Om vådan av att le


Le, säger fotografen, kan du inte le lite mer? Nej, tänker jag, jag ler inte och visar mina inte så charmerande tandrader. Varför ska jag le förresten? Och så inser jag med ens.  Javisstja, jag är ju kvinna! Och kvinnor förväntas av någon anledning le. I varje fall på kort.

Jag påminns om James St James erfarenheter efter att ha levat som kvinna till vuxen ålder men nu lever som man. (http://everydayfeminism.com/2015/05/male-privilege-trans-men/)

”25 Examples of Male Privilege from a Trans Guy’s Perspective”.
11: I’m Not Told by Strangers (Or Anybody Else) to Smile
Not once has it happened since.
Not once.

Ibland tänker jag att jag har vissa fördelar av att ha levat som man i mer än fem decennier. Jag går inte in i alla roller som en kvinna förväntas ha. Helt enkelt därför att jag, till skillnad från så många kvinnor, sluppit just den socialiseringen. Jag har inte läst någon instruktion av typen ”How to be a woman” även om Catlin Moran´s bok med just den titeln var fantastiskt underhållande läsning. Och kanske just för att jag kunde läsa den med med mina ”manliga” glasögon och tänka ”käre värld, är det här något som kvinnor funderar på”. Till exempel det faktum att en man struntar fullständigt i hur dina underbyxor ser ut när ni väl är där, så att säga.

Kanske mina manliga erfarenheter också bidrar till att jag blir extra känslig för den massiva påtryckning som kvinnor utsätts för när det gäller hur en ”riktig” kvinna ska se ut, bete sig, uppföra sig, uttrycka sig. Medan andra kvinnor inte ens tänker på den, eftersom de varit utsatta för den hela livet.

En kvinna i en förening jag tillhör skrev i den slutna FB-gruppen att hon vid nästa större samling undanbad sig nyp i baken, sexistiska skämt och andra likartade kommentarer. Det blev storm! Men tro nu inte att stormen var till hennes fördel, alls icke. En rad män kände sig av någon anledning förolämpade, ja kränkta av att hon ens tog upp ämnet. Hon fick stöd av en del kvinnor, men långtifrån alla. Till sist blev hon så stukad av all negativ uppståndelse att hon bad om ursäkt.

Nej, som sagt, kvinnor förväntas le. Och blir de bemötta på ett sätt som de uppfattar kränkande så ska de le i alla fall. Och hålla käft. Att reagera starkt och säga ifrån är förbehållet männen. Och när en man reagerar då är det allvar minsann, och ingen tid att le.

När jag vid föreläsningar har visat bilden nedan från Svenska Dagbladet på kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna, Parisa Molagholi Liljestrand, och frågat efter vilka signaler de tycker bilden sänder får jag ofta helt olika åsikter. Många tycker att den är förminskande, förkrympande och förmedlar en könsstereotyp bild av en kvinna. Men inte så få kvinnor tycker den är vacker. Inget annat.

Skärmklipp 2016-01-19 09.46.27

Jag undrar om det möjligen är så att den som levat med det ständiga trycket av hur och vad en ”riktig kvinna” skall vara så integreras detta med en själv så att det till slut blir något självklart och något som en inte längre reagerar över. Det är bara så. Förtryck blir vardag. Och när någon (kvinna) reagerar, så är det på något sätt självklart att hon får på nöten. Hon rubbar ju ordningen!

Nu går det förstås att hävda att det jag skriver om har jag ingen personlig erfarenhet av så jag borde hålla truten. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag har en hel del erfarenhet av vad det innebär att inordna sig i ledet och ge avkall på vem och vad jag är. Liksom att under lång tid ha levat med föreställningen att det är som det är, och ingenting går att ändra på. Numera har jag också erfarenheten att ingenting behöver vara som ”det alltid har varit” och att förändring är möjlig.

Fler kvinnor borde sluta le. Och säga ifrån.

Ann-Christine Ruuth

Vad som är botten i dig är botten också i andra

Kommer du ihåg Gunnar Ekelöf, poeten? Jag minns honom från antologin Dikt och tanke som vi läste i svenskan på gymnasiet. Kanske var det därför som mina blickar drogs till en understreckare i SvD (15/2) där Carl-Johan Malmberg lyfter fram Ekelöfs diktning på nytt. Det yttre skälet är en ny utgåva av hans samlade dikter.

”Jag sjunger om det enda som försonar / det enda praktiska för alla lika” skriver Ekelöf i dikten Eufori. Och Malmberg kommenterar: ”Idag, 75 år efter diktens tillkomst, utmanar orden en grundidé i det allmänna tänkandet: att det är olikheterna, etnicitet, kön, klass, historia, som bestämmer vilka vi är, inte ”det för alla lika” som Ekelöf sjunger om. Tidigare, i ”Färjesång” påstår han helt fräckt: ”Vad som är botten i dig, är botten också i andra.” Vilken författare idag skulle våga hävda detta på fullt allvar?”

Och jag hajar till. Är det verkligen så, som Malmberg påstår, att ingen litterär personlighet vågar tala eller skriva om det allmängiltiga, det som förenar alla människor? Då står det verkligen illa till.

Idag när det är skillnaderna som så ofta betonas, etnicitet, språk, hudfärg, kultur, religion, normer, finns det all anledning att på nytt lyfta fram ”det för alla lika”.

