Jesus i Prideparaden

I mitt jobb som föreläsare har jag medverkat vid pridefestivaler på en mängd platser över hela landet. Tyvärr är det inte så ofta jag har möjlighet att gå med i den avslutande paraden. Men häromveckan gick jag i en medelstor svensk stad tillsammans med tusentals andra. Hela paradvägen var på båda sidor packad med glada människor som viftade och hurrade. Känslan var fantastisk! Och jag blev så oerhört glad att detta numera händer nästan överallt i vårt land och inte bara i storstan.

I många städer har Pride blivit en del av det som utmärker orten. Pride är något som görs tillsammans: Kommunen, landstinget, näringslivet, idrottsvärlden, alla är med. Och kyrkan, skulle jag vilja tillägga men kommer av mig. För när jag i den här paraden ser mig omkring bland dem som går under Svenska kyrkans paroll finner jag bara en liten skara människor. De är förvisso mycket glada och entusiastiska men bland dem hittar jag knappast en enda av prästerna på orten.

En avsevärt mindre församling en bit från tätorten kommer med en stor skara, alla i likadana färgglada T-shirts, och med kyrkoherden i spetsen. En bidragande anledning är nog att i denna församling har de, råkar jag veta, jobbat målmedvedtet med att öka kunskaperna och förståelsen om HBTQ.

Hej präster, vart tog ni vägen?

Jag vet att Svenska kyrkan i staden brukar bidra med en summa pengar till olika arrangemang under prideveckan. Gott så. Men som i så många andra sammanhang är det inte pengarna som är det viktigaste, det är den personliga närvaron. Och den skall inte underskattas!

Så hur kan det komma sig att när hela civilsamhället med kommunstyrelsens ordförande och landshövdingen i spetsen visar sitt engagemang och personliga närvaro då väljer prästerna i staden att göra något annat? Det kan tilläggas, tyvärr, att så här förefaller det, enligt min erfarenhet, vara på många håll. Det är en liten skara entusiaster som driver frågor som har med HBTQ att göra och när det är dags för Pride är det också dessa som kommer från kyrkan och nästan ingen annan. Och kyrkoherden och de flesta av prästerna lyser nästan alltid med sin frånvaro.

Naturligtvis går det ju att invända att det är ju ändå så många andra som kommer. Och alla vet ju ändå var kyrkan står. Eller? Men när det gäller arbetet för människors lika värde går det inte att delegera ansvaret till några andra. Vi har alla ett gemensamt ansvar att verka för öppenhet och frihet. Inte heller går det att hänvisa till något som beslutats vid ett sammanträdesbord och kanske formulerats i ett vackert uttalande. Det är handlingen som räknas. Och jag tror att det är en mycket grov felbedömning om en tror att synligheten i form av till exempel prästers personliga närvaro inte har någon betydelse.Präster representerar för de flesta människor kyrkan. Och Jesus, kanske ska tilläggas. När präster är frånvarande innebär det  att kyrkan sviker människor som på så många sätt behöver ett tydligt stöd. Och Jesus får gå på egen hand.

Den som eventuellt tror att motståndet mot homosexuella och transpersoner är övervunnet i Sverige har dessvärre fel. Folkhälsomyndigheten publicerade häromåret en undersökning om transpersoners livssituation. Den visade att bara 10% ansåg att de kunde leva fullt ut i enlighet med sin transidentitet. Många kämpar med självmordstankar och avstår från socialt liv av rädsla för att bli hånade och kränkta. Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet, ger i en artikel  häromdagen (15/5) med rubriken ”Låt homofoberna kliva in i garderoben i stället” en rad exempel på hur homofobin är långtifrån död.  I mina hemtrakter fick vi för inte så länge sedan ett tydligt exempel på det när den främste kyrkopolitikern i Växjö Stift, Bruno Edgarsson, i en intervju klargjorde sin mycket negativa hållning och att kyrkan inte borde delta i något Pridearrangemang. Han fick snabbt erfara att det inte var den allmänna meningen bland andra kyrkligt förtroendevalda och fick lämna sina uppdrag.

Jag tror och hoppas att det är mycket få präster som tycker att Bruno har rätt. Men när prästerna är pridefrånvarande får Bruno rätt i alla fall. Den goda nyheten är att det finns möjlighet till omvändelse, för Bruno, för präster och alla andra, om inte annat så till nästa års upplaga av Pride. Kära prästkollegor, kom! Ni behövs!

Ann-Christine Ruuth

Dragshow ingen draghjälp för transpersoner

After Dark gör sina sista framträdanden berättades det om i en tråd på FB. Frågan ställdes om dragshow i allmänhet och After Dark i synnerhet gjort livet lättare eller ej för transpersoner. De flesta som yttrade sig i tråden var helt på det klara med att det var uteslutande positivt för transpersoner med drag. Tillåt mig att förhålla mig tveksam.
I boken ”Rundgång. Genus och populärmusik” skriver Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap, att män har ett större spelutrymme vilket kan ”förklaras som att en man alltid blir sedd som en man, så länge det finns ett manligt kännetecken, medan en kvinna inte blir sedd som en kvinna om hon uppvisar ett manligt kännetecken. Konsekvensen för ett scenframträdande är att en man (till en viss gräns) kan leka med feminitet så länge det framgår att han är man medan en kvinnas gräns för lek med maskulinitet är mycket snävare. Eller annorlunda uttryckt: en manlig artist som leker med det som kulturellt uppfattas som feminint kan passera, medan en kvinnlig artist som leker med det som kulturellt uppfattas som maskulint inte passerar.” (s. 139) Som exempel nämner Ganetz Ola Salo, Thomas diLeva och After Dark. Vi kan tillägga bl a Conchita Wurst och mellokända Dismissed. Conchita Wurst blev för övrigt närmast utnämnd till transpersonernas skyddshelgon efter sitt framträdande i Eurovisionsschlagerfinalen. Men Conchita är en scenfigur och inget annat och som dessutom nu måste ”dö” förklarar Conchitas alter ego Tom Neuwirth i en intervju tidigare i år enligt Aftonbladet.

