Till man och kvinna skapade han dem. Och?

 

Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Jaha. Men vad betyder det? När jag tar del i media av vad olika personer har att säga om dem som inte är tillfreds med det kön de tilldelades vid födelsen häpnar jag över okunnigheten och det ibland oerhört råa språket. Föräldrar som vill stötta barn som kämpar med sin könsidentitet får veta att de misshandlar sina barn. Transpersoner hånas, kränks och blir inte sällan utsatta för våld. Och många får veta att de bara inbillar sig saker eller är lika sjuka huvudet som den som inbillar sig vara en hund. Och presidenten i USA häller vatten på kvarnen: Transpersoner är till skillnad från andra medborgare, absolut inte lämpade att tjäna sitt land i det militära. Listan kan göras lång, mycket lång.

Det fanns en tid när den allmänna uppfattningen var att jorden är platt. Det fanns en tid när kvinnan ansågs fullkomligt oduglig till annat än hushållsarbete och inte lämpade sig för högre utbildning. Det fanns en tid när det var en allmänt omfattad ”sanning” att homosexualitet var en mentalsjukdom som kunde botas med rätt åtgärder. Nu vet vi bättre, tack och lov.
På massor av områden lär vi oss mer. Vi går vidare och gör nya upptäckter både om oss själva och den värld vi lever i. Det är hög tid (högtid) att fler lär sig mer om vad det innebär att vara människa och vad vi menar med ord som ”kvinna” och ”man”.

För den som vill höja sig en bit över president Trumps nivå och ta en stund åt att fördjupa sig något i detta (och det vill du väl?!) ger jag här en text författad av ett australiskt forskarteam som sysslar med att utforska intersexualitet, eller som det heter inom vården, disorder of sex development. Som en ren service har jag försökt mig på en översättning till ärans och hjältinnornas språk.

”En persons kön är grundläggande en beskrivning av hens reproduktiva anatomi, typiskt manlig eller kvinnlig, medan genus hänför sig till en persons självbild, vanligen maskulin eller feminin; de är inte nödvändigtvis förbundna med varandra, eller till sexuell inriktning. Kön, genus och sexuell inriktning är inte binära begrepp, snarare har vart och ett många variationer.

Det kan vara bra att skilja mellan fyra olika begrepp: kromosomkön (t ex XX, XY och andra), biologiskt kön (t ex manligt med testiklar, kvinnligt med äggstockar, eller annat), genus (t ex maskulint, feminint och andra) och sexuell inriktning (t ex heterosexuell, homosexuell eller andra).

Ordet ”genus” (eng. gender) används ibland som en omskrivning av ”kön” och ibland också för att hjälpa till att skilja mellan ”kön” i betydelsen ”kroppsliga kännetecken” och ”kön” i betydelsen ”sexuell aktivitet”. Men kön och genus har specifika betydelser och är inte inbördes utbytbara.

Kön är den term som beskriver huruvida en person har anatomiska kännetecken som är manliga eller kvinnliga eller bådadera.
Genus, som för det mesta har att göra med psykologiska aspekter av självbild och socialt beteende, är komplext och bristfälligt förstått. …

På samma sätt kan en persons sexuella inriktning ha genetiska och sociala komponenter, men är inte direkt påverkade av kromosomer eller biologiskt kön. 

Det är viktigt att påpeka att dessa fyra dimensioner inte alltid passar ihop i en enskild individ. Så är det till exempel möjligt att ha en manlig person som har kromosomerna XX och inte XY och en fysiskt kvinnlig person som identifierar sig med manligt beteende.
Dessutom har vart och ett av dessa fyra karakteristika (kromosomer, biologi, genus, sexuell inriktning) mer än två möjligheter, precis som det finns många nyanser av grått mellan svart och vitt. Så är det till exempel möjligt för en person att befinna sig var som helst på skalan mellan manlig och kvinnlig, eller att ha både maskulina och feminina aspekter i sin genusidentitet eller beteende.
Eftersom dessa fyra karakteristika inte nödvändigtvis är länkade, och vart och ett av dem har många möjligheter, blir resultatet att det finns många, många möjliga kombinationer i den mänskliga befolkningen.”

