de andra”. Jag sticker ut, men jag har inget val. Att orientera sig i den nya tillvaron har på många sätt varit att vandra runt i skogen utan kompass, med den ständigt obesvarade frågan hur en skall göra för att passa in, för att bli upptagen i den allmänna gemenskapen.

Charlie+Lyrehed

Charlie Lyrehed

Och då har jag ändå inte blivit utsatt för samma kränkande behandling som många transpersoner. Till exempel min vän Charlie som i media berättar hur han blev trakasserad, kränkt och utsatt för våld under en bussfärd på hemväg från Stockholm Pride. På Facebook får han många uppmuntrande ord om att ”stå på sig”, ”fortsätta kämpa”. Och de menar väl, dessa käcka påhejare. Vad de inte verkar inse är att Charlie inte har något val. Han är transman. Vad skall han annars göra? Han tar fajten, precis som alla andra transpersoner, bara genom att gå ut genom dörren. En fajt som han inte borde behöva kämpa, den fajt som alla andra slipper bara för att de inte är transpersoner.

Ingen flykting som fått asyl här ska behöva be om ursäkt för sitt utseende eller sin ofullkomliga kunskap i svenska språket eller alla de normer som vi andra tar för givet. Ingen av dem skall behöva kämpa för sin rätt att behandlas väl i detta land. Den kampen är vår, vi som har fått allt bara genom att vara födda här. På samma sätt är det inte transpersoner som skall behöva slåss för sin rätt att vara den de är. Den kampen tillhör alla. Så sluta ge Charlie uppmuntrande ord om att han skall stå upp för sin sak. Han behöver inte det. Däremot behöver han människor omkring sig som vill stå upp för honom och hans grundläggande rätt att vara den han är.

Kalla varken honom, mig, eller någon annan transperson för ”modig”. Modig kan du väl vara själv.

Ann-Christine Ruuth

 

En pappersmugg och mitt hjärta

I en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen läser jag om hur en företrädare för en för mig okänd hjälporganisation vänder sig mot att det i debatten om romska tiggare påstås att det är bättre att ge i ”koppen” än att ge till utveckling i hemlandet. Och jag undrar var i all sin dar artikelförfattaren har läst eller hört detta. Jag tycker att jag följt debatten rätt väl, men det vanligaste argumentet har väl varit att absolut inte ge till tiggarna på gatan för det är improduktivt. Medan företrädare för Stadsmissionen och Frälsningsarmen gjort sitt bästa för att jag och andra ska förstå att det inte handlar om ett antingen eller, utan om både och. Det är bra med stöd till utveckling i hemlandet men tiggaren på gatan behöver verkligen också de slantar hen kan få. Och diskussionen lär väl fortsätta. För min del brottas jag mer med en fråga av ett annat slag.Skärmklipp 2015-10-24 17.55.33

Jag minns med tydlighet missionsauktionerna som de kallades, oftast i mindre landsbygdsförsamlingar.  På somliga håll lever de fortfarande kvar. Jag beundrade kvinnorna, det var alltid kvinnor, ofta äldre, som jobbat och slitit med att få ihop alster att sälja, alltifrån bakade bullar och hemystad ost till de mest fantastiska handarbeten. Och när det var dags för försäljning så gick bullarna och osten åt i rykande fart till höga priser, medan de fina handarbetena inte inbringade särskilt många kronor, i varje fall inte på långt när vad de var värda, om en betänker den skicklighet som behövts för att göra dem och den tid det tagit. Jag noterade också att arbetena oftast ropades in av hon som både betalat garnet och gjort arbetet. Förspilld kvinnokraft utbrister säkert någon som vet bättre. Men det som berörde mig var de här kvinnornas hjärtan.

I mitten på 80-talet bodde och arbetade jag och familjen på den zimbabwiska landsbygden. Jag hade hand om ett tiotal små fattiga församlingar, de flesta utan någon egen kyrka. Gudstjänsterna firades under ett träd. Det var många gånger jag slogs av dessa fattiga människors generositet. Att ta emot gäster innebar att ta fram det bästa som fanns att tillgå och även skicka med en gåva. Lars Svensson är en präst som också arbetat ett antal år på samma ställe. (Ola Salos pappa, förresten) När han en gång gjorde ett återbesök och hälsade på en familj, fick han en get! Det vållade mycket huvudbry hur han, utan att såra givarna, skulle förklara att han inte kunde ta geten med sig hem.