Tack för hjälpen? Tror inte det.

Ganetz menar att det är viktigt att alltid betrakta alla framställningar av genus med kritisk blick. Och det är den kritiska blicken jag oftast saknar när dragshow m fl  artister hyllas som härförare för transpersoner när de på scen antagit kvinnliga attribut som smink och kläder.
Jag skulle vilja påstå att särskilt för transkvinnor som ofta för en ibland tröstlös kamp för att bli accepterade som de kvinnor de uppfattar sig som gör dragshow tillvaron snarast svårare. ”Du byter väl om när du kommer hem?” som den kvinna frågade efter att jag föreläst om kön, könsidentitet och trans i två timmar. Dragshow förstärker nämligen den mycket vanliga och svårutrotade uppfattningen att trans inte är något än en utklädningslek.
Och eftersom dragshow nästan uteslutande handlar om män som personifierar en schablon av kvinnlighet överförs detta på transkvinnor. Det spelar ingen roll hur mycket transkvinnor än jobbat på att utplåna varje drag av manlighet, lyser minsta tecken på ”man” igenom blir de genast kategoriserade som män. Det är förvisso inte lätt att vara transman heller, men jag vill påstå att tillvaron för transkvinnor är svårare av det enkla skälet att de delar alla andra biologiskt födda kvinnors villkor att leva upp till den ouppnåeliga schablonen ”kvinna”. Bara med så mycket mindre naturliga förutsättningar.
Så när nu Pridesäsongen drar igång på allvar och nästan varje pridefestival ser det som en självklarhet att ha en dragshow på programmet, önskar jag att ansvariga tar ett steg tillbaka och kritiskt ställer sig frågan varför.
Ann-Christine Ruuth
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/a/wByjP/nu-pensionerar-sig-eurovision-stjarnan-for-gott-maste-doda-henne
Ganetz, H. m.fl. (2009) Rundgång. Genus och populärmusik. Göteborg och Stockholm: Makadam.

Och varför bekymrar ni er om kläder

Varför skulle jag (inte) sätta på mig en blommig skjorta? Några klädfilosofiska funderingar.

Tittar på Skam, den norska TV-serien som alla andra redan sett. Imponeras av hur välgjord den är och hur övertygande ungdomarna spelar sina respektive roller. De är karaktärer som sticker ut var och en på sitt sätt. Jag gillar kläder och kanske det är därför som jag tycker att Noora sticker ut mer än de andra. Hon är (oftast) så påfallande välklädd. Inte överdrivet eller utmanande, men medvetet och stilrent, medan de andra mest tycks ha tagit det plagg som låg närmast. Själv brottas jag med en blommig skjorta. Mer om den senare.

Sommaren 2010 ägde jag inte ett enda damplagg. Och bums uppstår frågan vad som är ett ”damplagg”. Men låt oss just nu bara konstatera att jag här avser plagg som säljs i butiker som anser sig saluföra kläder för kvinnor. Jag bestämde mig för att ta professionell hjälp och vände mig till en personal shopper på Åhléns City i Stockholm. Hennes första fråga var: Vilken stil har du? Jag hade aldrig funderat över frågan om min stil, men visste bestämt ”inga volanger, spetsar eller blommor”. Typiskt kvinnliga attribut kanske du tänker. Men nu var det ju just ”kvinnliga” kläder det var frågan om, så varför inte?

Vad det handlar om!

Det är kläderna som gör mannen sägs det. Men hur är det med kvinnan? Frågan fick för mig förnyad aktualitet när jag nyligen blev tillfrågad om att medverka i ett modereportage. Jag skulle inte bara framträda på bild i några utvalda plagg utan även ge något slags svar på frågan vad som menas med kvinnlighet. Och just när det gäller kvinnors mode tycks frågan om kvinnlighet vara ständigt närvarande. Vem ställer nånsin frågan hos Dressman om vilka kläder som är manliga?

Vad menar vi egentligen när vi talar om kvinnligt mode? Är det former, mönster eller material? Är det kläder som framhäver den kropp som förmodas vara kvinnlig, med insvängd midja och framhävd byst? Men långtifrån alla kvinnor har en smal midja eller påfallande byst. Eller är det så att det vi menar med kvinnliga kläder är de som (majoriteten) män inte bär? Kvinnligt mode är i så fall inget i sig utan bara en motsats till manligt mode, det vill säga kläder gjorda för att säljas till män. Men samtidigt är det ju så att kvinnor alltid har tagit för sig av sådana kläder och gjort dem till sina: långbyxorna, kavajen, kostymen, rocken, trenchcoaten för att nämna några exempel. Det motsatta är fortfarande en ovanlighet. Är kanske ”kvinnligt mode” ingenting annat än en föreställning, en fiktion?

Ofta när jag går in i en klädbutik möts jag av en expedit som vänligt undrar vad för plagg jag letar efter. Mitt svar är för det mesta att det vet jag när ser det. Jag är nästan aldrig på jakt efter ett särskilt plagg utan mera efter det där som klickar till. Som regel lämnar jag butiken utan att ha känt minsta lilla klick. Kanske finns här en skillnad mellan manlig och kvinnlig shopping. Män köper kläder när de behöver det, därför att de gamla är just gamla. Kvinnor har andra drivkrafter.

