Nej, jag har inte lämnat kyrkan

Det är alldeles stilla inne i Vor Frue Kirke, som faktiskt är Köpenhamns Domkyrka. Ja, du har säkert varit där. För mig var det första gången trots ett antal besök i Köpenhamn. Nu skulle jag alltså få se Thorvaldsens Jesusstaty. Legenden(?) berättar att Thorvaldsen ursprungligen porträtterat Jesus med händer lyfta som till välsignelse. Men en vaktmästare öppnade eller stängde visst en dörr så att luftfuktigheten gjorde att under natten sjönk händerna till en helt annan gest, händer som ödmjukt välkomnar. Thorvaldsen valde, enligt berättelsen, att låta statyn få ha händerna i den positionen.

Statyn som står längst fram i koret i en absid av guld, i skarp kontrast till statyns grå gips, eller vad det nu är för material den är gjord av är förstås imponerande. Men Jesus är inte ensam. På ömse sidor i kyrkorummet står gigantiska statyer av lärjungarna. Med ett undantag: Judas har fått ge plats för Paulus. Lite märkligt kan man tycka, eftersom ju Judas trots allt kallades av Jesus och var med vid den sista måltiden i övre salen. Ändå märkligare tycks det mig att i den kyrka som bär namnet Vor Frue, och som alltså syftar på jungfru Maria, finns inte minsta antydan om hennes existens. Kyrkorummet upptas av Jesus och tolv allvarliga män. Och jag undrar hur det känns att vara kvinna och fira sin gudstjänst här, kanske söndag efter söndag, i denna männens helgedom.

Mitt i mina funderingar ringer en mobiltelefon och jag inser pinsamt nog att det är min som stör tystnaden i katedralen. Snabbt rusar jag ut och på trappan får jag upp den och hinner svara. Det är från Smålandsposten. ”Jaså du lämnar kyrkan?” hör jag reportern inleda. Nej, säger jag snabbt, jag lämnar inte kyrkan. Jag lämnar min tjänst, men jag fortsätter vara präst i Svenska kyrkan. Vi samtalar en stund tills jag försäkrat mig om att hon fått allt rätt klart för sig.

Nästa dag ringer telefonen igen. Nej, den ringer inte så ofta. De flesta av mina vänner sms-ar. Men den här gången står jag ute på gatan under ett paraply medan regnet strilar. ”Jaså du lämnar kyrkan?” hör jag en annan reporter säga, denna gång från Expressen. Nej, nej, var har du fått det ifrån? ”Jo, jag läste det i Smålandsposten, där står det så i rubriken.” Suck. Ny förklaring, ny försäkran att jag inte lämnat kyrkan.

Jag läser aldrig kvällstidningar. Men väl hemma från Köpenhamn får jag veta att de som gör det kunnat läsa ”Kändisprästen lämnar kyrkan.” Kändispräst, det skulle alltså vara jag det som åsyftades. Ack. Så nu säger jag det igen: Nej, jag har inte lämnat kyrkan oavsett vad de skriver eller säger i media. Så det så. Men jag har slutat som kommunikationschef, en tjänst som jag haft i ett och ett halvt år. Egentligen känns det som om mitt verkliga ”slutande” var när jag lämnade tjänsten som kyrkoherde i Teleborg. Det har varit och är vemodigt att inte få predika och fira mässa som förut. Men jag måste vänja mig! Kanske det jag nu går in i är ett predikande det också, fast av ett annat slag. Hur det kommer att bli med det ligger i Guds hand, och det känns väldigt tryggt och bra. Och kanske jag nu också får tid att ägna mig mer åt att skriva, så att du, om du vill, kan ta del av mina blogginlägg lite mer regelbundet än innan. Men det är nog bäst att inte lova för mycket. Men jag har inte lämnat kyrkan! Just saying…