Efter fyra år var det dags för oss att resa tillbaka till Sverige. Det blev många tårfyllda farväl. En dag kort innan vi skulle ge oss iväg kom en grupp från en av de allra fattigaste församlingarna. De hade med sig ett kuvert som de ville lämna över. Kuvertet var fullt av kopparslantar, långt mer än de vanligtvis brukade få i kollekten om söndagarna. Och så låg där ett brev, där de hade skrivit avsikten med gåvan. Pengarna var avsedda för mat på vår resa, ”särskilt med tanke på barnen”. Jag har fortfarande svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på dessa människor och deras hjärtan. Vi kunde naturligtvis ha avvisat gåvan och med rätta sagt att vi hade alla möjligheter att ge våra barn mat och att de själva säkert behövde pengarna bättre. Men det hade varit att förolämpa dem och ta ifrån dem det som de betraktade som självklart: att ge.

Och det är detta jag kämpar med när jag möter tiggaren på gatan utanför ICA. Jag kämpar för att behålla min mänsklighet och inte ge efter för alla röster som så beskäftigt ropar om vad som är mest förnuftigt. Åt myndigheter och organisationer kan vi ge uppdraget att vara förnuftiga. Åt mig återstår bara att försöka vara människa, att inte förlora mitt hjärta genom att gå förbi och titta åt ett annat håll.

Nu brinner flyktingboendena. Det känns som en ytterst obehaglig upprepning av en tid som vi läst om i historieböckerna men tänkte aldrig skulle återkomma. Vem och vilka som bär ansvaret tycks polisen ännu vara okunnig om. Jimmie Åkesson har säkert inte varit med och tänt på. Men det förtjänar att påpekas att när han i en DN-intervju (11/10) uttalar att asylinvandringen borde stoppas helt så innebär det ett ansvar. Precis som de präster som i 30-talets Tyskland predikade att det var judarna som mördade Kristus och att de förföljelser de utsatts för genom historien var Guds straff.

Det talas mycket om de skenande kostnaderna för asylmottagandet och hur det hotar budgeten. Själv tror jag att det är att det är mitt hjärta snarare än min plånbok som är hotad.

 

The Danish Girl. Och jag.

Ibland står tiden still. I mitt fall stannade den en stund när jag häromdagen läste i tidningen om Venedigs filmfestival. Där stod bland annat att berätta om filmen ”The Danish Girl” som nu premiärvisades och som är baserad på boken med samma namn. Den handlar om Lili Elbe, som föddes som Einar Mogens Andreas Wegener och hennes liv från man till kvinna. Lili Elbe var den första person som genomgick det vi idag slarvigt kallar ”könsbyte”. Hellre skulle vi säga könsbekräftande behandling som kan innefatta en rad åtgärder, till exempel plastikoperation. I det här fallet utfördes operationen av en tysk läkare vid namn Magnus Hirschfeld och en kollega till honom och året var 1930.  Tragiskt nog avled Lili Elbe året därpå efter ett försök att operera in en livmoder. Det skulle dröja 22 år till innan nästa person genomgick samma sak. Det var amerikanskan Christine Jorgensen som opererades i Köpenhamn. Filmen om Lili Elbe får vi vänta med att se i Sverige till i februari nästa år.

Självklart ser jag positivt på att det görs en film om Lili Elbe. Samtidigt hoppas jag att någon vill göra en film om den tyske läkaren Magnus Hirschfeld. Han inte bara var först med den här typen av operationer. Han skrev också om transvestism och införde ordet transsexuell. Han stred också starkt för homosexuellas rättigheter och verkade för att homosexualitet skulle legaliseras. Det skedde i Tyskland i början av förra seklet och han blev starkt motarbetad och hotad. 1933 brändes hans böcker på bål av nazister. Jag måste säga att jag beundrar honom för hans mod. Magnus Hirschfeld dog i USA 1935, dit han utvandrat.