Human

Jag minns en radioserie för många, många år sedan, kanske i början av 90-talet. En person som jag omöjligt kan komma ihåg namnet på, reste runt till olika platser i världen, iakttog och berättade. Han gav sig ut till små byar och städer dit inga turister for och beskrev med ett sällsamt öga för detaljer, hur livet tedde sig. Allt återgavs med en rätt beslöjad röst, ungefär som den som vill beskriva något men är rädd att rösten skall störa det som pågår.

Jag minns särskilt det sista programmet i serien, hur han berättade vad han såg när han kom hem till Sverige. Bussar som gick på utsatt tid fastän de bara var halvfulla. Ölen som kostade en förmögenhet. Han återgav ett samtal han hade haft med någon om hur det var i landet han själv kom från. ”Finns det fattiga hos er?” ”Jo, det finns det förstås.” ”Men hur har dom det, har de hus att bo i?” ”Jo, någonstans att bo har de.” ”Har de mat?” ”Jo, de har mat, det är nog ingen som svälter.” ”Får barnen gå i skolan?” ”Jo, alla barn måste gå i skolan i Sverige.” (Nu ser ju situationen lite annorlunda ut förstås! Min anm.) ”Har de TV?” ”Jo, TV har de nog.” ”Då är de ju inte fattiga! De är ju rika!”

När han skall sammanfatta sina intryck gör han reflektionen att det som vi kallar det mest privata, det är det mest allmängiltiga. Så oändligt mycket i våra liv delar vi med alla andra, oavsett var de lever eller vilka livsvillkor de har. Kärleken, omsorgen om barnen, gemenskapen med andra, sexlivet, oron för framtiden, glädjen när någon fyller år, sorgen när någon dör… listan kan göras lång.

Och jag minns från mina år i Zimbabwe, där vi bodde ute på landsbygden, bland de allra fattigaste, vad som hände när min yngsta dotter föddes. Hela byn kom på besök och hade med sig gåvor av alla möjliga slag. Jag frågade någon hur det kunde komma sig att vårt nyfödda barn vållade så stor uppmärksamhet. Svaret kom direkt: ”Ert barn? Det är vårt barn! Hon tillhör också oss.”

Jag tänker att vi behöver påminna oss om och om igen i mötet med den eller det som verkar så främmande att vi är människor och vi är ett. Och vi har i grunden samma behov. Det jag behöver, det som är verkligt viktigt i livet, när jag har skalat bort lyxresor, iphones, TV-apparater, tjusiga kläder och så vidare, skiljer sig inte mycket åt från behoven hos tiggaren vid ICA, eller flyktingen på asylboendet.

Men är detta så kontroversiellt att ingen ”författare idag skulle våga hävda detta på allvar?” I så fall vill jag ropa ut det från hustaken! Och, för att återvända till Dikt och tanke, citera Bengt Lidner: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns är han min vän, min bror.”

Från en av mina döttrar fick jag en länk till en film som belyser detta på ett sätt som verkligen griper tag. Se den här filmen! Den varar en dryg timme, men har du väl satt dig, förmår du inte sluta se den! Filmen heter Human.  https://www.youtube.com/watch?v=vdb4XGVTHkE

Ann-Christine Ruuth

Gör kyrkan trygg(are) för transpersoner

Jag är präst. Det vet många efter nästan 40 år. Inte heller är det nu någon hemlighet att jag också är transsexuell. Det innebär, för den oinvigde, att jag inte är överens med barnmorskan om det kön hon tilldelade mig när jag föddes. Men när jag för snart fem år sedan berättade för mina medarbetare gick det som en chockvåg genom dem och hela församlingen. Kunskapen om trans var i det närmaste obefintlig och för somliga var just kombinationen präst och trans en omöjlighet. Underliggande låg ofta föreställningen om att det på något vagt och obestämt sätt var ”syndigt”. Och jag, som levt hela mitt liv i kyrkan, och borde känna mig mer hemma än de flesta, upplevde snart ett alltmer tilltagande främlingsskap.

I samhället märker vi en sakta förändrad attityd till transpersoner. Transsexuella träder fram i offentligheten på ett sätt som vi inte varit med om tidigare. Laverne Cox (från TV-serien Orange Is the New Black), Bruce, numera Caitlyn Jenner, Saga Becker (Guldbaggebelönad för sin roll i filmen Någonting måste gå sönder), och nu senast ”superrektorn” Lena Axelsson Kihlbom, som i Skavlan berättade att hon föddes som pojke.

Vi har sakta börjat förstå att transpersoner, som är ett paraplybegrepp för olika former av könsnormsöverskridande, finns överallt. Självklart finns de också i våra församlingar. De flesta lever dock med sin transidentitet dold för omvärlden. Det finns en stor rädsla för hur en skulle bli bemött om en berättade. Skamkänslan är helt enkelt för stark.

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när kyrkan tog tag i frågan om homosexuella. Många av oss minns till exempel skriften ”De homosexuella och kyrkan” från 1972, ännu fler minns nog samtalsdokumentet ”Homosexuella i kyrkan”, två skrifter som bidrog till att tydliggöra homosexuellas hemortsrätt i kyrkan. Det är nu hög tid att ta itu med frågan om hur kyrkan ser på olika former av transidentiteter. Den tystnad som omger transpersoner i kyrkan måste få ett slut, för  den skapar osäkerhet, den sårar och utestänger. Tystnad gör helt enkelt ont.