Nu står jag där oväntat med en blommig skjorta, till på köpet i ett tunt halvgenomskinligt tyg. Den är från danska Gestuz och priset är knappast H&M. Jag upptäcker till min förvåning att det klickar. Jag som bestämt visste att några blommiga kläder vill jag inte ha tycker plötsligt att just den här skjortan är snygg. Den klickar! Varför tycker jag det? Och varför tycker jag det nu, till skillnad från innan? Är det bara för att den är dyr och inte kommer från Cellbes postorder?

Nu kan jag nästan höra för mitt inre öra hur du, käre/a läsare, otåligt undrar vad som är problemet. Köp skjortan eller låt bli! Men för mig blev frågan mer filosofisk. Vad är det egentligen som gör att jag (eller du) attraheras av ett plagg och tycker att det är snyggt och stundtals dessutom är beredd att betala ett pris som egentligen är alldeles för högt? Och vad är det som gör att vi är beredda att avstå eller attraheras av plagg på grund av en föreställning om deras förmodade manlighet eller kvinnlighet?

Frågan om människans fria vilja har sysselsatt teologer och filosofer genom årtusendena. Hur svår den är blir sällan så tydligt som när vi skall köpa våra kläder. Nå, köpte jag skjortan eller inte? Jo det blev så här, att…

Ann-Christine Ruuth

Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

Ann Heberlein, den banala godheten och jag

”Jag har alltid betraktat välgörenhet som en borgerlig hobby – något som välbeställda damer ägnar sig åt för att kunna vältra sig i sin egen rättfärdighet.” Så skriver Ann Heberlein i en artikel betitlad ”Den banala godheten”(17/12) med en hänvisning till något hon läst i Strindbergs Röda rummet. Framförallt ifrågasätter hon det berättigade i att ge pengar till tiggare.

Kära Ann, och alla andra som delar hennes åsikt om det förkastliga att skänka pengar till behövande. Jag vill härmed göra en bekännelse: Jag ger ger pengar till tiggare. Jag inser att jag på detta sätt löper risken att bli kallad för diverse och betraktad som en naiv idiot. Men ok, jag tar risken. Varför gör jag det då?

För att förklara det skulle jag vilja använda mig av något som biskop Fredrik Modéus sa i sin predikan på nyårsdagen i Växjö Domkyrka. Biskopen tog upp det som vi alla ofta tänker på, det alltmer hårdnande samhällsklimatet. Och han ställde frågan: Tänk om vi vänjer oss? Tänk om vi sakta men säkert kommer att leva i övertygelsen att det är så här det ska vara? Och jag kom att tänka att det här är kanske en av kyrkans allra viktigaste uppgifter just nu, att se till att vi inte vänjer oss. Att om och om igen påminna oss om vårt ansvar för varandra och andra. Att stå emot. Det av ett antal kyrkoledare initierade Juluppropet till stöd för en mänskligare flygktingpolitik  är en sådan påminnelse. (Det är inte för sent att skriva under!)

Juluppropet_vinjettbild(2).jpg

Det som står på spel är inte bara vår inställning i en viktig fråga. Det är det djupast sett mänskliga hos oss som utmanas. Ann Heberlein efterlyser en rationell analys, där vi noggrant värderar vårt handlande efter effektivitet och långsiktiga verkningar. Ja, detta har vi rätt att begära av våra makthavare. Men jag som människa måste först och främst slå vakt  om mitt hjärta.

Och detta är skälet till att jag skänker en slant emellanåt till Kristina som sitter utanför min ICA-butik. Inte i första hand för att jag skall få ”vältra mig i min egen rättfärdighet”. Jag är långt ifrån så rättfärdig att det skulle finnas något att vältra sig i.

Nej, jag gör det för att jag är rädd, rädd för att jag så vänjer mig att gå förbi att jag till sist inte ser varken henne eller någon annan i nöd. Jag är helt enkelt rädd att bli så förhärdad att jag därigenom förlorar det som kännetecknar en MÄNNISKA, nämligen förmågan till omsorg, empati, medkänsla. Utan att först analysera och värdera. Jesus ger rådet att när vi ger en allmosa ska vi inte låta den vänstra handen få veta vad den högra gör. Det är en god bild för vad det handlar om.

Ann Heberlein menar att ge till tiggare är ”att understödja ett orättfärdigt och omoraliskt system”, att inte vilja arbeta för undanröjandet av själva orsaken till tiggandet och därmed motverka nödvändiga förändringar. När jag ger till Kristina så är det, enligt Ann, kontraproduktivt, naivt och dumt.

Jag är fullt på det klara med att om det gäller de rumänska tiggarna så behövs det sannerligen betydligt kraftfullare tag än det jag kan åstadkomma, och jag vill verkligen att de med makt kraftfullt arbetar för en varaktig förändring. Ingen, absolut ingen, skall behöva förnedra sig till att tigga.

Men jag ser en ung kvinna utanför ICA som inte anser sig ha något annat val än att i snö, regn, blåst och kyla utlämna sig åt mig och andra som skyndar förbi. Hon anser sig just nu inte ha något annat val. Och jag tror att hon är kapabel att bäst bedöma sin egen livssituation och vad hon nu anser nödvändigt, snarare än jag, en ”välbeställd dam”, från den övre svenska medelklassen.

Jag ger alltså som ett försök att inte i denna hårda tid förlora min egen mänsklighet. Enkla kvinnor i kyrkliga syföreningen som sannerligen inte var välbeställda har lärt mig. Liksom ytterst fattiga människor i Zimbabwe. Jag tar hellre dem till föredöme än något som Strindberg skrivit om för snart 140 år sedan.

Så kära Ann, om du i mitt givande kallar mig banal, då bär jag gärna den titeln.

