Till man och kvinna skapade han dem. Och?

 

Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Jaha. Men vad betyder det? När jag tar del i media av vad olika personer har att säga om dem som inte är tillfreds med det kön de tilldelades vid födelsen häpnar jag över okunnigheten och det ibland oerhört råa språket. Föräldrar som vill stötta barn som kämpar med sin könsidentitet får veta att de misshandlar sina barn. Transpersoner hånas, kränks och blir inte sällan utsatta för våld. Och många får veta att de bara inbillar sig saker eller är lika sjuka huvudet som den som inbillar sig vara en hund. Och presidenten i USA häller vatten på kvarnen: Transpersoner är till skillnad från andra medborgare, absolut inte lämpade att tjäna sitt land i det militära. Listan kan göras lång, mycket lång.

Det fanns en tid när den allmänna uppfattningen var att jorden är platt. Det fanns en tid när kvinnan ansågs fullkomligt oduglig till annat än hushållsarbete och inte lämpade sig för högre utbildning. Det fanns en tid när det var en allmänt omfattad ”sanning” att homosexualitet var en mentalsjukdom som kunde botas med rätt åtgärder. Nu vet vi bättre, tack och lov.
På massor av områden lär vi oss mer. Vi går vidare och gör nya upptäckter både om oss själva och den värld vi lever i. Det är hög tid (högtid) att fler lär sig mer om vad det innebär att vara människa och vad vi menar med ord som ”kvinna” och ”man”.

För den som vill höja sig en bit över president Trumps nivå och ta en stund åt att fördjupa sig något i detta (och det vill du väl?!) ger jag här en text författad av ett australiskt forskarteam som sysslar med att utforska intersexualitet, eller som det heter inom vården, disorder of sex development. Som en ren service har jag försökt mig på en översättning till ärans och hjältinnornas språk.

”En persons kön är grundläggande en beskrivning av hens reproduktiva anatomi, typiskt manlig eller kvinnlig, medan genus hänför sig till en persons självbild, vanligen maskulin eller feminin; de är inte nödvändigtvis förbundna med varandra, eller till sexuell inriktning. Kön, genus och sexuell inriktning är inte binära begrepp, snarare har vart och ett många variationer.

Det kan vara bra att skilja mellan fyra olika begrepp: kromosomkön (t ex XX, XY och andra), biologiskt kön (t ex manligt med testiklar, kvinnligt med äggstockar, eller annat), genus (t ex maskulint, feminint och andra) och sexuell inriktning (t ex heterosexuell, homosexuell eller andra).

Ordet ”genus” (eng. gender) används ibland som en omskrivning av ”kön” och ibland också för att hjälpa till att skilja mellan ”kön” i betydelsen ”kroppsliga kännetecken” och ”kön” i betydelsen ”sexuell aktivitet”. Men kön och genus har specifika betydelser och är inte inbördes utbytbara.

Kön är den term som beskriver huruvida en person har anatomiska kännetecken som är manliga eller kvinnliga eller bådadera.
Genus, som för det mesta har att göra med psykologiska aspekter av självbild och socialt beteende, är komplext och bristfälligt förstått. …

På samma sätt kan en persons sexuella inriktning ha genetiska och sociala komponenter, men är inte direkt påverkade av kromosomer eller biologiskt kön. 

Det är viktigt att påpeka att dessa fyra dimensioner inte alltid passar ihop i en enskild individ. Så är det till exempel möjligt att ha en manlig person som har kromosomerna XX och inte XY och en fysiskt kvinnlig person som identifierar sig med manligt beteende.
Dessutom har vart och ett av dessa fyra karakteristika (kromosomer, biologi, genus, sexuell inriktning) mer än två möjligheter, precis som det finns många nyanser av grått mellan svart och vitt. Så är det till exempel möjligt för en person att befinna sig var som helst på skalan mellan manlig och kvinnlig, eller att ha både maskulina och feminina aspekter i sin genusidentitet eller beteende.
Eftersom dessa fyra karakteristika inte nödvändigtvis är länkade, och vart och ett av dem har många möjligheter, blir resultatet att det finns många, många möjliga kombinationer i den mänskliga befolkningen.”

Källa: dsdgenetics.org

Allt fler finner precis som jag uppdelningen av befolkningen i ”män” och ”kvinnor” i många fall ovidkommande eller onödig. Somliga vill införa ett tredje, icke-binärt kön. För min del önskar jag inte en sådan utveckling. Ett tredje kön skulle bara ge legitimitet åt uppfattningen att det finns något sådant som en hundraprocentig man eller hundraprocentig kvinna. Det är denna föreställning som vi alla utan undantag medvetet eller omedvetet försöker leva upp till. Eller kanske medvetet försöker avhålla oss ifrån. Men i alla möjliga avseenden är vi alla icke-binära, vi bär alla med oss i våra kroppar, i vårt medvetna och omedvetna, vårt sätt att vara och bete oss, såväl manligt som kvinnligt, maskulint som feminint. Till man och kvinna skapade han dem. Kanske är det först när vi på allvar vågar bejaka och som vi kan ge fullt uttryck åt mångfalden i Guds skapelse.

