Veckans ord: Könskorrigering

När min fru återvände till jobbet efter semestern visste inte alla av hennes kollegor att hon nyligen gift sig med mig. Kollegan gratulerade till vigseln men kunde inte bärga sig, frågan måste fram: ”Är hon opererad?” Min fru förklarade att det var en typ av frågor som hör till den personliga integriteten och som därför inte bör ställas. Det visade sig att kollegan nyss läst en stort uppslagen artikel om en transperson som utförligt redogjort för alla detaljer i sin transition, även kirurgiska ingrepp och att hen därför ansåg det naturligt att fråga.

Det är numera inte alls ovanligt att kunna läsa om transsexuella i media. I ofta stort uppslagna artiklar berättar människor öppet och utförligt om sin resa. Och jag antar att det är bra, även om jag ibland känner ett stort behov av att ropa stopp. Snälla nån, en måste inte svara på varenda fråga journalisten ställer, ibland om de mest intima saker, frågor som de flesta andra aldrig skulle drömma om att redovisa offentligt. Men det är som om transsexuella förväntas redovisa allt, och vi ställer ofta upp alldeles för villigt. Ibland är det uttalade syftet att hjälpa andra i samma situation. Men om du berättar allt, leder det snarare till att andra också förväntas göra detsamma, något som de kanske inte alls är beredda till. Framförallt bidrar det inte till ökad insikt om vad saken gäller.

Det är tydligt att det som framförallt tilldrar sig ett väldigt stort intresse är kirurgiska ingrepp i könsorganen, något som i media brukar kallas könskorrigering. Det är ett ord som är mycket missvisande och som numera alltmera sällan används i professionella eller andra mer formella sammanhang. Ett exempel är den stora utredningen ”Transpersoner i Sverige” som kom i höstas på beställning av Kulturdepartementet. Där används genomgående uttrycket könsbekräftande behandling som ett samlande begrepp för olika åtgärder, t ex hormonbehandling, röstträning, plastikkirurgi.

Det spelar roll vilka ord vi använder, eftersom orden är bärare av många innebörder och formar vårt tänkande. Låt mig ge ett exempel från ett annat område. Vi säger inte längre invalid om någon som sitter i en rullstol. Ordet kommer från engelskan och har den bokstavliga betydelsen ”utan värde”. Vi säger inte ens rullstolsbunden, eftersom det leder oss att tro att personen är på något sätt fastbunden i stolen. Vi börjar lära oss att undvika ordet funktionshindrad eftersom det leder oss att tro att hindret är hos personen medan det i själva verket ofta är i personens fysiska miljö hindren finns.

På samma sätt bör ord som könsbyte och könskorrigering undvikas eftersom det leder oss till ett feltänkande när det gäller kön. När ordet används i media i beskrivningar av transpersoner syftar det oftast på någon form av kirurgiska ingrepp i könsorganen. ”Hon väntar på sin könskorrigering” ”Han fick sin könskorrigering gjord i Bangkok” ”En könskorrigering är en komplicerad operation”. Den som vill beskriva hela processen, som kan vara kort eller lång och se väldigt olika ut, rekommenderar jag att använda ”transition”, det ord som används i engelskspråkiga sammanhang. Jo, det är engelska. Men jag tror vi klarar det!

Det är sant för de allra flesta att när vi föds tilldelas vi ett kön av de två som står till buds beroende på vad barnmorskan iakttar mellan våra ben. Men kön är långt mera genomgripande och mångfacetterat än en fråga om hur våra yttre könsorgan ser ut. Och variationerna är många, inte minst på det rent biologiska planet. Varje år föds 10-15 barn där det är omöjligt att tilldela kön eftersom de yttre könsorganen inte är utvecklade så att det är möjligt att avgöra. Det föds f ö i vårt land c:a 25 flickor varje år med en X-kromosom istället för de vanliga två. 70 pojkar (c:a) föds med en extra X-kromosom istället för den vanliga uppsättningen XY. Det finns inom det som kallas intersexualitet i själva verket ett stort antal diagnoser, flera av dem blir inte uppenbara förrän långt fram i livet. (https://www.svd.se/tjej-eller-kille-biologiskt-kon-ar-mer-komplext-an-vad-manga-tro https://www.genus.se/ord/intersex/)

Men transsexualitet (ett ord som i engelskan anses föråldrat och oftast ersätts med transgender) handlar inte i första hand om biologi utan om identitet. Att kroppen har stor betydelse för hur vi uppfattar oss själva (och andra) är oomstritt. Men den har inte avgörande betydelse. Hur könsidentiteten formas är ett forskningsområde där ännu mycket är ogjort. Många frågor är fortfarande obesvarade. Men ett stort antal människors egna berättelser och erfarenheter har lärt oss att kropp och könsidentitet långt ifrån alltid är kompatibla. Min egen könsidentitet, hur jag uppfattar mig, är inte sällan en annan än den av min kropp och barnmorskan uttalade. Och det är detta som är mitt kön, den jag själv uppfattar att jag är.
Jag menar därför att en könskorrigering eller könsbyte i den här meningen, den avgörande meningen, är omöjlig.
Ett avlägsnande av könsorgan förändrar inte min könsidentitet, min upplevda könstillhörighet. Den kan ha stor och betydelsefull påverkan för mitt välmående, absolut, men inte för min identitet. Den som upplever sig som och identifierar sig som man blir inte ”kvinna” om penis amputeras. En kvinna börjar inte uppfatta sig som man genom en mastektotomi. (Den som vill ha detta ytterligare illustrerat rekommenderas att se Pedro Almodóvars film ”The Skin I Live In. Det är en bitvis obehaglig men ytterst klargörande film om det omöjliga i att göra om en människas könsidentitet.)

Så detta vill jag säga till dig som jobbar med media och till dig som bara är nyfiken: Att fråga en transperson om hen ”är opererad” är inte bara ytterst oartigt och ett rejält överskridande av den personliga integriteten. Det är okunnigt och det är framförallt irrelevant. Och när en transperson beredvilligt berättar om sin operation under rubriken ”könskorrigerad” bidrar inte detta på något sätt till att skingra dimmorna eller underlätta för andra. Det är precis tvärtom. I själva verket vidmakthåller det tvåkönsnormen, den som säger att det bara finns två kön, som är klart åtskilda och kan identifieras med hjälp av hur kroppen ser ut. Det gör det också svårare för alla dem som inte kan identifiera sig med något av begreppen ”man” eller ”kvinna” och alla dem som gör det men som av olika anledningar väljer att inte genomgå några operationer.

Mycket som har med kön att göra kan givetvis korrigeras. Mitt personnummer. Mitt namn. Mitt sätt att uttrycka kön. Men inte det avgörande, vem jag är. I en intervju med ett antal äldre transpersoner i New York Times för ett par år uttryckte en av dem, Michelle Marie, 62, det så här:
”I remember my therapist asking me, “What kind of a woman do you want to be after you transition?” And she made me go home and think about it, and I went back and I said, “I don’t have to think about that. I’ve always been that woman.” It’s only now the outside matches.”

Ann-Christine Ruuth

Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

X