Välkommen till tyst avdelning

Våra församlingar behöver utrustas för att bli en tryggare plats också för transpersoner. Att de är i behov av en sådan tryggare plats framgår med all önskvärd tydlighet av den rapport om transpersoners hälsa som Folkhälsomyndigheten presenterade i böran av juni i år.

I undersökningen som är den mest omfattande som hittills gjorts i vår land, deltar 800 transpersoner. Av dem svarar hälften att de någon gång under det senaste året övervägt att ta sitt liv. En tredjedel anger att de också försökt. Bara c:a 10% anger att de kan leva fullt ut enligt sin transidentitet. Transpersoner är också en utsatt grupp i samhället, som ofta får vara med om kränkningar, trakasserier och våld. Därför drar sig också många transpersoner undan vanligt socialt liv, som till exempel att gå på bio eller besöka simhall och gym. Detta gäller inte minst unga transpersoner.

Från andra kristna har transpersoner ofta fått höra att de ”sätter sig upp mot Guds skapelseordning”, att det är avskyvärt för Gud med en man som klär sig i kvinnokläder, att de skall vara nöjda med den kropp Gud gett dem och så vidare. Många brottas därför också med skam och skuld. Att inte få bli bejakad som den en är gör ont. Därför närmar sig transpersoner kyrkan med stor försiktighet. De behöver mer än andra få höra ett tydligt välkommen från en församling som vet vad den talar om. Våra församlingar behöver få transkompetens, det vill säga kunskap om vad trans står för och hur en bäst bemöter transpersoner så de känner sig hemma och välkomna.

Transpersoner är inget ”problem att hantera”. De är Guds gåva till kyrkan. Där de tas emot öppnas dörren också för andra som känner porten trång och tröskeln hög till Guds hus. Och det leder till ”frihet för de fångna, syn för de blinda och åt de förtryckta frihet”.

Ann-Christine Ruuth

Präst och föreläsare

Annorlunda. Och stolt!

Jag har tagit ytterligare ett steg i min integrering. För min del bestod steget i att jag bestämde mig för att använda damernas omklädningsrum på mitt gym. Wow, vilket kliv, småler kanske du som aldrig behövt fundera på saken. För mig var det förenat med mycket blandade känslor. Jag vet att jag är avvikande. Att jag är annorlunda. Skulle jag komma att bli accepterad eller uttittad? Skulle någon vända sig till personalen och kräva att jag lämnade lokalen?

Inget av det jag fruktade hände. Och det är just fruktan det handlar om, min egen fruktan att inte passa in. Den måste jag lära mig att hantera och inse för det första att jag har lika mycket rätt till det omklädningsrummet som någon av de andra För det andra att även om jag inte ser ut som Cate Blanchett (Såg henne i huvudrollen i ”Carol” på bio igår. Gå och se denna underbara film!!!) så är mitt utseende kvinnligt nog. Men duschar gör jag hemma. Ett steg får räcka. Tills vidare.

Men att känna utanförskap är sannerligen något jag delar med många, många andra. Det räcker med att ha en hudfärg som inte kallas vit. (Vem har förresten sett en ”vit”? På bårhuset kanske…) Läs till exempel den utmärkta artikeln om Julie och hennes mamma Maureen i SvD serie ”Mina svenska barn”

Familjen har flera gånger rest till olika afrikanska länder. Maureen berättar om hur hennes (vita) sambo under en av resorna sa att han nu kunde förstå hur Maureen och Julie känner sig i Sverige – de utmärker sig och blir ständigt påminda om alla egenskaper och föreställningar kopplade till deras hudfärg. Från resorna minns Julie mest känslan att det var häftigt att vara en i mängden.

– Jag tror det har varit nyttigt för mig att ha varit i en miljö där jag känner mig accepterad. Alltså, det gör jag här också fast inte på samma sätt. Folk kollar på mig

Detsamma gäller förstås om du är rullstolsburen, är över- eller underviktig, inte talar så bra svenska eller en så banal sak som att ha ett namn som inte låter svenskt. Och mycket annat.

different-6Integrering tillhör inte nyordslistan i SAOL, men sällan har det ordet använts så flitigt som just nu. Det som anses allra viktigast för dem som kommer till vårt land som asylsökande är att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället. Men vad innebär det egentligen att integreras? Att bli som alla andra? Men ingen av oss är ju som alla andra! Tänk om vi kunde vända på begreppen och istället se på det ovanliga som något positivt och tillåta mig själv att vara stolt för den jag är.

Sverigedemokraterna är nu det snabbast växande partiet i opinionsundersökningarna. Var femte tillfrågad menar sig vara beredd att lägga en röst på dem i nästa val. Men vad är det då en lägger sin röst på? SD har gjort invandringen och flyktingpolitiken till sin huvudfråga och Jimmie Åkesson menar att det handlar om att värna den svenska välfärden när han vill ha totalstopp för asylsökande. Men svensk ekonomi tycks gå hur bra som helst. Läs till exempel Peter Wolodarskis krönika i DN före jul Här ett citat:

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”.

