Jag gick inte i kyrkan 1 Advent. Heller.

”Har du varit i kyrkan idag?” Frågan kom utan förvarning vid ett fika hemma hos goda vänner och jag svarade nej och hann undra varför frågan ställdes innan jag insåg. Det var ju första advent. Den dag då alla, eller nästan alla, med någon kyrklig anstrykning, besöker en gudstjänst. Men inte jag. Frågan har kommit tillbaka till mig under veckan och fyllt mig med visst vemod. Jag inser att det nu är länge då jag undvikit att gå i kyrkan. Lite märkligt kan en tycka, jag som ändå är präst och varit van vid kyrkogång sedan jag var liten. Men jag har svårt för att finna mig tillrätta i situationer där jag inte vet om jag verkligen är välkommen. Och att gå i kyrkan är numera för mig som att gå på en fest där jag inte riktigt säkert vet om jag tillhör de inbjudna. Det blir svårt att riktigt slappna av och glädjas. Och då avstår jag hellre.

”Ja men det förstår du väl att alla är välkomna till kyrkan! Har du inte själv hävdat det många gånger  när du arbetade som kyrkoherde?” Jo, visst har jag det. Men vad jag inte insåg då, var att det krävs mer än ord. Nu inser jag att om du avviker från normen så innebär det alltid en extra ansträngning att vara med i ett sammanhang som präglas av normen. Och det är få sammanhang som så tydligt präglas av norm som en gudstjänstfirande församling. (Om innebörden av norm, se nedan!) För transpersoner är det en daglig erfarenhet av att vara uttittad, känslan av att vara en avvikare. Att sitta still i en timme och utsättas för andras blickar tär, särskilt om jag inte är riktigt säker på vilka värderingar som präglar just den här samlingen. Min upplevelse delas förstås också med andra. Mörk hudfärg, stark brytning, rullstol, huvudsjal är alla tecken på att avvika från normen och känslan av att vara uttittad kan för många vara stark.

UttittadDet går naturligtvis att vända på steken och förklara att om jag inte känner mig välkommen i kyrkan så är det mitt problem. Vid mitt livs första Stockholm Pride fick jag med inträdesbiljetten en liten lapp där det stod: ”Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.” Och det ligger förstås en sanning i det. Det gäller bara att uppbåda tillräckligt mycket kraft för att stå ut med att bli hatad. Men nu invänder kanske du, kära/e läsare, att det är väl ingen i kyrkan som hatar mig?! Nej, några tydliga tecken på hat har jag med några få undantag varit förskonad från. Men det som omger mig och andra transpersoner är framförallt tystnad. Och tystnad ger allltid utrymme för tolkningar.

Jag har nu i snart två års tid ägnat mig åt att föreläsa. Jag har rest land och rike runt och kan glädja mig åt den relativa förmånen att få gratis kaffe på tåget. Framförallt är det fantastiskt roligt att möta alla nyfikna, glada entusiastiska människor och få berätta om det som de flesta inte vet så mycket om. Transpersoner alltså.

Jag har gjort åtminstone två iakttagelser. Den ena är att det är nästan uteslutande kvinnor som engagerar mig. Och det är nästan uteslutande kvinnor som kommer och lyssnar! Den andra är att fackförbund, företag, kommuner och landsting bjuder in mig med motiveringen att de vill fortbilda sina medlemmar och anställda som ett led i värdegrundsarbetet. Församlingar bjuder oftast in mig för att de vill ha någon spännande talare till en föreläsningsserie. Och självklart kommer jag gärna och talar vid kvinnofrukostar och föreläsningskvällar! Men var blev medarbetarna av? Så spännande det hade varit att få mötas i ett samtal om vad det verkligen innebär att vara välkommen till kyrkan.

