Jesus i Prideparaden

I mitt jobb som föreläsare har jag medverkat vid pridefestivaler på en mängd platser över hela landet. Tyvärr är det inte så ofta jag har möjlighet att gå med i den avslutande paraden. Men häromveckan gick jag i en medelstor svensk stad tillsammans med tusentals andra. Hela paradvägen var på båda sidor packad med glada människor som viftade och hurrade. Känslan var fantastisk! Och jag blev så oerhört glad att detta numera händer nästan överallt i vårt land och inte bara i storstan.

I många städer har Pride blivit en del av det som utmärker orten. Pride är något som görs tillsammans: Kommunen, landstinget, näringslivet, idrottsvärlden, alla är med. Och kyrkan, skulle jag vilja tillägga men kommer av mig. För när jag i den här paraden ser mig omkring bland dem som går under Svenska kyrkans paroll finner jag bara en liten skara människor. De är förvisso mycket glada och entusiastiska men bland dem hittar jag knappast en enda av prästerna på orten.

En avsevärt mindre församling en bit från tätorten kommer med en stor skara, alla i likadana färgglada T-shirts, och med kyrkoherden i spetsen. En bidragande anledning är nog att i denna församling har de, råkar jag veta, jobbat målmedvedtet med att öka kunskaperna och förståelsen om HBTQ.

Hej präster, vart tog ni vägen?

Jag vet att Svenska kyrkan i staden brukar bidra med en summa pengar till olika arrangemang under prideveckan. Gott så. Men som i så många andra sammanhang är det inte pengarna som är det viktigaste, det är den personliga närvaron. Och den skall inte underskattas!

Så hur kan det komma sig att när hela civilsamhället med kommunstyrelsens ordförande och landshövdingen i spetsen visar sitt engagemang och personliga närvaro då väljer prästerna i staden att göra något annat? Det kan tilläggas, tyvärr, att så här förefaller det, enligt min erfarenhet, vara på många håll. Det är en liten skara entusiaster som driver frågor som har med HBTQ att göra och när det är dags för Pride är det också dessa som kommer från kyrkan och nästan ingen annan. Och kyrkoherden och de flesta av prästerna lyser nästan alltid med sin frånvaro.

Naturligtvis går det ju att invända att det är ju ändå så många andra som kommer. Och alla vet ju ändå var kyrkan står. Eller? Men när det gäller arbetet för människors lika värde går det inte att delegera ansvaret till några andra. Vi har alla ett gemensamt ansvar att verka för öppenhet och frihet. Inte heller går det att hänvisa till något som beslutats vid ett sammanträdesbord och kanske formulerats i ett vackert uttalande. Det är handlingen som räknas. Och jag tror att det är en mycket grov felbedömning om en tror att synligheten i form av till exempel prästers personliga närvaro inte har någon betydelse.Präster representerar för de flesta människor kyrkan. Och Jesus, kanske ska tilläggas. När präster är frånvarande innebär det  att kyrkan sviker människor som på så många sätt behöver ett tydligt stöd. Och Jesus får gå på egen hand.

Den som eventuellt tror att motståndet mot homosexuella och transpersoner är övervunnet i Sverige har dessvärre fel. Folkhälsomyndigheten publicerade häromåret en undersökning om transpersoners livssituation. Den visade att bara 10% ansåg att de kunde leva fullt ut i enlighet med sin transidentitet. Många kämpar med självmordstankar och avstår från socialt liv av rädsla för att bli hånade och kränkta. Ivar Arpi, ledarskribent i Svenska Dagbladet, ger i en artikel  häromdagen (15/5) med rubriken ”Låt homofoberna kliva in i garderoben i stället” en rad exempel på hur homofobin är långtifrån död.  I mina hemtrakter fick vi för inte så länge sedan ett tydligt exempel på det när den främste kyrkopolitikern i Växjö Stift, Bruno Edgarsson, i en intervju klargjorde sin mycket negativa hållning och att kyrkan inte borde delta i något Pridearrangemang. Han fick snabbt erfara att det inte var den allmänna meningen bland andra kyrkligt förtroendevalda och fick lämna sina uppdrag.