Ann-Christine Ruuth

Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

The Danish Girl – och verkligheten

För ett år sedan skrev jag om ”The Danish Girl”. Det tog tid, men nu har jag äntligen sett den. Filmen alltså. Den blev en succé även i vårt land och gav Alicia Vikander en Oscar för sin roll som Gerda. För den som (ännu) inte sett den och inte vet vad den handlar om så är det en filmatisering av Lili Elbes transition. Lili Elbe föddes som Einar Wegener. Einar verkade som konstnär och gifte sig med Gerda, också konstnär. Gerda använde ofta Einar som modell i sitt måleri och ofta fick Einar personifiera kvinnor. Under den här tiden upptäckte Einar sig själv, sitt kvinnliga jag och började leva så. Under namnet Lili Elbe framträdde hon först i hemlighet, men sedan i öppenhet. Men Lili drevs av en oböjlig längtan efter att verkligen få ha en kvinnas kropp. Det ledde till att hon fick en könsbekräftande operation utförd som avlägsnade de manliga könsorganen. Men Lili ville bli kvinna fullt ut i kroppsligt avseende och en andra operation utfördes med avsikt att operera in äggstockar etc. Lili dog dock i sviterna av operationen.

Skärmklipp 2015-09-16 12.49.43Filmen uppges baserad på Lili Elbes egen berättelse men det är en i högsta grad fri presentation.* I filmen ges t ex intrycket att Lilis transition gick ganska snabbt. I själva verket använde Gerda Einar som modell redan från när de gifte sig 1904, och Einar uppträdde snart som Lili i offentligheten. Men det var inte så enkelt ens i de relativt frigjorda konstnärskretsarna i Köpenhamn så paret flyttade permanent till Paris 1912.

Einar/Lili kände sig alltmer obekväm med sin manliga kropp och besökte flera läkare utan att få hjälp. Till sist fick hon kontakt med läkaren Kurt Warnekros som tillsammans med Magnus Hirschfeldt drev en kvinnoklinik i Dresden. Warnekros var övertygad om att Lili var en kvinna ”fångad i en mans kropp” och åtog sig att operera. Före operationen fick Lili/Einar och Gerda sitt äktenskap upplöst, vilket aldrig nämns i filmen. Den första operationen innebar att penis och testiklar avlägsnades, i praktiken en kastrering och långt ifrån de könsbekräftande operationer som utförs idag. Enligt Lilis egna anteckningar utfördes ytterligare två operationer.

1931 flyttade Lili till Köpenhamn och där genomgick hon ytterligare en operation som syftade till att göra det möjligt för henne att föda barn. Hon dog dock i sviterna efter operationen, 48 år gammal. En får säga att tilltron till vad som var medicinskt möjligt vid denna tid var mer än lovligt stark!

Det som i filmen verkar ha tilldragit sig under några veckor/månader handlade i verkligheten om sisådär 25 år! Och Lili var alltså inte den relativt unga kvinna som syns på filmen utan med god marginal i medelåldern när operationerna genomfördes. Inte heller är förhållandet med Gerda den romantiska kärlekssaga som Hollywood älskar. Istället för att som i filmen vara vid Lilis sida till slutet, hade Gerda lämnat henne sedan flera år och gift om sig med en major i flygvapnet. Samkönade äktenskap var ju inte tillåtna och det är inte länge sedan villkoren var precis desamma för transsexuella i vårt eget land. Men att framställa det hela som en vacker kärlekssaga ända till slutet är väl en dramaturgi som anses nödvändig i filmindustrin.

Det hindrar inte att filmen ger en tämligen god bild vad det kan innebära att vara transsexuell, även i vår tid. När Gerda vid ett tillfälle önskar att få Einar tillbaka om så bara för en dag, svarar Lili att det är omöjligt. Det går helt enkelt inte. Och så ser verkligheten ut. Att vara transsexuell innebär inte att kunna pendla fram och tillbaka mellan identiteterna. Omständigheterna kan tvinga en till att uppträda så men det är fruktansvärt påfrestande. Det Gerda begärde av Lili var  en omöjlighet.

Det som framförallt blev tydligt genom filmen var för mig hur mycket som ändå har hänt sedan Lilis tid. Jo, fortfarande blir transsexuella ifrågasatta, kränkta, hotade. Men det finns ändå en oerhört mycket större kunskap och därmed förståelse. Lili måste ha upplevt sig otroligt ensam om sin upplevelse. I dag möter oss transsexuella inte minst via media i en omfattning som trots alla stereotypa framställningar ändå gör klart att vi är många ”Lili”.

Att mycket har hänt gäller inte minst den könsbekräftande behandlingen. Idag får alla transsexuella i vårt land hormonbehandling, och den som inte klarar av att vänta ordnar det på egen hand. Hu rådet såg ut med tillgången på östrogenbehandling på Lilis tid känner jag inte till. Men penicillinet uppfanns 1928 så det är osannolikt att Lili hade tillgång till det för att hindra eventuella infektioner. Tillgången till effektiva smärtstillande preparat kan nog knappast jämföras med dagens situation. Hon måste ha haft fullständigt helvetiskt ont! Till det kommer kanske det allra viktigaste, nämligen hur operationstekniken utvecklats. Det går sannolikt inte att överhuvudtaget jämföra den tidens ingrepp med dagens högutvecklade plastikkirurgi.

Det som inte har förändrats är dock är fixeringen vid transsexuella och om de är ”opererade” eller inte. Så har ”könskorrigeringen” blivit närmast synonymt med en underlivskirurgi. Ett exempel är när SVT skall presentera en av transtjejerna i serien ”Tjejer som oss” så får vi veta att hon väntar på sin könskorrigering. Som om hon blir tjej genom en enkel förändring, en korrigering. Och så är det klart. Frågan är vad hon var förut. Och vad hon är sedan. Hur kan någon påstå att vi blir kvinnor eller män genom en plastikoperation? Har vi inte kommit längre?