Brämaregårdens kyrka (platsId_2118)Visst finns det kyrkor där jag känner mig hemma. En sådan är Brämaregården i Göteborg. Vid varje ingång till kyrka och församlingshem sitter en liten regnbågsflagga. Den säger mer än ord att här kan jag känna mig lite tryggare. Dessutom vet jag att flaggan sitter där som ett resultat av ett värdegrundsarbete i församlingen. Här kan jag andas ut och glädjas åt festen. Det är rasande tråkigt att det skall vara så långt mellan Växjö och Hisingen! Men julnattsmässan kommer jag att fira där. Halleluja!

Ann-Christine Ruuth

Med norm menar jag i det här sammanhanget framförallt den föreställning vi i vår del av världen har om kön. Den brukar kallas tvåkönsnormen eller med ett modernare ord, cisnormen. Enligt den är kön inget annat än det som barnmorskan tilldelade dig när du föddes. Transpersoner ifrågasätter och utmanar den normen genom hur de uppfattar sig själva och hur de lever. Till normerna hör förstås också heteronormen, att kvinna älskar man och man älskar kvinna. Liksom normer om hudfärg, klädedräkt, språk osv. 

Minnesord för transsexuella

Det här är till alla mina transsexuella vänner, till alla som brottas med sin könsidentitet, som känner omgivningens dom, som undrar om de verkligen får lov att leva och vara som de är. Sätt upp det  här på kylskåpet, på badrumsspegeln, ovanför sängen. Och läs det högt för dig själv. Ofta. Du är som du är och det är som det ska! (De kan också gärna läsas av dig som står bredvid och inte vet vad du ska tro. Det här gäller dig också!)

 

7 Concepts of Transsexuality

The 1st Concept:
”My true gender is determined by my mind and heart; only I can say what my true gender is.”

The 2nd Concept:
”There is no shame in having a diverse gender identity, instead who I am is something to be celebrated!”

The 3rd Concept:
”Not everyone will accept me for who I truly am genderwise, but if I accept myself fully and completely I will find all the power I need to live out my gender the way I need to do it.”

The 4th Concept:
”I not only have the power and the right to change the things in my life which I determine I need to change, including my body if need be, I also have a responsibility to myself to do so.”

The 5th Concept:
”I truly am who I become through the changes I implement in my life, including what sex I am.

The 6th Concept:
”Embracing who I am now does not negate who I have been and the journey I have made, I always will be the person who embraced both celebration of my true self and change of my temporal self.”

The 7th Concept:
”Being a person of diverse gender is not a curse, but a gift! I stand between worlds as a blessed one who, out of my blessing, blesses others simply by being my true self.”

Skärmklipp 2015-11-03 15.20.59

Hämtat från http://www.whosoever.org/v2Issue2/starchild.html

Med varm hälsning från Ann-Christine Ruuth

Har du kvar dina manliga delar?

”Är du så där hela tiden? Tänker du gå hela vägen, jag menar operera dig och sånt? Eller är du kanske redan opererad?” Frågorna haglar från kvinnan i baren där jag blivit sittande i väntan på att jazzkonserten skall börja. Samtalet, eller vad vi skall kalla det, började med att jag blev igenkänd av hennes väninna som började fråga mig om mina föreläsningar. Och sedan gick det som det gick.

kimk26f-3-webNär Bruce Jenner för en månad sedan klev fram och bekräftade det som många redan spekulerat i, nämligen att han uppfattar sig som kvinna och vill leva så, blev det en mediastorm.Jag missade den länga intervju som ABC News gjorde med henne och som även SVT sände. Men jag har kunnat se brottstycken av den på YouTube etc och inte minst följt en del av de kommentarer som gjorts i amerikansk TV.

Jo, jag vet att Bruce är välkänd i USA både för sina insatser som idrottare (World Athlete of the year etc) och som TV-stjärna i realityserien The Kardashians, så uppmärksamheten från media är förståelig. Ändå känns uppståndelsen märklig. Det är svårt att komma från känslan att ”något sådant har vi aldrig varit med om förut”. Men transpersoner är verkligen ingen ovanlighet i USA, inte heller kända sådana. Ett bra exempel är TV-stjärnan Laverne Cox som för inte länge sedan fick en Emmy för sina insatser i TV-serien Orange is the new black.

