Veckans ord: Könskorrigering

När min fru återvände till jobbet efter semestern visste inte alla av hennes kollegor att hon nyligen gift sig med mig. Kollegan gratulerade till vigseln men kunde inte bärga sig, frågan måste fram: ”Är hon opererad?” Min fru förklarade att det var en typ av frågor som hör till den personliga integriteten och som därför inte bör ställas. Det visade sig att kollegan nyss läst en stort uppslagen artikel om en transperson som utförligt redogjort för alla detaljer i sin transition, även kirurgiska ingrepp och att hen därför ansåg det naturligt att fråga.

Det är numera inte alls ovanligt att kunna läsa om transsexuella i media. I ofta stort uppslagna artiklar berättar människor öppet och utförligt om sin resa. Och jag antar att det är bra, även om jag ibland känner ett stort behov av att ropa stopp. Snälla nån, en måste inte svara på varenda fråga journalisten ställer, ibland om de mest intima saker, frågor som de flesta andra aldrig skulle drömma om att redovisa offentligt. Men det är som om transsexuella förväntas redovisa allt, och vi ställer ofta upp alldeles för villigt. Ibland är det uttalade syftet att hjälpa andra i samma situation. Men om du berättar allt, leder det snarare till att andra också förväntas göra detsamma, något som de kanske inte alls är beredda till. Framförallt bidrar det inte till ökad insikt om vad saken gäller.

Det är tydligt att det som framförallt tilldrar sig ett väldigt stort intresse är kirurgiska ingrepp i könsorganen, något som i media brukar kallas könskorrigering. Det är ett ord som är mycket missvisande och som numera alltmera sällan används i professionella eller andra mer formella sammanhang. Ett exempel är den stora utredningen ”Transpersoner i Sverige” som kom i höstas på beställning av Kulturdepartementet. Där används genomgående uttrycket könsbekräftande behandling som ett samlande begrepp för olika åtgärder, t ex hormonbehandling, röstträning, plastikkirurgi.

Det spelar roll vilka ord vi använder, eftersom orden är bärare av många innebörder och formar vårt tänkande. Låt mig ge ett exempel från ett annat område. Vi säger inte längre invalid om någon som sitter i en rullstol. Ordet kommer från engelskan och har den bokstavliga betydelsen ”utan värde”. Vi säger inte ens rullstolsbunden, eftersom det leder oss att tro att personen är på något sätt fastbunden i stolen. Vi börjar lära oss att undvika ordet funktionshindrad eftersom det leder oss att tro att hindret är hos personen medan det i själva verket ofta är i personens fysiska miljö hindren finns.

På samma sätt bör ord som könsbyte och könskorrigering undvikas eftersom det leder oss till ett feltänkande när det gäller kön. När ordet används i media i beskrivningar av transpersoner syftar det oftast på någon form av kirurgiska ingrepp i könsorganen. ”Hon väntar på sin könskorrigering” ”Han fick sin könskorrigering gjord i Bangkok” ”En könskorrigering är en komplicerad operation”. Den som vill beskriva hela processen, som kan vara kort eller lång och se väldigt olika ut, rekommenderar jag att använda ”transition”, det ord som används i engelskspråkiga sammanhang. Jo, det är engelska. Men jag tror vi klarar det!

Det är sant för de allra flesta att när vi föds tilldelas vi ett kön av de två som står till buds beroende på vad barnmorskan iakttar mellan våra ben. Men kön är långt mera genomgripande och mångfacetterat än en fråga om hur våra yttre könsorgan ser ut. Och variationerna är många, inte minst på det rent biologiska planet. Varje år föds 10-15 barn där det är omöjligt att tilldela kön eftersom de yttre könsorganen inte är utvecklade så att det är möjligt att avgöra. Det föds f ö i vårt land c:a 25 flickor varje år med en X-kromosom istället för de vanliga två. 70 pojkar (c:a) föds med en extra X-kromosom istället för den vanliga uppsättningen XY. Det finns inom det som kallas intersexualitet i själva verket ett stort antal diagnoser, flera av dem blir inte uppenbara förrän långt fram i livet. (https://www.svd.se/tjej-eller-kille-biologiskt-kon-ar-mer-komplext-an-vad-manga-tro https://www.genus.se/ord/intersex/)

Men transsexualitet (ett ord som i engelskan anses föråldrat och oftast ersätts med transgender) handlar inte i första hand om biologi utan om identitet. Att kroppen har stor betydelse för hur vi uppfattar oss själva (och andra) är oomstritt. Men den har inte avgörande betydelse. Hur könsidentiteten formas är ett forskningsområde där ännu mycket är ogjort. Många frågor är fortfarande obesvarade. Men ett stort antal människors egna berättelser och erfarenheter har lärt oss att kropp och könsidentitet långt ifrån alltid är kompatibla. Min egen könsidentitet, hur jag uppfattar mig, är inte sällan en annan än den av min kropp och barnmorskan uttalade. Och det är detta som är mitt kön, den jag själv uppfattar att jag är.
Jag menar därför att en könskorrigering eller könsbyte i den här meningen, den avgörande meningen, är omöjlig.
Ett avlägsnande av könsorgan förändrar inte min könsidentitet, min upplevda könstillhörighet. Den kan ha stor och betydelsefull påverkan för mitt välmående, absolut, men inte för min identitet. Den som upplever sig som och identifierar sig som man blir inte ”kvinna” om penis amputeras. En kvinna börjar inte uppfatta sig som man genom en mastektotomi. (Den som vill ha detta ytterligare illustrerat rekommenderas att se Pedro Almodóvars film ”The Skin I Live In. Det är en bitvis obehaglig men ytterst klargörande film om det omöjliga i att göra om en människas könsidentitet.)

