Till man och kvinna skapade han dem. Och?

 

Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Jaha. Men vad betyder det? När jag tar del i media av vad olika personer har att säga om dem som inte är tillfreds med det kön de tilldelades vid födelsen häpnar jag över okunnigheten och det ibland oerhört råa språket. Föräldrar som vill stötta barn som kämpar med sin könsidentitet får veta att de misshandlar sina barn. Transpersoner hånas, kränks och blir inte sällan utsatta för våld. Och många får veta att de bara inbillar sig saker eller är lika sjuka huvudet som den som inbillar sig vara en hund. Och presidenten i USA häller vatten på kvarnen: Transpersoner är till skillnad från andra medborgare, absolut inte lämpade att tjäna sitt land i det militära. Listan kan göras lång, mycket lång.

Det fanns en tid när den allmänna uppfattningen var att jorden är platt. Det fanns en tid när kvinnan ansågs fullkomligt oduglig till annat än hushållsarbete och inte lämpade sig för högre utbildning. Det fanns en tid när det var en allmänt omfattad ”sanning” att homosexualitet var en mentalsjukdom som kunde botas med rätt åtgärder. Nu vet vi bättre, tack och lov.
På massor av områden lär vi oss mer. Vi går vidare och gör nya upptäckter både om oss själva och den värld vi lever i. Det är hög tid (högtid) att fler lär sig mer om vad det innebär att vara människa och vad vi menar med ord som ”kvinna” och ”man”.

För den som vill höja sig en bit över president Trumps nivå och ta en stund åt att fördjupa sig något i detta (och det vill du väl?!) ger jag här en text författad av ett australiskt forskarteam som sysslar med att utforska intersexualitet, eller som det heter inom vården, disorder of sex development. Som en ren service har jag försökt mig på en översättning till ärans och hjältinnornas språk.

”En persons kön är grundläggande en beskrivning av hens reproduktiva anatomi, typiskt manlig eller kvinnlig, medan genus hänför sig till en persons självbild, vanligen maskulin eller feminin; de är inte nödvändigtvis förbundna med varandra, eller till sexuell inriktning. Kön, genus och sexuell inriktning är inte binära begrepp, snarare har vart och ett många variationer.

Det kan vara bra att skilja mellan fyra olika begrepp: kromosomkön (t ex XX, XY och andra), biologiskt kön (t ex manligt med testiklar, kvinnligt med äggstockar, eller annat), genus (t ex maskulint, feminint och andra) och sexuell inriktning (t ex heterosexuell, homosexuell eller andra).

Ordet ”genus” (eng. gender) används ibland som en omskrivning av ”kön” och ibland också för att hjälpa till att skilja mellan ”kön” i betydelsen ”kroppsliga kännetecken” och ”kön” i betydelsen ”sexuell aktivitet”. Men kön och genus har specifika betydelser och är inte inbördes utbytbara.

Kön är den term som beskriver huruvida en person har anatomiska kännetecken som är manliga eller kvinnliga eller bådadera.
Genus, som för det mesta har att göra med psykologiska aspekter av självbild och socialt beteende, är komplext och bristfälligt förstått. …

På samma sätt kan en persons sexuella inriktning ha genetiska och sociala komponenter, men är inte direkt påverkade av kromosomer eller biologiskt kön. 

Det är viktigt att påpeka att dessa fyra dimensioner inte alltid passar ihop i en enskild individ. Så är det till exempel möjligt att ha en manlig person som har kromosomerna XX och inte XY och en fysiskt kvinnlig person som identifierar sig med manligt beteende.
Dessutom har vart och ett av dessa fyra karakteristika (kromosomer, biologi, genus, sexuell inriktning) mer än två möjligheter, precis som det finns många nyanser av grått mellan svart och vitt. Så är det till exempel möjligt för en person att befinna sig var som helst på skalan mellan manlig och kvinnlig, eller att ha både maskulina och feminina aspekter i sin genusidentitet eller beteende.
Eftersom dessa fyra karakteristika inte nödvändigtvis är länkade, och vart och ett av dem har många möjligheter, blir resultatet att det finns många, många möjliga kombinationer i den mänskliga befolkningen.”