Det är som om transsexuella är någon slags märklighet som inte förekommer bland vanliga människor. När ska poletten trilla ner att verkligheten är den motsatta? Jo, kanske uppmärksamheten kring Bruce Jenner bidrar till det, i varje fall är det vad hon själv hoppas, något som framgår i intervjun.  Där nämner hon också att hon har kvar sina ”manliga delar”. Och av allt hon säger i den långa intervjun så är detta något som media känner att de måste återupprepa. (Se till exempel DN http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bruce-jenner-jag-ar-en-kvinna/)

Fortfarande lever de flesta kvar i övertygelsen att kön är något som sitter mellan benen. När skall den poletten trilla ner, att du inte är kvinna eller man beroende på hur dina yttre eller inre könsorgan ser ut. En plastikoperation gör inte heller någon till vare sig kvinna eller man. Könet sitter snarare i huvudet än mellan benen. Men en operation kan förstås starkt bidra till att en transsexuell känner sig mera hel, att kroppen bättre stämmer överens med själen.

Kvinnan i baren ger sig inte. Hon vill absolut veta om jag är ”opererad”. Jag förklarar så vänligt jag kan, att sådant frågar man inte, lika lite som jag skulle få för mig att fråga om dina bröst verkligen är dina egna. Men kvinnan insisterar. Hon är ju ”bara så uppriktigt intresserad” och vill veta mer, mycket mer. Och jag får lust att lugnt och stilla ta hennes vinglas och hälla innehållet över henne. Lyckligtvis räddas jag av att jazzsångerskan äntligen gör entré.

Till Bruce och alla andra transsexuella som blir utsatta av media eller av frågvisa ur den breda allmänheten skulle jag i all vänlighet vilja säga att du inte har någon som helst skyldighet att berätta om ditt underliv. Lika lite som du behöver låta en dreglande reporter följa med dig in i sovrummet eller badrummet för att dokumentera dina underkläder eller hur du målar dina läppar. Om du nu gör det. Respekt handlar inte bara om att kunna säga att transpersoner är ok. Det handlar framförallt om att behandla transpersoner så som man själv skulle vilja bli behandlad.

11011522_612439402225437_1592137729627338378_nHäromveckan hade jag den oerhörda förmånen att få vara årets Pridetalare vid Växjö Pride. Där stod jag inför uppemot tiotusen åskådare och hade fem minuter på mig att säga något som helst skulle låta meningsfulllt. Det var mäktigt och på något sätt overkligt. Jag är oerhört stolt och glad över att jag fick uppdraget. Men jag hade sannolikt inte fått det om jag inte också varit transperson och transaktivist.

Det var en rejäl kontrast att dagen efter åka till Virserums konsthall och invigningen av utställningen ”Man måste faktiskt älska”. Jag hade där fått uppdraget att invigningstala. Hundra personer i publiken. Den enda information om mig som gavs var mitt namn. Och att jag var präst. Så oerhört skönt! Och då menar jag inte antalet åhörare. (Måste jag vara så övertydlg?!) Tack Virserums konsthall! Och åk dit och se utställningen! Virserums konsthall är väl vård en resa.

Ann-Christine Roxberg

14 biskopar. Och jag.

I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.

Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:

”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”

Skärmklipp 2015-03-17 14.54.59 kopia

Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.

 

Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.

Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.

Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.

Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.

En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat  till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.

Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.

Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.

Ann-Christine Roxberg

Släpp fångarna loss, det är jul!