Källa: dsdgenetics.org

Allt fler finner precis som jag uppdelningen av befolkningen i ”män” och ”kvinnor” i många fall ovidkommande eller onödig. Somliga vill införa ett tredje, icke-binärt kön. För min del önskar jag inte en sådan utveckling. Ett tredje kön skulle bara ge legitimitet åt uppfattningen att det finns något sådant som en hundraprocentig man eller hundraprocentig kvinna. Det är denna föreställning som vi alla utan undantag medvetet eller omedvetet försöker leva upp till. Eller kanske medvetet försöker avhålla oss ifrån. Men i alla möjliga avseenden är vi alla icke-binära, vi bär alla med oss i våra kroppar, i vårt medvetna och omedvetna, vårt sätt att vara och bete oss, såväl manligt som kvinnligt, maskulint som feminint. Till man och kvinna skapade han dem. Kanske är det först när vi på allvar vågar bejaka och som vi kan ge fullt uttryck åt mångfalden i Guds skapelse.

Ann-Christine Ruuth

The Danish Girl – och verkligheten

För ett år sedan skrev jag om ”The Danish Girl”. Det tog tid, men nu har jag äntligen sett den. Filmen alltså. Den blev en succé även i vårt land och gav Alicia Vikander en Oscar för sin roll som Gerda. För den som (ännu) inte sett den och inte vet vad den handlar om så är det en filmatisering av Lili Elbes transition. Lili Elbe föddes som Einar Wegener. Einar verkade som konstnär och gifte sig med Gerda, också konstnär. Gerda använde ofta Einar som modell i sitt måleri och ofta fick Einar personifiera kvinnor. Under den här tiden upptäckte Einar sig själv, sitt kvinnliga jag och började leva så. Under namnet Lili Elbe framträdde hon först i hemlighet, men sedan i öppenhet. Men Lili drevs av en oböjlig längtan efter att verkligen få ha en kvinnas kropp. Det ledde till att hon fick en könsbekräftande operation utförd som avlägsnade de manliga könsorganen. Men Lili ville bli kvinna fullt ut i kroppsligt avseende och en andra operation utfördes med avsikt att operera in äggstockar etc. Lili dog dock i sviterna av operationen.

Skärmklipp 2015-09-16 12.49.43Filmen uppges baserad på Lili Elbes egen berättelse men det är en i högsta grad fri presentation.* I filmen ges t ex intrycket att Lilis transition gick ganska snabbt. I själva verket använde Gerda Einar som modell redan från när de gifte sig 1904, och Einar uppträdde snart som Lili i offentligheten. Men det var inte så enkelt ens i de relativt frigjorda konstnärskretsarna i Köpenhamn så paret flyttade permanent till Paris 1912.

Einar/Lili kände sig alltmer obekväm med sin manliga kropp och besökte flera läkare utan att få hjälp. Till sist fick hon kontakt med läkaren Kurt Warnekros som tillsammans med Magnus Hirschfeldt drev en kvinnoklinik i Dresden. Warnekros var övertygad om att Lili var en kvinna ”fångad i en mans kropp” och åtog sig att operera. Före operationen fick Lili/Einar och Gerda sitt äktenskap upplöst, vilket aldrig nämns i filmen. Den första operationen innebar att penis och testiklar avlägsnades, i praktiken en kastrering och långt ifrån de könsbekräftande operationer som utförs idag. Enligt Lilis egna anteckningar utfördes ytterligare två operationer.

1931 flyttade Lili till Köpenhamn och där genomgick hon ytterligare en operation som syftade till att göra det möjligt för henne att föda barn. Hon dog dock i sviterna efter operationen, 48 år gammal. En får säga att tilltron till vad som var medicinskt möjligt vid denna tid var mer än lovligt stark!

