Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

Den Kobran bet sig själv

”Transrevolutionen är här!” Kulturprogrammet Kobra basunerar ut sitt senaste inslag. Och det är klart att jag blir nyfiken. Transrevolution? Var då? När då? Jag måste ha missat något. Så jag tittar. Och blir trött. Trött på att än en gång framställs trans som något som har med show att göra, något som avviker och sticker ut. Trött på att det nästan uteslutande är transkvinnor som framträder och att de har ett utseende som förmodligen gör många cis-kvinnor avundsjuka. En transkvinna får en Emmy, en cisperson spelar trans i TV-serie, en svensk film har transtema. Revolution?

”Snyggt, hett och smart på onsdagskvällarna. Kobra är programmet som spanar bland nutida konstnärliga uttryck över hela världen.”  Pyttsan! Kobra är i det här programmet nästan osannolikt historielös. Det har alltid kittlat att på scen få se kvinnor som i själva verket är eller har varit män. Filmen ”Könsbytarna från Casablanca” är inte bara ännu ett exempel på hur Svt  när det gäller trans väljer uttryck som för tankarna till det omstörtande, det uppseendeväckande. Den visar också verkligheten för transkvinnor i västvärlden i slutet av 60-talet. I filmen berättar kvinnor från olika länder om hur de fick sin könskorrigering gjord i Casablanca, eftersom det där fanns en läkare som var villig att åta sig jobbet för dyra pengar. Pengarna fick de genom genom jobb på scen och cabaret i en miljö långt från glamorösa TV-shower och Emmy-awards.

Och så har situationen varit för många transkvinnor. Det var på scenen som trans var tillåtet. Det var där man fann en miljö där det var möjligt och ibland också ekonomiskt fördelaktigt att få leva som den man är. Något annat jobb fanns helt enkelt inte att få för en transperson. Förutsättningen var förstås att man hade ett tillräckigt attraktivt kvinnligt utseende. I det avseendet bekräftar ju Kobra bara den situation som varit rådande i snart sagt alla tider, åtminstone i västvärlden.

Men flertalet transkvinnor kan bara drömma om att se ut som Laverne Cox eller Vanessa Lopez. Hur livet ser ut för alla dem som dagligen måste övertyga omvärlden om att de faktiskt ÄR vad de säger att de är får vi inte veta särskilt mycket om i Kobra. När kommer Svt att äntligen visa den vardagsverkligheten? När kommer Svt att presentera transpersoner på ett sätt som inte gör dem till avvikare utan får oss alla att inse att transpersoner är alldeles vanliga människor som lever vanliga liv. Men med den skillnaden att de ofta blir misstrodda och misstänkliggjorda, att de aldrig får se någon som dem i en vanlig situation i reklam eller TV, att de blir förlöjligade och skrattade åt, att de mer än andra riskerar att bli utsatta för våld, att de får kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att själva få definiera sig eller låta bli. Och mycket annat.

Här skulle Public Service kunna bidra till den revolution det skulle innebära att transpersoner får vara sig själva utan inskränkningar. Kobra kanske menar väl, men om avsikten var att bidra till utvecklingen för transpersoner kan jag bara konstatera att man bitit sig själv i svansen.

Ann-Christine Roxberg

X