Jag tror och hoppas att det är mycket få präster som tycker att Bruno har rätt. Men när prästerna är pridefrånvarande får Bruno rätt i alla fall. Den goda nyheten är att det finns möjlighet till omvändelse, för Bruno, för präster och alla andra, om inte annat så till nästa års upplaga av Pride. Kära prästkollegor, kom! Ni behövs!

Ann-Christine Ruuth

Gör kyrkan trygg(are) för transpersoner

Jag är präst. Det vet många efter nästan 40 år. Inte heller är det nu någon hemlighet att jag också är transsexuell. Det innebär, för den oinvigde, att jag inte är överens med barnmorskan om det kön hon tilldelade mig när jag föddes. Men när jag för snart fem år sedan berättade för mina medarbetare gick det som en chockvåg genom dem och hela församlingen. Kunskapen om trans var i det närmaste obefintlig och för somliga var just kombinationen präst och trans en omöjlighet. Underliggande låg ofta föreställningen om att det på något vagt och obestämt sätt var ”syndigt”. Och jag, som levt hela mitt liv i kyrkan, och borde känna mig mer hemma än de flesta, upplevde snart ett alltmer tilltagande främlingsskap.

I samhället märker vi en sakta förändrad attityd till transpersoner. Transsexuella träder fram i offentligheten på ett sätt som vi inte varit med om tidigare. Laverne Cox (från TV-serien Orange Is the New Black), Bruce, numera Caitlyn Jenner, Saga Becker (Guldbaggebelönad för sin roll i filmen Någonting måste gå sönder), och nu senast ”superrektorn” Lena Axelsson Kihlbom, som i Skavlan berättade att hon föddes som pojke.

Vi har sakta börjat förstå att transpersoner, som är ett paraplybegrepp för olika former av könsnormsöverskridande, finns överallt. Självklart finns de också i våra församlingar. De flesta lever dock med sin transidentitet dold för omvärlden. Det finns en stor rädsla för hur en skulle bli bemött om en berättade. Skamkänslan är helt enkelt för stark.

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när kyrkan tog tag i frågan om homosexuella. Många av oss minns till exempel skriften ”De homosexuella och kyrkan” från 1972, ännu fler minns nog samtalsdokumentet ”Homosexuella i kyrkan”, två skrifter som bidrog till att tydliggöra homosexuellas hemortsrätt i kyrkan. Det är nu hög tid att ta itu med frågan om hur kyrkan ser på olika former av transidentiteter. Den tystnad som omger transpersoner i kyrkan måste få ett slut, för  den skapar osäkerhet, den sårar och utestänger. Tystnad gör helt enkelt ont.

Välkommen till tyst avdelning

Våra församlingar behöver utrustas för att bli en tryggare plats också för transpersoner. Att de är i behov av en sådan tryggare plats framgår med all önskvärd tydlighet av den rapport om transpersoners hälsa som Folkhälsomyndigheten presenterade i böran av juni i år.

I undersökningen som är den mest omfattande som hittills gjorts i vår land, deltar 800 transpersoner. Av dem svarar hälften att de någon gång under det senaste året övervägt att ta sitt liv. En tredjedel anger att de också försökt. Bara c:a 10% anger att de kan leva fullt ut enligt sin transidentitet. Transpersoner är också en utsatt grupp i samhället, som ofta får vara med om kränkningar, trakasserier och våld. Därför drar sig också många transpersoner undan vanligt socialt liv, som till exempel att gå på bio eller besöka simhall och gym. Detta gäller inte minst unga transpersoner.