Skärmklipp 2016-10-14 16.38.53

Bilden lånad från Wikipedia om Genus

När jag är ute och föreläser och frågar var könet sitter så är det nästan aldrig någon som påstår att det sitter ”mellan benen”. De flesta verkar övertygade om att det närmast sitter ”i huvudet”, ”i själen”. Eller i hjärtat, som någon sa, ett uttryck som i alla fall gick till mitt hjärta. Och om könsidentiteten sitter i själen/huvudet/hjärtat vad är det då som skall eller behöver korrigeras?

Vad som behövs för de flesta transsexuella är däremot en könsbekräftande behandling så att min kropp bättre motsvarar mitt hjärtas övertygelse. Och i den aspekten kan en plastikkirurgisk förändring av kroppen göra en enorm skillnad, för MIG. Liksom annan behandling som t ex hormoner.

Det som ofta behöver korrigeras sitter inte hos dig som är transsexuell, utan snarare i medvetandet och uppträdandet hos andra så att de korrigerar sin tidigare felaktiga uppfattning om vem/vad du är och börjar bejaka dig som den du verkligen är. 

Så jag vägrar säga att jag är ”könskorrigerad”. Jag vägrar acceptera det omdömet om mig och mitt kön. Det  värderar jag alltför högt för att nedlåta mig till att försöka korrigera det. Att min kropp fått och får och hela livet kommer att få en behandling som bekräftar mitt högt aktade kön är uppenbart för de flesta. Men om du vill få min könstillhörighet bekräftad  genom att i offentligheten höra mig berätta om operationer, mediciner och annat lär du få vänta. Du får helt enkelt acceptera att jag är den jag är. Gör det att du känner dig osäker? Det är det ditt problem, inte mitt.

Ann-Christine Ruuth

*Uppgifterna om verklighetens Lili Elbe finns tillgängliga på flera ställen. Här är ett exempel:

http://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/lili-elbe-einar-wegener-1882-1931/

Kommer du tycka om mig nu?

”Du är könskorrigerad, va?” Kvinnan från TV-produktionsbolaget hinner knappt presentera sig innan hon måste slänga fram frågan. De ska producera en ny omgång av TV-serien ”Outsiders” och undrar om jag vill vara med. Det blev ett kort samtal om vilket jag skulle kunna säga en hel del. Men nej, den här krönikan skall inte handla om mig.

Hon hade verkligen inte behövt säga något. Ingen hade någonsin anat hennes hemlighet. För vem hade kunnat tro att denna långa, slanka, snygga, intelligenta, framgångsrika kvinna fram till 20-årsåldern levde som en kille, med en killes kropp? Men nu, 20-25 år senare väljer hon att berätta, berätta för alla i form av en bok. Och hennes vånda lyser igenom i titeln ”Kommer du tycka om mig nu?”

Vad är det som gör att ”superrektorn” Lina Axelsson Kihlblom väljer att berätta nu? Som gäst hos Skavlan säger hon att det är nödvändigt för henne i hennes arbete som rektor att alla elever skall veta att det är både möjligt och önskvärt att få lov att vara den en är. Och då vill inte hon hemlighålla sitt eget liv längre. Och jag tror henne. När jag i form av en ljudbok lyssnar till hennes berättelse blir det väldigt tydligt att hon är en människa som verkligen brinner för att alla skall få fullt ut leva och vara med allt det en är och har. Skärmklipp 2016-05-02 12.00.52

Men det är mer än så. Lina har alltid, sedan tidig ålder, vetat inom sig att hon är flicka. Men hon gör sitt bästa för att anpassa sig till omgivningens förväntningar att vara pojke, att leva och se ut som det kön hon tilldelades. En dag läser hon en artikel i en veckotidning om en person som precis som hon föddes med en pojkkropp men nu lever som kvinna. Det är då som hon förstår att det är möjligt. Kan andra så kan också hon! Och hon sätter upp ett mål: Där framme, då skall det ske.

Men det är inte det enda mål hon sätter upp. Hennes livsberättelse är till brädden fylld av olika måluppfyllelser och som läsare blir en nästan matt av allt hon presterar av utbildningar, jobb och mycket annat. Hon pressar sitt liv till det yttersta och det är lätt att få känslan att det som jagar henne är inte bara en kamp mot dåligt självförtroende och inlärningssvårigheter i form av dyslexi. Trots att hon lyckas med allt hon företar sig och lyckas bra dessutom, tycks hennes förflutna förfölja henne. Hon verkar aldrig lyckas skaka av sig känslan av skam, av att inte vara riktigt som en ska. Att vara en outsider. Hon ska lyckas, hon ska bevisa att hon minsann kan. Och nog lyckas hon, men hela tiden med känslan av att ändå aldrig riktigt vara framme, att fortfarande vara på utsidan.

Att leva med en stor hemlighet som inte får avslöjas tar kraft. Det blir som en ständig flykt. Jo, under studentåren berättar hon. Hon har blivit opererad, en händelse som hon inte ägnar mycket mer utrymme än att det var något som bara skulle ske. Men det blir också porten till att hon fullt ut börjar leva och uttrycka sig så som hon alltid känt att hon är. Hon kommer till sjukhuset i byxor och storrutig skjorta, kläder som hon sedan aldrig mer skall använda. Det är då, när hon skall tillbaka och möta studenterna på juristlinjen, som hon ber en vän att ”skvallra”, för att så att säga bereda marken för henne. Men när hon får veta att en manlig student berättat om henne på en fest ringer hon upp honom och skäller ut honom. Det blir dubbelt.