Källa: dsdgenetics.org

Allt fler finner precis som jag uppdelningen av befolkningen i ”män” och ”kvinnor” i många fall ovidkommande eller onödig. Somliga vill införa ett tredje, icke-binärt kön. För min del önskar jag inte en sådan utveckling. Ett tredje kön skulle bara ge legitimitet åt uppfattningen att det finns något sådant som en hundraprocentig man eller hundraprocentig kvinna. Det är denna föreställning som vi alla utan undantag medvetet eller omedvetet försöker leva upp till. Eller kanske medvetet försöker avhålla oss ifrån. Men i alla möjliga avseenden är vi alla icke-binära, vi bär alla med oss i våra kroppar, i vårt medvetna och omedvetna, vårt sätt att vara och bete oss, såväl manligt som kvinnligt, maskulint som feminint. Till man och kvinna skapade han dem. Kanske är det först när vi på allvar vågar bejaka och som vi kan ge fullt uttryck åt mångfalden i Guds skapelse.

Ann-Christine Ruuth

Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

Jag är inte modig. Jag bara är.

”Åh vad modig du är!” Hur många gånger människor har sagt det till mig i olika varianter sedan jag blev mig själv kan jag inte räkna. Och jag förstår att de menar väl. De vill uttrycka sin uppskattning, sitt gillande på det sätt som ligger närmast. Och då blir det att framhålla att de tycker jag är modig. Ibland kan jag ana ett stänk av avundsjuka. ”Tänk om jag ändå var lika modig”.

Men jag är inte modig. Jag bara är. Jag har inget val. När jag äntligen insåg vem och vad jag är så fanns det inte längre något annat alternativ än att bejaka det och leva. Att inte göra det hade varit att inte leva alls.

”Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd” är ord som tillskrivs Tove Jansson. Jag har varit rädd nästan hela mitt liv, oändligt rädd för mitt innersta. Men när jag mötte det och insåg att det var att verkligen möta mig själv, då tog rädslan slut. Det finns mycket som det kan vara anledning att känna rädsla inför, men vi måste sluta vara rädda för oss själva, att vi inte är ”som en skulle”. Och stå emot alla de krafter som vill få oss att vara något annat för att passa in i mallen.

Så sluta kalla mig modig. Det kan vara ett försök att ge en komplimang, jag vet. Men i själva verket är det tvärtom. När jag blir kallad modig är det i själva verket ännu ett sätt att tala om hur udda jag är, hur jag avviker från mallen, från normen. Och jag behöver sannerligen inga sådana påminnelser.

Min dotter Ester stack till mig boken ”Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria”. I den berättar en lång rad välutbildade kvinnor som alla har det gemensamt att de kommit hit som flyktingar. Nu har de bott i Sverige i många år, men alla vittnar de om hur främlingskapet gör sig påmint på så många sätt. Att hela tiden veta att en avviker, att inte vara som de andra, de ”riktiga” svenskarna. Att lämna sitt land och komma hit som flykting var att lämna det som var välbekant, språk, kultur, allt sådant som är självklart där en vuxit upp. Och börja om igen i fullständigt okänd terräng.

Att läsa deras berättelser var att också läsa min egen. Jag har verkligen inte behövt fly från svält, förföljelse eller krig. Men när jag blev mig själv, när jag kom hem till det som är jag, innebar det också att i samma ögonblick kliva ut ur en gemenskap där ens identitet aldrig blivit ifrågasatt.  Att vara transsexuell i Sverige idag innebär att hela tiden vara medveten om sitt utanförskap, att inte vara som ”de andra”. Jag sticker ut, men jag har inget val. Att orientera sig i den nya tillvaron har på många sätt varit att vandra runt i skogen utan kompass, med den ständigt obesvarade frågan hur en skall göra för att passa in, för att bli upptagen i den allmänna gemenskapen.

Charlie+Lyrehed

Charlie Lyrehed

Och då har jag ändå inte blivit utsatt för samma kränkande behandling som många transpersoner. Till exempel min vän Charlie som i media berättar hur han blev trakasserad, kränkt och utsatt för våld under en bussfärd på hemväg från Stockholm Pride. På Facebook får han många uppmuntrande ord om att ”stå på sig”, ”fortsätta kämpa”. Och de menar väl, dessa käcka påhejare. Vad de inte verkar inse är att Charlie inte har något val. Han är transman. Vad skall han annars göra? Han tar fajten, precis som alla andra transpersoner, bara genom att gå ut genom dörren. En fajt som han inte borde behöva kämpa, den fajt som alla andra slipper bara för att de inte är transpersoner.