Så detta vill jag säga till dig som jobbar med media och till dig som bara är nyfiken: Att fråga en transperson om hen ”är opererad” är inte bara ytterst oartigt och ett rejält överskridande av den personliga integriteten. Det är okunnigt och det är framförallt irrelevant. Och när en transperson beredvilligt berättar om sin operation under rubriken ”könskorrigerad” bidrar inte detta på något sätt till att skingra dimmorna eller underlätta för andra. Det är precis tvärtom. I själva verket vidmakthåller det tvåkönsnormen, den som säger att det bara finns två kön, som är klart åtskilda och kan identifieras med hjälp av hur kroppen ser ut. Det gör det också svårare för alla dem som inte kan identifiera sig med något av begreppen ”man” eller ”kvinna” och alla dem som gör det men som av olika anledningar väljer att inte genomgå några operationer.

Mycket som har med kön att göra kan givetvis korrigeras. Mitt personnummer. Mitt namn. Mitt sätt att uttrycka kön. Men inte det avgörande, vem jag är. I en intervju med ett antal äldre transpersoner i New York Times för ett par år uttryckte en av dem, Michelle Marie, 62, det så här:
”I remember my therapist asking me, “What kind of a woman do you want to be after you transition?” And she made me go home and think about it, and I went back and I said, “I don’t have to think about that. I’ve always been that woman.” It’s only now the outside matches.”

Ann-Christine Ruuth

Kyrkan och HBTQ. The sound of silence.

Om du, utan att avslöja dig, vill veta vad en församling i Svenska kyrkan har för inställning till HBTQ tror jag att de flesta av oss skulle besöka den aktuella församlingens hemsida. Det borde inte vara en så tokig idé eftersom nästan alla församlingar där beskriver ganska utförligt vilken verksamhet som finns för barn och unga, musik och körer, och hur det går till vid dop, vigsel, begravning och konfirmation. Liksom vilket stöd församlingen vill ge människor i nöd och utsatthet.

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att besöka ett antal sådana hemsidor. Jag valde ett 20-tal större och medelstora församlingar. Gränssnittet ser (numera) för det allra mesta precis likadant ut med en enkel sökfunktion. Jag valde att söka på HBT och HBTQ. Här är en liten sammanfattning av resultatet.

Kalmar, Karlskrona, Karlshamn, Hässleholm, Falkenberg, Varberg, Skara, Värnamo, Uppsala, Norrköping, Östersund, Örnsköldsvik, Härnösand har inte en enda träff.

Några har enstaka länkar med varierande innehåll.

Jönköping–  ”Vi är även aktiva inom HBTQ-frågor och har sedan flera år tillbaka arrangerat regnbågsmässor och deltagit i Jönköping Pride.”

Helsingborg– en lång intervju med en homosexuell man, utan särskild koppling till annat innehåll.

Växjö– några programpunkter inför kommande Pride. I övrigt noll.

Kristianstad länkar till ett kyrkligt partiprogram som berättar att Socialdemokrater vill ”stå upp för HBTQ-personer”.

Lund– en två år gammal information om att Svenska kyrkan tagit ställning mot fördömande av homosexuella samt en lång historik kring detta. Vad kyrkan gör just i Lund framgår inte.

Malmö skriver på sin hemsida: ”Har du frågor om kristen tro och hbtq? Svenska kyrkan i Malmö har under många år verkat för en kyrka där alla ska känna sig välkomna, Regnbågsmässan (som är en gudstjänstgemenskap för hbtq-personer och deras vänner) är ett exempel på detta. Likaså samarbetar kyrkan med Noaks Ark Skåne, RFSL Malmö och har under lång tid uppmärksammat World AIDS Day samt deltagit i den årliga Malmö Pride.” Imponerande? Knappast om en betänker att det handlar om en av de största kyrkliga enheterna i landet.

Örebro– Har ett HBTQ- café som tydligen drivs av eller med hjälp av kyrkan. Och så en länk till ungdomsgruppen, en sida som inte innehåller en rad om HBTQ. Förrän du skrollat långt ner i programmet för torsdagsmässor och där finner en programpunkt om homosexualitet i Ryssland.

Två församlingar, Alvestautanför Växjö och Hagai Göteborg,  har hittills kvalificerat sig för att få utmärkelsen Regnbågsnyckeln. Ett bevis på att de gått igenom en processinriktad utbildning i HBTQ.

Och jodå, båda församlingarna talar stolt om detta. Haga länkar till en sida med närmare information. Där står det bl a man vill hela tiden tydligt visa på att varje människa är välkommen och ska kunna känna trygghet, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet”. Haga har också, som enda församling så långt jag kunnat finna, en särskild sida för ”HBTQ”. Där går bl a följande att läsa: ”Om vi kan återspegla och gestalta vem Gud är genom att visa på normkritk, öppenhet och närvaro är vi på god väg i vårt uppdrag för att kunna vara en inkluderande församling.” Tjusigt. Men vad betyder det?

Alvesta berättar också att de fått Regnbågsnyckeln, med en länk till en utförlig beskrivning av processarbetet. Vad det närmare kommer att innebära för Alvesta församling framgår däremot inte.

Men det finns goda exempel! Ett sådant är Umeå, som visserligen inte har fått Regnbågsnyckeln ännu mensom talar tydligt talar om sin syn på saken under rubriken ”Tro, HBTQ och kärlek”. Här är en länk. (Se och lär!)

https://www.svenskakyrkan.se/umea/hbtq

Nu vet jag att det i många församlingar bedrivs ett mycket energiskt arbete för att lyfta frågor som rör HBTQ. Det ordnas regnbågsmässor, föreläsningar och andra aktiviteter. Många församlingar går också med i Prideparader under eget baner, som t ex Skokloster, som enligt uppgift gör detta i Stockholm Pride. Men säger inte ett ord om det på sin hemsida.

Min inte så stilla undran är varför detta tigande? Varför redogöra för allt möjligt annat som händer i församlingen men nästan ingenting som sådant som rör homosexualitet och könsidentitet och hur församlingen ställer sig till sådant?

Nog har det betydelse vad som står. Och vad som inte står. Till exempel får de par som vill gifta sig i Kalmar veta: ”Att vigas i kyrkan med bön, psalmsång och Guds välsignelse innebär ett löfte att man och hustru inte står ensamma inför framtiden” Men om paret nu inte består av en man och en hustru? Växjö är onekligen tydligare: ”Alla kan gifta sig i kyrkan, oavsett om vigseln är mellan kvinna och man, eller mellan två kvinnor eller två män.”