Från andra kristna har transpersoner ofta fått höra att de ”sätter sig upp mot Guds skapelseordning”, att det är avskyvärt för Gud med en man som klär sig i kvinnokläder, att de skall vara nöjda med den kropp Gud gett dem och så vidare. Många brottas därför också med skam och skuld. Att inte få bli bejakad som den en är gör ont. Därför närmar sig transpersoner kyrkan med stor försiktighet. De behöver mer än andra få höra ett tydligt välkommen från en församling som vet vad den talar om. Våra församlingar behöver få transkompetens, det vill säga kunskap om vad trans står för och hur en bäst bemöter transpersoner så de känner sig hemma och välkomna.

Transpersoner är inget ”problem att hantera”. De är Guds gåva till kyrkan. Där de tas emot öppnas dörren också för andra som känner porten trång och tröskeln hög till Guds hus. Och det leder till ”frihet för de fångna, syn för de blinda och åt de förtryckta frihet”.

Ann-Christine Ruuth

Präst och föreläsare

Jag gick inte i kyrkan 1 Advent. Heller.

”Har du varit i kyrkan idag?” Frågan kom utan förvarning vid ett fika hemma hos goda vänner och jag svarade nej och hann undra varför frågan ställdes innan jag insåg. Det var ju första advent. Den dag då alla, eller nästan alla, med någon kyrklig anstrykning, besöker en gudstjänst. Men inte jag. Frågan har kommit tillbaka till mig under veckan och fyllt mig med visst vemod. Jag inser att det nu är länge då jag undvikit att gå i kyrkan. Lite märkligt kan en tycka, jag som ändå är präst och varit van vid kyrkogång sedan jag var liten. Men jag har svårt för att finna mig tillrätta i situationer där jag inte vet om jag verkligen är välkommen. Och att gå i kyrkan är numera för mig som att gå på en fest där jag inte riktigt säkert vet om jag tillhör de inbjudna. Det blir svårt att riktigt slappna av och glädjas. Och då avstår jag hellre.

”Ja men det förstår du väl att alla är välkomna till kyrkan! Har du inte själv hävdat det många gånger  när du arbetade som kyrkoherde?” Jo, visst har jag det. Men vad jag inte insåg då, var att det krävs mer än ord. Nu inser jag att om du avviker från normen så innebär det alltid en extra ansträngning att vara med i ett sammanhang som präglas av normen. Och det är få sammanhang som så tydligt präglas av norm som en gudstjänstfirande församling. (Om innebörden av norm, se nedan!) För transpersoner är det en daglig erfarenhet av att vara uttittad, känslan av att vara en avvikare. Att sitta still i en timme och utsättas för andras blickar tär, särskilt om jag inte är riktigt säker på vilka värderingar som präglar just den här samlingen. Min upplevelse delas förstås också med andra. Mörk hudfärg, stark brytning, rullstol, huvudsjal är alla tecken på att avvika från normen och känslan av att vara uttittad kan för många vara stark.

UttittadDet går naturligtvis att vända på steken och förklara att om jag inte känner mig välkommen i kyrkan så är det mitt problem. Vid mitt livs första Stockholm Pride fick jag med inträdesbiljetten en liten lapp där det stod: ”Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.” Och det ligger förstås en sanning i det. Det gäller bara att uppbåda tillräckligt mycket kraft för att stå ut med att bli hatad. Men nu invänder kanske du, kära/e läsare, att det är väl ingen i kyrkan som hatar mig?! Nej, några tydliga tecken på hat har jag med några få undantag varit förskonad från. Men det som omger mig och andra transpersoner är framförallt tystnad. Och tystnad ger allltid utrymme för tolkningar.

Jag har nu i snart två års tid ägnat mig åt att föreläsa. Jag har rest land och rike runt och kan glädja mig åt den relativa förmånen att få gratis kaffe på tåget. Framförallt är det fantastiskt roligt att möta alla nyfikna, glada entusiastiska människor och få berätta om det som de flesta inte vet så mycket om. Transpersoner alltså.