Ingen flykting som fått asyl här ska behöva be om ursäkt för sitt utseende eller sin ofullkomliga kunskap i svenska språket eller alla de normer som vi andra tar för givet. Ingen av dem skall behöva kämpa för sin rätt att behandlas väl i detta land. Den kampen är vår, vi som har fått allt bara genom att vara födda här. På samma sätt är det inte transpersoner som skall behöva slåss för sin rätt att vara den de är. Den kampen tillhör alla. Så sluta ge Charlie uppmuntrande ord om att han skall stå upp för sin sak. Han behöver inte det. Däremot behöver han människor omkring sig som vill stå upp för honom och hans grundläggande rätt att vara den han är.

Kalla varken honom, mig, eller någon annan transperson för ”modig”. Modig kan du väl vara själv.

Ann-Christine Ruuth

 

Transgenderdop

I lördags var det dop. Jag hade den stora förmånen att få döpa Benjamin, mitt fjärde barnbarn. Och visst är det härligt med dop. Inte minst är det ju ett tillfälle när familj, släkt och vänner kan träffas. Dop har, precis som begravningar, en mycket stor betydelse, inte minst för att markera att vi hör ihop. Vi är familj, vi är släkt, vi är vänner.

Vi har ett behov av att markera just det sätt vi hör ihop på. Det blev extra tydligt i lördags när den ena efter den andra av dopgästerna inför kantor och kyrkvärd presenterade sig. ”Ja, det är jag som är barnets farfar” ”Jag är moster” ” Jag är mormor” Och jag? Ja, jag kunde ju alltid presentera mig som ”prästen”. Men jag är ju mer än så. Barnet tillhörde min dotter, hon som för inte så länge sedan kallade mig ”pappa”.  Men nu? Att säga ”det är jag  som är morfar” känns helt enkelt inte rätt, även om genetiken stämmer. Och ”mormor” känns helt otänkbart. Det blir bara ”det är jag som är Ann-Christine” och det fungerar förstås. Men det finns många Ann-Christine, men bara en farfar, mormor och så vidare. Även om jag är innerligt medveten om att alla i familjen bejakar mig som den jag är, så skaver det. Vem är Ann-Christine? En vän till familjen?

Skärmklipp 2016-05-25 08.47.53

Så här ser det ut, inte bara för mig utan för många transpersoner, i synnerhet de som gjort sin transition i mogen ålder och har en familj som är van att relatera till en som ”mamma”, ”pappa” eller ”morfar”. För den som gör en sådan resa är det inte ovanligt att familjen väljer att säga upp all kontakt och hen går på det viset från att vara ”någon” till att vara ”ingen”.

Vi lever i ett (jämförelsevis) öppet samhälle men föreställningen om hur en ”riktig” familj ser ut är fortfarande mycket stark. Våra ”släkttitlar” bär vi också med stor stolthet. Men sakta börjar vi lära oss att familjer kan se ut på olika sätt, med två pappor, två mammor och så vidare. Sakta håller vi också på att lära oss att alla inte stannar kvar i sitt vid födelsen tilldelade kön utan går andra vägar. Men språket hänger inte med. Vi är fortfarande fast i vårt tänkande kring familj och kön och har inte funnit nya sätt att beskriva våra relationer. Jodå, jag är väl medveten om att det finns en uppfinningsrikedom på det här området, där nya ”titlar” dyker upp, men de blir för det mesta något som bara används inom familjen.

Det är i den här situationen som dopet är så härligt välgörande. Jag brukar säga att vi döps, inte för att göra Gud glad, utan för att vi skall veta. Veta att vi är älskade. Och mer än så. Ingen av oss skall längre sväva i ovisshet om vem hen är. Dopet gör det tydligt att jag hör med till Guds familj. Jag är ”barn i huset”.  Här är ett par bibelställen för att illustrera vad dopet gör med oss:

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. (Ef. 2:19) Och inte nog med det: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28) Det är lätt att förbise radikaliteten i vad Paulus skriver i en tid när ”vi” och ”de andra” betonas mer än någonsin. Genom dopet har nationalitet och social status ingen betydelse längre. Titlarna kan läggas på hyllan. Inte ens vilket kön du tillhör betyder något. Dopet är transgender!

När Benjamin döptes läste hans mormor några ord från Jesajas 43:e kapitel. ”Nu säger Herren,han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.”  Detta är vad Gud säger om var och en av oss, från den dag vi blev till. Gud räknar mig som sin. Vad behöver jag mer?