Vi säger så gärna att alla är välkomna till kyrkan. Men för att det ska kännas så, för att den skall veta som kanske i så många andra sammanhang inte alls känner sig välkommen, så måste det konkretiseras.  Och de människor det handlar om måste bli tilltalade, inte bara omtalade. ”Vi ordnar regnbågsmässor för HBTQ-personer och deras vänner” låter faktiskt inte alls inkluderande. Det måste vara tydligt i det som kyrkan kommunicerar till omvärlden att homosexuella och transpersoner inte bara får lov att komma utan att de är mer än välkomna och att de berikar församlingen. Och varför. Tiger församlingen om detta på sin hemsida, och i annan kommunikation, säger den tystnaden mer än tusen ord. Ärligt talat känns det tämligen pinsamt att överhuvudtaget behöva påpeka en sådan självklarhet.

Ann-Christine Ruuth

PS Risken är förstås överhängande att jag genom att skriva detta är orättvis och/eller oinformerad. Men jag vilar trygg i förvissningen att du, kära läsare, då låter mig (och andra) få veta detta!

Till man och kvinna skapade han dem. Och?

 

Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Jaha. Men vad betyder det? När jag tar del i media av vad olika personer har att säga om dem som inte är tillfreds med det kön de tilldelades vid födelsen häpnar jag över okunnigheten och det ibland oerhört råa språket. Föräldrar som vill stötta barn som kämpar med sin könsidentitet får veta att de misshandlar sina barn. Transpersoner hånas, kränks och blir inte sällan utsatta för våld. Och många får veta att de bara inbillar sig saker eller är lika sjuka huvudet som den som inbillar sig vara en hund. Och presidenten i USA häller vatten på kvarnen: Transpersoner är till skillnad från andra medborgare, absolut inte lämpade att tjäna sitt land i det militära. Listan kan göras lång, mycket lång.

Det fanns en tid när den allmänna uppfattningen var att jorden är platt. Det fanns en tid när kvinnan ansågs fullkomligt oduglig till annat än hushållsarbete och inte lämpade sig för högre utbildning. Det fanns en tid när det var en allmänt omfattad ”sanning” att homosexualitet var en mentalsjukdom som kunde botas med rätt åtgärder. Nu vet vi bättre, tack och lov.
På massor av områden lär vi oss mer. Vi går vidare och gör nya upptäckter både om oss själva och den värld vi lever i. Det är hög tid (högtid) att fler lär sig mer om vad det innebär att vara människa och vad vi menar med ord som ”kvinna” och ”man”.

För den som vill höja sig en bit över president Trumps nivå och ta en stund åt att fördjupa sig något i detta (och det vill du väl?!) ger jag här en text författad av ett australiskt forskarteam som sysslar med att utforska intersexualitet, eller som det heter inom vården, disorder of sex development. Som en ren service har jag försökt mig på en översättning till ärans och hjältinnornas språk.

”En persons kön är grundläggande en beskrivning av hens reproduktiva anatomi, typiskt manlig eller kvinnlig, medan genus hänför sig till en persons självbild, vanligen maskulin eller feminin; de är inte nödvändigtvis förbundna med varandra, eller till sexuell inriktning. Kön, genus och sexuell inriktning är inte binära begrepp, snarare har vart och ett många variationer.

Det kan vara bra att skilja mellan fyra olika begrepp: kromosomkön (t ex XX, XY och andra), biologiskt kön (t ex manligt med testiklar, kvinnligt med äggstockar, eller annat), genus (t ex maskulint, feminint och andra) och sexuell inriktning (t ex heterosexuell, homosexuell eller andra).

Ordet ”genus” (eng. gender) används ibland som en omskrivning av ”kön” och ibland också för att hjälpa till att skilja mellan ”kön” i betydelsen ”kroppsliga kännetecken” och ”kön” i betydelsen ”sexuell aktivitet”. Men kön och genus har specifika betydelser och är inte inbördes utbytbara.

Kön är den term som beskriver huruvida en person har anatomiska kännetecken som är manliga eller kvinnliga eller bådadera.
Genus, som för det mesta har att göra med psykologiska aspekter av självbild och socialt beteende, är komplext och bristfälligt förstått. …

På samma sätt kan en persons sexuella inriktning ha genetiska och sociala komponenter, men är inte direkt påverkade av kromosomer eller biologiskt kön. 

Det är viktigt att påpeka att dessa fyra dimensioner inte alltid passar ihop i en enskild individ. Så är det till exempel möjligt att ha en manlig person som har kromosomerna XX och inte XY och en fysiskt kvinnlig person som identifierar sig med manligt beteende.
Dessutom har vart och ett av dessa fyra karakteristika (kromosomer, biologi, genus, sexuell inriktning) mer än två möjligheter, precis som det finns många nyanser av grått mellan svart och vitt. Så är det till exempel möjligt för en person att befinna sig var som helst på skalan mellan manlig och kvinnlig, eller att ha både maskulina och feminina aspekter i sin genusidentitet eller beteende.
Eftersom dessa fyra karakteristika inte nödvändigtvis är länkade, och vart och ett av dem har många möjligheter, blir resultatet att det finns många, många möjliga kombinationer i den mänskliga befolkningen.”

Källa: dsdgenetics.org

Allt fler finner precis som jag uppdelningen av befolkningen i ”män” och ”kvinnor” i många fall ovidkommande eller onödig. Somliga vill införa ett tredje, icke-binärt kön. För min del önskar jag inte en sådan utveckling. Ett tredje kön skulle bara ge legitimitet åt uppfattningen att det finns något sådant som en hundraprocentig man eller hundraprocentig kvinna. Det är denna föreställning som vi alla utan undantag medvetet eller omedvetet försöker leva upp till. Eller kanske medvetet försöker avhålla oss ifrån. Men i alla möjliga avseenden är vi alla icke-binära, vi bär alla med oss i våra kroppar, i vårt medvetna och omedvetna, vårt sätt att vara och bete oss, såväl manligt som kvinnligt, maskulint som feminint. Till man och kvinna skapade han dem. Kanske är det först när vi på allvar vågar bejaka och som vi kan ge fullt uttryck åt mångfalden i Guds skapelse.