En oönskad brevskrivare

Annandag Jul minns kyrkan Stefanus som stenades för sin kristna tro. Det ger mig anledning att skriva om Kaj från Västerås. Kaj har nämligen tagit som sin uppgift att få mig att inse hur fel jag är, hur jag inte har förstått bibelns klara ord och hur jag rent allmänt inte begriper att lyssna till den heliga Anden. För om jag gjorde det skulle jag, liksom alla andra HBT-personer begripa att vi hur enkelt som helst kan bli helbrägdagjorda. Om bara Kaj får lägga sina händer på oss så skulle vi omedelbart inordna oss och bli vanliga. Män skulle inte längre dras till män eller kvinnor till kvinnor. Ingen skulle heller längre föreställa sig att man ”fötts med fel kropp” utan vara glad åt att man har det kön man fötts med.

Kaj skrev flera långa mejl till mig och erbjöd sina tjänster, något jag vänligt men bestämt avböjde. Tills helt nyligen trodde jag han gett upp, men i veckan dök det upp ett långt meddelande på Facebook. Det är ju oerhört lätt (och KLOKT!) att radera sådant, glömma det hela och gå vidare. Det var också vad jag först tänkte. Men så insåg jag att varken Kaj eller jag är ensamma. Det finns utan tvivel många fler ”Kaj” och många fler än jag som blir utsatta. Och därför, Kaj, hamnar du nu i offentligheten.

250px-Stones_Porto_DSCF0572Med anledning av Stefanus, vill jag att Kaj, och alla andra som tagit som sin livsuppgift att alldeles oombedda ”korrigera” HBT-personer, skall veta att vad ni gör är ingenting annat än att kasta sten. Ni tror att ni gör mig och andra en tjänst, att ni utövar någons slags kristlig kärleksverksamhet, när ni talar om för oss hur fel vi är, men det är precis tvärtom. Ni gör oss illa.

Historien upprepar sig. Jag är övertygad om att de som såg till att Stefanos tystades, allesammans menade sig handla på Guds uppdrag. Och Saul, han som sedan blev Paulus, gillade också steningen av Stefanos. Han jobbade även en hel del på egen hand: ”Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Apg 8:3

Jag är ingen synd som skall bekännas

Kaj, jag förstår att min blotta existens utmanar din gudsbild och din bibelsyn. Sådana som jag skall ju inte finnas i den värld du snickrat ihop och kallar bibeltrogen, precis som kristustroende inte skulle finnas i Sauls värld. Jag tror att jag förstår därför att jag själv under så många år varit en slav under samma system. Det tog mig många år att förstå att det jag vetat om mig själv sedan tidiga år inte var en synd som skulle bekännas eller en defekt som skulle helas, lika lite som det faktum att jag är vänsterhänt.

Vad som till slut tog bort all rädsla för mig själv som jag burit under många år, var ingenting annat än Guds kärlek. Den övertygade mig om att jag är älskad av Gud, inte trots att jag är som jag är, utan just som jag är. Att jag får lov att älska mig själv och veta att jag är ovillkorligt älskad av Den som skapade mig och ville mitt liv.

iStock_000019378179MediumJodå, Gud vill utan tvekan att ännu mer kärlek skall få prägla mitt liv i förhållande till andra. Men framförallt att jag ännu mer förmår vila i den trygga förvissningen att jag är älskad och inte hela tiden oroligt undra om jag inte trots allt är ”fel”.

Släpp fångarna loss!

Orden från Jesaja som Jesus citerade i Nasarets synagoga blev också de ord som hjälpte mig att komma ut: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”  Samme Jesus som talade om för sina lärjungar att ”Om nu Sonen befriar er, är ni verkligen fria.” Det är i den friheten jag lever.

Kaj, tror du på fullt allvar att jag och alla andra som äntligen förstått att Jesus gjort oss fria skulle vilja gå in i fängelset igen, även om det är du som med ett leende håller upp fängelseporten?

Men Kaj, den goda nyheten är att man kan bli fri från en teologi som gör människor illa.  Man kan, precis som Saul, ändra sig. Och när den dagen kommer i ditt liv berättar jag det gärna här i min blogg.