Det som i filmen verkar ha tilldragit sig under några veckor/månader handlade i verkligheten om sisådär 25 år! Och Lili var alltså inte den relativt unga kvinna som syns på filmen utan med god marginal i medelåldern när operationerna genomfördes. Inte heller är förhållandet med Gerda den romantiska kärlekssaga som Hollywood älskar. Istället för att som i filmen vara vid Lilis sida till slutet, hade Gerda lämnat henne sedan flera år och gift om sig med en major i flygvapnet. Samkönade äktenskap var ju inte tillåtna och det är inte länge sedan villkoren var precis desamma för transsexuella i vårt eget land. Men att framställa det hela som en vacker kärlekssaga ända till slutet är väl en dramaturgi som anses nödvändig i filmindustrin.

Det hindrar inte att filmen ger en tämligen god bild vad det kan innebära att vara transsexuell, även i vår tid. När Gerda vid ett tillfälle önskar att få Einar tillbaka om så bara för en dag, svarar Lili att det är omöjligt. Det går helt enkelt inte. Och så ser verkligheten ut. Att vara transsexuell innebär inte att kunna pendla fram och tillbaka mellan identiteterna. Omständigheterna kan tvinga en till att uppträda så men det är fruktansvärt påfrestande. Det Gerda begärde av Lili var  en omöjlighet.

Det som framförallt blev tydligt genom filmen var för mig hur mycket som ändå har hänt sedan Lilis tid. Jo, fortfarande blir transsexuella ifrågasatta, kränkta, hotade. Men det finns ändå en oerhört mycket större kunskap och därmed förståelse. Lili måste ha upplevt sig otroligt ensam om sin upplevelse. I dag möter oss transsexuella inte minst via media i en omfattning som trots alla stereotypa framställningar ändå gör klart att vi är många ”Lili”.

Att mycket har hänt gäller inte minst den könsbekräftande behandlingen. Idag får alla transsexuella i vårt land hormonbehandling, och den som inte klarar av att vänta ordnar det på egen hand. Hu rådet såg ut med tillgången på östrogenbehandling på Lilis tid känner jag inte till. Men penicillinet uppfanns 1928 så det är osannolikt att Lili hade tillgång till det för att hindra eventuella infektioner. Tillgången till effektiva smärtstillande preparat kan nog knappast jämföras med dagens situation. Hon måste ha haft fullständigt helvetiskt ont! Till det kommer kanske det allra viktigaste, nämligen hur operationstekniken utvecklats. Det går sannolikt inte att överhuvudtaget jämföra den tidens ingrepp med dagens högutvecklade plastikkirurgi.

Det som inte har förändrats är dock är fixeringen vid transsexuella och om de är ”opererade” eller inte. Så har ”könskorrigeringen” blivit närmast synonymt med en underlivskirurgi. Ett exempel är när SVT skall presentera en av transtjejerna i serien ”Tjejer som oss” så får vi veta att hon väntar på sin könskorrigering. Som om hon blir tjej genom en enkel förändring, en korrigering. Och så är det klart. Frågan är vad hon var förut. Och vad hon är sedan. Hur kan någon påstå att vi blir kvinnor eller män genom en plastikoperation? Har vi inte kommit längre?

Skärmklipp 2016-10-14 16.38.53

Bilden lånad från Wikipedia om Genus

När jag är ute och föreläser och frågar var könet sitter så är det nästan aldrig någon som påstår att det sitter ”mellan benen”. De flesta verkar övertygade om att det närmast sitter ”i huvudet”, ”i själen”. Eller i hjärtat, som någon sa, ett uttryck som i alla fall gick till mitt hjärta. Och om könsidentiteten sitter i själen/huvudet/hjärtat vad är det då som skall eller behöver korrigeras?

Vad som behövs för de flesta transsexuella är däremot en könsbekräftande behandling så att min kropp bättre motsvarar mitt hjärtas övertygelse. Och i den aspekten kan en plastikkirurgisk förändring av kroppen göra en enorm skillnad, för MIG. Liksom annan behandling som t ex hormoner.

Det som ofta behöver korrigeras sitter inte hos dig som är transsexuell, utan snarare i medvetandet och uppträdandet hos andra så att de korrigerar sin tidigare felaktiga uppfattning om vem/vad du är och börjar bejaka dig som den du verkligen är. 