Ann-Christine Ruuth

Jesus i Prideparaden

I mitt jobb som föreläsare har jag medverkat vid pridefestivaler på en mängd platser över hela landet. Tyvärr är det inte så ofta jag har möjlighet att gå med i den avslutande paraden. Men häromveckan gick jag i en medelstor svensk stad tillsammans med tusentals andra. Hela paradvägen var på båda sidor packad med glada människor som viftade och hurrade. Känslan var fantastisk! Och jag blev så oerhört glad att detta numera händer nästan överallt i vårt land och inte bara i storstan.

I många städer har Pride blivit en del av det som utmärker orten. Pride är något som görs tillsammans: Kommunen, landstinget, näringslivet, idrottsvärlden, alla är med. Och kyrkan, skulle jag vilja tillägga men kommer av mig. För när jag i den här paraden ser mig omkring bland dem som går under Svenska kyrkans paroll finner jag bara en liten skara människor. De är förvisso mycket glada och entusiastiska men bland dem hittar jag knappast en enda av prästerna på orten.

En avsevärt mindre församling en bit från tätorten kommer med en stor skara, alla i likadana färgglada T-shirts, och med kyrkoherden i spetsen. En bidragande anledning är nog att i denna församling har de, råkar jag veta, jobbat målmedvedtet med att öka kunskaperna och förståelsen om HBTQ.

Hej präster, vart tog ni vägen?

Jag vet att Svenska kyrkan i staden brukar bidra med en summa pengar till olika arrangemang under prideveckan. Gott så. Men som i så många andra sammanhang är det inte pengarna som är det viktigaste, det är den personliga närvaron. Och den skall inte underskattas!

Så hur kan det komma sig att när hela civilsamhället med kommunstyrelsens ordförande och landshövdingen i spetsen visar sitt engagemang och personliga närvaro då väljer prästerna i staden att göra något annat? Det kan tilläggas, tyvärr, att så här förefaller det, enligt min erfarenhet, vara på många håll. Det är en liten skara entusiaster som driver frågor som har med HBTQ att göra och när det är dags för Pride är det också dessa som kommer från kyrkan och nästan ingen annan. Och kyrkoherden och de flesta av prästerna lyser nästan alltid med sin frånvaro.

Naturligtvis går det ju att invända att det är ju ändå så många andra som kommer. Och alla vet ju ändå var kyrkan står. Eller? Men när det gäller arbetet för människors lika värde går det inte att delegera ansvaret till några andra. Vi har alla ett gemensamt ansvar att verka för öppenhet och frihet. Inte heller går det att hänvisa till något som beslutats vid ett sammanträdesbord och kanske formulerats i ett vackert uttalande. Det är handlingen som räknas. Och jag tror att det är en mycket grov felbedömning om en tror att synligheten i form av till exempel prästers personliga närvaro inte har någon betydelse.Präster representerar för de flesta människor kyrkan. Och Jesus, kanske ska tilläggas. När präster är frånvarande innebär det  att kyrkan sviker människor som på så många sätt behöver ett tydligt stöd. Och Jesus får gå på egen hand.

Den som eventuellt tror att motståndet mot homosexuella och transpersoner är övervunnet i Sverige har dessvärre fel. Folkhälsomyndigheten publicerade häromåret en undersökning om transpersoners livssituation. Den visade att bara 10% ansåg att de kunde leva fullt ut i enlighet med sin transidentitet. Många kämpar med självmordstankar och avstår från socialt liv av rädsla för att bli hånade och kränkta. Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet, ger i en artikel  häromdagen (15/5) med rubriken ”Låt homofoberna kliva in i garderoben i stället” en rad exempel på hur homofobin är långtifrån död.  I mina hemtrakter fick vi för inte så länge sedan ett tydligt exempel på det när den främste kyrkopolitikern i Växjö Stift, Bruno Edgarsson, i en intervju klargjorde sin mycket negativa hållning och att kyrkan inte borde delta i något Pridearrangemang. Han fick snabbt erfara att det inte var den allmänna meningen bland andra kyrkligt förtroendevalda och fick lämna sina uppdrag.

Jag tror och hoppas att det är mycket få präster som tycker att Bruno har rätt. Men när prästerna är pridefrånvarande får Bruno rätt i alla fall. Den goda nyheten är att det finns möjlighet till omvändelse, för Bruno, för präster och alla andra, om inte annat så till nästa års upplaga av Pride. Kära prästkollegor, kom! Ni behövs!

Ann-Christine Ruuth

Och varför bekymrar ni er om kläder

Varför skulle jag (inte) sätta på mig en blommig skjorta? Några klädfilosofiska funderingar.

Tittar på Skam, den norska TV-serien som alla andra redan sett. Imponeras av hur välgjord den är och hur övertygande ungdomarna spelar sina respektive roller. De är karaktärer som sticker ut var och en på sitt sätt. Jag gillar kläder och kanske det är därför som jag tycker att Noora sticker ut mer än de andra. Hon är (oftast) så påfallande välklädd. Inte överdrivet eller utmanande, men medvetet och stilrent, medan de andra mest tycks ha tagit det plagg som låg närmast. Själv brottas jag med en blommig skjorta. Mer om den senare.

Sommaren 2010 ägde jag inte ett enda damplagg. Och bums uppstår frågan vad som är ett ”damplagg”. Men låt oss just nu bara konstatera att jag här avser plagg som säljs i butiker som anser sig saluföra kläder för kvinnor. Jag bestämde mig för att ta professionell hjälp och vände mig till en personal shopper på Åhléns City i Stockholm. Hennes första fråga var: Vilken stil har du? Jag hade aldrig funderat över frågan om min stil, men visste bestämt ”inga volanger, spetsar eller blommor”. Typiskt kvinnliga attribut kanske du tänker. Men nu var det ju just ”kvinnliga” kläder det var frågan om, så varför inte?

Vad det handlar om!