Så det kan väl knappast vara oron för att Sveriges ekonomi skall gå åt pipsvängen som driver SD, men det är ju ett argument som lätt går hem i stugorna. Snarare är det väl så att det som oroar Jimmie och hans partikamrater är att det ”svenska” skall gå förlorat, att vår identitet som nation kommer att upplösas när så många kommer hit som inte är ”som oss”. De tongångarna har vi hört förut och de ger mig kalla kårar.

Sverigedemokrater talar inte sällan om ”vårt kristna arv” som en del av det svenska. Som kristen slås jag ofta av hur Jesus odlade sin särart och valde att inte låta sig integreras. Jag slås också av hur han drogs till och drog till sig så många av alla dem som inte var integrerade enligt den tidens mått. Hans budskap var inte att alla skulle vara likadana, men att alla var del av en gemenskap där ingen skulle lämnas utanför.

Jag drömmer om ett samhälle där vi uppskattar det som är ovanligt, det som är annorledes. (”på annat sätt”, se SAOL gammelordslista!) Jag längtar efter en tid när det är möjligt för var och en att vara äkta stolt över sitt annorlundaskap och ta vara på det, antingen det handlar om vilken färg jag har på mitt skinn, vilken bakgrund jag har, vilket språk jag är bekväm med, vilket kön jag identifierar mig med eller vilket kön jag attraheras av.

I många år levde jag i rädsla för min egen särart och såg det som ett hinder för gemenskapen. Tänk om folk fick veta?! Jag har lärt mig inse hur rädd jag även varit för det annorlunda hos andra. Ibland gör sig den rädslan påmind igen. Aj!

För många transsexuella är det en kamp att ”passera”, att så mycket som möjligt se ut som en i mängden. Laverne Cox, den kända transsexuella skådespelerskan i TV-serien Orange Is the New Black, hörde jag i en intervju uttrycka att transsexuella skulle vara stolta över att de inte är som alla andra. Jag instämmer helhjärtat! Men att vara äkta glad över att vara den jag är, kommer inte över en natt. Det är ett arbete, en process. Kanske kommer den att vara livet ut. Men jag jobbar på det! Och hoppas att det också skall hjälpa mig att vara uppriktigt glad åt andra annorlunda.

http://www.svd.se/kanner-mig-som-en-i-mangden–fast-anda-inte/om/mina-svenska-barn

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma/.

Det blir inget glitter.

Jag ser henne varje gång jag går och handlar. En ung kvinna med färgat hår. Hon sitter alltid till vänster om ingången. Varje dag sitter hon där, i regn, snö eller solsken. Hon har säkert suttit där, med sin pappmugg, varje dag i över ett år nu. Hon pratar inte mycket svenska men nu kan vi heja på varandra, säga ”godmorgon” eller ”ha det så bra”. Jag undrar vad det betyder för henne att ”ha det bra”? Vilka drömmar om framtiden har hon? Vågar hon ha några? Inte var det väl så här hon tänkte sig livet, att bli sittande med en pappmugg utanför en affär och hoppas på någon enstaka slant. Och vad tänker hon när jag och andra strömmar förbi med våra bräddfyllda matkassar till våra fina bilar på parkeringen? Vad tänker hon om oss, om mig?

Ska jag önska henne ”god jul” nu när jag gör de sista inköpen? Men vad är en ”god” jul för henne? Julgransglittret känns rätt avlägset. Ska jag kanske tala om för henne att det inte är hållbart att tigga, att hon borde åka hem och skaffa sig ett riktigt liv. Den rika, vita överklassen alltid har ju alltid vetat vad som är bäst för fattiga.

gran1

The No-Glitter-Gran

Vid jul står en annan ung, fattig, utlämnad kvinna i centrum. I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung kvinna i Nasaret. Maria får det obegripliga beskedet att hon skall föda Guds son. I ett slag är hennes liv förändrat. Inte var det väl så här hon föreställde sig livet. ”Jag har ju aldrig haft någon man.”

”… och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne härbärget.” Jag måste läsa orden långsamt så jag ser vad de faktiskt betyder. Långt hemifrån, i utsatthet och extrem enkelhet får hon föda det barn ängeln utlovade. Det barn som kallas Guds son. Inte var det väl så här Maria hade tänkt sig att det skulle gå till, i ett stall bland djuren. Inget glitter precis. Vad Maria tänkte får vi aldrig veta. De första besökarna är inte familjen, vännerna därhemma. Istället är det ett gäng okända, fattiga grovarbetare som samlas runt barnet. Och det slår mig att sådana som jag hade varit mycket udda i sammanhanget. Den tiggande kvinnan vid ICA hade passat avsevärt bättre.

Men julen handlar inte om mig och vad jag skulle behöva göra för att passa in. På julnatten måste jag för en gångs skull släppa frågan om mig och mitt liv. Julen handlar om vad Gud gör för mig. Och för alla. Det är inte frågan om min väg till Gud, ett tema som vi annars älskar att tala om. Julens budskap hjälper mig inte att hitta min väg till Gud. Men det kan hjälpa mig att upptäcka Guds väg till mig.

Och det är så här Gud väljer att komma. Bräcklig, utlämnad, fatttig. Lämnad i bräckliga, fattiga utlämnade människors händer. Och det är så Guds son fortsätter sitt liv. Bräcklig, utlämnad, svag.