Så jag vägrar säga att jag är ”könskorrigerad”. Jag vägrar acceptera det omdömet om mig och mitt kön. Det  värderar jag alltför högt för att nedlåta mig till att försöka korrigera det. Att min kropp fått och får och hela livet kommer att få en behandling som bekräftar mitt högt aktade kön är uppenbart för de flesta. Men om du vill få min könstillhörighet bekräftad  genom att i offentligheten höra mig berätta om operationer, mediciner och annat lär du få vänta. Du får helt enkelt acceptera att jag är den jag är. Gör det att du känner dig osäker? Det är det ditt problem, inte mitt.

Ann-Christine Ruuth

*Uppgifterna om verklighetens Lili Elbe finns tillgängliga på flera ställen. Här är ett exempel:

http://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/lili-elbe-einar-wegener-1882-1931/

Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

Minnesord för transsexuella

Det här är till alla mina transsexuella vänner, till alla som brottas med sin könsidentitet, som känner omgivningens dom, som undrar om de verkligen får lov att leva och vara som de är. Sätt upp det  här på kylskåpet, på badrumsspegeln, ovanför sängen. Och läs det högt för dig själv. Ofta. Du är som du är och det är som det ska! (De kan också gärna läsas av dig som står bredvid och inte vet vad du ska tro. Det här gäller dig också!)

 

7 Concepts of Transsexuality

The 1st Concept:
”My true gender is determined by my mind and heart; only I can say what my true gender is.”

The 2nd Concept:
”There is no shame in having a diverse gender identity, instead who I am is something to be celebrated!”

The 3rd Concept:
”Not everyone will accept me for who I truly am genderwise, but if I accept myself fully and completely I will find all the power I need to live out my gender the way I need to do it.”

The 4th Concept:
”I not only have the power and the right to change the things in my life which I determine I need to change, including my body if need be, I also have a responsibility to myself to do so.”

The 5th Concept:
”I truly am who I become through the changes I implement in my life, including what sex I am.

The 6th Concept:
”Embracing who I am now does not negate who I have been and the journey I have made, I always will be the person who embraced both celebration of my true self and change of my temporal self.”

The 7th Concept:
”Being a person of diverse gender is not a curse, but a gift! I stand between worlds as a blessed one who, out of my blessing, blesses others simply by being my true self.”

Skärmklipp 2015-11-03 15.20.59

Hämtat från http://www.whosoever.org/v2Issue2/starchild.html

Med varm hälsning från Ann-Christine Ruuth

Har du kvar dina manliga delar?

”Är du så där hela tiden? Tänker du gå hela vägen, jag menar operera dig och sånt? Eller är du kanske redan opererad?” Frågorna haglar från kvinnan i baren där jag blivit sittande i väntan på att jazzkonserten skall börja. Samtalet, eller vad vi skall kalla det, började med att jag blev igenkänd av hennes väninna som började fråga mig om mina föreläsningar. Och sedan gick det som det gick.

kimk26f-3-webNär Bruce Jenner för en månad sedan klev fram och bekräftade det som många redan spekulerat i, nämligen att han uppfattar sig som kvinna och vill leva så, blev det en mediastorm.Jag missade den länga intervju som ABC News gjorde med henne och som även SVT sände. Men jag har kunnat se brottstycken av den på YouTube etc och inte minst följt en del av de kommentarer som gjorts i amerikansk TV.

Jo, jag vet att Bruce är välkänd i USA både för sina insatser som idrottare (World Athlete of the year etc) och som TV-stjärna i realityserien The Kardashians, så uppmärksamheten från media är förståelig. Ändå känns uppståndelsen märklig. Det är svårt att komma från känslan att ”något sådant har vi aldrig varit med om förut”. Men transpersoner är verkligen ingen ovanlighet i USA, inte heller kända sådana. Ett bra exempel är TV-stjärnan Laverne Cox som för inte länge sedan fick en Emmy för sina insatser i TV-serien Orange is the new black.