Ännu är Benjamin så liten att han inte har något språk. Om han en dag kommer att kalla mig något annat än Ann-Christine har jag ingen aning om. Kanske hittar han på något nytt och spännande, men jag får säkert leva med att aldrig kallas morfar. Den förlusten väger oändligt lätt mot det viktigaste, att få vara en del av Benjamins och de andra barnbarnens liv och veta att vi tillhör varandra. Vad behöver jag mer?

Ann-Christine Ruuth

 

Kommer du tycka om mig nu?

”Du är könskorrigerad, va?” Kvinnan från TV-produktionsbolaget hinner knappt presentera sig innan hon måste slänga fram frågan. De ska producera en ny omgång av TV-serien ”Outsiders” och undrar om jag vill vara med. Det blev ett kort samtal om vilket jag skulle kunna säga en hel del. Men nej, den här krönikan skall inte handla om mig.

Hon hade verkligen inte behövt säga något. Ingen hade någonsin anat hennes hemlighet. För vem hade kunnat tro att denna långa, slanka, snygga, intelligenta, framgångsrika kvinna fram till 20-årsåldern levde som en kille, med en killes kropp? Men nu, 20-25 år senare väljer hon att berätta, berätta för alla i form av en bok. Och hennes vånda lyser igenom i titeln ”Kommer du tycka om mig nu?”

Vad är det som gör att ”superrektorn” Lina Axelsson Kihlblom väljer att berätta nu? Som gäst hos Skavlan säger hon att det är nödvändigt för henne i hennes arbete som rektor att alla elever skall veta att det är både möjligt och önskvärt att få lov att vara den en är. Och då vill inte hon hemlighålla sitt eget liv längre. Och jag tror henne. När jag i form av en ljudbok lyssnar till hennes berättelse blir det väldigt tydligt att hon är en människa som verkligen brinner för att alla skall få fullt ut leva och vara med allt det en är och har. Skärmklipp 2016-05-02 12.00.52

Men det är mer än så. Lina har alltid, sedan tidig ålder, vetat inom sig att hon är flicka. Men hon gör sitt bästa för att anpassa sig till omgivningens förväntningar att vara pojke, att leva och se ut som det kön hon tilldelades. En dag läser hon en artikel i en veckotidning om en person som precis som hon föddes med en pojkkropp men nu lever som kvinna. Det är då som hon förstår att det är möjligt. Kan andra så kan också hon! Och hon sätter upp ett mål: Där framme, då skall det ske.

Men det är inte det enda mål hon sätter upp. Hennes livsberättelse är till brädden fylld av olika måluppfyllelser och som läsare blir en nästan matt av allt hon presterar av utbildningar, jobb och mycket annat. Hon pressar sitt liv till det yttersta och det är lätt att få känslan att det som jagar henne är inte bara en kamp mot dåligt självförtroende och inlärningssvårigheter i form av dyslexi. Trots att hon lyckas med allt hon företar sig och lyckas bra dessutom, tycks hennes förflutna förfölja henne. Hon verkar aldrig lyckas skaka av sig känslan av skam, av att inte vara riktigt som en ska. Att vara en outsider. Hon ska lyckas, hon ska bevisa att hon minsann kan. Och nog lyckas hon, men hela tiden med känslan av att ändå aldrig riktigt vara framme, att fortfarande vara på utsidan.

Att leva med en stor hemlighet som inte får avslöjas tar kraft. Det blir som en ständig flykt. Jo, under studentåren berättar hon. Hon har blivit opererad, en händelse som hon inte ägnar mycket mer utrymme än att det var något som bara skulle ske. Men det blir också porten till att hon fullt ut börjar leva och uttrycka sig så som hon alltid känt att hon är. Hon kommer till sjukhuset i byxor och storrutig skjorta, kläder som hon sedan aldrig mer skall använda. Det är då, när hon skall tillbaka och möta studenterna på juristlinjen, som hon ber en vän att ”skvallra”, för att så att säga bereda marken för henne. Men när hon får veta att en manlig student berättat om henne på en fest ringer hon upp honom och skäller ut honom. Det blir dubbelt.

Men så bryter hon upp och ger sig ut i Europa. Det blir tio år utomlands innan hon bestämmer sig för att flytta hem igen. Hon blir så småningom en ytterst framgånsrik rektor för Ronnaskolan i Södertälje bland annat.