Jesus är ingen bättre tomte

I en ledarkrönika i senaste numret av Kyrkans Tidning (49/2016)skriver Mattias Lönnebo i en jämförelse mellan Tomtens rike och Guds: ”Vi får komma med våra tvivel, våra goda och dåliga sidor och ändå accepteras.” Det låter kanske bra. Men ingen av oss är accepterad. Lyckligtvis.

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag skall bli
och lev i mig.

Den här enkla psalmen som har nr 767 i psalmbokens tillägg har fastnat i mitt och mångas hjärtan. Den är en bön, en innerlig bön om gemenskap med Gud. Och fastän jag så ofta och så gärna har gjort den bönen till min så är det som om mitt hjärta allt oftare vill påminna mig om att det är en bön som blivit hörd, den beskriver hur det faktiskt är.

Hur många år har det inte tagit mig av mitt liv för att förstå att Gud är den som ständigt möter mig som den jag är. Inte som den jag önskar att jag vore, utan som den jag faktiskt är just nu i varje ögonblick. Så länge levde jag i tron att om jag bara lyckades förändra mig, mitt tankeliv, mitt sinne, mitt handlande så skulle Gud säkert vara beredd att möta mig. Om jag bara.

2017 firar vi 500-årsminnet av Martin Luther och reformationen och i luthersk kristendom är nåd ett storord. Under mina första år som luthersk präst lade jag stor energi i mina predikningar på att förklara vad nåden innebar. Mitt svar var i sammanfattning att eftersom människan syndat mot Guds lag så krävdes en vedergällning. Men det skulle innebära mänsklighetens undergång. Istället sände Gud sin son som fick dö på korset och därigenom betalades min och alla människors skuld. Så kunde jag och andra få nåd, bli rättfärdiga i Guds ögon. Luther fann, i sin personliga kamp med Gud, att han accepterades på grund av Jesus död. ”Jesus räddade oss alltså från Gud?” som den amerikanske förkunnaren och författaren John Bell retoriskt frågar i sin bok ”Kärleken vinner”.

Det går väl an att kunna lyfta fram enstaka försyndelser och få dem förlåtna. Det går väl också an att veta att Guds nåd omfattar även de synder jag inte kommer ihåg eller känner till. Men för mig som större delen av mitt liv kämpat med övertygelsen att jag inte bara gjorde felaktiga saker utan att jag ”var fel” ledde det inte till någon befrielse.

I slutet av 70-talet svepte en karismatisk våg över Sverige och den drog mig med. Nu handlade det inte så mycket om att göra rätta saker som att ha en relation med Gud, att söka Gud. För första gången fick jag på allvar lära mig mer om den heliga Anden och att det gick att ha en personlig relation med Gud. Det väckte en enorm längtan i mig. Och just denna längtan efter mer av Gud var ett tema som ofta återkom i karismatiska sammanhang.  Den karismatiska rörelsen tycktes vara svaret på vad jag behövde. Och visst var det ofta härligt med fantastisk lovsång och stor hänförelse. Men det blev inte sällan till ett slags andligt uthållighetsprov, och min uthållighet tycktes aldrig räcka. Ja, i själva verket förstärktes bara min känsla av otillräcklighet. I varje ögonblick som jag tyckte mig komma nära var det som om allt drogs undan igen och jag var lika långt från Gud som jag alltid varit. Ständigt påmind om min ofullkomlighet.

Love Quotes - I have looked at you in millions of ways and I have loved you in each.

Några bibeltexter hjälpte mig. I all stillhet började Gud tala till mig. För trillionte gången läste jag den liknelse som sägs handla om en förlorad son. Men det fanns ju en son till, en som precis som jag försökt göra allting rätt. Det är han som får höra om hur lillbrorsan kommit hem och hur pappan kramat om honom och ordnat med fest. Och han blir så arg och ledsen att han omöjligt kan vara med. Men pappan kommer ut och till sin upprörde son säger han: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.”  Ord som accepteras kommer inte ens i närheten av att beskriva det som hände. Och berättelsen drabbade mig. Liksom Jesus ord till den blinde tiggaren utanför Jeriko: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Kunde det vara möjligt att den viktiga frågan inte var vad jag skulle kunna göra för Jesus, utan den allra viktigaste vad jag själv djupast längtade efter i mitt liv?

För mig är inte det största att få höra att Jesus dog för mig, en syndare, så jag skulle kunna få förlåtelse. Och bli acceptabel. Det lämnar mig liksom alltid i sticket, i ett ständigt underläge, en omöjlig tacksamhetsskuld som jag inte vet vad jag skall göra med. Nej, för mig är det största att Gud valde att komma hit, bli som en av oss, dela vårt liv, mitt liv. Sådant det är. ”För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är” skriver Olov Hartman i en den finaste julpsalm jag vet (SvPs 38). Den uttrycker precis vad det handlar om. Och nu när Gud väljer att möta mig som den jag är, där jag är, vågar jag också möta mig själv. Och rädslan och självföraktet släpper sitt grepp.

Jag behöver inte be att Gud skall hålla mitt hjärta nära sig. Det har han gjort från min allra första stund. Där, nära hans hjärta, har jag en plats som är min och ingenting skall kunna skilja mig från Guds kärlek. Gud håller mig ständigt nära sig, så nära att jag kan höra Guds hjärtslag: För dig. För dig. För dig. Och där nära Guds hjärta får jag vila. ”Jag har lugnat och stillat min själ. Jag är som ett litet barn i moderns famn” (Ps 131:2). Ack, jag är fortfarande rastlös. Har svårt att vila. Men jag försöker öva mig! Att Gud håller mig intill sitt hjärt innebär förstås att jag är buren. Jag har ofta tänkt på Gud som en förälder som genom långa vaknätte bär sitt oroliga barn som inte vill somna. En kånkande Gud. Med ömma händer håller Gud mig och släpper inte taget. Inte för en sekund.