Det är som om transsexuella är någon slags märklighet som inte förekommer bland vanliga människor. När ska poletten trilla ner att verkligheten är den motsatta? Jo, kanske uppmärksamheten kring Bruce Jenner bidrar till det, i varje fall är det vad hon själv hoppas, något som framgår i intervjun.  Där nämner hon också att hon har kvar sina ”manliga delar”. Och av allt hon säger i den långa intervjun så är detta något som media känner att de måste återupprepa. (Se till exempel DN http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bruce-jenner-jag-ar-en-kvinna/)

Fortfarande lever de flesta kvar i övertygelsen att kön är något som sitter mellan benen. När skall den poletten trilla ner, att du inte är kvinna eller man beroende på hur dina yttre eller inre könsorgan ser ut. En plastikoperation gör inte heller någon till vare sig kvinna eller man. Könet sitter snarare i huvudet än mellan benen. Men en operation kan förstås starkt bidra till att en transsexuell känner sig mera hel, att kroppen bättre stämmer överens med själen.

Kvinnan i baren ger sig inte. Hon vill absolut veta om jag är ”opererad”. Jag förklarar så vänligt jag kan, att sådant frågar man inte, lika lite som jag skulle få för mig att fråga om dina bröst verkligen är dina egna. Men kvinnan insisterar. Hon är ju ”bara så uppriktigt intresserad” och vill veta mer, mycket mer. Och jag får lust att lugnt och stilla ta hennes vinglas och hälla innehållet över henne. Lyckligtvis räddas jag av att jazzsångerskan äntligen gör entré.

Till Bruce och alla andra transsexuella som blir utsatta av media eller av frågvisa ur den breda allmänheten skulle jag i all vänlighet vilja säga att du inte har någon som helst skyldighet att berätta om ditt underliv. Lika lite som du behöver låta en dreglande reporter följa med dig in i sovrummet eller badrummet för att dokumentera dina underkläder eller hur du målar dina läppar. Om du nu gör det. Respekt handlar inte bara om att kunna säga att transpersoner är ok. Det handlar framförallt om att behandla transpersoner så som man själv skulle vilja bli behandlad.

11011522_612439402225437_1592137729627338378_nHäromveckan hade jag den oerhörda förmånen att få vara årets Pridetalare vid Växjö Pride. Där stod jag inför uppemot tiotusen åskådare och hade fem minuter på mig att säga något som helst skulle låta meningsfulllt. Det var mäktigt och på något sätt overkligt. Jag är oerhört stolt och glad över att jag fick uppdraget. Men jag hade sannolikt inte fått det om jag inte också varit transperson och transaktivist.

Det var en rejäl kontrast att dagen efter åka till Virserums konsthall och invigningen av utställningen ”Man måste faktiskt älska”. Jag hade där fått uppdraget att invigningstala. Hundra personer i publiken. Den enda information om mig som gavs var mitt namn. Och att jag var präst. Så oerhört skönt! Och då menar jag inte antalet åhörare. (Måste jag vara så övertydlg?!) Tack Virserums konsthall! Och åk dit och se utställningen! Virserums konsthall är väl vård en resa.

Ann-Christine Roxberg

14 biskopar. Och jag.

I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.

Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:

”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”

Skärmklipp 2015-03-17 14.54.59 kopia

Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.

 

Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.

Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.

Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.

Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.

En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat  till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.

Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.

Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.

Ann-Christine Roxberg

Släpp fångarna loss, det är jul!

En oönskad brevskrivare

Annandag Jul minns kyrkan Stefanus som stenades för sin kristna tro. Det ger mig anledning att skriva om Kaj från Västerås. Kaj har nämligen tagit som sin uppgift att få mig att inse hur fel jag är, hur jag inte har förstått bibelns klara ord och hur jag rent allmänt inte begriper att lyssna till den heliga Anden. För om jag gjorde det skulle jag, liksom alla andra HBT-personer begripa att vi hur enkelt som helst kan bli helbrägdagjorda. Om bara Kaj får lägga sina händer på oss så skulle vi omedelbart inordna oss och bli vanliga. Män skulle inte längre dras till män eller kvinnor till kvinnor. Ingen skulle heller längre föreställa sig att man ”fötts med fel kropp” utan vara glad åt att man har det kön man fötts med.