Ann-Christine Roxberg

Stallet utan väggar

Jag minns julen 2011

Nativity

Det gör min dotter Ester också, hon har beskrivit den i sin bok ”Min pappa Ann-Christine”. Det hade gått nästan ett och ett halvt år sedan jag äntligen kom ut och fann mig själv. Jag hade berättat för biskopen, för mina barn, för mina syskon, för mitt arbetslag. Men det var ännu omöjligt för mig att fullt ut leva som Ann-Christine. Så blev det jul och familjen var samlad för julmiddag och julklappsutdelning. Alla var julfinklädda. Utom jag, som fortfarande var utklädd till Åke. Alla visste, men det var på något sätt en outtalad självklarhet att allt skulle vara ”som vanligt”, särskilt när det kom till mig. Och det var väl där det brast. För mig blev det outhärdligt att behöva förställa sig inför sin egen familj. Så jag gick och klädde om till kläder som uttryckte vem jag var. Och julaftonen fortsatte till synes som förut.

Många kan säkert känna igen sig i den här situationen. ”Gemenskapsjulen” som i själva verket lätt urartar till en slags för(e)ställning där ingen är sig själv. För HBT-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet känns det ofta ända in i hjärtat. Man är tillsammans med personer som är ens närmaste i livet, som kanske till och med säger att de älskar en, men just den här speciella helgen vill de inte ha något som kan förstöra julglädjen. Tänk bara på vad moster Agda ska säga? Och ansvaret för att ”alla” ska må bra vilar på den som inte är som ”alla”.

Inget att tillägga

Ecce homo provrörsbefruktning

Från utställningen ”Ecce Homo” av Elisabeth Ohlson Wallin. Återges m tillstånd. Tack Elisabeth!

Julens berättelse om hur Jesus föds i Betlehem drabbar mig. Hur många gånger jag predikat över den har jag ingen aning om. Men jag minns många jular när jag i förtvivlan undrat vad jag överhuvudtaget skulle ha att säga om denna text, som många kan mer eller mindre utantill. Och på ett sätt finns det inte något att tillägga. Detta är Guds sätt att tydligt och klart visa hur hen ser på saker, och kan det sägas tydligare? I Betlehem föds min allra bästa vän som barn till fattiga föräldrar. (Att han föds av en jungfru innebar säkert att både hans mor och han själv redan från början betraktades som ”queer”) Han föds i ett stall och de första som får reda på det är den tidens allra mest utsatta, lågavlönade arbetare, herdarna.

Genom historien har kyrkor och kyrkoledare såväl som enskilda kristna ansträngt sig för att göra tröskeln hög och dörren mycket smal in till Jesus krubba. Budskapet har varit att om du skall vara med här är första förutsättningen att du INTE är dig själv. Hur skulle det se ut? Föreskrifterna, reglerna, de uttalade och de outtalade har skiftat genom  tiderna, men de har alla haft ett gemensamt: Det finns en norm för hur man skall vara, och  bara om du fyller den kan du vara riktigt säker på att få vara med. Hur kyrkorna i Sverige ställer sig till transpersoner är det fortfarande ingen som riktigt vet. Det beskedet väntar vi fortfarande på.

Men Gud har svarat alla klart och tydligt: Du hör hemma här vid krubban, hos Jesus som förväntar sig att du kommer som den du ÄR. Här vid krubban möter du den som aldrig någonsin kommer att överge dig, aldrig någonsin fördöma dig eller begära av dig att du skall vara någon annan. Låt ingen och ingenting ta ifrån dig det glada budskapet, för här, i stallet i Betlehem, kan du och jag andas ut. Här får vi vara som vi är.

Alla som kämpar, längtar och hoppas önskar jag nu en välsignad jul!

Ann-Christine Roxberg

Osäker? Gör mitt könstest!

