Veckans ord: Könskorrigering

När min fru återvände till jobbet efter semestern visste inte alla av hennes kollegor att hon nyligen gift sig med mig. Kollegan gratulerade till vigseln men kunde inte bärga sig, frågan måste fram: ”Är hon opererad?” Min fru förklarade att det var en typ av frågor som hör till den personliga integriteten och som därför inte bör ställas. Det visade sig att kollegan nyss läst en stort uppslagen artikel om en transperson som utförligt redogjort för alla detaljer i sin transition, även kirurgiska ingrepp och att hen därför ansåg det naturligt att fråga.

Det är numera inte alls ovanligt att kunna läsa om transsexuella i media. I ofta stort uppslagna artiklar berättar människor öppet och utförligt om sin resa. Och jag antar att det är bra, även om jag ibland känner ett stort behov av att ropa stopp. Snälla nån, en måste inte svara på varenda fråga journalisten ställer, ibland om de mest intima saker, frågor som de flesta andra aldrig skulle drömma om att redovisa offentligt. Men det är som om transsexuella förväntas redovisa allt, och vi ställer ofta upp alldeles för villigt. Ibland är det uttalade syftet att hjälpa andra i samma situation. Men om du berättar allt, leder det snarare till att andra också förväntas göra detsamma, något som de kanske inte alls är beredda till. Framförallt bidrar det inte till ökad insikt om vad saken gäller.

Det är tydligt att det som framförallt tilldrar sig ett väldigt stort intresse är kirurgiska ingrepp i könsorganen, något som i media brukar kallas könskorrigering. Det är ett ord som är mycket missvisande och som numera alltmera sällan används i professionella eller andra mer formella sammanhang. Ett exempel är den stora utredningen ”Transpersoner i Sverige” som kom i höstas på beställning av Kulturdepartementet. Där används genomgående uttrycket könsbekräftande behandling som ett samlande begrepp för olika åtgärder, t ex hormonbehandling, röstträning, plastikkirurgi.

Det spelar roll vilka ord vi använder, eftersom orden är bärare av många innebörder och formar vårt tänkande. Låt mig ge ett exempel från ett annat område. Vi säger inte längre invalid om någon som sitter i en rullstol. Ordet kommer från engelskan och har den bokstavliga betydelsen ”utan värde”. Vi säger inte ens rullstolsbunden, eftersom det leder oss att tro att personen är på något sätt fastbunden i stolen. Vi börjar lära oss att undvika ordet funktionshindrad eftersom det leder oss att tro att hindret är hos personen medan det i själva verket ofta är i personens fysiska miljö hindren finns.

På samma sätt bör ord som könsbyte och könskorrigering undvikas eftersom det leder oss till ett feltänkande när det gäller kön. När ordet används i media i beskrivningar av transpersoner syftar det oftast på någon form av kirurgiska ingrepp i könsorganen. ”Hon väntar på sin könskorrigering” ”Han fick sin könskorrigering gjord i Bangkok” ”En könskorrigering är en komplicerad operation”. Den som vill beskriva hela processen, som kan vara kort eller lång och se väldigt olika ut, rekommenderar jag att använda ”transition”, det ord som används i engelskspråkiga sammanhang. Jo, det är engelska. Men jag tror vi klarar det!

Det är sant för de allra flesta att när vi föds tilldelas vi ett kön av de två som står till buds beroende på vad barnmorskan iakttar mellan våra ben. Men kön är långt mera genomgripande och mångfacetterat än en fråga om hur våra yttre könsorgan ser ut. Och variationerna är många, inte minst på det rent biologiska planet. Varje år föds 10-15 barn där det är omöjligt att tilldela kön eftersom de yttre könsorganen inte är utvecklade så att det är möjligt att avgöra. Det föds f ö i vårt land c:a 25 flickor varje år med en X-kromosom istället för de vanliga två. 70 pojkar (c:a) föds med en extra X-kromosom istället för den vanliga uppsättningen XY. Det finns inom det som kallas intersexualitet i själva verket ett stort antal diagnoser, flera av dem blir inte uppenbara förrän långt fram i livet. (https://www.svd.se/tjej-eller-kille-biologiskt-kon-ar-mer-komplext-an-vad-manga-tro https://www.genus.se/ord/intersex/)