Vad jag skall bli kan jag inte ens ana. Vi ska bli lika Jesus står det. Inte så dumt! Men jag anar att det som väntar är att jag, du, vi alla skall få se oss sådana vi verkligen är. Inte den förvrängda bild vi så ofta gör av oss själva, en bild som vi helst vill dölja. Nej, det som väntar är att vi skall få se oss sådana vi är i Guds blick, i hans skaparblick. Då skall vi bli sådana vi var tänkta från början och jag tror det kommer att fullständigt ta andan ur oss. Det är då det blir uppenbart vad som menas med att vara skapad till Guds avbild.

Det är ingenting som bara väntar en gång i himmelen. Det är en process som sker hela tiden, den som alltid sker i Guds närhet. För när Gud möter mig som den jag är och håller mitt hjärta nära sig då är det något helt annat än att helt passivt bli accepterad. Det är en förvandlande kraft som gör mig till den jag ska bli. Och som ger mig kraft att inte så mycket söka efter att se Gud som att se de människor som finns runt omkring mig.

För Gud har inte bara kommit för att dela mitt liv från utsidan. Han har valt att dela det från insidan. Gud bor i mig. Jag behöver inte nödga Gud att stiga in i mitt liv. Gud är redan där, så som hen alltid varit det. Och lika närvarande när jag inte visste det eller fattade det. Gud väljer att bo i mitt hjärta, i ditt hjärta för att jag skall veta att jag aldrig är ensam, att jag är skapad till Guds avbild och att ingen av oss någonsin har rätt att se sig som något annat än just det.

Därför är det fullständigt meningslöst att försöka jämföra Guds rike med Tomtens rike. Jesus är ingen bättre form av tomte, han är något helt annat. Låt oss aldrig förminska oss själva och Guds handlande med oss och påstå att vi är accepterade. Vi är älskade. Punkt.

Och nu till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en på alla sätt välsignad jul!

Ann-Christine Ruuth

 

The Danish Girl – och verkligheten

För ett år sedan skrev jag om ”The Danish Girl”. Det tog tid, men nu har jag äntligen sett den. Filmen alltså. Den blev en succé även i vårt land och gav Alicia Vikander en Oscar för sin roll som Gerda. För den som (ännu) inte sett den och inte vet vad den handlar om så är det en filmatisering av Lili Elbes transition. Lili Elbe föddes som Einar Wegener. Einar verkade som konstnär och gifte sig med Gerda, också konstnär. Gerda använde ofta Einar som modell i sitt måleri och ofta fick Einar personifiera kvinnor. Under den här tiden upptäckte Einar sig själv, sitt kvinnliga jag och började leva så. Under namnet Lili Elbe framträdde hon först i hemlighet, men sedan i öppenhet. Men Lili drevs av en oböjlig längtan efter att verkligen få ha en kvinnas kropp. Det ledde till att hon fick en könsbekräftande operation utförd som avlägsnade de manliga könsorganen. Men Lili ville bli kvinna fullt ut i kroppsligt avseende och en andra operation utfördes med avsikt att operera in äggstockar etc. Lili dog dock i sviterna av operationen.

Skärmklipp 2015-09-16 12.49.43Filmen uppges baserad på Lili Elbes egen berättelse men det är en i högsta grad fri presentation.* I filmen ges t ex intrycket att Lilis transition gick ganska snabbt. I själva verket använde Gerda Einar som modell redan från när de gifte sig 1904, och Einar uppträdde snart som Lili i offentligheten. Men det var inte så enkelt ens i de relativt frigjorda konstnärskretsarna i Köpenhamn så paret flyttade permanent till Paris 1912.

Einar/Lili kände sig alltmer obekväm med sin manliga kropp och besökte flera läkare utan att få hjälp. Till sist fick hon kontakt med läkaren Kurt Warnekros som tillsammans med Magnus Hirschfeldt drev en kvinnoklinik i Dresden. Warnekros var övertygad om att Lili var en kvinna ”fångad i en mans kropp” och åtog sig att operera. Före operationen fick Lili/Einar och Gerda sitt äktenskap upplöst, vilket aldrig nämns i filmen. Den första operationen innebar att penis och testiklar avlägsnades, i praktiken en kastrering och långt ifrån de könsbekräftande operationer som utförs idag. Enligt Lilis egna anteckningar utfördes ytterligare två operationer.

1931 flyttade Lili till Köpenhamn och där genomgick hon ytterligare en operation som syftade till att göra det möjligt för henne att föda barn. Hon dog dock i sviterna efter operationen, 48 år gammal. En får säga att tilltron till vad som var medicinskt möjligt vid denna tid var mer än lovligt stark!

Det som i filmen verkar ha tilldragit sig under några veckor/månader handlade i verkligheten om sisådär 25 år! Och Lili var alltså inte den relativt unga kvinna som syns på filmen utan med god marginal i medelåldern när operationerna genomfördes. Inte heller är förhållandet med Gerda den romantiska kärlekssaga som Hollywood älskar. Istället för att som i filmen vara vid Lilis sida till slutet, hade Gerda lämnat henne sedan flera år och gift om sig med en major i flygvapnet. Samkönade äktenskap var ju inte tillåtna och det är inte länge sedan villkoren var precis desamma för transsexuella i vårt eget land. Men att framställa det hela som en vacker kärlekssaga ända till slutet är väl en dramaturgi som anses nödvändig i filmindustrin.

Det hindrar inte att filmen ger en tämligen god bild vad det kan innebära att vara transsexuell, även i vår tid. När Gerda vid ett tillfälle önskar att få Einar tillbaka om så bara för en dag, svarar Lili att det är omöjligt. Det går helt enkelt inte. Och så ser verkligheten ut. Att vara transsexuell innebär inte att kunna pendla fram och tillbaka mellan identiteterna. Omständigheterna kan tvinga en till att uppträda så men det är fruktansvärt påfrestande. Det Gerda begärde av Lili var  en omöjlighet.