Jag har gjort åtminstone två iakttagelser. Den ena är att det är nästan uteslutande kvinnor som engagerar mig. Och det är nästan uteslutande kvinnor som kommer och lyssnar! Den andra är att fackförbund, företag, kommuner och landsting bjuder in mig med motiveringen att de vill fortbilda sina medlemmar och anställda som ett led i värdegrundsarbetet. Församlingar bjuder oftast in mig för att de vill ha någon spännande talare till en föreläsningsserie. Och självklart kommer jag gärna och talar vid kvinnofrukostar och föreläsningskvällar! Men var blev medarbetarna av? Så spännande det hade varit att få mötas i ett samtal om vad det verkligen innebär att vara välkommen till kyrkan.

Brämaregårdens kyrka (platsId_2118)Visst finns det kyrkor där jag känner mig hemma. En sådan är Brämaregården i Göteborg. Vid varje ingång till kyrka och församlingshem sitter en liten regnbågsflagga. Den säger mer än ord att här kan jag känna mig lite tryggare. Dessutom vet jag att flaggan sitter där som ett resultat av ett värdegrundsarbete i församlingen. Här kan jag andas ut och glädjas åt festen. Det är rasande tråkigt att det skall vara så långt mellan Växjö och Hisingen! Men julnattsmässan kommer jag att fira där. Halleluja!

Ann-Christine Ruuth

Med norm menar jag i det här sammanhanget framförallt den föreställning vi i vår del av världen har om kön. Den brukar kallas tvåkönsnormen eller med ett modernare ord, cisnormen. Enligt den är kön inget annat än det som barnmorskan tilldelade dig när du föddes. Transpersoner ifrågasätter och utmanar den normen genom hur de uppfattar sig själva och hur de lever. Till normerna hör förstås också heteronormen, att kvinna älskar man och man älskar kvinna. Liksom normer om hudfärg, klädedräkt, språk osv. 

Minnesord för transsexuella

Det här är till alla mina transsexuella vänner, till alla som brottas med sin könsidentitet, som känner omgivningens dom, som undrar om de verkligen får lov att leva och vara som de är. Sätt upp det  här på kylskåpet, på badrumsspegeln, ovanför sängen. Och läs det högt för dig själv. Ofta. Du är som du är och det är som det ska! (De kan också gärna läsas av dig som står bredvid och inte vet vad du ska tro. Det här gäller dig också!)

 

7 Concepts of Transsexuality

The 1st Concept:
”My true gender is determined by my mind and heart; only I can say what my true gender is.”

The 2nd Concept:
”There is no shame in having a diverse gender identity, instead who I am is something to be celebrated!”

The 3rd Concept:
”Not everyone will accept me for who I truly am genderwise, but if I accept myself fully and completely I will find all the power I need to live out my gender the way I need to do it.”

The 4th Concept:
”I not only have the power and the right to change the things in my life which I determine I need to change, including my body if need be, I also have a responsibility to myself to do so.”

The 5th Concept:
”I truly am who I become through the changes I implement in my life, including what sex I am.

The 6th Concept:
”Embracing who I am now does not negate who I have been and the journey I have made, I always will be the person who embraced both celebration of my true self and change of my temporal self.”

The 7th Concept:
”Being a person of diverse gender is not a curse, but a gift! I stand between worlds as a blessed one who, out of my blessing, blesses others simply by being my true self.”

Skärmklipp 2015-11-03 15.20.59

Hämtat från http://www.whosoever.org/v2Issue2/starchild.html

Med varm hälsning från Ann-Christine Ruuth

14 biskopar. Och jag.

I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.

Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:

”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”

Skärmklipp 2015-03-17 14.54.59 kopia

Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.

 

Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.

Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.

Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.

Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.

En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat  till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.

Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.

Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.

Ann-Christine Roxberg

Släpp fångarna loss, det är jul!