Kaj skrev flera långa mejl till mig och erbjöd sina tjänster, något jag vänligt men bestämt avböjde. Tills helt nyligen trodde jag han gett upp, men i veckan dök det upp ett långt meddelande på Facebook. Det är ju oerhört lätt (och KLOKT!) att radera sådant, glömma det hela och gå vidare. Det var också vad jag först tänkte. Men så insåg jag att varken Kaj eller jag är ensamma. Det finns utan tvivel många fler ”Kaj” och många fler än jag som blir utsatta. Och därför, Kaj, hamnar du nu i offentligheten.

250px-Stones_Porto_DSCF0572Med anledning av Stefanus, vill jag att Kaj, och alla andra som tagit som sin livsuppgift att alldeles oombedda ”korrigera” HBT-personer, skall veta att vad ni gör är ingenting annat än att kasta sten. Ni tror att ni gör mig och andra en tjänst, att ni utövar någons slags kristlig kärleksverksamhet, när ni talar om för oss hur fel vi är, men det är precis tvärtom. Ni gör oss illa.

Historien upprepar sig. Jag är övertygad om att de som såg till att Stefanos tystades, allesammans menade sig handla på Guds uppdrag. Och Saul, han som sedan blev Paulus, gillade också steningen av Stefanos. Han jobbade även en hel del på egen hand: ”Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Apg 8:3

Jag är ingen synd som skall bekännas

Kaj, jag förstår att min blotta existens utmanar din gudsbild och din bibelsyn. Sådana som jag skall ju inte finnas i den värld du snickrat ihop och kallar bibeltrogen, precis som kristustroende inte skulle finnas i Sauls värld. Jag tror att jag förstår därför att jag själv under så många år varit en slav under samma system. Det tog mig många år att förstå att det jag vetat om mig själv sedan tidiga år inte var en synd som skulle bekännas eller en defekt som skulle helas, lika lite som det faktum att jag är vänsterhänt.

Vad som till slut tog bort all rädsla för mig själv som jag burit under många år, var ingenting annat än Guds kärlek. Den övertygade mig om att jag är älskad av Gud, inte trots att jag är som jag är, utan just som jag är. Att jag får lov att älska mig själv och veta att jag är ovillkorligt älskad av Den som skapade mig och ville mitt liv.

iStock_000019378179MediumJodå, Gud vill utan tvekan att ännu mer kärlek skall få prägla mitt liv i förhållande till andra. Men framförallt att jag ännu mer förmår vila i den trygga förvissningen att jag är älskad och inte hela tiden oroligt undra om jag inte trots allt är ”fel”.

Släpp fångarna loss!

Orden från Jesaja som Jesus citerade i Nasarets synagoga blev också de ord som hjälpte mig att komma ut: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”  Samme Jesus som talade om för sina lärjungar att ”Om nu Sonen befriar er, är ni verkligen fria.” Det är i den friheten jag lever.

Kaj, tror du på fullt allvar att jag och alla andra som äntligen förstått att Jesus gjort oss fria skulle vilja gå in i fängelset igen, även om det är du som med ett leende håller upp fängelseporten?

Men Kaj, den goda nyheten är att man kan bli fri från en teologi som gör människor illa.  Man kan, precis som Saul, ändra sig. Och när den dagen kommer i ditt liv berättar jag det gärna här i min blogg.

Ann-Christine Roxberg

Osäker? Gör mitt könstest!

För att vara en riktig kvinna skall man

  • vara född med kvinnliga könsorgan
  • ha fött ett barn (minst)
  • ha (egna) bröst
  • ha en röst som är ljusare än den genomsnittlige mannens
  • ha en hormonnivå som överensstämmer med gruppen
  • inte ha hår i ansiktet (som syns, i varje fall inte mycket)
  • inte ha större än 42 i skostorlek
  • klä sig i enlighet med gruppen och sin ålder
  • ha rätt siffra i personnumret (näst sista jämn)
  • ha ett namn som anses tillhöra gruppen
  • inte ha penis
  • ha vagina
  • av andra betraktas som att man tillhör gruppen
  • kunna säga det om sig själv

Hur många ”rätt” fick du? Hur många måste man ha? Om du bara fick välja ett alternativ, vilket skulle du välja? Kanske något helt annat än från min lista? (Det här lilla könstestet för ”riktiga kvinnor” går ju också alldeles utmärkt att spegelvända för ”riktiga män”.)