Lina Axelsson Kihlblom visar med stor tydlighet att det inte handlar om att ”byta kön”. Hon har aldrig någonsin varit ”man”, bara haft en pojkkropp som till sist fick det utseende som bekräftade vad hon alltid vetat. Men det är alltså först nu hon bestämmer sig för att berätta. Och jag kan känna stor tacksamhet för att hon valde att göra det. Hennes livsresa är på många sätt fantastisk, alldeles oavsett den ändrade könstillhörigheten. Och jag tar mycket hellre del av en sådan berättelse än en tillrättalagd Hollywoodproduktion som ”The Danish Girl.”

Lina Axelsson Kihlblom är sannerligen ingen outsider, vad än hennes inre sagt. Och om hon verkligen varit orolig för att hon inte skulle vara omtyckt nu när hon berättat, så är jag säker på att hon har hon fått många, många bevis på motsatsen.

Och med Linas hjälp kanske dagen kommer då även media inser att människor som Lina inte är outsiders, när de slutar med sina försök att framställa oss som udda, märkliga typer utan hjälper till att förmedla verkligheten. Då kanske till sist ingen ”Lina” någonsin mer skall behöva skämmas eller hemlighålla sitt liv, inte längre leva med känslan av att vara utanför utan lika mycket en del av gemenskapen som någon annan.

Ann-Christine Ruuth

Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

Gör kyrkan trygg(are) för transpersoner

Jag är präst. Det vet många efter nästan 40 år. Inte heller är det nu någon hemlighet att jag också är transsexuell. Det innebär, för den oinvigde, att jag inte är överens med barnmorskan om det kön hon tilldelade mig när jag föddes. Men när jag för snart fem år sedan berättade för mina medarbetare gick det som en chockvåg genom dem och hela församlingen. Kunskapen om trans var i det närmaste obefintlig och för somliga var just kombinationen präst och trans en omöjlighet. Underliggande låg ofta föreställningen om att det på något vagt och obestämt sätt var ”syndigt”. Och jag, som levt hela mitt liv i kyrkan, och borde känna mig mer hemma än de flesta, upplevde snart ett alltmer tilltagande främlingsskap.

I samhället märker vi en sakta förändrad attityd till transpersoner. Transsexuella träder fram i offentligheten på ett sätt som vi inte varit med om tidigare. Laverne Cox (från TV-serien Orange Is the New Black), Bruce, numera Caitlyn Jenner, Saga Becker (Guldbaggebelönad för sin roll i filmen Någonting måste gå sönder), och nu senast ”superrektorn” Lena Axelsson Kihlbom, som i Skavlan berättade att hon föddes som pojke.

Vi har sakta börjat förstå att transpersoner, som är ett paraplybegrepp för olika former av könsnormsöverskridande, finns överallt. Självklart finns de också i våra församlingar. De flesta lever dock med sin transidentitet dold för omvärlden. Det finns en stor rädsla för hur en skulle bli bemött om en berättade. Skamkänslan är helt enkelt för stark.

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när kyrkan tog tag i frågan om homosexuella. Många av oss minns till exempel skriften ”De homosexuella och kyrkan” från 1972, ännu fler minns nog samtalsdokumentet ”Homosexuella i kyrkan”, två skrifter som bidrog till att tydliggöra homosexuellas hemortsrätt i kyrkan. Det är nu hög tid att ta itu med frågan om hur kyrkan ser på olika former av transidentiteter. Den tystnad som omger transpersoner i kyrkan måste få ett slut, för  den skapar osäkerhet, den sårar och utestänger. Tystnad gör helt enkelt ont.

Välkommen till tyst avdelning

Våra församlingar behöver utrustas för att bli en tryggare plats också för transpersoner. Att de är i behov av en sådan tryggare plats framgår med all önskvärd tydlighet av den rapport om transpersoners hälsa som Folkhälsomyndigheten presenterade i böran av juni i år.

I undersökningen som är den mest omfattande som hittills gjorts i vår land, deltar 800 transpersoner. Av dem svarar hälften att de någon gång under det senaste året övervägt att ta sitt liv. En tredjedel anger att de också försökt. Bara c:a 10% anger att de kan leva fullt ut enligt sin transidentitet. Transpersoner är också en utsatt grupp i samhället, som ofta får vara med om kränkningar, trakasserier och våld. Därför drar sig också många transpersoner undan vanligt socialt liv, som till exempel att gå på bio eller besöka simhall och gym. Detta gäller inte minst unga transpersoner.