För en del är detta frånstötande. De finner det omöjligt att tro på en Gud som förnedrar sig. Men Guds son kommer till bräckliga, ofullkomliga, svaga människor för att dela deras liv, mitt liv. Inte ett liv sådant som jag önskade att det vore utan sådant som det är. Just nu. Jesus möter mig där jag är. Bara så är det möjligt för mig att möta honom, som inte har någon annan önskan än att dela mitt liv och låta mig veta att jag är älskad.

Och det är så vi måste möta varandra, som de bräckliga människor vi är. Bara där kan gemenskap uppstå. Bara när någon möter mig i min svaghet utan att gå sin väg eller vända sig bort kan jag känna mig trygg, kan jag vara den jag är.

Kanske en god jul för den unga kvinnan vid min mataffär inte består i en extra stor slant som jag stoppar i hennes mugg, utan än mer i att jag stannar, ställer ifrån mig kassarna, säger hej, ser henne i ögonen. Jag kan sannolikt inte ge henne det liv hon längtar efter, men jag kan möta henne som den människa hon är, jag är. Inte vika undan varken i blicken eller stegen utan stanna, om så bara för en stund. Jag vet inte om jag törs önska henne en glad jul. Men en välsignad. Det som hände i Betlehem tillhör alla.

En julpsalm. Utan glitter.

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
vet vi vad seger, vet vi vad väldighet,
vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade,hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer,
vet vi var Gud är.

Sv Ps 38:1-3. Text: Olov Hartman

Till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en välsignad jul! 

Ann-Christine Ruuth

Jag gick inte i kyrkan 1 Advent. Heller.

”Har du varit i kyrkan idag?” Frågan kom utan förvarning vid ett fika hemma hos goda vänner och jag svarade nej och hann undra varför frågan ställdes innan jag insåg. Det var ju första advent. Den dag då alla, eller nästan alla, med någon kyrklig anstrykning, besöker en gudstjänst. Men inte jag. Frågan har kommit tillbaka till mig under veckan och fyllt mig med visst vemod. Jag inser att det nu är länge då jag undvikit att gå i kyrkan. Lite märkligt kan en tycka, jag som ändå är präst och varit van vid kyrkogång sedan jag var liten. Men jag har svårt för att finna mig tillrätta i situationer där jag inte vet om jag verkligen är välkommen. Och att gå i kyrkan är numera för mig som att gå på en fest där jag inte riktigt säkert vet om jag tillhör de inbjudna. Det blir svårt att riktigt slappna av och glädjas. Och då avstår jag hellre.

”Ja men det förstår du väl att alla är välkomna till kyrkan! Har du inte själv hävdat det många gånger  när du arbetade som kyrkoherde?” Jo, visst har jag det. Men vad jag inte insåg då, var att det krävs mer än ord. Nu inser jag att om du avviker från normen så innebär det alltid en extra ansträngning att vara med i ett sammanhang som präglas av normen. Och det är få sammanhang som så tydligt präglas av norm som en gudstjänstfirande församling. (Om innebörden av norm, se nedan!) För transpersoner är det en daglig erfarenhet av att vara uttittad, känslan av att vara en avvikare. Att sitta still i en timme och utsättas för andras blickar tär, särskilt om jag inte är riktigt säker på vilka värderingar som präglar just den här samlingen. Min upplevelse delas förstås också med andra. Mörk hudfärg, stark brytning, rullstol, huvudsjal är alla tecken på att avvika från normen och känslan av att vara uttittad kan för många vara stark.

UttittadDet går naturligtvis att vända på steken och förklara att om jag inte känner mig välkommen i kyrkan så är det mitt problem. Vid mitt livs första Stockholm Pride fick jag med inträdesbiljetten en liten lapp där det stod: ”Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.” Och det ligger förstås en sanning i det. Det gäller bara att uppbåda tillräckligt mycket kraft för att stå ut med att bli hatad. Men nu invänder kanske du, kära/e läsare, att det är väl ingen i kyrkan som hatar mig?! Nej, några tydliga tecken på hat har jag med några få undantag varit förskonad från. Men det som omger mig och andra transpersoner är framförallt tystnad. Och tystnad ger allltid utrymme för tolkningar.

Jag har nu i snart två års tid ägnat mig åt att föreläsa. Jag har rest land och rike runt och kan glädja mig åt den relativa förmånen att få gratis kaffe på tåget. Framförallt är det fantastiskt roligt att möta alla nyfikna, glada entusiastiska människor och få berätta om det som de flesta inte vet så mycket om. Transpersoner alltså.

Jag har gjort åtminstone två iakttagelser. Den ena är att det är nästan uteslutande kvinnor som engagerar mig. Och det är nästan uteslutande kvinnor som kommer och lyssnar! Den andra är att fackförbund, företag, kommuner och landsting bjuder in mig med motiveringen att de vill fortbilda sina medlemmar och anställda som ett led i värdegrundsarbetet. Församlingar bjuder oftast in mig för att de vill ha någon spännande talare till en föreläsningsserie. Och självklart kommer jag gärna och talar vid kvinnofrukostar och föreläsningskvällar! Men var blev medarbetarna av? Så spännande det hade varit att få mötas i ett samtal om vad det verkligen innebär att vara välkommen till kyrkan.