Skärmklipp 2015-09-16 12.49.43Men det är inte den egentliga anledningen till att jag skriver de här raderna. Skälet är att jag genom att läsa om ”The Danish Girl” och Lili Elbe kastades 30 år tillbaka i mitt eget liv. Jag och familjen bodde då i Zimbabwe. Som så många andra gjorde även jag erfarenheten att en bär sitt liv med sig, även om en flyttar till en annan kontinent. Att jag inte kände mig hemma med min kropp och min ”manlighet” var inget nytt. Det hade jag burit med mig sedan tidiga år, men lärt mig att på något sätt härbärgera, att hålla undan. Men det var också något som jag i mitt inre bar med mig varenda dag och som ibland medförde stark oro. Periodvis mådde jag förstås dåligt även i Zimbabwe. Under en sådan period fick jag för mig att försöka se om det ändå inte fanns någon litteratur som kunde ge mig lite kunskap och vägledning om mina tankar om mig själv. Det förtjänar att tilläggas att detta var före internet och Googles tidevarv. Så jag begav mig till Stadsbiblioteket i Bulawayo, den näst största staden i landet efter Harare.

Där fann jag, mot all förmodan en bok som handlade framförallt om Christine Jorgensen och hennes liv, men den beskrev historiken och gav en innehållsrik bild även av Lili Elbe och vad som lett fram till hennes beslut att genomgå en mycket vansklig operation i sin önskan att leva och bli bekräftad som kvinna.

Jag har svårt att beskriva känslorna som vällde upp när jag läste boken. Det har skrivits flera böcker om Lili Elbe och inte minst Christine Jorgensen och jag har glömt titeln på den jag läste. Men det var som att läsa mitt eget liv. För första gången beskrevs det som jag själv kände och upplevat sedan jag var i tidiga tonåren. På sida efter sida!! trädde mitt eget liv fram, så kändes det Det var en oerhörd upplevelse att få bekräftat att jag inte var sjuk eller abnorm eller från mina sinnen. Andra hade känt och upplevat precis detsamma långt före mig. Att läsa detta var som en oerhörd befrielse. Nu visste jag vad det handlade om.

Men omständigheterna var sådana att det skulle dröja 25 år till innan det var möjligt för mig att själv ta samma steg som Lili och Christine. Kanske var det nödvändiga år inte bara för min familj utan också för mig. Jag hyser stor beundran för de här två pionjärerna. Att de vågade! Och då tänker jag inte bara på de medicinska riskerna utan i lika hög grad på vad de utsatte sig för i förhållande till omgivningen. Idag kan vi läsa och se filmer om transsexuella, vi har hört talas om Laverne Cox, Caitlyn Jenner, Nina Ramsby och ett antal andra. Samtidigt är det förstås så som jag vet av egen erfarenhet, att när en väl hittat sig själv, då försvinner rädslan och en är beredd att möta snart sagt vad som helst. Att få leva som den en är uppväger allt annat. Och låt mig säga det igen: Transsexuella byter inte kön. Vi blir bara oss själva.

Ann-Christine Ruuth

 

Nu heter jag Ruuth. I efternamn.

Det låg ett brev från Patent- och Registreringsverket i brevlådan. Det är ju inte varje dag, så det var med lätt skälvande händer jag öppnade kuvertet. I det låg två högtidigt utformade dokument, de såg ut som sådana där diplom man fick i scouterna.

Det ena lät meddela att jag fått nytt personnamn: Ann-Christine Karin

Det andra annonserade att jag fått nytt efternamn: Ruuth.

Från och med nu heter jag alltså Ann-Christine Karin Ruuth. Tilltalsnamnet är som ni kan gissa fortfarande Ann-Christine.

Så många har frågat mig varför jag valde att heta Ann-Christine. Varför inte något kortare, mera slagkraftigt, inte så krångligt? Bakom frågorna anar jag att namnet Ann-Christine inte har så hög status. Nuförtiden. Jaha. Men jag jag har tjatat tillräckligt om det. Ni som fortfarande undrar får fråga någon annan. Som vet. Nu kan ni nyfikna ändå få veta varför Karin och varför Ruuth.

Karin har jag lagt till nu. Och när det gäller det namnet vet jag bestämt varför. Karin var min enda moster och en kvinna som jag beundrade mycket. Orädd. Skärpt. Expert på afrikansk litteratur och besökte ett mycket stort antal afrikanska länder. Gränslös humor. Öppen. Vi syskonbarn beundrade henne oändligt och såg fram emot varje gång hon hälsade på. Nu är jag stolt att få bära hennes förnamn. Och efternamn.

Skärmklipp 2015-05-22 13.29.56Hon hette Ruuth precis som min mamma och deras två bröder, Gustaf som var organist i Jönköpings Sofia och Anders, som döpte mig och som varit min förebild som präst under många år. Släkten lär härstamma från Finland. En känd anfader är greve Erik Ruuth som bl a anses ha infört Herrgårdsosten. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Herrgårdsost) Så sänd honom en tanke när du biter i frukostfrallan. 🙂

Roxberg då? Ett namn som jag burit i drygt 20 år, men det tillhör min exhustru. Nu lämnar jag tillbaka det och tackar varmt för lånet.