Från andra kristna har transpersoner ofta fått höra att de ”sätter sig upp mot Guds skapelseordning”, att det är avskyvärt för Gud med en man som klär sig i kvinnokläder, att de skall vara nöjda med den kropp Gud gett dem och så vidare. Många brottas därför också med skam och skuld. Att inte få bli bejakad som den en är gör ont. Därför närmar sig transpersoner kyrkan med stor försiktighet. De behöver mer än andra få höra ett tydligt välkommen från en församling som vet vad den talar om. Våra församlingar behöver få transkompetens, det vill säga kunskap om vad trans står för och hur en bäst bemöter transpersoner så de känner sig hemma och välkomna.

Transpersoner är inget ”problem att hantera”. De är Guds gåva till kyrkan. Där de tas emot öppnas dörren också för andra som känner porten trång och tröskeln hög till Guds hus. Och det leder till ”frihet för de fångna, syn för de blinda och åt de förtryckta frihet”.

Ann-Christine Ruuth

Präst och föreläsare

Annorlunda. Och stolt!

Jag har tagit ytterligare ett steg i min integrering. För min del bestod steget i att jag bestämde mig för att använda damernas omklädningsrum på mitt gym. Wow, vilket kliv, småler kanske du som aldrig behövt fundera på saken. För mig var det förenat med mycket blandade känslor. Jag vet att jag är avvikande. Att jag är annorlunda. Skulle jag komma att bli accepterad eller uttittad? Skulle någon vända sig till personalen och kräva att jag lämnade lokalen?

Inget av det jag fruktade hände. Och det är just fruktan det handlar om, min egen fruktan att inte passa in. Den måste jag lära mig att hantera och inse för det första att jag har lika mycket rätt till det omklädningsrummet som någon av de andra För det andra att även om jag inte ser ut som Cate Blanchett (Såg henne i huvudrollen i ”Carol” på bio igår. Gå och se denna underbara film!!!) så är mitt utseende kvinnligt nog. Men duschar gör jag hemma. Ett steg får räcka. Tills vidare.

Men att känna utanförskap är sannerligen något jag delar med många, många andra. Det räcker med att ha en hudfärg som inte kallas vit. (Vem har förresten sett en ”vit”? På bårhuset kanske…) Läs till exempel den utmärkta artikeln om Julie och hennes mamma Maureen i SvD serie ”Mina svenska barn”

Familjen har flera gånger rest till olika afrikanska länder. Maureen berättar om hur hennes (vita) sambo under en av resorna sa att han nu kunde förstå hur Maureen och Julie känner sig i Sverige – de utmärker sig och blir ständigt påminda om alla egenskaper och föreställningar kopplade till deras hudfärg. Från resorna minns Julie mest känslan att det var häftigt att vara en i mängden.

– Jag tror det har varit nyttigt för mig att ha varit i en miljö där jag känner mig accepterad. Alltså, det gör jag här också fast inte på samma sätt. Folk kollar på mig

Detsamma gäller förstås om du är rullstolsburen, är över- eller underviktig, inte talar så bra svenska eller en så banal sak som att ha ett namn som inte låter svenskt. Och mycket annat.

different-6Integrering tillhör inte nyordslistan i SAOL, men sällan har det ordet använts så flitigt som just nu. Det som anses allra viktigast för dem som kommer till vårt land som asylsökande är att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället. Men vad innebär det egentligen att integreras? Att bli som alla andra? Men ingen av oss är ju som alla andra! Tänk om vi kunde vända på begreppen och istället se på det ovanliga som något positivt och tillåta mig själv att vara stolt för den jag är.

Sverigedemokraterna är nu det snabbast växande partiet i opinionsundersökningarna. Var femte tillfrågad menar sig vara beredd att lägga en röst på dem i nästa val. Men vad är det då en lägger sin röst på? SD har gjort invandringen och flyktingpolitiken till sin huvudfråga och Jimmie Åkesson menar att det handlar om att värna den svenska välfärden när han vill ha totalstopp för asylsökande. Men svensk ekonomi tycks gå hur bra som helst. Läs till exempel Peter Wolodarskis krönika i DN före jul Här ett citat:

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”.