Det är kläderna som gör mannen sägs det. Men hur är det med kvinnan? Frågan fick för mig förnyad aktualitet när jag nyligen blev tillfrågad om att medverka i ett modereportage. Jag skulle inte bara framträda på bild i några utvalda plagg utan även ge något slags svar på frågan vad som menas med kvinnlighet. Och just när det gäller kvinnors mode tycks frågan om kvinnlighet vara ständigt närvarande. Vem ställer nånsin frågan hos Dressman om vilka kläder som är manliga?

Vad menar vi egentligen när vi talar om kvinnligt mode? Är det former, mönster eller material? Är det kläder som framhäver den kropp som förmodas vara kvinnlig, med insvängd midja och framhävd byst? Men långtifrån alla kvinnor har en smal midja eller påfallande byst. Eller är det så att det vi menar med kvinnliga kläder är de som (majoriteten) män inte bär? Kvinnligt mode är i så fall inget i sig utan bara en motsats till manligt mode, det vill säga kläder gjorda för att säljas till män. Men samtidigt är det ju så att kvinnor alltid har tagit för sig av sådana kläder och gjort dem till sina: långbyxorna, kavajen, kostymen, rocken, trenchcoaten för att nämna några exempel. Det motsatta är fortfarande en ovanlighet. Är kanske ”kvinnligt mode” ingenting annat än en föreställning, en fiktion?

Ofta när jag går in i en klädbutik möts jag av en expedit som vänligt undrar vad för plagg jag letar efter. Mitt svar är för det mesta att det vet jag när ser det. Jag är nästan aldrig på jakt efter ett särskilt plagg utan mera efter det där som klickar till. Som regel lämnar jag butiken utan att ha känt minsta lilla klick. Kanske finns här en skillnad mellan manlig och kvinnlig shopping. Män köper kläder när de behöver det, därför att de gamla är just gamla. Kvinnor har andra drivkrafter.

Nu står jag där oväntat med en blommig skjorta, till på köpet i ett tunt halvgenomskinligt tyg. Den är från danska Gestuz och priset är knappast H&M. Jag upptäcker till min förvåning att det klickar. Jag som bestämt visste att några blommiga kläder vill jag inte ha tycker plötsligt att just den här skjortan är snygg. Den klickar! Varför tycker jag det? Och varför tycker jag det nu, till skillnad från innan? Är det bara för att den är dyr och inte kommer från Cellbes postorder?

Nu kan jag nästan höra för mitt inre öra hur du, käre/a läsare, otåligt undrar vad som är problemet. Köp skjortan eller låt bli! Men för mig blev frågan mer filosofisk. Vad är det egentligen som gör att jag (eller du) attraheras av ett plagg och tycker att det är snyggt och stundtals dessutom är beredd att betala ett pris som egentligen är alldeles för högt? Och vad är det som gör att vi är beredda att avstå eller attraheras av plagg på grund av en föreställning om deras förmodade manlighet eller kvinnlighet?

Frågan om människans fria vilja har sysselsatt teologer och filosofer genom årtusendena. Hur svår den är blir sällan så tydligt som när vi skall köpa våra kläder. Nå, köpte jag skjortan eller inte? Jo det blev så här, att…

Ann-Christine Ruuth

Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

Jesus är ingen bättre tomte

I en ledarkrönika i senaste numret av Kyrkans Tidning (49/2016)skriver Mattias Lönnebo i en jämförelse mellan Tomtens rike och Guds: ”Vi får komma med våra tvivel, våra goda och dåliga sidor och ändå accepteras.” Det låter kanske bra. Men ingen av oss är accepterad. Lyckligtvis.

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag skall bli
och lev i mig.

Den här enkla psalmen som har nr 767 i psalmbokens tillägg har fastnat i mitt och mångas hjärtan. Den är en bön, en innerlig bön om gemenskap med Gud. Och fastän jag så ofta och så gärna har gjort den bönen till min så är det som om mitt hjärta allt oftare vill påminna mig om att det är en bön som blivit hörd, den beskriver hur det faktiskt är.

Hur många år har det inte tagit mig av mitt liv för att förstå att Gud är den som ständigt möter mig som den jag är. Inte som den jag önskar att jag vore, utan som den jag faktiskt är just nu i varje ögonblick. Så länge levde jag i tron att om jag bara lyckades förändra mig, mitt tankeliv, mitt sinne, mitt handlande så skulle Gud säkert vara beredd att möta mig. Om jag bara.

2017 firar vi 500-årsminnet av Martin Luther och reformationen och i luthersk kristendom är nåd ett storord. Under mina första år som luthersk präst lade jag stor energi i mina predikningar på att förklara vad nåden innebar. Mitt svar var i sammanfattning att eftersom människan syndat mot Guds lag så krävdes en vedergällning. Men det skulle innebära mänsklighetens undergång. Istället sände Gud sin son som fick dö på korset och därigenom betalades min och alla människors skuld. Så kunde jag och andra få nåd, bli rättfärdiga i Guds ögon. Luther fann, i sin personliga kamp med Gud, att han accepterades på grund av Jesus död. ”Jesus räddade oss alltså från Gud?” som den amerikanske förkunnaren och författaren John Bell retoriskt frågar i sin bok ”Kärleken vinner”.

Det går väl an att kunna lyfta fram enstaka försyndelser och få dem förlåtna. Det går väl också an att veta att Guds nåd omfattar även de synder jag inte kommer ihåg eller känner till. Men för mig som större delen av mitt liv kämpat med övertygelsen att jag inte bara gjorde felaktiga saker utan att jag ”var fel” ledde det inte till någon befrielse.

I slutet av 70-talet svepte en karismatisk våg över Sverige och den drog mig med. Nu handlade det inte så mycket om att göra rätta saker som att ha en relation med Gud, att söka Gud. För första gången fick jag på allvar lära mig mer om den heliga Anden och att det gick att ha en personlig relation med Gud. Det väckte en enorm längtan i mig. Och just denna längtan efter mer av Gud var ett tema som ofta återkom i karismatiska sammanhang.  Den karismatiska rörelsen tycktes vara svaret på vad jag behövde. Och visst var det ofta härligt med fantastisk lovsång och stor hänförelse. Men det blev inte sällan till ett slags andligt uthållighetsprov, och min uthållighet tycktes aldrig räcka. Ja, i själva verket förstärktes bara min känsla av otillräcklighet. I varje ögonblick som jag tyckte mig komma nära var det som om allt drogs undan igen och jag var lika långt från Gud som jag alltid varit. Ständigt påmind om min ofullkomlighet.