Av praktiska skäl kommer förstås Roxberg att leva kvar som mitt efternamn ett tag till. Så är t ex ett antal föredrag redan annonserade i det namnet. Det kommer också att innebära förändringar för FB och hemsida etc. men det märker du så småningom!

Men vi kan väl öva redan nu! Så säg nu efter mig, alla på en gång: ANN-CHRISTINE RUUTH. Utmärkt! Det här kommer att gå hur bra som helst!

Ann-Christine Ruuth

Har du kvar dina manliga delar?

”Är du så där hela tiden? Tänker du gå hela vägen, jag menar operera dig och sånt? Eller är du kanske redan opererad?” Frågorna haglar från kvinnan i baren där jag blivit sittande i väntan på att jazzkonserten skall börja. Samtalet, eller vad vi skall kalla det, började med att jag blev igenkänd av hennes väninna som började fråga mig om mina föreläsningar. Och sedan gick det som det gick.

kimk26f-3-webNär Bruce Jenner för en månad sedan klev fram och bekräftade det som många redan spekulerat i, nämligen att han uppfattar sig som kvinna och vill leva så, blev det en mediastorm.Jag missade den länga intervju som ABC News gjorde med henne och som även SVT sände. Men jag har kunnat se brottstycken av den på YouTube etc och inte minst följt en del av de kommentarer som gjorts i amerikansk TV.

Jo, jag vet att Bruce är välkänd i USA både för sina insatser som idrottare (World Athlete of the year etc) och som TV-stjärna i realityserien The Kardashians, så uppmärksamheten från media är förståelig. Ändå känns uppståndelsen märklig. Det är svårt att komma från känslan att ”något sådant har vi aldrig varit med om förut”. Men transpersoner är verkligen ingen ovanlighet i USA, inte heller kända sådana. Ett bra exempel är TV-stjärnan Laverne Cox som för inte länge sedan fick en Emmy för sina insatser i TV-serien Orange is the new black.

Det är som om transsexuella är någon slags märklighet som inte förekommer bland vanliga människor. När ska poletten trilla ner att verkligheten är den motsatta? Jo, kanske uppmärksamheten kring Bruce Jenner bidrar till det, i varje fall är det vad hon själv hoppas, något som framgår i intervjun.  Där nämner hon också att hon har kvar sina ”manliga delar”. Och av allt hon säger i den långa intervjun så är detta något som media känner att de måste återupprepa. (Se till exempel DN http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bruce-jenner-jag-ar-en-kvinna/)

Fortfarande lever de flesta kvar i övertygelsen att kön är något som sitter mellan benen. När skall den poletten trilla ner, att du inte är kvinna eller man beroende på hur dina yttre eller inre könsorgan ser ut. En plastikoperation gör inte heller någon till vare sig kvinna eller man. Könet sitter snarare i huvudet än mellan benen. Men en operation kan förstås starkt bidra till att en transsexuell känner sig mera hel, att kroppen bättre stämmer överens med själen.

Kvinnan i baren ger sig inte. Hon vill absolut veta om jag är ”opererad”. Jag förklarar så vänligt jag kan, att sådant frågar man inte, lika lite som jag skulle få för mig att fråga om dina bröst verkligen är dina egna. Men kvinnan insisterar. Hon är ju ”bara så uppriktigt intresserad” och vill veta mer, mycket mer. Och jag får lust att lugnt och stilla ta hennes vinglas och hälla innehållet över henne. Lyckligtvis räddas jag av att jazzsångerskan äntligen gör entré.

Till Bruce och alla andra transsexuella som blir utsatta av media eller av frågvisa ur den breda allmänheten skulle jag i all vänlighet vilja säga att du inte har någon som helst skyldighet att berätta om ditt underliv. Lika lite som du behöver låta en dreglande reporter följa med dig in i sovrummet eller badrummet för att dokumentera dina underkläder eller hur du målar dina läppar. Om du nu gör det. Respekt handlar inte bara om att kunna säga att transpersoner är ok. Det handlar framförallt om att behandla transpersoner så som man själv skulle vilja bli behandlad.