Så det kan väl knappast vara oron för att Sveriges ekonomi skall gå åt pipsvängen som driver SD, men det är ju ett argument som lätt går hem i stugorna. Snarare är det väl så att det som oroar Jimmie och hans partikamrater är att det ”svenska” skall gå förlorat, att vår identitet som nation kommer att upplösas när så många kommer hit som inte är ”som oss”. De tongångarna har vi hört förut och de ger mig kalla kårar.

Sverigedemokrater talar inte sällan om ”vårt kristna arv” som en del av det svenska. Som kristen slås jag ofta av hur Jesus odlade sin särart och valde att inte låta sig integreras. Jag slås också av hur han drogs till och drog till sig så många av alla dem som inte var integrerade enligt den tidens mått. Hans budskap var inte att alla skulle vara likadana, men att alla var del av en gemenskap där ingen skulle lämnas utanför.

Jag drömmer om ett samhälle där vi uppskattar det som är ovanligt, det som är annorledes. (”på annat sätt”, se SAOL gammelordslista!) Jag längtar efter en tid när det är möjligt för var och en att vara äkta stolt över sitt annorlundaskap och ta vara på det, antingen det handlar om vilken färg jag har på mitt skinn, vilken bakgrund jag har, vilket språk jag är bekväm med, vilket kön jag identifierar mig med eller vilket kön jag attraheras av.

I många år levde jag i rädsla för min egen särart och såg det som ett hinder för gemenskapen. Tänk om folk fick veta?! Jag har lärt mig inse hur rädd jag även varit för det annorlunda hos andra. Ibland gör sig den rädslan påmind igen. Aj!

För många transsexuella är det en kamp att ”passera”, att så mycket som möjligt se ut som en i mängden. Laverne Cox, den kända transsexuella skådespelerskan i TV-serien Orange Is the New Black, hörde jag i en intervju uttrycka att transsexuella skulle vara stolta över att de inte är som alla andra. Jag instämmer helhjärtat! Men att vara äkta glad över att vara den jag är, kommer inte över en natt. Det är ett arbete, en process. Kanske kommer den att vara livet ut. Men jag jobbar på det! Och hoppas att det också skall hjälpa mig att vara uppriktigt glad åt andra annorlunda.

http://www.svd.se/kanner-mig-som-en-i-mangden–fast-anda-inte/om/mina-svenska-barn

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma/.

Jag gick inte i kyrkan 1 Advent. Heller.

”Har du varit i kyrkan idag?” Frågan kom utan förvarning vid ett fika hemma hos goda vänner och jag svarade nej och hann undra varför frågan ställdes innan jag insåg. Det var ju första advent. Den dag då alla, eller nästan alla, med någon kyrklig anstrykning, besöker en gudstjänst. Men inte jag. Frågan har kommit tillbaka till mig under veckan och fyllt mig med visst vemod. Jag inser att det nu är länge då jag undvikit att gå i kyrkan. Lite märkligt kan en tycka, jag som ändå är präst och varit van vid kyrkogång sedan jag var liten. Men jag har svårt för att finna mig tillrätta i situationer där jag inte vet om jag verkligen är välkommen. Och att gå i kyrkan är numera för mig som att gå på en fest där jag inte riktigt säkert vet om jag tillhör de inbjudna. Det blir svårt att riktigt slappna av och glädjas. Och då avstår jag hellre.

”Ja men det förstår du väl att alla är välkomna till kyrkan! Har du inte själv hävdat det många gånger  när du arbetade som kyrkoherde?” Jo, visst har jag det. Men vad jag inte insåg då, var att det krävs mer än ord. Nu inser jag att om du avviker från normen så innebär det alltid en extra ansträngning att vara med i ett sammanhang som präglas av normen. Och det är få sammanhang som så tydligt präglas av norm som en gudstjänstfirande församling. (Om innebörden av norm, se nedan!) För transpersoner är det en daglig erfarenhet av att vara uttittad, känslan av att vara en avvikare. Att sitta still i en timme och utsättas för andras blickar tär, särskilt om jag inte är riktigt säker på vilka värderingar som präglar just den här samlingen. Min upplevelse delas förstås också med andra. Mörk hudfärg, stark brytning, rullstol, huvudsjal är alla tecken på att avvika från normen och känslan av att vara uttittad kan för många vara stark.