Det som framförallt blev tydligt genom filmen var för mig hur mycket som ändå har hänt sedan Lilis tid. Jo, fortfarande blir transsexuella ifrågasatta, kränkta, hotade. Men det finns ändå en oerhört mycket större kunskap och därmed förståelse. Lili måste ha upplevt sig otroligt ensam om sin upplevelse. I dag möter oss transsexuella inte minst via media i en omfattning som trots alla stereotypa framställningar ändå gör klart att vi är många ”Lili”.

Att mycket har hänt gäller inte minst den könsbekräftande behandlingen. Idag får alla transsexuella i vårt land hormonbehandling, och den som inte klarar av att vänta ordnar det på egen hand. Hu rådet såg ut med tillgången på östrogenbehandling på Lilis tid känner jag inte till. Men penicillinet uppfanns 1928 så det är osannolikt att Lili hade tillgång till det för att hindra eventuella infektioner. Tillgången till effektiva smärtstillande preparat kan nog knappast jämföras med dagens situation. Hon måste ha haft fullständigt helvetiskt ont! Till det kommer kanske det allra viktigaste, nämligen hur operationstekniken utvecklats. Det går sannolikt inte att överhuvudtaget jämföra den tidens ingrepp med dagens högutvecklade plastikkirurgi.

Det som inte har förändrats är dock är fixeringen vid transsexuella och om de är ”opererade” eller inte. Så har ”könskorrigeringen” blivit närmast synonymt med en underlivskirurgi. Ett exempel är när SVT skall presentera en av transtjejerna i serien ”Tjejer som oss” så får vi veta att hon väntar på sin könskorrigering. Som om hon blir tjej genom en enkel förändring, en korrigering. Och så är det klart. Frågan är vad hon var förut. Och vad hon är sedan. Hur kan någon påstå att vi blir kvinnor eller män genom en plastikoperation? Har vi inte kommit längre?

Skärmklipp 2016-10-14 16.38.53

Bilden lånad från Wikipedia om Genus

När jag är ute och föreläser och frågar var könet sitter så är det nästan aldrig någon som påstår att det sitter ”mellan benen”. De flesta verkar övertygade om att det närmast sitter ”i huvudet”, ”i själen”. Eller i hjärtat, som någon sa, ett uttryck som i alla fall gick till mitt hjärta. Och om könsidentiteten sitter i själen/huvudet/hjärtat vad är det då som skall eller behöver korrigeras?

Vad som behövs för de flesta transsexuella är däremot en könsbekräftande behandling så att min kropp bättre motsvarar mitt hjärtas övertygelse. Och i den aspekten kan en plastikkirurgisk förändring av kroppen göra en enorm skillnad, för MIG. Liksom annan behandling som t ex hormoner.

Det som ofta behöver korrigeras sitter inte hos dig som är transsexuell, utan snarare i medvetandet och uppträdandet hos andra så att de korrigerar sin tidigare felaktiga uppfattning om vem/vad du är och börjar bejaka dig som den du verkligen är. 

Så jag vägrar säga att jag är ”könskorrigerad”. Jag vägrar acceptera det omdömet om mig och mitt kön. Det  värderar jag alltför högt för att nedlåta mig till att försöka korrigera det. Att min kropp fått och får och hela livet kommer att få en behandling som bekräftar mitt högt aktade kön är uppenbart för de flesta. Men om du vill få min könstillhörighet bekräftad  genom att i offentligheten höra mig berätta om operationer, mediciner och annat lär du få vänta. Du får helt enkelt acceptera att jag är den jag är. Gör det att du känner dig osäker? Det är det ditt problem, inte mitt.

Ann-Christine Ruuth

*Uppgifterna om verklighetens Lili Elbe finns tillgängliga på flera ställen. Här är ett exempel:

http://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/lili-elbe-einar-wegener-1882-1931/

Transgenderdop

I lördags var det dop. Jag hade den stora förmånen att få döpa Benjamin, mitt fjärde barnbarn. Och visst är det härligt med dop. Inte minst är det ju ett tillfälle när familj, släkt och vänner kan träffas. Dop har, precis som begravningar, en mycket stor betydelse, inte minst för att markera att vi hör ihop. Vi är familj, vi är släkt, vi är vänner.

Vi har ett behov av att markera just det sätt vi hör ihop på. Det blev extra tydligt i lördags när den ena efter den andra av dopgästerna inför kantor och kyrkvärd presenterade sig. ”Ja, det är jag som är barnets farfar” ”Jag är moster” ” Jag är mormor” Och jag? Ja, jag kunde ju alltid presentera mig som ”prästen”. Men jag är ju mer än så. Barnet tillhörde min dotter, hon som för inte så länge sedan kallade mig ”pappa”.  Men nu? Att säga ”det är jag  som är morfar” känns helt enkelt inte rätt, även om genetiken stämmer. Och ”mormor” känns helt otänkbart. Det blir bara ”det är jag som är Ann-Christine” och det fungerar förstås. Men det finns många Ann-Christine, men bara en farfar, mormor och så vidare. Även om jag är innerligt medveten om att alla i familjen bejakar mig som den jag är, så skaver det. Vem är Ann-Christine? En vän till familjen?

Skärmklipp 2016-05-25 08.47.53

Så här ser det ut, inte bara för mig utan för många transpersoner, i synnerhet de som gjort sin transition i mogen ålder och har en familj som är van att relatera till en som ”mamma”, ”pappa” eller ”morfar”. För den som gör en sådan resa är det inte ovanligt att familjen väljer att säga upp all kontakt och hen går på det viset från att vara ”någon” till att vara ”ingen”.