Brämaregårdens kyrka (platsId_2118)Visst finns det kyrkor där jag känner mig hemma. En sådan är Brämaregården i Göteborg. Vid varje ingång till kyrka och församlingshem sitter en liten regnbågsflagga. Den säger mer än ord att här kan jag känna mig lite tryggare. Dessutom vet jag att flaggan sitter där som ett resultat av ett värdegrundsarbete i församlingen. Här kan jag andas ut och glädjas åt festen. Det är rasande tråkigt att det skall vara så långt mellan Växjö och Hisingen! Men julnattsmässan kommer jag att fira där. Halleluja!

Ann-Christine Ruuth

Med norm menar jag i det här sammanhanget framförallt den föreställning vi i vår del av världen har om kön. Den brukar kallas tvåkönsnormen eller med ett modernare ord, cisnormen. Enligt den är kön inget annat än det som barnmorskan tilldelade dig när du föddes. Transpersoner ifrågasätter och utmanar den normen genom hur de uppfattar sig själva och hur de lever. Till normerna hör förstås också heteronormen, att kvinna älskar man och man älskar kvinna. Liksom normer om hudfärg, klädedräkt, språk osv. 

Att älska en terrorist

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. … Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er, då blir ni er himmelske faders söner. (Matt 5:38-39,43-45)

Jesus ord i Bergspredikan känns närmast stötande efter det som hänt i Paris. Är det möjligt att älska en terrorist? Är det önskvärt? Är det ens moraliskt försvarbart? Frågorna ställs på sin spets. Kanske frågeställningen är helt irrelevant. Vad terrorister behöver är väl inte kärlek, utan hårda nypor?! Bomber, typ.

Jag läser tidningarnas rapporter om det fruktansvärda dödandet. Jag läser också kommentarerna i ledarartiklar och från politiska ledare. Ett ofta återkommande tema är att inte låta rädslan ta överhand. För detta är ju ett av terrorismens mål, att sprida allmän skräck och handlingsförlamning i samhället.

Skärmklipp 2015-11-15 12.28.55Kanske är det också så att det är rädslan som är själva drivkraften i den till synes religiöst motiverade terrorismen. Tänk om allt jag kämpar för i själva verket inte är sant. Tänk om Allah faktiskt inte alls vill bli försvarad med vapenmakt? Tänk om jag totalt missförstått allt vad jag tror att Allah kräver?

Den sortens rädsla har många av oss kristna också brottats med. Tänk om Gud inte har något emot att kvinnor blir präster? Tänk om det inte är en synd att leva som homosexuell? För att ta ett par näraliggande exempel. Det är lätt hänt att rädslan för att min hopsnickrade Gudsbild inte håller gör att den måste försvaras till varje pris. Och varje människa som inte delar min uppfattning om Gud måste då betraktas inte bara som min fiende utan Guds. Att bekämpa dem måste då också vara att göra Guds vilja, eller hur? Också kristna har begått avskyvärda handlingar genom historien, drivna av sin egen rädsla.

Men Jesus säger om och om igen: Var inte rädd! Kärlekens motsats är inte hat, det är rädsla. När vi är rädda är vi nämligen oförmögna att älska. Och det är vad vi är kallade till. Jesus har aldrig begärt av oss att vi skall bejaka, acceptera och förstå andra människor. Det är gott när vi förmår det, men ibland är det ju faktiskt omöjligt. Jag kan aldrig, aldrig någonsin acceptera att människor gör det som skedde i Paris. Jag tror mig inte heller om att någonsin kunna förstå det. Men det är inte heller vad Gud begär av mig. Hen ber mig älska. Och just nu önskar jag att han hade bett mig om något mera närliggande, något som jag ändå trodde mig klara av. Men såvitt jag förstås är detta vad Gud önskar se i mitt liv: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra.” Så långt jag kunnat utröna finns det ingen undantagsklausul för terrorister.

President Hollande var inte sen att förklara att Frankrike var utsatt för krigshandlingar. Andra ledare har framhållit att detta är inte bara ett krig mot människorna i Paris eller Frankrike, utan mot hela den stora majoritet av mänskligheten som vill värna frihet och demokrati. Det ligger naturligtvis mycket sanning i det.

Men jag upplever att blodbadet i Paris innebär ett krig mot mitt eget hjärta. Nu för jag en kamp för att inte rädslan ska ta överhanden låta den prägla mina tankar och inte minst mina handlingar mot andra, dem som inte är som jag, dem som talar ett språk jag inte förstår, som har en annan tro. Slagfältet mot terrorismen ligger i mitt eget inre. Världens stormakter kan fälla hur många bomber som helst över IS befästningar. Om inte jag förmår älska har terroristerna ändå vunnit.

Framförallt som skall bevaras,
må du bevara ditt hjärta
ty därifrån utgår livet.

Orden står i Ordspråksboken 4:23 (1917 års övers.) och i min konfirmationsbibel. Jag stavar ständigt på dem.

Ann-Christine Ruuth

En löjlig kvinna

Jag får sällan elaka brev. Märkligt nog, kanske en skulle tillägga, eftersom jag ju knappast är svår att nå. Häromsistens dök det i alla fall upp ett. Brevet var anonymt och sådana skall en väl egentligen kasta bums, men jag såg att det var skrivet mycket prydigt på en ”riktig” skrivmaskin. Det gjorde mig nyfiken på vem som hade sparat den och jag började läsa.