Men så bryter hon upp och ger sig ut i Europa. Det blir tio år utomlands innan hon bestämmer sig för att flytta hem igen. Hon blir så småningom en ytterst framgånsrik rektor för Ronnaskolan i Södertälje bland annat.

Lina Axelsson Kihlblom visar med stor tydlighet att det inte handlar om att ”byta kön”. Hon har aldrig någonsin varit ”man”, bara haft en pojkkropp som till sist fick det utseende som bekräftade vad hon alltid vetat. Men det är alltså först nu hon bestämmer sig för att berätta. Och jag kan känna stor tacksamhet för att hon valde att göra det. Hennes livsresa är på många sätt fantastisk, alldeles oavsett den ändrade könstillhörigheten. Och jag tar mycket hellre del av en sådan berättelse än en tillrättalagd Hollywoodproduktion som ”The Danish Girl.”

Lina Axelsson Kihlblom är sannerligen ingen outsider, vad än hennes inre sagt. Och om hon verkligen varit orolig för att hon inte skulle vara omtyckt nu när hon berättat, så är jag säker på att hon har hon fått många, många bevis på motsatsen.

Och med Linas hjälp kanske dagen kommer då även media inser att människor som Lina inte är outsiders, när de slutar med sina försök att framställa oss som udda, märkliga typer utan hjälper till att förmedla verkligheten. Då kanske till sist ingen ”Lina” någonsin mer skall behöva skämmas eller hemlighålla sitt liv, inte längre leva med känslan av att vara utanför utan lika mycket en del av gemenskapen som någon annan.

Ann-Christine Ruuth

Annorlunda. Och stolt!

Jag har tagit ytterligare ett steg i min integrering. För min del bestod steget i att jag bestämde mig för att använda damernas omklädningsrum på mitt gym. Wow, vilket kliv, småler kanske du som aldrig behövt fundera på saken. För mig var det förenat med mycket blandade känslor. Jag vet att jag är avvikande. Att jag är annorlunda. Skulle jag komma att bli accepterad eller uttittad? Skulle någon vända sig till personalen och kräva att jag lämnade lokalen?

Inget av det jag fruktade hände. Och det är just fruktan det handlar om, min egen fruktan att inte passa in. Den måste jag lära mig att hantera och inse för det första att jag har lika mycket rätt till det omklädningsrummet som någon av de andra För det andra att även om jag inte ser ut som Cate Blanchett (Såg henne i huvudrollen i ”Carol” på bio igår. Gå och se denna underbara film!!!) så är mitt utseende kvinnligt nog. Men duschar gör jag hemma. Ett steg får räcka. Tills vidare.

Men att känna utanförskap är sannerligen något jag delar med många, många andra. Det räcker med att ha en hudfärg som inte kallas vit. (Vem har förresten sett en ”vit”? På bårhuset kanske…) Läs till exempel den utmärkta artikeln om Julie och hennes mamma Maureen i SvD serie ”Mina svenska barn”

Familjen har flera gånger rest till olika afrikanska länder. Maureen berättar om hur hennes (vita) sambo under en av resorna sa att han nu kunde förstå hur Maureen och Julie känner sig i Sverige – de utmärker sig och blir ständigt påminda om alla egenskaper och föreställningar kopplade till deras hudfärg. Från resorna minns Julie mest känslan att det var häftigt att vara en i mängden.

– Jag tror det har varit nyttigt för mig att ha varit i en miljö där jag känner mig accepterad. Alltså, det gör jag här också fast inte på samma sätt. Folk kollar på mig

Detsamma gäller förstås om du är rullstolsburen, är över- eller underviktig, inte talar så bra svenska eller en så banal sak som att ha ett namn som inte låter svenskt. Och mycket annat.

different-6Integrering tillhör inte nyordslistan i SAOL, men sällan har det ordet använts så flitigt som just nu. Det som anses allra viktigast för dem som kommer till vårt land som asylsökande är att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället. Men vad innebär det egentligen att integreras? Att bli som alla andra? Men ingen av oss är ju som alla andra! Tänk om vi kunde vända på begreppen och istället se på det ovanliga som något positivt och tillåta mig själv att vara stolt för den jag är.

Sverigedemokraterna är nu det snabbast växande partiet i opinionsundersökningarna. Var femte tillfrågad menar sig vara beredd att lägga en röst på dem i nästa val. Men vad är det då en lägger sin röst på? SD har gjort invandringen och flyktingpolitiken till sin huvudfråga och Jimmie Åkesson menar att det handlar om att värna den svenska välfärden när han vill ha totalstopp för asylsökande. Men svensk ekonomi tycks gå hur bra som helst. Läs till exempel Peter Wolodarskis krönika i DN före jul Här ett citat:

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”.

Så det kan väl knappast vara oron för att Sveriges ekonomi skall gå åt pipsvängen som driver SD, men det är ju ett argument som lätt går hem i stugorna. Snarare är det väl så att det som oroar Jimmie och hans partikamrater är att det ”svenska” skall gå förlorat, att vår identitet som nation kommer att upplösas när så många kommer hit som inte är ”som oss”. De tongångarna har vi hört förut och de ger mig kalla kårar.