Men transsexualitet (ett ord som i engelskan anses föråldrat och oftast ersätts med transgender) handlar inte i första hand om biologi utan om identitet. Att kroppen har stor betydelse för hur vi uppfattar oss själva (och andra) är oomstritt. Men den har inte avgörande betydelse. Hur könsidentiteten formas är ett forskningsområde där ännu mycket är ogjort. Många frågor är fortfarande obesvarade. Men ett stort antal människors egna berättelser och erfarenheter har lärt oss att kropp och könsidentitet långt ifrån alltid är kompatibla. Min egen könsidentitet, hur jag uppfattar mig, är inte sällan en annan än den av min kropp och barnmorskan uttalade. Och det är detta som är mitt kön, den jag själv uppfattar att jag är.
Jag menar därför att en könskorrigering eller könsbyte i den här meningen, den avgörande meningen, är omöjlig.
Ett avlägsnande av könsorgan förändrar inte min könsidentitet, min upplevda könstillhörighet. Den kan ha stor och betydelsefull påverkan för mitt välmående, absolut, men inte för min identitet. Den som upplever sig som och identifierar sig som man blir inte ”kvinna” om penis amputeras. En kvinna börjar inte uppfatta sig som man genom en mastektotomi. (Den som vill ha detta ytterligare illustrerat rekommenderas att se Pedro Almodóvars film ”The Skin I Live In. Det är en bitvis obehaglig men ytterst klargörande film om det omöjliga i att göra om en människas könsidentitet.)

Så detta vill jag säga till dig som jobbar med media och till dig som bara är nyfiken: Att fråga en transperson om hen ”är opererad” är inte bara ytterst oartigt och ett rejält överskridande av den personliga integriteten. Det är okunnigt och det är framförallt irrelevant. Och när en transperson beredvilligt berättar om sin operation under rubriken ”könskorrigerad” bidrar inte detta på något sätt till att skingra dimmorna eller underlätta för andra. Det är precis tvärtom. I själva verket vidmakthåller det tvåkönsnormen, den som säger att det bara finns två kön, som är klart åtskilda och kan identifieras med hjälp av hur kroppen ser ut. Det gör det också svårare för alla dem som inte kan identifiera sig med något av begreppen ”man” eller ”kvinna” och alla dem som gör det men som av olika anledningar väljer att inte genomgå några operationer.

Mycket som har med kön att göra kan givetvis korrigeras. Mitt personnummer. Mitt namn. Mitt sätt att uttrycka kön. Men inte det avgörande, vem jag är. I en intervju med ett antal äldre transpersoner i New York Times för ett par år uttryckte en av dem, Michelle Marie, 62, det så här:
”I remember my therapist asking me, “What kind of a woman do you want to be after you transition?” And she made me go home and think about it, and I went back and I said, “I don’t have to think about that. I’ve always been that woman.” It’s only now the outside matches.”

Ann-Christine Ruuth

Har du kvar dina manliga delar?

”Är du så där hela tiden? Tänker du gå hela vägen, jag menar operera dig och sånt? Eller är du kanske redan opererad?” Frågorna haglar från kvinnan i baren där jag blivit sittande i väntan på att jazzkonserten skall börja. Samtalet, eller vad vi skall kalla det, började med att jag blev igenkänd av hennes väninna som började fråga mig om mina föreläsningar. Och sedan gick det som det gick.

kimk26f-3-webNär Bruce Jenner för en månad sedan klev fram och bekräftade det som många redan spekulerat i, nämligen att han uppfattar sig som kvinna och vill leva så, blev det en mediastorm.Jag missade den länga intervju som ABC News gjorde med henne och som även SVT sände. Men jag har kunnat se brottstycken av den på YouTube etc och inte minst följt en del av de kommentarer som gjorts i amerikansk TV.