Brevet var undertecknat för hand med ”Ellen” i rätt darriga bokstäver. Det och skrivmaskinen fick mig att förmoda att brevskrivaren var en äldre dam. Och hon var arg, riktigt arg. Det framgick redan av de första raderna. Uppenbarligen hade hon sett dokumentären om mig på TV och det hon såg hade retat henne, så till den grad att hon var tvungen att ta fram skrivmaskinen.

Jag kan inte relatera hela brevet, det var en och en halv tättskrivna A4-sidor. Men hon skrev inledningsvis så här:

”Du har arbetat som en skicklig och efterfrågad präst. Varför inte fortsätta med det tills din pension kommer eller tills du slutar och avgår. Du bör veta att folk helst vill tala med en manlig präst, alltid man alltså. Den oskrivna lagen i Sverige är att en man är många gånger mera värd, många gånger mera efterfrågad än kvinna. Oavsett yrka. Även jag har denna inställning. Först och främst talar vi med en präst som är man, en bankman som är man, en läkare som är man etc. Vi litar alltid mera på en man. Denna enorma förmån kastar Du ifrån Dig, detta att åtnjuta en mans uppskattning. Du sänker Dig och blir en löjlig kvinna. ….”

Skärmklipp 2015-11-07 15.53.03

Det var ju ord och inga visor. Nu kanske Du, kära/e läsare, liksom jag drar lite på munnen åt detta utbrott. Och samtidigt bli lite vemodig av att läsa ord från en kvinna som ju faktiskt själv sänker sig, som betraktar sig mindre värd, mindre förtroendeingivande än en man. Uppenbarligen är detta den världsbild hon levat i och med. Nu skulle det förstås ha känts bra om vi hade fått träffa Ellen, och entusiastiskt tala om för henne vilken oerhörd förändring det har skett i vårt land.

En liten påminnelse om att det kanske är en bit kvar fick vi häromdagen när media rapporterade om Stora Journalistpriset. Sexton personer var nominerade. Av dem var två kvinnor. Och när vi ändå är inne på media fick vi också nyligen en påminnelse om hur och hur mycket kvinnor förekommer i media från Statens mediaråd. Här ett litet sammandrag:

Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Att kvinnor är underrepresenterade som nyhetssubjekt är problematiskt, eftersom kvinnors erfarenheter och perspektiv riskerar att hamna i skymundan eller helt saknas. Ett icke jämställt medieinnehåll bekräftar den maktstruktur där kvinnor underordnas och män överordnas.

Bilder är en viktig del av mediernas berättelser. Bilder kan avslöja avsändarens normer, värderingar och uppfattningar. 

Män tenderar att skildras som aktiva, med egenskaper som beslutsamhet, styrka och mod, medan kvinnor avbildas som mer passiva. Generellt sett får kvinnor oftare representera det som är lite skojigare, annorlunda och mindre allvarligt. 

Bilder är också intressanta ur ett maktperspektiv. Män fotograferas inte sällan underifrån, vilket får personen att se större ut än om bilden tagits i ögonhöjd. Fotografier på kvinnor tas däremot ofta ovanifrån, vilket får den avbildade att verka mindre än hon är. 

Kvinnobilder anspelar också i högre grad på sexualitet och attraktionskraft. Exempelvis porträtteras kvinnor oftare liggande, eller rörandes vid sin egen kropp. Överlag kan de bilder som skildrar kvinnor ofta associeras till underordning. 

Kvinnor omnämns oftare än män enbart med sitt förnamn, medan män får behålla hela namnet. Politikern Gudrun Schyman blir exempelvis Gudrun, medan kollegan Stefan Löfven får heta Stefan Löfven. *

Enligt Rättviseförmedlingen har andelen kvinnor i svenska medier stått och stampat på 30% i över femton år. Och ser vi på löneutvecklingen har löneskillnaderna mellan män och kvinnor som är 17% inte förändrats på 20 år, enligt SCB. Den finansiella makten i Sverige vilar fortfarande hos männen. Det är också därför som kvinnor syns ännu mindre på ekonomisidorna.

Att kvinnor inte syns i media i samma utsträckning som män innebär ju, precis som Statens medieråd framhåller att kvinnors åsikter och erfarenheter inte heller får samma utrymme. Och det har betydelse, eftersom män och kvinnor tycker olika, inte minst i frågor som gäller mångfald. Det märker jag på mina föreläsningar där publiken oftast består nästan uteslutande av kvinnor.

Så kära Ellen, jag skulle verkligen vilja hälsa dig välkommen till en ny värld där dina ord skulle eka tomma och ihåliga. Men du har rätt. Det är på många sätt en förmån att vara man. Det är ju därför som vi så gärna skrattar åt en karl i klänning. Och ändå ger jag med glädje upp mina manliga privilegier för att få vara den jag är, och känner djup tillfredsställelse i att få leva som kvinna. Äntligen. Och om du, och eventuellt andra, finner mig löjlig, så kan jag som svar på det citera The Ark och Ola Salo. Texten är förresten ofta signaturmelodi vid mina föreläsningar.