Sverigedemokrater talar inte sällan om ”vårt kristna arv” som en del av det svenska. Som kristen slås jag ofta av hur Jesus odlade sin särart och valde att inte låta sig integreras. Jag slås också av hur han drogs till och drog till sig så många av alla dem som inte var integrerade enligt den tidens mått. Hans budskap var inte att alla skulle vara likadana, men att alla var del av en gemenskap där ingen skulle lämnas utanför.

Jag drömmer om ett samhälle där vi uppskattar det som är ovanligt, det som är annorledes. (”på annat sätt”, se SAOL gammelordslista!) Jag längtar efter en tid när det är möjligt för var och en att vara äkta stolt över sitt annorlundaskap och ta vara på det, antingen det handlar om vilken färg jag har på mitt skinn, vilken bakgrund jag har, vilket språk jag är bekväm med, vilket kön jag identifierar mig med eller vilket kön jag attraheras av.

I många år levde jag i rädsla för min egen särart och såg det som ett hinder för gemenskapen. Tänk om folk fick veta?! Jag har lärt mig inse hur rädd jag även varit för det annorlunda hos andra. Ibland gör sig den rädslan påmind igen. Aj!

För många transsexuella är det en kamp att ”passera”, att så mycket som möjligt se ut som en i mängden. Laverne Cox, den kända transsexuella skådespelerskan i TV-serien Orange Is the New Black, hörde jag i en intervju uttrycka att transsexuella skulle vara stolta över att de inte är som alla andra. Jag instämmer helhjärtat! Men att vara äkta glad över att vara den jag är, kommer inte över en natt. Det är ett arbete, en process. Kanske kommer den att vara livet ut. Men jag jobbar på det! Och hoppas att det också skall hjälpa mig att vara uppriktigt glad åt andra annorlunda.

http://www.svd.se/kanner-mig-som-en-i-mangden–fast-anda-inte/om/mina-svenska-barn

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma/.

Jag gick inte i kyrkan 1 Advent. Heller.

”Har du varit i kyrkan idag?” Frågan kom utan förvarning vid ett fika hemma hos goda vänner och jag svarade nej och hann undra varför frågan ställdes innan jag insåg. Det var ju första advent. Den dag då alla, eller nästan alla, med någon kyrklig anstrykning, besöker en gudstjänst. Men inte jag. Frågan har kommit tillbaka till mig under veckan och fyllt mig med visst vemod. Jag inser att det nu är länge då jag undvikit att gå i kyrkan. Lite märkligt kan en tycka, jag som ändå är präst och varit van vid kyrkogång sedan jag var liten. Men jag har svårt för att finna mig tillrätta i situationer där jag inte vet om jag verkligen är välkommen. Och att gå i kyrkan är numera för mig som att gå på en fest där jag inte riktigt säkert vet om jag tillhör de inbjudna. Det blir svårt att riktigt slappna av och glädjas. Och då avstår jag hellre.

”Ja men det förstår du väl att alla är välkomna till kyrkan! Har du inte själv hävdat det många gånger  när du arbetade som kyrkoherde?” Jo, visst har jag det. Men vad jag inte insåg då, var att det krävs mer än ord. Nu inser jag att om du avviker från normen så innebär det alltid en extra ansträngning att vara med i ett sammanhang som präglas av normen. Och det är få sammanhang som så tydligt präglas av norm som en gudstjänstfirande församling. (Om innebörden av norm, se nedan!) För transpersoner är det en daglig erfarenhet av att vara uttittad, känslan av att vara en avvikare. Att sitta still i en timme och utsättas för andras blickar tär, särskilt om jag inte är riktigt säker på vilka värderingar som präglar just den här samlingen. Min upplevelse delas förstås också med andra. Mörk hudfärg, stark brytning, rullstol, huvudsjal är alla tecken på att avvika från normen och känslan av att vara uttittad kan för många vara stark.

UttittadDet går naturligtvis att vända på steken och förklara att om jag inte känner mig välkommen i kyrkan så är det mitt problem. Vid mitt livs första Stockholm Pride fick jag med inträdesbiljetten en liten lapp där det stod: ”Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.” Och det ligger förstås en sanning i det. Det gäller bara att uppbåda tillräckligt mycket kraft för att stå ut med att bli hatad. Men nu invänder kanske du, kära/e läsare, att det är väl ingen i kyrkan som hatar mig?! Nej, några tydliga tecken på hat har jag med några få undantag varit förskonad från. Men det som omger mig och andra transpersoner är framförallt tystnad. Och tystnad ger allltid utrymme för tolkningar.

Jag har nu i snart två års tid ägnat mig åt att föreläsa. Jag har rest land och rike runt och kan glädja mig åt den relativa förmånen att få gratis kaffe på tåget. Framförallt är det fantastiskt roligt att möta alla nyfikna, glada entusiastiska människor och få berätta om det som de flesta inte vet så mycket om. Transpersoner alltså.

Jag har gjort åtminstone två iakttagelser. Den ena är att det är nästan uteslutande kvinnor som engagerar mig. Och det är nästan uteslutande kvinnor som kommer och lyssnar! Den andra är att fackförbund, företag, kommuner och landsting bjuder in mig med motiveringen att de vill fortbilda sina medlemmar och anställda som ett led i värdegrundsarbetet. Församlingar bjuder oftast in mig för att de vill ha någon spännande talare till en föreläsningsserie. Och självklart kommer jag gärna och talar vid kvinnofrukostar och föreläsningskvällar! Men var blev medarbetarna av? Så spännande det hade varit att få mötas i ett samtal om vad det verkligen innebär att vara välkommen till kyrkan.