För att vara en riktig kvinna skall man

  • vara född med kvinnliga könsorgan
  • ha fött ett barn (minst)
  • ha (egna) bröst
  • ha en röst som är ljusare än den genomsnittlige mannens
  • ha en hormonnivå som överensstämmer med gruppen
  • inte ha hår i ansiktet (som syns, i varje fall inte mycket)
  • inte ha större än 42 i skostorlek
  • klä sig i enlighet med gruppen och sin ålder
  • ha rätt siffra i personnumret (näst sista jämn)
  • ha ett namn som anses tillhöra gruppen
  • inte ha penis
  • ha vagina
  • av andra betraktas som att man tillhör gruppen
  • kunna säga det om sig själv

Hur många ”rätt” fick du? Hur många måste man ha? Om du bara fick välja ett alternativ, vilket skulle du välja? Kanske något helt annat än från min lista? (Det här lilla könstestet för ”riktiga kvinnor” går ju också alldeles utmärkt att spegelvända för ”riktiga män”.)

Transsexuella får ibland höra från (somligt) kristet håll att de gör uppror mot Guds skapelseordning, den som säger att Gud skapade människan till man och kvinna. Och om transsexuella skulle få hållas då skulle det bli rena villervallan, eller  hur? Man ska inte försöka göra sig till något man inte är!

Det intressanta med den kritiken är att de flesta transsexuella säkert skulle hålla med. De vill inget hellre än att leva som den man eller kvinna de uppfattar att de är. De bryter därför inte upp könsnormerna, de föreställningar som vi alla har om vad en ”riktig” man eller kvinna är. Tvärtom kanske man kan säga att de ofta är mer angelägna än andra att leva efter dem. Det har också sina högst förståeliga skäl. Däremot är det sant att bara det faktum att det finns transpersoner innebär ett hälsosamt ifrågasättande av den föreställning som säger att kön alltid går att fastställa på fysiologisk väg.

Med få undantag blir vi alla tilldelade ett kön vid födelsen baserat på hur våra könsorgan ser ut. Från den stunden blir vi sedan också bekräftade i det könet genom namn, tilltal, kläder, leksaker och otaliga andra sätt. För de flesta medför detta inga problem, det är tvärtom en förutsättning för att kunna utvecklas, mogna och leva som sociala varelser. Men för långt fler än vi kanske är beredda att tro uppstår en konflikt mellan det tilldelade könet och den inre upplevelsen. Man vill helt enkelt inte leva i det kön man blivit tilldelad. Att då, som ibland förespråkas, införa ett tredje kön  innebär ingen lösning på problemet. Transsexuella vill, i de flesta fall, precis som alla andra leva i sitt kön och (äntligen) bli bekräftade i sitt kön, man vill inte vara ”något annat”.

Den som aldrig fått sin könstillhörighet i frågasatt, som hela livet blivit bekräftad i det kön man tilldelats och som aldrig upplevt någon otillfredsställelse med det (= cisperson) har naturligtvis svårt att sätta sig in i vad det innebär att vara transsexuell. Därför är det kanske inte så underligt att cispersoner ofta, kanske för att visa hur vidsynta de är, glatt kastar ur sig att alla får väl klä sig och se ut hur de vill. Jag skulle vilja fråga dessa ”vidsynta” personer när de själva senast överskred en könsnorm.

Vad transsexuella behöver är inte en upplösning av könsnormerna. Vad de behöver är att få bli bekräftade i det kön de anser att de tillhör. Det innebär bland annat att precis som alla andra få bli om- och tilltalad med det namn och pronomen man önskar. Det innebär att inte bli omtalad och framställd som något avvikande utan som en självklar del av hela den könsvariation som skapelsen uppvisar.

Kanske kan då transsexuella liksom transpersoner i allmänhet, bidra till insikten att vi alla, utan undantag är riktiga människor.

 

 

 

 

 

 

Nya bröst, javisst. Men röst?

Bröstbild

Nu till extrapris! Malmö central 21/11 2014

”Jaha, då ska vi bara ta lite personliga uppgifter.” Rösten hos telefonsupporten låter precis så käck och serviceinriktad som man förväntar sig. Jag har visserligen berättat att jag heter Ann-Christine Roxberg, men hen vill veta mer.