Love Quotes - I have looked at you in millions of ways and I have loved you in each.

Några bibeltexter hjälpte mig. I all stillhet började Gud tala till mig. För trillionte gången läste jag den liknelse som sägs handla om en förlorad son. Men det fanns ju en son till, en som precis som jag försökt göra allting rätt. Det är han som får höra om hur lillbrorsan kommit hem och hur pappan kramat om honom och ordnat med fest. Och han blir så arg och ledsen att han omöjligt kan vara med. Men pappan kommer ut och till sin upprörde son säger han: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.”  Ord som accepteras kommer inte ens i närheten av att beskriva det som hände. Och berättelsen drabbade mig. Liksom Jesus ord till den blinde tiggaren utanför Jeriko: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Kunde det vara möjligt att den viktiga frågan inte var vad jag skulle kunna göra för Jesus, utan den allra viktigaste vad jag själv djupast längtade efter i mitt liv?

För mig är inte det största att få höra att Jesus dog för mig, en syndare, så jag skulle kunna få förlåtelse. Och bli acceptabel. Det lämnar mig liksom alltid i sticket, i ett ständigt underläge, en omöjlig tacksamhetsskuld som jag inte vet vad jag skall göra med. Nej, för mig är det största att Gud valde att komma hit, bli som en av oss, dela vårt liv, mitt liv. Sådant det är. ”För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är” skriver Olov Hartman i en den finaste julpsalm jag vet (SvPs 38). Den uttrycker precis vad det handlar om. Och nu när Gud väljer att möta mig som den jag är, där jag är, vågar jag också möta mig själv. Och rädslan och självföraktet släpper sitt grepp.

Jag behöver inte be att Gud skall hålla mitt hjärta nära sig. Det har han gjort från min allra första stund. Där, nära hans hjärta, har jag en plats som är min och ingenting skall kunna skilja mig från Guds kärlek. Gud håller mig ständigt nära sig, så nära att jag kan höra Guds hjärtslag: För dig. För dig. För dig. Och där nära Guds hjärta får jag vila. ”Jag har lugnat och stillat min själ. Jag är som ett litet barn i moderns famn” (Ps 131:2). Ack, jag är fortfarande rastlös. Har svårt att vila. Men jag försöker öva mig! Att Gud håller mig intill sitt hjärt innebär förstås att jag är buren. Jag har ofta tänkt på Gud som en förälder som genom långa vaknätte bär sitt oroliga barn som inte vill somna. En kånkande Gud. Med ömma händer håller Gud mig och släpper inte taget. Inte för en sekund.

Vad jag skall bli kan jag inte ens ana. Vi ska bli lika Jesus står det. Inte så dumt! Men jag anar att det som väntar är att jag, du, vi alla skall få se oss sådana vi verkligen är. Inte den förvrängda bild vi så ofta gör av oss själva, en bild som vi helst vill dölja. Nej, det som väntar är att vi skall få se oss sådana vi är i Guds blick, i hans skaparblick. Då skall vi bli sådana vi var tänkta från början och jag tror det kommer att fullständigt ta andan ur oss. Det är då det blir uppenbart vad som menas med att vara skapad till Guds avbild.

Det är ingenting som bara väntar en gång i himmelen. Det är en process som sker hela tiden, den som alltid sker i Guds närhet. För när Gud möter mig som den jag är och håller mitt hjärta nära sig då är det något helt annat än att helt passivt bli accepterad. Det är en förvandlande kraft som gör mig till den jag ska bli. Och som ger mig kraft att inte så mycket söka efter att se Gud som att se de människor som finns runt omkring mig.

För Gud har inte bara kommit för att dela mitt liv från utsidan. Han har valt att dela det från insidan. Gud bor i mig. Jag behöver inte nödga Gud att stiga in i mitt liv. Gud är redan där, så som hen alltid varit det. Och lika närvarande när jag inte visste det eller fattade det. Gud väljer att bo i mitt hjärta, i ditt hjärta för att jag skall veta att jag aldrig är ensam, att jag är skapad till Guds avbild och att ingen av oss någonsin har rätt att se sig som något annat än just det.

Därför är det fullständigt meningslöst att försöka jämföra Guds rike med Tomtens rike. Jesus är ingen bättre form av tomte, han är något helt annat. Låt oss aldrig förminska oss själva och Guds handlande med oss och påstå att vi är accepterade. Vi är älskade. Punkt.

Och nu till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en på alla sätt välsignad jul!

Ann-Christine Ruuth

 

Jag är inte modig. Jag bara är.

”Åh vad modig du är!” Hur många gånger människor har sagt det till mig i olika varianter sedan jag blev mig själv kan jag inte räkna. Och jag förstår att de menar väl. De vill uttrycka sin uppskattning, sitt gillande på det sätt som ligger närmast. Och då blir det att framhålla att de tycker jag är modig. Ibland kan jag ana ett stänk av avundsjuka. ”Tänk om jag ändå var lika modig”.

Men jag är inte modig. Jag bara är. Jag har inget val. När jag äntligen insåg vem och vad jag är så fanns det inte längre något annat alternativ än att bejaka det och leva. Att inte göra det hade varit att inte leva alls.

”Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd” är ord som tillskrivs Tove Jansson. Jag har varit rädd nästan hela mitt liv, oändligt rädd för mitt innersta. Men när jag mötte det och insåg att det var att verkligen möta mig själv, då tog rädslan slut. Det finns mycket som det kan vara anledning att känna rädsla inför, men vi måste sluta vara rädda för oss själva, att vi inte är ”som en skulle”. Och stå emot alla de krafter som vill få oss att vara något annat för att passa in i mallen.

Så sluta kalla mig modig. Det kan vara ett försök att ge en komplimang, jag vet. Men i själva verket är det tvärtom. När jag blir kallad modig är det i själva verket ännu ett sätt att tala om hur udda jag är, hur jag avviker från mallen, från normen. Och jag behöver sannerligen inga sådana påminnelser.