11011522_612439402225437_1592137729627338378_nHäromveckan hade jag den oerhörda förmånen att få vara årets Pridetalare vid Växjö Pride. Där stod jag inför uppemot tiotusen åskådare och hade fem minuter på mig att säga något som helst skulle låta meningsfulllt. Det var mäktigt och på något sätt overkligt. Jag är oerhört stolt och glad över att jag fick uppdraget. Men jag hade sannolikt inte fått det om jag inte också varit transperson och transaktivist.

Det var en rejäl kontrast att dagen efter åka till Virserums konsthall och invigningen av utställningen ”Man måste faktiskt älska”. Jag hade där fått uppdraget att invigningstala. Hundra personer i publiken. Den enda information om mig som gavs var mitt namn. Och att jag var präst. Så oerhört skönt! Och då menar jag inte antalet åhörare. (Måste jag vara så övertydlg?!) Tack Virserums konsthall! Och åk dit och se utställningen! Virserums konsthall är väl vård en resa.

Ann-Christine Roxberg

Gör din egen prideparad

Ända sedan jag kom till Göteborg i samband med West Pride  för några år sedan och såg hur praktiskt taget hela staden vajade i regnbågens alla färger har jag drömt om att få se samma sak i Växjö, min stad. Och mina drömmar har gått i uppfyllelse! Det var fantastiskt att se hela Storgatan översållad med regnbågsflaggor. Inte bara de som vajade kors och tvärs över gatan utan praktiskt taget varje butik hade ”prideskyltat”. Folkhavet i Linnéparken där paraden avslutades med en fantastisk konsert tog verkligen andan ur mig. 7000 i själva paraden sa polisen och i parken måste det väl ha varit ytterligare flera tusen. Fullkomligt mirakulöst!

Skärmklipp 2015-05-12 14.24.47

Prideparad i Växjö 2015

Jag vill verkligen inte vara den som på minsta sätt förminskar den glädje som så många kände denna dag. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att hur många vi än går i paraden så är det inte den som avgör hur öppet Växjö är. Det visar sig årets alla andra 364 dagar.

Arbetet med att förbereda prideveckan har gjorts av ett gäng hängivna personer som utan en kronas ersättning har ägnat massor av tid åt att se till att allt skulle fungera. Det arbetet har inte tagit slut. Det är nu bara överlämnat åt var och en som vill föra det vidare. På skolor, vid fikabordet, där hemma, på gatan, i idrottsföreningen, på arbetsplatsen.

Så gör din egen prideparad i det som är din verklighet! Här är några förslag:

Säg emot när andra börjar tala nedsättande om hbtq-personer. Jobba för att alla på ditt företag eller organisation ska få ordenlig utbildning i hbtq. Verka för att ni med stolthet kan sätta upp en prideflagga i entrén. Gör det lika självklart att er arbetsplats skall vara hbtq-vänlig som att det finns en toalett för rullstolsburna. Och låt diskussionen och samtalet flöda om hur vi kan ta tillvara olikheter och göra mångfald till en tillgång och inte ett problem eller hinder. Lägg inte locket på diskussionen även om den skulle bli jobbig utan ge utrymme också åt avvikande åsikter och synpunkter. Men låt det inte stanna där utan ge svar på tal när det behövs. Och tag gärna hjälp av dem som kan mer! Och om det inte finns någon som är (öppet) homosexuell, bisexuell eller transperson på din arbetsplats, ta då en ordentlig funderare på varför.

Hemma hos oss har balkongen varit pyntad med en hel rad regnbågsflaggor. Men igår bestämde jag mig för att ta ner dem. Det kändes lika vemodigt som när man plockar ner julpyntet. Är det redan över? Men min käresta sa: Varför kan man inte ha en regnbågsflagga uppe jämt? Sagt och gjort. En flagga fick vara kvar utanför ytterdörren som en liten påminnelse för oss och andra.

Och jag kom att tänka på hur kristna förr ritade en fisk som ett tecken för andra på sin tro. Fisken ser man förresten fortfarande ganska ofta som en liten bildekal.  Varför inte låta en liten regnbågsflagga vaja året runt från balkongen eller vid dörren som ett litet tecken på att här bor det folk som är hbtq-vänliga? Det kan nog ge lite mod och kraft åt andra, liksom åt någon som funderar på att flytta in i området och undrar om det kanske är helt segregerat.

Prideparaden har börjat! Ska vi gå?

Ann-Christine Roxberg

Vad är en damstorlek?