Brämaregårdens kyrka (platsId_2118)Visst finns det kyrkor där jag känner mig hemma. En sådan är Brämaregården i Göteborg. Vid varje ingång till kyrka och församlingshem sitter en liten regnbågsflagga. Den säger mer än ord att här kan jag känna mig lite tryggare. Dessutom vet jag att flaggan sitter där som ett resultat av ett värdegrundsarbete i församlingen. Här kan jag andas ut och glädjas åt festen. Det är rasande tråkigt att det skall vara så långt mellan Växjö och Hisingen! Men julnattsmässan kommer jag att fira där. Halleluja!

Ann-Christine Ruuth

Med norm menar jag i det här sammanhanget framförallt den föreställning vi i vår del av världen har om kön. Den brukar kallas tvåkönsnormen eller med ett modernare ord, cisnormen. Enligt den är kön inget annat än det som barnmorskan tilldelade dig när du föddes. Transpersoner ifrågasätter och utmanar den normen genom hur de uppfattar sig själva och hur de lever. Till normerna hör förstås också heteronormen, att kvinna älskar man och man älskar kvinna. Liksom normer om hudfärg, klädedräkt, språk osv. 

En löjlig kvinna

Jag får sällan elaka brev. Märkligt nog, kanske en skulle tillägga, eftersom jag ju knappast är svår att nå. Häromsistens dök det i alla fall upp ett. Brevet var anonymt och sådana skall en väl egentligen kasta bums, men jag såg att det var skrivet mycket prydigt på en ”riktig” skrivmaskin. Det gjorde mig nyfiken på vem som hade sparat den och jag började läsa.

Brevet var undertecknat för hand med ”Ellen” i rätt darriga bokstäver. Det och skrivmaskinen fick mig att förmoda att brevskrivaren var en äldre dam. Och hon var arg, riktigt arg. Det framgick redan av de första raderna. Uppenbarligen hade hon sett dokumentären om mig på TV och det hon såg hade retat henne, så till den grad att hon var tvungen att ta fram skrivmaskinen.

Jag kan inte relatera hela brevet, det var en och en halv tättskrivna A4-sidor. Men hon skrev inledningsvis så här:

”Du har arbetat som en skicklig och efterfrågad präst. Varför inte fortsätta med det tills din pension kommer eller tills du slutar och avgår. Du bör veta att folk helst vill tala med en manlig präst, alltid man alltså. Den oskrivna lagen i Sverige är att en man är många gånger mera värd, många gånger mera efterfrågad än kvinna. Oavsett yrka. Även jag har denna inställning. Först och främst talar vi med en präst som är man, en bankman som är man, en läkare som är man etc. Vi litar alltid mera på en man. Denna enorma förmån kastar Du ifrån Dig, detta att åtnjuta en mans uppskattning. Du sänker Dig och blir en löjlig kvinna. ….”

Skärmklipp 2015-11-07 15.53.03

Det var ju ord och inga visor. Nu kanske Du, kära/e läsare, liksom jag drar lite på munnen åt detta utbrott. Och samtidigt bli lite vemodig av att läsa ord från en kvinna som ju faktiskt själv sänker sig, som betraktar sig mindre värd, mindre förtroendeingivande än en man. Uppenbarligen är detta den världsbild hon levat i och med. Nu skulle det förstås ha känts bra om vi hade fått träffa Ellen, och entusiastiskt tala om för henne vilken oerhörd förändring det har skett i vårt land.

En liten påminnelse om att det kanske är en bit kvar fick vi häromdagen när media rapporterade om Stora Journalistpriset. Sexton personer var nominerade. Av dem var två kvinnor. Och när vi ändå är inne på media fick vi också nyligen en påminnelse om hur och hur mycket kvinnor förekommer i media från Statens mediaråd. Här ett litet sammandrag:

Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Att kvinnor är underrepresenterade som nyhetssubjekt är problematiskt, eftersom kvinnors erfarenheter och perspektiv riskerar att hamna i skymundan eller helt saknas. Ett icke jämställt medieinnehåll bekräftar den maktstruktur där kvinnor underordnas och män överordnas.

Bilder är en viktig del av mediernas berättelser. Bilder kan avslöja avsändarens normer, värderingar och uppfattningar. 

Män tenderar att skildras som aktiva, med egenskaper som beslutsamhet, styrka och mod, medan kvinnor avbildas som mer passiva. Generellt sett får kvinnor oftare representera det som är lite skojigare, annorlunda och mindre allvarligt. 

Bilder är också intressanta ur ett maktperspektiv. Män fotograferas inte sällan underifrån, vilket får personen att se större ut än om bilden tagits i ögonhöjd. Fotografier på kvinnor tas däremot ofta ovanifrån, vilket får den avbildade att verka mindre än hon är. 

Kvinnobilder anspelar också i högre grad på sexualitet och attraktionskraft. Exempelvis porträtteras kvinnor oftare liggande, eller rörandes vid sin egen kropp. Överlag kan de bilder som skildrar kvinnor ofta associeras till underordning. 