En oönskad brevskrivare

Annandag Jul minns kyrkan Stefanus som stenades för sin kristna tro. Det ger mig anledning att skriva om Kaj från Västerås. Kaj har nämligen tagit som sin uppgift att få mig att inse hur fel jag är, hur jag inte har förstått bibelns klara ord och hur jag rent allmänt inte begriper att lyssna till den heliga Anden. För om jag gjorde det skulle jag, liksom alla andra HBT-personer begripa att vi hur enkelt som helst kan bli helbrägdagjorda. Om bara Kaj får lägga sina händer på oss så skulle vi omedelbart inordna oss och bli vanliga. Män skulle inte längre dras till män eller kvinnor till kvinnor. Ingen skulle heller längre föreställa sig att man ”fötts med fel kropp” utan vara glad åt att man har det kön man fötts med.

Kaj skrev flera långa mejl till mig och erbjöd sina tjänster, något jag vänligt men bestämt avböjde. Tills helt nyligen trodde jag han gett upp, men i veckan dök det upp ett långt meddelande på Facebook. Det är ju oerhört lätt (och KLOKT!) att radera sådant, glömma det hela och gå vidare. Det var också vad jag först tänkte. Men så insåg jag att varken Kaj eller jag är ensamma. Det finns utan tvivel många fler ”Kaj” och många fler än jag som blir utsatta. Och därför, Kaj, hamnar du nu i offentligheten.

250px-Stones_Porto_DSCF0572Med anledning av Stefanus, vill jag att Kaj, och alla andra som tagit som sin livsuppgift att alldeles oombedda ”korrigera” HBT-personer, skall veta att vad ni gör är ingenting annat än att kasta sten. Ni tror att ni gör mig och andra en tjänst, att ni utövar någons slags kristlig kärleksverksamhet, när ni talar om för oss hur fel vi är, men det är precis tvärtom. Ni gör oss illa.

Historien upprepar sig. Jag är övertygad om att de som såg till att Stefanos tystades, allesammans menade sig handla på Guds uppdrag. Och Saul, han som sedan blev Paulus, gillade också steningen av Stefanos. Han jobbade även en hel del på egen hand: ”Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Apg 8:3

Jag är ingen synd som skall bekännas

Kaj, jag förstår att min blotta existens utmanar din gudsbild och din bibelsyn. Sådana som jag skall ju inte finnas i den värld du snickrat ihop och kallar bibeltrogen, precis som kristustroende inte skulle finnas i Sauls värld. Jag tror att jag förstår därför att jag själv under så många år varit en slav under samma system. Det tog mig många år att förstå att det jag vetat om mig själv sedan tidiga år inte var en synd som skulle bekännas eller en defekt som skulle helas, lika lite som det faktum att jag är vänsterhänt.

Vad som till slut tog bort all rädsla för mig själv som jag burit under många år, var ingenting annat än Guds kärlek. Den övertygade mig om att jag är älskad av Gud, inte trots att jag är som jag är, utan just som jag är. Att jag får lov att älska mig själv och veta att jag är ovillkorligt älskad av Den som skapade mig och ville mitt liv.

iStock_000019378179MediumJodå, Gud vill utan tvekan att ännu mer kärlek skall få prägla mitt liv i förhållande till andra. Men framförallt att jag ännu mer förmår vila i den trygga förvissningen att jag är älskad och inte hela tiden oroligt undra om jag inte trots allt är ”fel”.

Släpp fångarna loss!

Orden från Jesaja som Jesus citerade i Nasarets synagoga blev också de ord som hjälpte mig att komma ut: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”  Samme Jesus som talade om för sina lärjungar att ”Om nu Sonen befriar er, är ni verkligen fria.” Det är i den friheten jag lever.

Kaj, tror du på fullt allvar att jag och alla andra som äntligen förstått att Jesus gjort oss fria skulle vilja gå in i fängelset igen, även om det är du som med ett leende håller upp fängelseporten?