Många minns säkert Lindex olycksaliga märkning av barnjeans från i höstas. Samma sorts jeans för pojkar och flickor i barnålder fick olika märkning. Pojkarnas visar en grabb med benen isär, kavat och käck. Flickornas visar en tös med bena isär men med tårna pekande mot varandra, en rar men osäker liten flickunge.

Det som oroar mig mest är att Lindex marknadsavdelning kanske har rätt. Det är så här vi fortfarande ser på flickor och pojkar och i förlängningen också på kvinnor och män. Män tar för sig, visar framfötterna, kvinnor är mer tillbakadragna och blyga. För reklamen försöker ju inte bygga sin egen verklighet, frikopplad från vår. Den bygger hela tiden på de normer, föreställningar och värderingar som vi bestämt oss för. Det hjälper liksom inte att somliga av oss stretar emot. Det är så här de flesta av oss tänker, resonerar och handlar när det gäller kön och normer. IMG_1340

Man kan ju undra varför Lindex inte valde att sälja jeansen tillsammans, utan märkning. Det var det också någon annan som undrade, och svaret blev att vi konsumenter vill ha en könsuppdelning av kläderna, annars köper vi helt enkelt inte de kläderna.

Förmodligen har det att göra både med vårt trygghetsbehov, att vi måste känna att vi köpt ”rätt” sorts plagg. Och det i sin tur har att göra med vår djupt nedärvda misstänksamhet mot att gå över könsnormerna, de som säger hur en ”riktig” kvinna respektive man ska se ut. Nåja, om en flicka/kvinna går över lite åt det manliga hållet betraktar vi det som okej, till och med ”cool”. En pojkflicka har vi inte så stora invändningar mot. En flickpojke då? Inte ens ordet existerar, i varje fall inte i SAOL. Däremot pojkflicka. Förstås.

Annars tror jag att det är mer som flickor och kvinnor förväntas leva upp till för att fylla normen, än männen. Ta till exempel det här med skor. Så här annonserar Frövi sina vårloafers. Rätt snygga tycker jag. Kanske skulle köpa ett par.FullSizeRender

Men i annonsen står det att de finns i damstorlekar. Inget mer. Vad är en damstorlek? Jag brukar fråga damerna i publiken när jag är ute och föreläser och de påstår att det är storlek 36-41. Vid förfrågan i butik har jag kunnat konstatera att de har rätt. Damstorlekarna slutar vid 41. Men alla de biologiskt födda kvinnor jag känner som har större fötter än så, de är alltså inte damer då? Vad är de då? Jag har lust att fråga Frövi, som förresten inte alls är ensamma om den här sortens marknadsföring.

Verkligheten är att de kvinnor som drar större storlek än 41 i skor måste söka sig till specialbutiker. Och de är många. Kvinnorna 41+ alltså. Den eleganta skobutiken Jerns vid Sergels torg har en liten avdelning för damskor i storlek 42 – 44. Mer än en gång, när just min storlek (43)  inte varit tillgänglig har jag fått veta att de säljer slut mycket fort.

En kan förstås raljera över det här och mycket annat i modevärlden. Men jag som kommit in i kvinnors värld genom sidoentrén ser allt oftare små och större exempel på kvinnors och flickors begränsade värld. Så många och starka krafter styr och formar våra föreställningar om det ”kvinnliga”. Och det är på så många sätt tydligt att det mesta som sker, sker på männens villkor. Fortfarande tjänar en kvinna i ett världens mest jämställda länder c:a 3,5 MILJONER mindre under sin livstid än den genomsnittligen mannen, enligt Sveriges Radio. Damstorlek i även i lönebeskedet alltså. Inte undra på att vi skrattar åt en karl i klänning.

Jag får ofta frågan om jag nu känner mig som en kvinna. Mitt svar brukar ofta bli en motfråga: Hur känner man sig då? Det är sällan någon av de närvarande kvinnorna vill ge ett svar. Man är väl sig själv helt enkelt. Men när jag häromveckan frågade hur man känner sig, svarade en kvinna: Arg!

Det tycks mig alltmer befogat!

Ann-Christine Roxberg

PS Lindex drog tillbaka bilderna efter kritiken.

Inte en hårsmån

”Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda” Jag blev påmind om Jesus ord när Ann-Charlotte på Diatermikliniken omsorgsfullt avlägsnade hårstrån från mitt ansikte, ett efter ett. Från början lär de ha varit sisådär 40 000. Hur många som är kvar? Ingen aning, men Ann-Charlotte har nog arbete många timmar till.