UttittadDet går naturligtvis att vända på steken och förklara att om jag inte känner mig välkommen i kyrkan så är det mitt problem. Vid mitt livs första Stockholm Pride fick jag med inträdesbiljetten en liten lapp där det stod: ”Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.” Och det ligger förstås en sanning i det. Det gäller bara att uppbåda tillräckligt mycket kraft för att stå ut med att bli hatad. Men nu invänder kanske du, kära/e läsare, att det är väl ingen i kyrkan som hatar mig?! Nej, några tydliga tecken på hat har jag med några få undantag varit förskonad från. Men det som omger mig och andra transpersoner är framförallt tystnad. Och tystnad ger allltid utrymme för tolkningar.

Jag har nu i snart två års tid ägnat mig åt att föreläsa. Jag har rest land och rike runt och kan glädja mig åt den relativa förmånen att få gratis kaffe på tåget. Framförallt är det fantastiskt roligt att möta alla nyfikna, glada entusiastiska människor och få berätta om det som de flesta inte vet så mycket om. Transpersoner alltså.

Jag har gjort åtminstone två iakttagelser. Den ena är att det är nästan uteslutande kvinnor som engagerar mig. Och det är nästan uteslutande kvinnor som kommer och lyssnar! Den andra är att fackförbund, företag, kommuner och landsting bjuder in mig med motiveringen att de vill fortbilda sina medlemmar och anställda som ett led i värdegrundsarbetet. Församlingar bjuder oftast in mig för att de vill ha någon spännande talare till en föreläsningsserie. Och självklart kommer jag gärna och talar vid kvinnofrukostar och föreläsningskvällar! Men var blev medarbetarna av? Så spännande det hade varit att få mötas i ett samtal om vad det verkligen innebär att vara välkommen till kyrkan.

Brämaregårdens kyrka (platsId_2118)Visst finns det kyrkor där jag känner mig hemma. En sådan är Brämaregården i Göteborg. Vid varje ingång till kyrka och församlingshem sitter en liten regnbågsflagga. Den säger mer än ord att här kan jag känna mig lite tryggare. Dessutom vet jag att flaggan sitter där som ett resultat av ett värdegrundsarbete i församlingen. Här kan jag andas ut och glädjas åt festen. Det är rasande tråkigt att det skall vara så långt mellan Växjö och Hisingen! Men julnattsmässan kommer jag att fira där. Halleluja!

Ann-Christine Ruuth

Med norm menar jag i det här sammanhanget framförallt den föreställning vi i vår del av världen har om kön. Den brukar kallas tvåkönsnormen eller med ett modernare ord, cisnormen. Enligt den är kön inget annat än det som barnmorskan tilldelade dig när du föddes. Transpersoner ifrågasätter och utmanar den normen genom hur de uppfattar sig själva och hur de lever. Till normerna hör förstås också heteronormen, att kvinna älskar man och man älskar kvinna. Liksom normer om hudfärg, klädedräkt, språk osv. 

Minnesord för transsexuella

Det här är till alla mina transsexuella vänner, till alla som brottas med sin könsidentitet, som känner omgivningens dom, som undrar om de verkligen får lov att leva och vara som de är. Sätt upp det  här på kylskåpet, på badrumsspegeln, ovanför sängen. Och läs det högt för dig själv. Ofta. Du är som du är och det är som det ska! (De kan också gärna läsas av dig som står bredvid och inte vet vad du ska tro. Det här gäller dig också!)

 

7 Concepts of Transsexuality

The 1st Concept:
”My true gender is determined by my mind and heart; only I can say what my true gender is.”

The 2nd Concept:
”There is no shame in having a diverse gender identity, instead who I am is something to be celebrated!”

The 3rd Concept:
”Not everyone will accept me for who I truly am genderwise, but if I accept myself fully and completely I will find all the power I need to live out my gender the way I need to do it.”

The 4th Concept:
”I not only have the power and the right to change the things in my life which I determine I need to change, including my body if need be, I also have a responsibility to myself to do so.”

The 5th Concept:
”I truly am who I become through the changes I implement in my life, including what sex I am.

The 6th Concept:
”Embracing who I am now does not negate who I have been and the journey I have made, I always will be the person who embraced both celebration of my true self and change of my temporal self.”

The 7th Concept:
”Being a person of diverse gender is not a curse, but a gift! I stand between worlds as a blessed one who, out of my blessing, blesses others simply by being my true self.”

Skärmklipp 2015-11-03 15.20.59

Hämtat från http://www.whosoever.org/v2Issue2/starchild.html

Med varm hälsning från Ann-Christine Ruuth