Jo, jag vet att Bruce är välkänd i USA både för sina insatser som idrottare (World Athlete of the year etc) och som TV-stjärna i realityserien The Kardashians, så uppmärksamheten från media är förståelig. Ändå känns uppståndelsen märklig. Det är svårt att komma från känslan att ”något sådant har vi aldrig varit med om förut”. Men transpersoner är verkligen ingen ovanlighet i USA, inte heller kända sådana. Ett bra exempel är TV-stjärnan Laverne Cox som för inte länge sedan fick en Emmy för sina insatser i TV-serien Orange is the new black.

Det är som om transsexuella är någon slags märklighet som inte förekommer bland vanliga människor. När ska poletten trilla ner att verkligheten är den motsatta? Jo, kanske uppmärksamheten kring Bruce Jenner bidrar till det, i varje fall är det vad hon själv hoppas, något som framgår i intervjun.  Där nämner hon också att hon har kvar sina ”manliga delar”. Och av allt hon säger i den långa intervjun så är detta något som media känner att de måste återupprepa. (Se till exempel DN http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bruce-jenner-jag-ar-en-kvinna/)

Fortfarande lever de flesta kvar i övertygelsen att kön är något som sitter mellan benen. När skall den poletten trilla ner, att du inte är kvinna eller man beroende på hur dina yttre eller inre könsorgan ser ut. En plastikoperation gör inte heller någon till vare sig kvinna eller man. Könet sitter snarare i huvudet än mellan benen. Men en operation kan förstås starkt bidra till att en transsexuell känner sig mera hel, att kroppen bättre stämmer överens med själen.

Kvinnan i baren ger sig inte. Hon vill absolut veta om jag är ”opererad”. Jag förklarar så vänligt jag kan, att sådant frågar man inte, lika lite som jag skulle få för mig att fråga om dina bröst verkligen är dina egna. Men kvinnan insisterar. Hon är ju ”bara så uppriktigt intresserad” och vill veta mer, mycket mer. Och jag får lust att lugnt och stilla ta hennes vinglas och hälla innehållet över henne. Lyckligtvis räddas jag av att jazzsångerskan äntligen gör entré.

Till Bruce och alla andra transsexuella som blir utsatta av media eller av frågvisa ur den breda allmänheten skulle jag i all vänlighet vilja säga att du inte har någon som helst skyldighet att berätta om ditt underliv. Lika lite som du behöver låta en dreglande reporter följa med dig in i sovrummet eller badrummet för att dokumentera dina underkläder eller hur du målar dina läppar. Om du nu gör det. Respekt handlar inte bara om att kunna säga att transpersoner är ok. Det handlar framförallt om att behandla transpersoner så som man själv skulle vilja bli behandlad.

11011522_612439402225437_1592137729627338378_nHäromveckan hade jag den oerhörda förmånen att få vara årets Pridetalare vid Växjö Pride. Där stod jag inför uppemot tiotusen åskådare och hade fem minuter på mig att säga något som helst skulle låta meningsfulllt. Det var mäktigt och på något sätt overkligt. Jag är oerhört stolt och glad över att jag fick uppdraget. Men jag hade sannolikt inte fått det om jag inte också varit transperson och transaktivist.

Det var en rejäl kontrast att dagen efter åka till Virserums konsthall och invigningen av utställningen ”Man måste faktiskt älska”. Jag hade där fått uppdraget att invigningstala. Hundra personer i publiken. Den enda information om mig som gavs var mitt namn. Och att jag var präst. Så oerhört skönt! Och då menar jag inte antalet åhörare. (Måste jag vara så övertydlg?!) Tack Virserums konsthall! Och åk dit och se utställningen! Virserums konsthall är väl vård en resa.

Ann-Christine Roxberg

X