Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth