Det väckte stor uppståndelse med en kyrkoherde som var transsexuell.

 

En alldeles vanlig människa?

Jag är född 1952, präst sedan 1978 och bor i Växjö. Jag har tre vuxna döttrar och två barnbarn. När jag inte föreläser ägnar jag mig åt att springa i skogen eller ta ett spinningpass på gymmet. Jag hittar sällan något sevärt på TV men försöker läsa böcker så mycket jag orkar och hinner. Dessutom gillar jag att laga mat, helst till många på en gång. En god måltid, ett gott vin tillsammans med goda vänner tillhör livets väsentligheter! Jag är med andra ord i många avseenden en alldeles vanlig människa. Möjligen med ett undantag.

Att jag är ”transperson” blev uppenbart för alla när jag ”kom ut” hösten 2010. Det väckte stor uppståndelse med en kyrkoherde som var transsexuell. För mina medarbetare, många av dem hade haft mig som chef i 13 år, kom det som en total överraskning. Det tog dem också med på en resa där de fick pröva och ompröva mycket av sina värderingar och sin syn på människor i allmänhet och transpersoner i synnerhet.

 

 

Sedan dess har jag blivit ombedd att föreläsa och fortbilda i många olika sammanhang, från Malmö i söder till Luleå i norr, ja även i vårt västra grannland. Det som slår mig är att fastän det är mycket vanligt med transpersoner har de flesta aldrig talat med någon. För de flesta är transvestiter och transsexuella något man ser på TV eller i någon Prideparad och kunskaperna är minimala. Men transpersoner handlar inte om några udda personer som man eventuellt kan möta i någon storstad. Nej, de är oftare än vad vi anar våra arbetskamrater, våra grannar, våra vänner. Ibland kanske det rentav är en medlem av familjen, en bror eller syster, en maka/make, en pappa eller mamma. Eller kyrkoherden!

Så jag fortsätter att berätta. Kanske kommer det en dag (jag hoppas!) när jag inte längre behövs, när transpersoner är lika självklara som vem som helst. Men när transpersoner förlorar jobbet, blir uteslutna från sina familjer, blir skrattade åt och förlöjligade, inte orkar leva längre, då fortsätter jag berätta. Till sist handlar det om oss alla, vilket samhälle vi vill ha. Och för den som är kristen om hur det ska vara i församlingen.

 

 

Mångfald ger arbetsglädje åt alla

Vad det betyder att en arbetsplats är öppen och välkomnande för alla har jag lång erfarenhet av. Efter att ha varit kyrkoherde och chef i 20 år vet jag också att det verkligen är möjligt att forma sådana. På en öppen arbetsplats är ”mångfald” inte ett problem att ta itu med utan en förutsättning för kreativitet och arbetsglädje.

Om samhället

Jag längtar efter ett samhälle där alla människor, män och kvinnor behandlas likvärdigt. Där våra olikheter inte betraktas som problem utan en tillgång. Jag drömmer om en tillvaro där ingen homosexuell eller transperson behöver ”komma ut” eller förklara sig, utan där det ses som lika självklart som andra uttryck för mänskligt liv. Jag väntar ivrigt på den dag när det inte längre ses som skrattretande eller löjeväckande om en man ibland vill klä sig och se ut som en kvinna. Jag hoppas att ingen transperson i framtiden skall behöva gömma sig eller skämmas för sin identitet, att ingen skall behöva förlora sin familj, sitt arbete, sin bostad och tillvaro för att man vill ha en annan kropp än den man fötts i. Jag hoppas att unga människor som har en annan könsidentitet än den som givits dem inte skall behöva vänta till vuxen ålder innan de tas på allvar och får hjälp och behandling.

Om kyrkan

 

”Det är varje människas innersta önskan att bli bejakad som den hon är och innerligt älskad.”

De här orden av munken och författaren Wilfrid Stinissen har följt mig. De är vad jag skulle vilja kalla en universell sanning. Detta gäller alla utan undantag oavsett hudfärg, religion, kultur, språk etc. Det gäller från den dag vi föds till den dag vi dör. Och alldeles för få får någonsin uppleva det.

Jag längtar efter en kyrka där ordet evangelium, det glada budskapet, inte är en teologisk finess utan levande verklighet i människors liv. Jag vill ha en kyrka som inte bara öppnar dörren för alla utan där var och en möts av mänsklig värme och får erfara att en är mer än välkommen. För mig betyder det glada budskapet frihet, frihet att leva det liv var och en är skapad till, och att leva detta liv i sin fulla rikedom. I en barnslig trygghet att jag är buren i Guds skaparfamn. Att vara buren och veta det innebär också slutet på all rädsla. Jag behöver inte längre vara rädd för mig själv och därigenom också rädd för Gud. Det är bara ett liv utan rädsla som kan levas helt och vägen dit heter kärlek. Johannes skriver ”Rädsla finns inte i kärlek utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, för rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh 4:18) Eller med den engelska bibeln: ”The one who fears is not made perfect in love”. Det vill säga: den som är rädd är inte ordentligt kärleksbehandlad!

I den kyrka jag drömmer om och intensivt längtar efter möter vi inte bara Guds kärlek utan vi blir också ”kärleksbehandlade” av varandra. Det är min övertygelse att Guds kärlek fick mänsklig kropp i Jesus. På samma sätt får kärleken kropp i var och en av oss när vi möter varandra med omsorg, värme och barmhärtighet. När vi hjälper varandra till ”Guds barns frihet”.