And if you think I’m corny
Then it will not make me sorry
It’s your right to laugh at me
And in turn, that’s my opportunity
To feel brave
Because ridicule is no shame
Oh it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh it’s just a way to remain sane

The Ark – It takes a fool to remain sane

 

Ann-Christine Ruuth

Källor:

http://www.statensmedierad.se/larommedier/kallkritikvemvadvarfor/kvinnorochmanimedier.425.html

https://rattviseformedlingen.se/nyhet/saknas-i-mediebilden

Minnesord för transsexuella

Det här är till alla mina transsexuella vänner, till alla som brottas med sin könsidentitet, som känner omgivningens dom, som undrar om de verkligen får lov att leva och vara som de är. Sätt upp det  här på kylskåpet, på badrumsspegeln, ovanför sängen. Och läs det högt för dig själv. Ofta. Du är som du är och det är som det ska! (De kan också gärna läsas av dig som står bredvid och inte vet vad du ska tro. Det här gäller dig också!)

 

7 Concepts of Transsexuality

The 1st Concept:
”My true gender is determined by my mind and heart; only I can say what my true gender is.”

The 2nd Concept:
”There is no shame in having a diverse gender identity, instead who I am is something to be celebrated!”

The 3rd Concept:
”Not everyone will accept me for who I truly am genderwise, but if I accept myself fully and completely I will find all the power I need to live out my gender the way I need to do it.”

The 4th Concept:
”I not only have the power and the right to change the things in my life which I determine I need to change, including my body if need be, I also have a responsibility to myself to do so.”

The 5th Concept:
”I truly am who I become through the changes I implement in my life, including what sex I am.

The 6th Concept:
”Embracing who I am now does not negate who I have been and the journey I have made, I always will be the person who embraced both celebration of my true self and change of my temporal self.”

The 7th Concept:
”Being a person of diverse gender is not a curse, but a gift! I stand between worlds as a blessed one who, out of my blessing, blesses others simply by being my true self.”

Skärmklipp 2015-11-03 15.20.59

Hämtat från http://www.whosoever.org/v2Issue2/starchild.html

Med varm hälsning från Ann-Christine Ruuth

Några tankar på Alla själars dag

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag skall bli
Och lev i mig.

Jag älskar den här texten, en av sångerna i tillägget till Svenska kyrkans psalmbok. Och kanske är det så att den sammanfattar min tro, det som jag håller fast vid och som burit mig. Men inte bara som en bön utan som ett konstaterande av faktum. Jag har äntligen lärt mig att Gud möter mig precis som den jag är, att hen inte förväntar sig något annat av mig än att jag, äntligen, ska våga acceptera det. Att jag förmår bejaka att jag är älskad.

Jag har aldrig upplevt att Gud dömt mig, även när jag dömt mig själv. Även om mitt hjärta dömer mig, är Gud större än mitt hjärta och förstår allt. (1 Joh 3:19-20) Däremot har jag alltid haft en stark förnimmelse av att Gud burit mig, inte minst när det varit som svårast. Den övertygelsen kanske inte alltid var hos mig i ögonblicket, men efteråt förstod jag. Nu har jag lärt mig att Gud alltid hållit mig intill sitt hjärta, oavsett vad jag känt eller inte känt.

Att be ”gör mig till den jag skall bli” innebär ett överlämnande. Jag har fått kämpa med det, jag som så ofta och så länge levat med övertygelsen att det jag längtade efter att ”bli” inte var vad Gud ville.  Till slut kunde jag ge upp också den kampen och våga bejaka min längtan i förtröstan på att Gud tog hand om den också. Vad jag skall bli ”är ännu inte uppenbart”, som Johannes skriver i sitt första brev. Men, fortsätter han, då skall vi bli lika Gud! Jag bär övertygelsen att den likheten med Gud är något som inte bara skall komma en dag i himlen. Denna gudslikhet bär varje människa från den dag vi föds. Men istället för att glädjas över den har många av oss fått lära oss att vi skall skämmas för att vi inte liknar Gud tillräckligt mycket. Så förminskas vi, vi blir rädda för oss själva istället för att frimodigt våga leva och älska så som Gud hela tiden älskar oss.

Och Gud inte ”bara” älskar oss, han lever i oss! Det är inget jag behöver be honom om. Han bor där redan. Guds kärlek har ”ingjutits i våra hjärtan” skriver Paulus. (Rom 5:5).

Skärmklipp 2015-11-02 09.17.10

Det är nu kvällen på Alla själars dag. Jag har som så många andra tänt ljus på en grav. En påminnelse inte bara om dem som levat, men också om mitt eget liv och att också jag en dag skall dö. Många av oss skjuter kanske undan den tanken. Själv tror jag att insikten om min egen död ger mening åt det liv jag lever nu. När jag dör lämnas jag inte åt tomma intet. Den Gud som burit mig hela mitt liv bär mig då hem till sig. Och jag skall få se Gud i full klarhet. Och än mer: jag skall få se mig själv. Att komma hem till Gud innebär att äntligen bli sig själv fullt ut så som Gud tänkte det när jag skapades.  Jag anar att det kommer att fullkomligt ta andan ur mig när jag äntligen får se mig själv sådan jag är skapad av Gud. Och allt vi någonsin sörjt, allt som vållat oss smärta, kommer då att försvinna, när Gud torkar alla tårar från våra ansikten.

Ann-Christine Ruuth