Men Kaj, den goda nyheten är att man kan bli fri från en teologi som gör människor illa.  Man kan, precis som Saul, ändra sig. Och när den dagen kommer i ditt liv berättar jag det gärna här i min blogg.

Ann-Christine Roxberg

Stallet utan väggar

Jag minns julen 2011

Nativity

Det gör min dotter Ester också, hon har beskrivit den i sin bok ”Min pappa Ann-Christine”. Det hade gått nästan ett och ett halvt år sedan jag äntligen kom ut och fann mig själv. Jag hade berättat för biskopen, för mina barn, för mina syskon, för mitt arbetslag. Men det var ännu omöjligt för mig att fullt ut leva som Ann-Christine. Så blev det jul och familjen var samlad för julmiddag och julklappsutdelning. Alla var julfinklädda. Utom jag, som fortfarande var utklädd till Åke. Alla visste, men det var på något sätt en outtalad självklarhet att allt skulle vara ”som vanligt”, särskilt när det kom till mig. Och det var väl där det brast. För mig blev det outhärdligt att behöva förställa sig inför sin egen familj. Så jag gick och klädde om till kläder som uttryckte vem jag var. Och julaftonen fortsatte till synes som förut.

Många kan säkert känna igen sig i den här situationen. ”Gemenskapsjulen” som i själva verket lätt urartar till en slags för(e)ställning där ingen är sig själv. För HBT-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet känns det ofta ända in i hjärtat. Man är tillsammans med personer som är ens närmaste i livet, som kanske till och med säger att de älskar en, men just den här speciella helgen vill de inte ha något som kan förstöra julglädjen. Tänk bara på vad moster Agda ska säga? Och ansvaret för att ”alla” ska må bra vilar på den som inte är som ”alla”.

Inget att tillägga

Ecce homo provrörsbefruktning

Från utställningen ”Ecce Homo” av Elisabeth Ohlson Wallin. Återges m tillstånd. Tack Elisabeth!

Julens berättelse om hur Jesus föds i Betlehem drabbar mig. Hur många gånger jag predikat över den har jag ingen aning om. Men jag minns många jular när jag i förtvivlan undrat vad jag överhuvudtaget skulle ha att säga om denna text, som många kan mer eller mindre utantill. Och på ett sätt finns det inte något att tillägga. Detta är Guds sätt att tydligt och klart visa hur hen ser på saker, och kan det sägas tydligare? I Betlehem föds min allra bästa vän som barn till fattiga föräldrar. (Att han föds av en jungfru innebar säkert att både hans mor och han själv redan från början betraktades som ”queer”) Han föds i ett stall och de första som får reda på det är den tidens allra mest utsatta, lågavlönade arbetare, herdarna.

Genom historien har kyrkor och kyrkoledare såväl som enskilda kristna ansträngt sig för att göra tröskeln hög och dörren mycket smal in till Jesus krubba. Budskapet har varit att om du skall vara med här är första förutsättningen att du INTE är dig själv. Hur skulle det se ut? Föreskrifterna, reglerna, de uttalade och de outtalade har skiftat genom  tiderna, men de har alla haft ett gemensamt: Det finns en norm för hur man skall vara, och  bara om du fyller den kan du vara riktigt säker på att få vara med. Hur kyrkorna i Sverige ställer sig till transpersoner är det fortfarande ingen som riktigt vet. Det beskedet väntar vi fortfarande på.

Men Gud har svarat alla klart och tydligt: Du hör hemma här vid krubban, hos Jesus som förväntar sig att du kommer som den du ÄR. Här vid krubban möter du den som aldrig någonsin kommer att överge dig, aldrig någonsin fördöma dig eller begära av dig att du skall vara någon annan. Låt ingen och ingenting ta ifrån dig det glada budskapet, för här, i stallet i Betlehem, kan du och jag andas ut. Här får vi vara som vi är.

Alla som kämpar, längtar och hoppas önskar jag nu en välsignad jul!

Ann-Christine Roxberg