”Jag förstår att den här telefonen som du vill ha support på inte är din.”

Jag inser att nu är vi där igen, men försöker hålla god min.

”Jaså, hur förstår du det.”

Telefonsupporten blir plötsligt tyst. Så säger hen: ”jag vet inte”

”Du vet inte?” säger jag.

Tystnad.

”Nej.”

”Nu blev du nog generad” säger jag.

Och han erkänner:”Jo, det blev jag.”

Och plötsligt kommer hen ihåg mitt namn! ”Ok, Ann-Christine då behöver jag bara serienumret på telefonen.”

Visst kan vi le en smula åt den här konversationen. Men den är bara ett exempel på en situtation som jag och många transpersoner hamnar i otaliga gånger. Man ringer ett företag, eller blir uppringd, man presenterar sig tydligt och ordentligt med sitt namn. Men nästan undantagslöst tror personen jag talar med att jag antingen ljuger eller att de hört fel. Och jag förstår! Jag märker ju hur lätt jag själv omedelbart bestämmer mig för om det är en kvinna eller man jag talar med i telefon.

En vanlig föreställning är att rösten förändras om man får hormonbehandling. Så är det inte. (I varje fall inte för transkvinnor. Transmän får dock lite mörkare röst.)  Tyvärr, tvingas man kanske tillägga. Stämbanden förblir som de är, och att förändra dem på kirurgisk väg är ett vanskligt företag. För många transpersoner (ja inte bara de förstås) är rösten oerhört viktig och mycket tid och kraft läggs ner på att få en röst som tycks bättre överensstämma med ens upplevda kön.

Själv blev jag också ordinerad talträning hos en logoped. Hon gjorde klart för  mig att om jag skulle ha någon framgång var övning den viktigaste förutsättningen. Åtminstone en gång i timmen behövde jag ta en röstövning på c:a 10 minuter. Det visade sig lättare sagt än gjort. På min dåvarande arbetsplats fanns inte minsta lediga utrymme där jag kunde röstöva. Jag gick ner i källaren och övade men när höstkylan kom blev det outhärdligt. Jag prövade med toaletten men insåg att det inte var en särskilt bra idé. Sannolikt skulle folk som gick förbi tro att jag var i nöd (!) och försöka undsätta mig.

Att ha en kropp som någorlunda bekräftar ens upplevda kön är viktigt för varenda människa. För transpersoner är det dubbelt viktigt, eftersom en fötts med en kropp som är en motsägelse. Men rösten?

Självklart önskar jag många gånger att jag hade haft en ljusare, mer ”kvinnlig” röst som inte omedelbart får andra att tänka fel om vad jag är. Samtidigt är rösten en del av min personlighet. Rösten är också mitt främsta arbetsredskap eftersom jag ägnat ett helt yrkesliv åt att tala. Så för vems skull är det viktigt att ändra rösten? Är det för att få normbilden att gå ihop för folk i allmänhet? ”Kvinnor har sådana här röster, män låter så här.” Men både män och kvinnor har ju alla möjliga röster. Jag bestämde mig för att den här kvinnan, alltså jag, låter så här. Punkt.

Men det finns ett annat skäl, och kanske viktigare. Det var inte lätt för mina anhöriga att bejaka Ann-Christine. Att genomgå det som populärt kallas könsbyte i vuxen ålder innebär en rad förluster för alla inblandade. Den pappa mina barn vant sig vid finns i någon mening inte längre, den pappan kommer inte tillbaka. Något nytt, något annat har kommit istället. Märk att jag väljer att skriva ”något annat” inte ”någon annan”. Jag är ju fortfarande samma person. Men personligheten uttrycks kanske allra tydligast med rösten. Så jag tänker att mina barn och barnbarn, trots alla andra förluster, ändå skall ha kvar min röst. Möjligen är det även till tröst för andra i bekantskapskretsen.