Vi lever i ett (jämförelsevis) öppet samhälle men föreställningen om hur en ”riktig” familj ser ut är fortfarande mycket stark. Våra ”släkttitlar” bär vi också med stor stolthet. Men sakta börjar vi lära oss att familjer kan se ut på olika sätt, med två pappor, två mammor och så vidare. Sakta håller vi också på att lära oss att alla inte stannar kvar i sitt vid födelsen tilldelade kön utan går andra vägar. Men språket hänger inte med. Vi är fortfarande fast i vårt tänkande kring familj och kön och har inte funnit nya sätt att beskriva våra relationer. Jodå, jag är väl medveten om att det finns en uppfinningsrikedom på det här området, där nya ”titlar” dyker upp, men de blir för det mesta något som bara används inom familjen.

Det är i den här situationen som dopet är så härligt välgörande. Jag brukar säga att vi döps, inte för att göra Gud glad, utan för att vi skall veta. Veta att vi är älskade. Och mer än så. Ingen av oss skall längre sväva i ovisshet om vem hen är. Dopet gör det tydligt att jag hör med till Guds familj. Jag är ”barn i huset”.  Här är ett par bibelställen för att illustrera vad dopet gör med oss:

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. (Ef. 2:19) Och inte nog med det: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28) Det är lätt att förbise radikaliteten i vad Paulus skriver i en tid när ”vi” och ”de andra” betonas mer än någonsin. Genom dopet har nationalitet och social status ingen betydelse längre. Titlarna kan läggas på hyllan. Inte ens vilket kön du tillhör betyder något. Dopet är transgender!

När Benjamin döptes läste hans mormor några ord från Jesajas 43:e kapitel. ”Nu säger Herren,han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.”  Detta är vad Gud säger om var och en av oss, från den dag vi blev till. Gud räknar mig som sin. Vad behöver jag mer?

Ännu är Benjamin så liten att han inte har något språk. Om han en dag kommer att kalla mig något annat än Ann-Christine har jag ingen aning om. Kanske hittar han på något nytt och spännande, men jag får säkert leva med att aldrig kallas morfar. Den förlusten väger oändligt lätt mot det viktigaste, att få vara en del av Benjamins och de andra barnbarnens liv och veta att vi tillhör varandra. Vad behöver jag mer?

Ann-Christine Ruuth

 

Kommer du tycka om mig nu?

”Du är könskorrigerad, va?” Kvinnan från TV-produktionsbolaget hinner knappt presentera sig innan hon måste slänga fram frågan. De ska producera en ny omgång av TV-serien ”Outsiders” och undrar om jag vill vara med. Det blev ett kort samtal om vilket jag skulle kunna säga en hel del. Men nej, den här krönikan skall inte handla om mig.

Hon hade verkligen inte behövt säga något. Ingen hade någonsin anat hennes hemlighet. För vem hade kunnat tro att denna långa, slanka, snygga, intelligenta, framgångsrika kvinna fram till 20-årsåldern levde som en kille, med en killes kropp? Men nu, 20-25 år senare väljer hon att berätta, berätta för alla i form av en bok. Och hennes vånda lyser igenom i titeln ”Kommer du tycka om mig nu?”

Vad är det som gör att ”superrektorn” Lina Axelsson Kihlblom väljer att berätta nu? Som gäst hos Skavlan säger hon att det är nödvändigt för henne i hennes arbete som rektor att alla elever skall veta att det är både möjligt och önskvärt att få lov att vara den en är. Och då vill inte hon hemlighålla sitt eget liv längre. Och jag tror henne. När jag i form av en ljudbok lyssnar till hennes berättelse blir det väldigt tydligt att hon är en människa som verkligen brinner för att alla skall få fullt ut leva och vara med allt det en är och har. Skärmklipp 2016-05-02 12.00.52

Men det är mer än så. Lina har alltid, sedan tidig ålder, vetat inom sig att hon är flicka. Men hon gör sitt bästa för att anpassa sig till omgivningens förväntningar att vara pojke, att leva och se ut som det kön hon tilldelades. En dag läser hon en artikel i en veckotidning om en person som precis som hon föddes med en pojkkropp men nu lever som kvinna. Det är då som hon förstår att det är möjligt. Kan andra så kan också hon! Och hon sätter upp ett mål: Där framme, då skall det ske.

Men det är inte det enda mål hon sätter upp. Hennes livsberättelse är till brädden fylld av olika måluppfyllelser och som läsare blir en nästan matt av allt hon presterar av utbildningar, jobb och mycket annat. Hon pressar sitt liv till det yttersta och det är lätt att få känslan att det som jagar henne är inte bara en kamp mot dåligt självförtroende och inlärningssvårigheter i form av dyslexi. Trots att hon lyckas med allt hon företar sig och lyckas bra dessutom, tycks hennes förflutna förfölja henne. Hon verkar aldrig lyckas skaka av sig känslan av skam, av att inte vara riktigt som en ska. Att vara en outsider. Hon ska lyckas, hon ska bevisa att hon minsann kan. Och nog lyckas hon, men hela tiden med känslan av att ändå aldrig riktigt vara framme, att fortfarande vara på utsidan.

Att leva med en stor hemlighet som inte får avslöjas tar kraft. Det blir som en ständig flykt. Jo, under studentåren berättar hon. Hon har blivit opererad, en händelse som hon inte ägnar mycket mer utrymme än att det var något som bara skulle ske. Men det blir också porten till att hon fullt ut börjar leva och uttrycka sig så som hon alltid känt att hon är. Hon kommer till sjukhuset i byxor och storrutig skjorta, kläder som hon sedan aldrig mer skall använda. Det är då, när hon skall tillbaka och möta studenterna på juristlinjen, som hon ber en vän att ”skvallra”, för att så att säga bereda marken för henne. Men när hon får veta att en manlig student berättat om henne på en fest ringer hon upp honom och skäller ut honom. Det blir dubbelt.