Jag blev påmind igen, när jag igår läste ”Vi behöver nya namn” av NoViolet Bulawayo. ”Ja frun har rätt det kommer att bli bättre min son och Herren finns där och kommer inte att överge oss det kan han inte för han är en kärleksfull gud, sa Benens mor och gned sina händer som om hon tvättade dem, som om hon bad om ursäkt för något, som om det var kallt ute. Benens mor sa Herren som om hon kände Gud personligen, som om Gud inte var större än himlen utan en söt liten pojke med hår som är så glest att stråna går att räkna, som saknade flera knappar i sin button-downskjorta, som stammade och lekte Hitta bin Ladin med oss. Det var så det kändes när Benens mor sa Herren.”

Skärmklipp 2015-03-21 10.34.34Snart är det påsk, men innan dess måste Jesus dö. Igen. Jag minns min barndoms långfredagar. De var lååånga. Inga lekar var tillåtna, bara lugna sysselsättningar. Att spika och hamra var absolut förbjudet liksom att gå hem till lekkamrater. Pappa hade den svarta kostymen och slipsen på hela dagen som präglades av stort allvar.  Gudstjänsten var en självklarhet och även kyrkan präglades av det stora allvaret med predikstol och altarring klädda i svart sorgflor.

Det som förkunnades kan sammanfattas som Guds straffdom över en syndig värld. Guds låter sin vrede drabba Jesus som döms till döden och avrättas i vårt ställe. Men är det verkligen rimligt? Och vad säger det om Gud? Det finns anledning att fråga med Rob Bell i sin bok ”Kärleken vinner”, ”Räddar Jesus oss från Gud?”

I boken ”Försoning och förvandling” diskuterar min vän professor Jesper Svartvik om förhållandet mellan vår syn på dödsstraffet och Jesus död. ”Är passionshistorien kanske till och med ett belägg för att Gud är för dödsstraff? Varför skulle annars så många kristna hävda att ”Jesus måste dö”. ….. Å andra sidan, om svaret på dödsstraff idag är ett rungande ”nej”, vad får det för konsekvenser för synen på Jesu död för två tusen år sedan? Om vi, liksom Amnesty International skriver i sina annonskampanjer, är övertygade om att dödsstraff inte är ett straff utan ett brott – varför ”måste” i så fall Jesus dö?”

Jesper Svartvik visar med stor tydlighet att ”uppfattningen att Gud kräver våld i form av ett blodigt offer för att den gudomliga vreden skall avvändas” är senare tiders tolkning. Det är inte Gud som handlar mot Jesus utan med och i honom. Det är en försoningsprocess där Gud är den som handlar i och genom det som sker.

Men alldeles för ofta har Jesus död på korset lyfts fram som ett mönster för kristet handlande där lidandet, och därmed våldet, i sig glorifierats. När Jesus talar om att ”ta sitt kors på sig” har den traditionella tolkningen varit just sådan. Så kunde vi till exempel i den psalmbok som användes fram till 1986 sjunga: ”Ju större kors, ju bättre kristen. Som guld ur degeln renat går, så ock i lidandet och bristen vår tro alltmer sin luttring får, till dess hon glad bekänna kan: Den Herren älskar agar han.”

Jag tror att det här sättet att se på lidande har haft svåra konsekvenser för många, många kristna. Vad gör det med en människas tro om budskapet är att lidandet är sänt av Gud och bara man uthärdar det så blir man en bättre kristen? Vad gör det med en människas syn på Gud och vad gör det med hennes syn på sig själv?

Jag vet i alla fall vad det har gjort i mitt liv. Det bidrog till att jag i många år levde med övertygelsen att den längtan jag bar inom  mig var ett kors Gud lagt på mig. Men med Guds kraft skulle jag kunna bära det. Med hans hjälp skulle jag kunna stå emot. Det var den kyrkans tro som jag övertog och gjorde till min. Och visst har Gud burit mig! Över stock och sten har han kånkat på mig och aldrig någonsin släppt taget. Sakta lärde han mig att förstå att han inte krävde att jag gjorde våld på mig själv. Sakta lärde han mig se att Jesus död inte glorifierar lidandet men befriar mig från min rädsla när jag vet att Gud inte släpper taget ens när det är som allra mörkast. Han är min vän, min lekkamrat, den som delar allt med mig och precis som en god vän låter mig vara just så som jag är.