Transsexuella får ibland höra från (somligt) kristet håll att de gör uppror mot Guds skapelseordning, den som säger att Gud skapade människan till man och kvinna. Och om transsexuella skulle få hållas då skulle det bli rena villervallan, eller  hur? Man ska inte försöka göra sig till något man inte är!

Det intressanta med den kritiken är att de flesta transsexuella säkert skulle hålla med. De vill inget hellre än att leva som den man eller kvinna de uppfattar att de är. De bryter därför inte upp könsnormerna, de föreställningar som vi alla har om vad en ”riktig” man eller kvinna är. Tvärtom kanske man kan säga att de ofta är mer angelägna än andra att leva efter dem. Det har också sina högst förståeliga skäl. Däremot är det sant att bara det faktum att det finns transpersoner innebär ett hälsosamt ifrågasättande av den föreställning som säger att kön alltid går att fastställa på fysiologisk väg.

Med få undantag blir vi alla tilldelade ett kön vid födelsen baserat på hur våra könsorgan ser ut. Från den stunden blir vi sedan också bekräftade i det könet genom namn, tilltal, kläder, leksaker och otaliga andra sätt. För de flesta medför detta inga problem, det är tvärtom en förutsättning för att kunna utvecklas, mogna och leva som sociala varelser. Men för långt fler än vi kanske är beredda att tro uppstår en konflikt mellan det tilldelade könet och den inre upplevelsen. Man vill helt enkelt inte leva i det kön man blivit tilldelad. Att då, som ibland förespråkas, införa ett tredje kön  innebär ingen lösning på problemet. Transsexuella vill, i de flesta fall, precis som alla andra leva i sitt kön och (äntligen) bli bekräftade i sitt kön, man vill inte vara ”något annat”.

Den som aldrig fått sin könstillhörighet i frågasatt, som hela livet blivit bekräftad i det kön man tilldelats och som aldrig upplevt någon otillfredsställelse med det (= cisperson) har naturligtvis svårt att sätta sig in i vad det innebär att vara transsexuell. Därför är det kanske inte så underligt att cispersoner ofta, kanske för att visa hur vidsynta de är, glatt kastar ur sig att alla får väl klä sig och se ut hur de vill. Jag skulle vilja fråga dessa ”vidsynta” personer när de själva senast överskred en könsnorm.

Vad transsexuella behöver är inte en upplösning av könsnormerna. Vad de behöver är att få bli bekräftade i det kön de anser att de tillhör. Det innebär bland annat att precis som alla andra få bli om- och tilltalad med det namn och pronomen man önskar. Det innebär att inte bli omtalad och framställd som något avvikande utan som en självklar del av hela den könsvariation som skapelsen uppvisar.

Kanske kan då transsexuella liksom transpersoner i allmänhet, bidra till insikten att vi alla, utan undantag är riktiga människor.

 

 

 

 

 

 

Nya bröst, javisst. Men röst?

Bröstbild

Nu till extrapris! Malmö central 21/11 2014

”Jaha, då ska vi bara ta lite personliga uppgifter.” Rösten hos telefonsupporten låter precis så käck och serviceinriktad som man förväntar sig. Jag har visserligen berättat att jag heter Ann-Christine Roxberg, men hen vill veta mer.

”Jag förstår att den här telefonen som du vill ha support på inte är din.”

Jag inser att nu är vi där igen, men försöker hålla god min.

”Jaså, hur förstår du det.”

Telefonsupporten blir plötsligt tyst. Så säger hen: ”jag vet inte”

”Du vet inte?” säger jag.

Tystnad.

”Nej.”

”Nu blev du nog generad” säger jag.

Och han erkänner:”Jo, det blev jag.”

Och plötsligt kommer hen ihåg mitt namn! ”Ok, Ann-Christine då behöver jag bara serienumret på telefonen.”