Kvinnor omnämns oftare än män enbart med sitt förnamn, medan män får behålla hela namnet. Politikern Gudrun Schyman blir exempelvis Gudrun, medan kollegan Stefan Löfven får heta Stefan Löfven. *

Enligt Rättviseförmedlingen har andelen kvinnor i svenska medier stått och stampat på 30% i över femton år. Och ser vi på löneutvecklingen har löneskillnaderna mellan män och kvinnor som är 17% inte förändrats på 20 år, enligt SCB. Den finansiella makten i Sverige vilar fortfarande hos männen. Det är också därför som kvinnor syns ännu mindre på ekonomisidorna.

Att kvinnor inte syns i media i samma utsträckning som män innebär ju, precis som Statens medieråd framhåller att kvinnors åsikter och erfarenheter inte heller får samma utrymme. Och det har betydelse, eftersom män och kvinnor tycker olika, inte minst i frågor som gäller mångfald. Det märker jag på mina föreläsningar där publiken oftast består nästan uteslutande av kvinnor.

Så kära Ellen, jag skulle verkligen vilja hälsa dig välkommen till en ny värld där dina ord skulle eka tomma och ihåliga. Men du har rätt. Det är på många sätt en förmån att vara man. Det är ju därför som vi så gärna skrattar åt en karl i klänning. Och ändå ger jag med glädje upp mina manliga privilegier för att få vara den jag är, och känner djup tillfredsställelse i att få leva som kvinna. Äntligen. Och om du, och eventuellt andra, finner mig löjlig, så kan jag som svar på det citera The Ark och Ola Salo. Texten är förresten ofta signaturmelodi vid mina föreläsningar.

And if you think I’m corny
Then it will not make me sorry
It’s your right to laugh at me
And in turn, that’s my opportunity
To feel brave
Because ridicule is no shame
Oh it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh it’s just a way to remain sane

The Ark – It takes a fool to remain sane

 

Ann-Christine Ruuth

Källor:

http://www.statensmedierad.se/larommedier/kallkritikvemvadvarfor/kvinnorochmanimedier.425.html

https://rattviseformedlingen.se/nyhet/saknas-i-mediebilden

Har du kvar dina manliga delar?

”Är du så där hela tiden? Tänker du gå hela vägen, jag menar operera dig och sånt? Eller är du kanske redan opererad?” Frågorna haglar från kvinnan i baren där jag blivit sittande i väntan på att jazzkonserten skall börja. Samtalet, eller vad vi skall kalla det, började med att jag blev igenkänd av hennes väninna som började fråga mig om mina föreläsningar. Och sedan gick det som det gick.

kimk26f-3-webNär Bruce Jenner för en månad sedan klev fram och bekräftade det som många redan spekulerat i, nämligen att han uppfattar sig som kvinna och vill leva så, blev det en mediastorm.Jag missade den länga intervju som ABC News gjorde med henne och som även SVT sände. Men jag har kunnat se brottstycken av den på YouTube etc och inte minst följt en del av de kommentarer som gjorts i amerikansk TV.

Jo, jag vet att Bruce är välkänd i USA både för sina insatser som idrottare (World Athlete of the year etc) och som TV-stjärna i realityserien The Kardashians, så uppmärksamheten från media är förståelig. Ändå känns uppståndelsen märklig. Det är svårt att komma från känslan att ”något sådant har vi aldrig varit med om förut”. Men transpersoner är verkligen ingen ovanlighet i USA, inte heller kända sådana. Ett bra exempel är TV-stjärnan Laverne Cox som för inte länge sedan fick en Emmy för sina insatser i TV-serien Orange is the new black.

Det är som om transsexuella är någon slags märklighet som inte förekommer bland vanliga människor. När ska poletten trilla ner att verkligheten är den motsatta? Jo, kanske uppmärksamheten kring Bruce Jenner bidrar till det, i varje fall är det vad hon själv hoppas, något som framgår i intervjun.  Där nämner hon också att hon har kvar sina ”manliga delar”. Och av allt hon säger i den långa intervjun så är detta något som media känner att de måste återupprepa. (Se till exempel DN http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bruce-jenner-jag-ar-en-kvinna/)

Fortfarande lever de flesta kvar i övertygelsen att kön är något som sitter mellan benen. När skall den poletten trilla ner, att du inte är kvinna eller man beroende på hur dina yttre eller inre könsorgan ser ut. En plastikoperation gör inte heller någon till vare sig kvinna eller man. Könet sitter snarare i huvudet än mellan benen. Men en operation kan förstås starkt bidra till att en transsexuell känner sig mera hel, att kroppen bättre stämmer överens med själen.

Kvinnan i baren ger sig inte. Hon vill absolut veta om jag är ”opererad”. Jag förklarar så vänligt jag kan, att sådant frågar man inte, lika lite som jag skulle få för mig att fråga om dina bröst verkligen är dina egna. Men kvinnan insisterar. Hon är ju ”bara så uppriktigt intresserad” och vill veta mer, mycket mer. Och jag får lust att lugnt och stilla ta hennes vinglas och hälla innehållet över henne. Lyckligtvis räddas jag av att jazzsångerskan äntligen gör entré.

Till Bruce och alla andra transsexuella som blir utsatta av media eller av frågvisa ur den breda allmänheten skulle jag i all vänlighet vilja säga att du inte har någon som helst skyldighet att berätta om ditt underliv. Lika lite som du behöver låta en dreglande reporter följa med dig in i sovrummet eller badrummet för att dokumentera dina underkläder eller hur du målar dina läppar. Om du nu gör det. Respekt handlar inte bara om att kunna säga att transpersoner är ok. Det handlar framförallt om att behandla transpersoner så som man själv skulle vilja bli behandlad.