Min dotter Ester stack till mig boken ”Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria”. I den berättar en lång rad välutbildade kvinnor som alla har det gemensamt att de kommit hit som flyktingar. Nu har de bott i Sverige i många år, men alla vittnar de om hur främlingskapet gör sig påmint på så många sätt. Att hela tiden veta att en avviker, att inte vara som de andra, de ”riktiga” svenskarna. Att lämna sitt land och komma hit som flykting var att lämna det som var välbekant, språk, kultur, allt sådant som är självklart där en vuxit upp. Och börja om igen i fullständigt okänd terräng.

Att läsa deras berättelser var att också läsa min egen. Jag har verkligen inte behövt fly från svält, förföljelse eller krig. Men när jag blev mig själv, när jag kom hem till det som är jag, innebar det också att i samma ögonblick kliva ut ur en gemenskap där ens identitet aldrig blivit ifrågasatt.  Att vara transsexuell i Sverige idag innebär att hela tiden vara medveten om sitt utanförskap, att inte vara som ”de andra”. Jag sticker ut, men jag har inget val. Att orientera sig i den nya tillvaron har på många sätt varit att vandra runt i skogen utan kompass, med den ständigt obesvarade frågan hur en skall göra för att passa in, för att bli upptagen i den allmänna gemenskapen.

Charlie+Lyrehed

Charlie Lyrehed

Och då har jag ändå inte blivit utsatt för samma kränkande behandling som många transpersoner. Till exempel min vän Charlie som i media berättar hur han blev trakasserad, kränkt och utsatt för våld under en bussfärd på hemväg från Stockholm Pride. På Facebook får han många uppmuntrande ord om att ”stå på sig”, ”fortsätta kämpa”. Och de menar väl, dessa käcka påhejare. Vad de inte verkar inse är att Charlie inte har något val. Han är transman. Vad skall han annars göra? Han tar fajten, precis som alla andra transpersoner, bara genom att gå ut genom dörren. En fajt som han inte borde behöva kämpa, den fajt som alla andra slipper bara för att de inte är transpersoner.

Ingen flykting som fått asyl här ska behöva be om ursäkt för sitt utseende eller sin ofullkomliga kunskap i svenska språket eller alla de normer som vi andra tar för givet. Ingen av dem skall behöva kämpa för sin rätt att behandlas väl i detta land. Den kampen är vår, vi som har fått allt bara genom att vara födda här. På samma sätt är det inte transpersoner som skall behöva slåss för sin rätt att vara den de är. Den kampen tillhör alla. Så sluta ge Charlie uppmuntrande ord om att han skall stå upp för sin sak. Han behöver inte det. Däremot behöver han människor omkring sig som vill stå upp för honom och hans grundläggande rätt att vara den han är.

Kalla varken honom, mig, eller någon annan transperson för ”modig”. Modig kan du väl vara själv.

Ann-Christine Ruuth

 

Transgenderdop

I lördags var det dop. Jag hade den stora förmånen att få döpa Benjamin, mitt fjärde barnbarn. Och visst är det härligt med dop. Inte minst är det ju ett tillfälle när familj, släkt och vänner kan träffas. Dop har, precis som begravningar, en mycket stor betydelse, inte minst för att markera att vi hör ihop. Vi är familj, vi är släkt, vi är vänner.

Vi har ett behov av att markera just det sätt vi hör ihop på. Det blev extra tydligt i lördags när den ena efter den andra av dopgästerna inför kantor och kyrkvärd presenterade sig. ”Ja, det är jag som är barnets farfar” ”Jag är moster” ” Jag är mormor” Och jag? Ja, jag kunde ju alltid presentera mig som ”prästen”. Men jag är ju mer än så. Barnet tillhörde min dotter, hon som för inte så länge sedan kallade mig ”pappa”.  Men nu? Att säga ”det är jag  som är morfar” känns helt enkelt inte rätt, även om genetiken stämmer. Och ”mormor” känns helt otänkbart. Det blir bara ”det är jag som är Ann-Christine” och det fungerar förstås. Men det finns många Ann-Christine, men bara en farfar, mormor och så vidare. Även om jag är innerligt medveten om att alla i familjen bejakar mig som den jag är, så skaver det. Vem är Ann-Christine? En vän till familjen?

Skärmklipp 2016-05-25 08.47.53

Så här ser det ut, inte bara för mig utan för många transpersoner, i synnerhet de som gjort sin transition i mogen ålder och har en familj som är van att relatera till en som ”mamma”, ”pappa” eller ”morfar”. För den som gör en sådan resa är det inte ovanligt att familjen väljer att säga upp all kontakt och hen går på det viset från att vara ”någon” till att vara ”ingen”.

Vi lever i ett (jämförelsevis) öppet samhälle men föreställningen om hur en ”riktig” familj ser ut är fortfarande mycket stark. Våra ”släkttitlar” bär vi också med stor stolthet. Men sakta börjar vi lära oss att familjer kan se ut på olika sätt, med två pappor, två mammor och så vidare. Sakta håller vi också på att lära oss att alla inte stannar kvar i sitt vid födelsen tilldelade kön utan går andra vägar. Men språket hänger inte med. Vi är fortfarande fast i vårt tänkande kring familj och kön och har inte funnit nya sätt att beskriva våra relationer. Jodå, jag är väl medveten om att det finns en uppfinningsrikedom på det här området, där nya ”titlar” dyker upp, men de blir för det mesta något som bara används inom familjen.

Det är i den här situationen som dopet är så härligt välgörande. Jag brukar säga att vi döps, inte för att göra Gud glad, utan för att vi skall veta. Veta att vi är älskade. Och mer än så. Ingen av oss skall längre sväva i ovisshet om vem hen är. Dopet gör det tydligt att jag hör med till Guds familj. Jag är ”barn i huset”.  Här är ett par bibelställen för att illustrera vad dopet gör med oss:

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. (Ef. 2:19) Och inte nog med det: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28) Det är lätt att förbise radikaliteten i vad Paulus skriver i en tid när ”vi” och ”de andra” betonas mer än någonsin. Genom dopet har nationalitet och social status ingen betydelse längre. Titlarna kan läggas på hyllan. Inte ens vilket kön du tillhör betyder något. Dopet är transgender!