Men så bryter hon upp och ger sig ut i Europa. Det blir tio år utomlands innan hon bestämmer sig för att flytta hem igen. Hon blir så småningom en ytterst framgånsrik rektor för Ronnaskolan i Södertälje bland annat.

Lina Axelsson Kihlblom visar med stor tydlighet att det inte handlar om att ”byta kön”. Hon har aldrig någonsin varit ”man”, bara haft en pojkkropp som till sist fick det utseende som bekräftade vad hon alltid vetat. Men det är alltså först nu hon bestämmer sig för att berätta. Och jag kan känna stor tacksamhet för att hon valde att göra det. Hennes livsresa är på många sätt fantastisk, alldeles oavsett den ändrade könstillhörigheten. Och jag tar mycket hellre del av en sådan berättelse än en tillrättalagd Hollywoodproduktion som ”The Danish Girl.”

Lina Axelsson Kihlblom är sannerligen ingen outsider, vad än hennes inre sagt. Och om hon verkligen varit orolig för att hon inte skulle vara omtyckt nu när hon berättat, så är jag säker på att hon har hon fått många, många bevis på motsatsen.

Och med Linas hjälp kanske dagen kommer då även media inser att människor som Lina inte är outsiders, när de slutar med sina försök att framställa oss som udda, märkliga typer utan hjälper till att förmedla verkligheten. Då kanske till sist ingen ”Lina” någonsin mer skall behöva skämmas eller hemlighålla sitt liv, inte längre leva med känslan av att vara utanför utan lika mycket en del av gemenskapen som någon annan.

Ann-Christine Ruuth

Om vådan av att le


Le, säger fotografen, kan du inte le lite mer? Nej, tänker jag, jag ler inte och visar mina inte så charmerande tandrader. Varför ska jag le förresten? Och så inser jag med ens.  Javisstja, jag är ju kvinna! Och kvinnor förväntas av någon anledning le. I varje fall på kort.

Jag påminns om James St James erfarenheter efter att ha levat som kvinna till vuxen ålder men nu lever som man. (http://everydayfeminism.com/2015/05/male-privilege-trans-men/)

”25 Examples of Male Privilege from a Trans Guy’s Perspective”.
11: I’m Not Told by Strangers (Or Anybody Else) to Smile
Not once has it happened since.
Not once.

Ibland tänker jag att jag har vissa fördelar av att ha levat som man i mer än fem decennier. Jag går inte in i alla roller som en kvinna förväntas ha. Helt enkelt därför att jag, till skillnad från så många kvinnor, sluppit just den socialiseringen. Jag har inte läst någon instruktion av typen ”How to be a woman” även om Catlin Moran´s bok med just den titeln var fantastiskt underhållande läsning. Och kanske just för att jag kunde läsa den med med mina ”manliga” glasögon och tänka ”käre värld, är det här något som kvinnor funderar på”. Till exempel det faktum att en man struntar fullständigt i hur dina underbyxor ser ut när ni väl är där, så att säga.

Kanske mina manliga erfarenheter också bidrar till att jag blir extra känslig för den massiva påtryckning som kvinnor utsätts för när det gäller hur en ”riktig” kvinna ska se ut, bete sig, uppföra sig, uttrycka sig. Medan andra kvinnor inte ens tänker på den, eftersom de varit utsatta för den hela livet.

En kvinna i en förening jag tillhör skrev i den slutna FB-gruppen att hon vid nästa större samling undanbad sig nyp i baken, sexistiska skämt och andra likartade kommentarer. Det blev storm! Men tro nu inte att stormen var till hennes fördel, alls icke. En rad män kände sig av någon anledning förolämpade, ja kränkta av att hon ens tog upp ämnet. Hon fick stöd av en del kvinnor, men långtifrån alla. Till sist blev hon så stukad av all negativ uppståndelse att hon bad om ursäkt.

Nej, som sagt, kvinnor förväntas le. Och blir de bemötta på ett sätt som de uppfattar kränkande så ska de le i alla fall. Och hålla käft. Att reagera starkt och säga ifrån är förbehållet männen. Och när en man reagerar då är det allvar minsann, och ingen tid att le.

När jag vid föreläsningar har visat bilden nedan från Svenska Dagbladet på kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna, Parisa Molagholi Liljestrand, och frågat efter vilka signaler de tycker bilden sänder får jag ofta helt olika åsikter. Många tycker att den är förminskande, förkrympande och förmedlar en könsstereotyp bild av en kvinna. Men inte så få kvinnor tycker den är vacker. Inget annat.

Skärmklipp 2016-01-19 09.46.27

Jag undrar om det möjligen är så att den som levat med det ständiga trycket av hur och vad en ”riktig kvinna” skall vara så integreras detta med en själv så att det till slut blir något självklart och något som en inte längre reagerar över. Det är bara så. Förtryck blir vardag. Och när någon (kvinna) reagerar, så är det på något sätt självklart att hon får på nöten. Hon rubbar ju ordningen!

Nu går det förstås att hävda att det jag skriver om har jag ingen personlig erfarenhet av så jag borde hålla truten. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag har en hel del erfarenhet av vad det innebär att inordna sig i ledet och ge avkall på vem och vad jag är. Liksom att under lång tid ha levat med föreställningen att det är som det är, och ingenting går att ändra på. Numera har jag också erfarenheten att ingenting behöver vara som ”det alltid har varit” och att förändring är möjlig.

Fler kvinnor borde sluta le. Och säga ifrån.

Ann-Christine Ruuth