11011522_612439402225437_1592137729627338378_nHäromveckan hade jag den oerhörda förmånen att få vara årets Pridetalare vid Växjö Pride. Där stod jag inför uppemot tiotusen åskådare och hade fem minuter på mig att säga något som helst skulle låta meningsfulllt. Det var mäktigt och på något sätt overkligt. Jag är oerhört stolt och glad över att jag fick uppdraget. Men jag hade sannolikt inte fått det om jag inte också varit transperson och transaktivist.

Det var en rejäl kontrast att dagen efter åka till Virserums konsthall och invigningen av utställningen ”Man måste faktiskt älska”. Jag hade där fått uppdraget att invigningstala. Hundra personer i publiken. Den enda information om mig som gavs var mitt namn. Och att jag var präst. Så oerhört skönt! Och då menar jag inte antalet åhörare. (Måste jag vara så övertydlg?!) Tack Virserums konsthall! Och åk dit och se utställningen! Virserums konsthall är väl vård en resa.

Ann-Christine Roxberg

Vad är en damstorlek?

Många minns säkert Lindex olycksaliga märkning av barnjeans från i höstas. Samma sorts jeans för pojkar och flickor i barnålder fick olika märkning. Pojkarnas visar en grabb med benen isär, kavat och käck. Flickornas visar en tös med bena isär men med tårna pekande mot varandra, en rar men osäker liten flickunge.

Det som oroar mig mest är att Lindex marknadsavdelning kanske har rätt. Det är så här vi fortfarande ser på flickor och pojkar och i förlängningen också på kvinnor och män. Män tar för sig, visar framfötterna, kvinnor är mer tillbakadragna och blyga. För reklamen försöker ju inte bygga sin egen verklighet, frikopplad från vår. Den bygger hela tiden på de normer, föreställningar och värderingar som vi bestämt oss för. Det hjälper liksom inte att somliga av oss stretar emot. Det är så här de flesta av oss tänker, resonerar och handlar när det gäller kön och normer. IMG_1340

Man kan ju undra varför Lindex inte valde att sälja jeansen tillsammans, utan märkning. Det var det också någon annan som undrade, och svaret blev att vi konsumenter vill ha en könsuppdelning av kläderna, annars köper vi helt enkelt inte de kläderna.

Förmodligen har det att göra både med vårt trygghetsbehov, att vi måste känna att vi köpt ”rätt” sorts plagg. Och det i sin tur har att göra med vår djupt nedärvda misstänksamhet mot att gå över könsnormerna, de som säger hur en ”riktig” kvinna respektive man ska se ut. Nåja, om en flicka/kvinna går över lite åt det manliga hållet betraktar vi det som okej, till och med ”cool”. En pojkflicka har vi inte så stora invändningar mot. En flickpojke då? Inte ens ordet existerar, i varje fall inte i SAOL. Däremot pojkflicka. Förstås.

Annars tror jag att det är mer som flickor och kvinnor förväntas leva upp till för att fylla normen, än männen. Ta till exempel det här med skor. Så här annonserar Frövi sina vårloafers. Rätt snygga tycker jag. Kanske skulle köpa ett par.FullSizeRender

Men i annonsen står det att de finns i damstorlekar. Inget mer. Vad är en damstorlek? Jag brukar fråga damerna i publiken när jag är ute och föreläser och de påstår att det är storlek 36-41. Vid förfrågan i butik har jag kunnat konstatera att de har rätt. Damstorlekarna slutar vid 41. Men alla de biologiskt födda kvinnor jag känner som har större fötter än så, de är alltså inte damer då? Vad är de då? Jag har lust att fråga Frövi, som förresten inte alls är ensamma om den här sortens marknadsföring.

Verkligheten är att de kvinnor som drar större storlek än 41 i skor måste söka sig till specialbutiker. Och de är många. Kvinnorna 41+ alltså. Den eleganta skobutiken Jerns vid Sergels torg har en liten avdelning för damskor i storlek 42 – 44. Mer än en gång, när just min storlek (43)  inte varit tillgänglig har jag fått veta att de säljer slut mycket fort.

En kan förstås raljera över det här och mycket annat i modevärlden. Men jag som kommit in i kvinnors värld genom sidoentrén ser allt oftare små och större exempel på kvinnors och flickors begränsade värld. Så många och starka krafter styr och formar våra föreställningar om det ”kvinnliga”. Och det är på så många sätt tydligt att det mesta som sker, sker på männens villkor. Fortfarande tjänar en kvinna i ett världens mest jämställda länder c:a 3,5 MILJONER mindre under sin livstid än den genomsnittligen mannen, enligt Sveriges Radio. Damstorlek i även i lönebeskedet alltså. Inte undra på att vi skrattar åt en karl i klänning.

Jag får ofta frågan om jag nu känner mig som en kvinna. Mitt svar brukar ofta bli en motfråga: Hur känner man sig då? Det är sällan någon av de närvarande kvinnorna vill ge ett svar. Man är väl sig själv helt enkelt. Men när jag häromveckan frågade hur man känner sig, svarade en kvinna: Arg!

Det tycks mig alltmer befogat!

Ann-Christine Roxberg

PS Lindex drog tillbaka bilderna efter kritiken.

14 biskopar. Och jag.

I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.

Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:

”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”

Skärmklipp 2015-03-17 14.54.59 kopia

Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.

 

Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.

Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.

Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.

Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.

En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat  till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.

Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.

Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.

Ann-Christine Roxberg