Visst kan vi le en smula åt den här konversationen. Men den är bara ett exempel på en situtation som jag och många transpersoner hamnar i otaliga gånger. Man ringer ett företag, eller blir uppringd, man presenterar sig tydligt och ordentligt med sitt namn. Men nästan undantagslöst tror personen jag talar med att jag antingen ljuger eller att de hört fel. Och jag förstår! Jag märker ju hur lätt jag själv omedelbart bestämmer mig för om det är en kvinna eller man jag talar med i telefon.

En vanlig föreställning är att rösten förändras om man får hormonbehandling. Så är det inte. (I varje fall inte för transkvinnor. Transmän får dock lite mörkare röst.)  Tyvärr, tvingas man kanske tillägga. Stämbanden förblir som de är, och att förändra dem på kirurgisk väg är ett vanskligt företag. För många transpersoner (ja inte bara de förstås) är rösten oerhört viktig och mycket tid och kraft läggs ner på att få en röst som tycks bättre överensstämma med ens upplevda kön.

Själv blev jag också ordinerad talträning hos en logoped. Hon gjorde klart för  mig att om jag skulle ha någon framgång var övning den viktigaste förutsättningen. Åtminstone en gång i timmen behövde jag ta en röstövning på c:a 10 minuter. Det visade sig lättare sagt än gjort. På min dåvarande arbetsplats fanns inte minsta lediga utrymme där jag kunde röstöva. Jag gick ner i källaren och övade men när höstkylan kom blev det outhärdligt. Jag prövade med toaletten men insåg att det inte var en särskilt bra idé. Sannolikt skulle folk som gick förbi tro att jag var i nöd (!) och försöka undsätta mig.

Att ha en kropp som någorlunda bekräftar ens upplevda kön är viktigt för varenda människa. För transpersoner är det dubbelt viktigt, eftersom en fötts med en kropp som är en motsägelse. Men rösten?

Självklart önskar jag många gånger att jag hade haft en ljusare, mer ”kvinnlig” röst som inte omedelbart får andra att tänka fel om vad jag är. Samtidigt är rösten en del av min personlighet. Rösten är också mitt främsta arbetsredskap eftersom jag ägnat ett helt yrkesliv åt att tala. Så för vems skull är det viktigt att ändra rösten? Är det för att få normbilden att gå ihop för folk i allmänhet? ”Kvinnor har sådana här röster, män låter så här.” Men både män och kvinnor har ju alla möjliga röster. Jag bestämde mig för att den här kvinnan, alltså jag, låter så här. Punkt.

Men det finns ett annat skäl, och kanske viktigare. Det var inte lätt för mina anhöriga att bejaka Ann-Christine. Att genomgå det som populärt kallas könsbyte i vuxen ålder innebär en rad förluster för alla inblandade. Den pappa mina barn vant sig vid finns i någon mening inte längre, den pappan kommer inte tillbaka. Något nytt, något annat har kommit istället. Märk att jag väljer att skriva ”något annat” inte ”någon annan”. Jag är ju fortfarande samma person. Men personligheten uttrycks kanske allra tydligast med rösten. Så jag tänker att mina barn och barnbarn, trots alla andra förluster, ändå skall ha kvar min röst. Möjligen är det även till tröst för andra i bekantskapskretsen.

Hela det här resonemanget handlar förstås också om könsnormer i allmänhet. Hur mycket måste transpersoner stå i överensstämmelse med normbilden för respektive kön för att bli accepterade? Att Laverne Cox (Orange Is the New Black) eller Vanessa Lopez (Big Brother) sannolikt inte har några svårigheter i det avseendet är ju inte så svårt att föreställa sig. Men alla andra transpersoner, hur långt ska de behöva gå i sina ansträngningar för att ”passera” och så tillfredsställa normsamhället?

Till sist tillbaka till personen på telefonsupporten som jag känner visst medlidande med. Jag tror det är dags för en fortbildning så att hen och alla andra som skall möta folk i telefon får klart för sig att de inte har rätt att könsbestämma en person på grund av rösten. Så undviker de att såra någon och själva slipper de bli generade!