Hela det här resonemanget handlar förstås också om könsnormer i allmänhet. Hur mycket måste transpersoner stå i överensstämmelse med normbilden för respektive kön för att bli accepterade? Att Laverne Cox (Orange Is the New Black) eller Vanessa Lopez (Big Brother) sannolikt inte har några svårigheter i det avseendet är ju inte så svårt att föreställa sig. Men alla andra transpersoner, hur långt ska de behöva gå i sina ansträngningar för att ”passera” och så tillfredsställa normsamhället?

Till sist tillbaka till personen på telefonsupporten som jag känner visst medlidande med. Jag tror det är dags för en fortbildning så att hen och alla andra som skall möta folk i telefon får klart för sig att de inte har rätt att könsbestämma en person på grund av rösten. Så undviker de att såra någon och själva slipper de bli generade!

Den Kobran bet sig själv

”Transrevolutionen är här!” Kulturprogrammet Kobra basunerar ut sitt senaste inslag. Och det är klart att jag blir nyfiken. Transrevolution? Var då? När då? Jag måste ha missat något. Så jag tittar. Och blir trött. Trött på att än en gång framställs trans som något som har med show att göra, något som avviker och sticker ut. Trött på att det nästan uteslutande är transkvinnor som framträder och att de har ett utseende som förmodligen gör många cis-kvinnor avundsjuka. En transkvinna får en Emmy, en cisperson spelar trans i TV-serie, en svensk film har transtema. Revolution?

”Snyggt, hett och smart på onsdagskvällarna. Kobra är programmet som spanar bland nutida konstnärliga uttryck över hela världen.”  Pyttsan! Kobra är i det här programmet nästan osannolikt historielös. Det har alltid kittlat att på scen få se kvinnor som i själva verket är eller har varit män. Filmen ”Könsbytarna från Casablanca” är inte bara ännu ett exempel på hur Svt  när det gäller trans väljer uttryck som för tankarna till det omstörtande, det uppseendeväckande. Den visar också verkligheten för transkvinnor i västvärlden i slutet av 60-talet. I filmen berättar kvinnor från olika länder om hur de fick sin könskorrigering gjord i Casablanca, eftersom det där fanns en läkare som var villig att åta sig jobbet för dyra pengar. Pengarna fick de genom genom jobb på scen och cabaret i en miljö långt från glamorösa TV-shower och Emmy-awards.

Och så har situationen varit för många transkvinnor. Det var på scenen som trans var tillåtet. Det var där man fann en miljö där det var möjligt och ibland också ekonomiskt fördelaktigt att få leva som den man är. Något annat jobb fanns helt enkelt inte att få för en transperson. Förutsättningen var förstås att man hade ett tillräckigt attraktivt kvinnligt utseende. I det avseendet bekräftar ju Kobra bara den situation som varit rådande i snart sagt alla tider, åtminstone i västvärlden.

Men flertalet transkvinnor kan bara drömma om att se ut som Laverne Cox eller Vanessa Lopez. Hur livet ser ut för alla dem som dagligen måste övertyga omvärlden om att de faktiskt ÄR vad de säger att de är får vi inte veta särskilt mycket om i Kobra. När kommer Svt att äntligen visa den vardagsverkligheten? När kommer Svt att presentera transpersoner på ett sätt som inte gör dem till avvikare utan får oss alla att inse att transpersoner är alldeles vanliga människor som lever vanliga liv. Men med den skillnaden att de ofta blir misstrodda och misstänkliggjorda, att de aldrig får se någon som dem i en vanlig situation i reklam eller TV, att de blir förlöjligade och skrattade åt, att de mer än andra riskerar att bli utsatta för våld, att de får kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att själva få definiera sig eller låta bli. Och mycket annat.

Här skulle Public Service kunna bidra till den revolution det skulle innebära att transpersoner får vara sig själva utan inskränkningar. Kobra kanske menar väl, men om avsikten var att bidra till utvecklingen för transpersoner kan jag bara konstatera att man bitit sig själv i svansen.

Ann-Christine Roxberg

X