När Benjamin döptes läste hans mormor några ord från Jesajas 43:e kapitel. ”Nu säger Herren,han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.”  Detta är vad Gud säger om var och en av oss, från den dag vi blev till. Gud räknar mig som sin. Vad behöver jag mer?

Ännu är Benjamin så liten att han inte har något språk. Om han en dag kommer att kalla mig något annat än Ann-Christine har jag ingen aning om. Kanske hittar han på något nytt och spännande, men jag får säkert leva med att aldrig kallas morfar. Den förlusten väger oändligt lätt mot det viktigaste, att få vara en del av Benjamins och de andra barnbarnens liv och veta att vi tillhör varandra. Vad behöver jag mer?

Ann-Christine Ruuth

 

Kommer du tycka om mig nu?

”Du är könskorrigerad, va?” Kvinnan från TV-produktionsbolaget hinner knappt presentera sig innan hon måste slänga fram frågan. De ska producera en ny omgång av TV-serien ”Outsiders” och undrar om jag vill vara med. Det blev ett kort samtal om vilket jag skulle kunna säga en hel del. Men nej, den här krönikan skall inte handla om mig.

Hon hade verkligen inte behövt säga något. Ingen hade någonsin anat hennes hemlighet. För vem hade kunnat tro att denna långa, slanka, snygga, intelligenta, framgångsrika kvinna fram till 20-årsåldern levde som en kille, med en killes kropp? Men nu, 20-25 år senare väljer hon att berätta, berätta för alla i form av en bok. Och hennes vånda lyser igenom i titeln ”Kommer du tycka om mig nu?”

Vad är det som gör att ”superrektorn” Lina Axelsson Kihlblom väljer att berätta nu? Som gäst hos Skavlan säger hon att det är nödvändigt för henne i hennes arbete som rektor att alla elever skall veta att det är både möjligt och önskvärt att få lov att vara den en är. Och då vill inte hon hemlighålla sitt eget liv längre. Och jag tror henne. När jag i form av en ljudbok lyssnar till hennes berättelse blir det väldigt tydligt att hon är en människa som verkligen brinner för att alla skall få fullt ut leva och vara med allt det en är och har. Skärmklipp 2016-05-02 12.00.52

Men det är mer än så. Lina har alltid, sedan tidig ålder, vetat inom sig att hon är flicka. Men hon gör sitt bästa för att anpassa sig till omgivningens förväntningar att vara pojke, att leva och se ut som det kön hon tilldelades. En dag läser hon en artikel i en veckotidning om en person som precis som hon föddes med en pojkkropp men nu lever som kvinna. Det är då som hon förstår att det är möjligt. Kan andra så kan också hon! Och hon sätter upp ett mål: Där framme, då skall det ske.

Men det är inte det enda mål hon sätter upp. Hennes livsberättelse är till brädden fylld av olika måluppfyllelser och som läsare blir en nästan matt av allt hon presterar av utbildningar, jobb och mycket annat. Hon pressar sitt liv till det yttersta och det är lätt att få känslan att det som jagar henne är inte bara en kamp mot dåligt självförtroende och inlärningssvårigheter i form av dyslexi. Trots att hon lyckas med allt hon företar sig och lyckas bra dessutom, tycks hennes förflutna förfölja henne. Hon verkar aldrig lyckas skaka av sig känslan av skam, av att inte vara riktigt som en ska. Att vara en outsider. Hon ska lyckas, hon ska bevisa att hon minsann kan. Och nog lyckas hon, men hela tiden med känslan av att ändå aldrig riktigt vara framme, att fortfarande vara på utsidan.

Att leva med en stor hemlighet som inte får avslöjas tar kraft. Det blir som en ständig flykt. Jo, under studentåren berättar hon. Hon har blivit opererad, en händelse som hon inte ägnar mycket mer utrymme än att det var något som bara skulle ske. Men det blir också porten till att hon fullt ut börjar leva och uttrycka sig så som hon alltid känt att hon är. Hon kommer till sjukhuset i byxor och storrutig skjorta, kläder som hon sedan aldrig mer skall använda. Det är då, när hon skall tillbaka och möta studenterna på juristlinjen, som hon ber en vän att ”skvallra”, för att så att säga bereda marken för henne. Men när hon får veta att en manlig student berättat om henne på en fest ringer hon upp honom och skäller ut honom. Det blir dubbelt.

Men så bryter hon upp och ger sig ut i Europa. Det blir tio år utomlands innan hon bestämmer sig för att flytta hem igen. Hon blir så småningom en ytterst framgånsrik rektor för Ronnaskolan i Södertälje bland annat.

Lina Axelsson Kihlblom visar med stor tydlighet att det inte handlar om att ”byta kön”. Hon har aldrig någonsin varit ”man”, bara haft en pojkkropp som till sist fick det utseende som bekräftade vad hon alltid vetat. Men det är alltså först nu hon bestämmer sig för att berätta. Och jag kan känna stor tacksamhet för att hon valde att göra det. Hennes livsresa är på många sätt fantastisk, alldeles oavsett den ändrade könstillhörigheten. Och jag tar mycket hellre del av en sådan berättelse än en tillrättalagd Hollywoodproduktion som ”The Danish Girl.”

Lina Axelsson Kihlblom är sannerligen ingen outsider, vad än hennes inre sagt. Och om hon verkligen varit orolig för att hon inte skulle vara omtyckt nu när hon berättat, så är jag säker på att hon har hon fått många, många bevis på motsatsen.

Och med Linas hjälp kanske dagen kommer då även media inser att människor som Lina inte är outsiders, när de slutar med sina försök att framställa oss som udda, märkliga typer utan hjälper till att förmedla verkligheten. Då kanske till sist ingen ”Lina” någonsin mer skall behöva skämmas eller hemlighålla sitt liv, inte längre leva med känslan av att vara utanför utan lika mycket en del av gemenskapen som någon annan.

Ann-Christine Ruuth

X