Det finns de som fortfarande tror att det är övertygelsen om en straffande Gud som hjälper mig att leva rätt. Själv bär jag övertygelsen att hela fastetidens och påskens budskap är det motsatta – det är bara när jag förstår att jag är älskad bortom allt förnuft som jag får kraft att älska. Eller uttryckt med Johannes: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Ingenting kan skilja oss från den kärleken, inte ens en hårsmån.

Ann-Christine Roxberg

14 biskopar. Och jag.

I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.

Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:

”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”

Skärmklipp 2015-03-17 14.54.59 kopia

Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.

 

Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.

Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.

Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.

Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.

En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat  till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.

Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.

Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.

Ann-Christine Roxberg

Gaygalan inget för transpersoner

There is a first time for everything. I måndags var jag för första gången på QX Gaygala på Cirkus i Stockholm. Anledningen var förstås att Esters ”Min pappa Ann-Christine” nominerats till ”Årets bok”  och kunde således eventuellt tilldelas ett pris. Helkul och helspännande!

Innan vi gav oss diskuterade vi om vi skulle äta middag på Cirkus, eller käka en bit hemma. Vi bestämde oss för att det första alternativet och gav oss av med tanken att det finns säkert en massa trevliga människor som man kan prata med vid bordet. Icke. Vi satt i ensamt majestät vid kortändan av ett långbord. De flesta av de övriga gästerna dök upp strax före showen började. De hade lärt sig.

Men show blev det! Kalla gärna Gaygalan för ett spektakel, men det var ett välregisserat sådant. Givetvis var alla ”nödvändiga” gäster där som Ola Salo, Jonas Gardell, Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, Peter Jöback, Mona Sahlin och så vidare. Sissela Kyle som var konferencier gjorde sitt bästa för att utnyttja situationen och göra oss alla uppmärksamma på kändisarna.

Och undan gick det med fart, fläkt och färg, medan det ena priset efter det andra delades ut av mer eller mindre kända personer.

Allt eftersom galan fortskred spred sig känslan ”vad-gör-jag-egentligen-här” inom mig. Galan heter ju Gaygalan, men är såvitt jag förstår tänkt att vända sig till hela HBTQ-världen. Så var ju också en kategori benämnd ”Årets homo, bi, transperson”. Ingen transperson nominerad. Var det brist på kandidater?

En annan kategori var ”Årets drag”, ett pris som Peter Jöback kammade hem för sin roll som Candy Darling i ”Livet är en schlager”. Säkert välförtjänt. Och drag var det gott om både i salongen och på scenen. Nästan varje shownummer var liksom utsmyckat med färgglatt och utmanande klädda dragqueens. Nu är det ju fullt möjligt att de i själva verket var utklädda transpersoner. Men varför måste de i så fall vara så till den milda grad utklädda och uppsminkade att de med råge överglänste alla andra medverkande och mest såg ut att vara på väg till maskerad?

Skärmavbild 2015-02-12 kl. 19.44.43Den enda ”riktiga” transperson som jag kunde iaktta var Saga Becker, som fick äran att dela ut ett pris. Hon har ju nyligen vunnit en välförtjänst Guldbagge för sin roll i filmen ”Någonting måste gå sönder.”

Mitt intryck är att Gaygalan är precis vad namnet säger – en gala för dem som är gay. Och homosexuella tjejer får vara med på ett hörn. Transpersoner däremot nämns i förbifarten, och knappt det. Och det vill jag säga till ansvariga för Gaygalan: Tro inte att ni gör transpersoner en tjänst genom att ösa på med en mängd dragqueens. Det förhåller sig nämligen precis tvärtom. En dragshow förstärker hos gemene man/kvinna den föreställningen att transpersoner bara är en hoper karlar som tänder på att klä ut sig till kvinnor.

Om ni menar allvar med att Gaygalan skall vända sig till och spegla hela HBT-kollektivet, låt då transpersoner medverka på sina egna villkor. Gör också en egen nomineringskategori: Årets transperson. Då skulle Gaygalan kunna medverka till att göra även transpersoner synliga, som just transpersoner. Då skulle jag känna att galan också är för mig och rentav kunna överväga att sitta i salongen ännu en gång. Fast äter middag gör jag nog hemma.

Nu tror du säkert att jag bara är sur för att Ester inte fick något pris. Skulle jag vara sur? Jag? Hrrrrm!!!

Ett sammandrag av galan sänds i TV4 på lördag kväll, 14/2.