Finns Gud i Toronto? Jajamän!

”Om du vill möta Gud behöver du väl inte åka till andra sidan Atlanten?” sa hon och jag insåg förstås att hon hade rätt. Vad skulle jag där att göra? Men jag har gjort en hel del oförnuftiga saker i livet och det hände saker på The Toronto Airport Christian Fellowship som gjorde att jag längtade. Jag hade läst om hur människor drabbades av Gud på ett sätt och i en omfattning som inte verkade ha skett sedan den första Pingstdagen. Säkert var jag påverkad av att andra välkända kristna ledare hade varit där, och jag ville inte vara sämre, även om jag var en synnerligen okänd kristen ledare i en liten håla i Småland. Så jag for. Det är nu tjugo år sedan.

Jag fick ett hotellrum i närheten av flygplatsen precis vid runway så flygplanen tycktes stryka precis över hotelltaket. TACF höll till i en hangarliknande byggnad och hade möten och bibelstudier hela veckan. Jag var naturligtvis med på allt. På kvällarna var det möten med förkunnelse och förbön. De som ville ha förbön, och det ville ALLA, fick ställa upp sig på led utefter vita linjer som var målade på golvet, ungefär som i en tennishall. Sedan gick människor från församlingen runt och lade sina händer på och bad för alla i tur och ordning. Och nog hände det saker. Människor föll till marken runt omkring mig. De flesta verkade påtagligt känslomässigt berörda, många skrattade eller grät floder. Själv stod jag där som en idiot och kände ingenting. Absolut ingenting. Det var ganska förfärligt. Uppenbarligen var det något fel med mig. ”Some people are hard to receive” fick jag höra. Tack!

Det mesta av min lediga tid tillbringade jag på hotellrummet och läste bibeln. Eller försökte läsa bibeln, kanske jag skall säga. Det var svårt att koncentrera sig, dels på grund av min besvikelse över att jag uppenbarligen inte var mottaglig för Anden, dels av bullret från flygplanen som oupphörligt svepte över hotelltaket.

Skärmavbild 2015-01-31 kl. 07.20.58

Bild hämtad från www.beriablogs.com

Psaltaren har alltid varit en favorit som jag ständigt återkommit till, men nu blev det Lukas. Jag gillar hans evangelium bäst, han är en bra berättare. Men läsningen gick som sagt trögt. Så kom jag till kapitel femton, det som handlar om en förlorad peng, ett förlorat får och en förlorad son. Vad skulle jag överhuvudtaget få ut av de här tre liknelserna, i synnerhet den om den förlorade sonen. Hur många gånger jag läst den, predikat över den, tvingat konfirmander att dramatisera den kan jag inte räkna. Men jag läste ändå. Jag hade ju bestämt mig för det. Men där på hotellrummet blev var det som om jag plötsligt läste berättelserna för första gången och insåg det jag tidigare inte förstått, eller vågat förstå. Så här i efterhand var det väl värt en resa över Atlanten.

Kapitlet inleds med orden: Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Är inte det märkligt? Nog hade man förväntat sig att Jesus sökte upp dem, dessa samhällets utanförställda, och talade dem till rätta. Men istället är det de som strömmar till honom för att lyssna. Noga räknat finns det inte ett enda exempel på när Jesus tillrättavisar en ”syndare”. Fariseerna är ett undantag. De får rejält med skäll för att de visar människor för lite kärlek. Och de såg inte med blida ögon på vilka Jesus hade som bordssällskap: ”Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Det är som svar på den anklagelsen som Jesus berättar ”förloratliknelserna” där alla tre har fest och glädje som huvudtema.

Jag fastnade återigen i liknelsen om den förlorade sonen. Och det slog mig att den titeln är totalt missvisande. För det första är det fadern som är huvudperson och för det andra hade han faktiskt två söner. Men hur har vi inte vältrat oss i betraktelser om den eländige sonen som tog ut arvet i förskott och alltså önskade att pappan var död. Och hur han sedan slösar bort allt på ett liv i utsvävningar men ”kommer till besinning” och ger sig av hem till sin far och blir mot alla odds välkomnad hem.

Den här eländige sonen har fått stå som ett varnande exempel på hur en god kristen inte skall vara. Men ärligt talat tror jag att väldigt få av oss kan känna igen oss i honom. De flesta av oss har aldrig någonsin kommit på tanken att begära ut ett arv i förskott eller önskat att få leva ”ett liv i utsvävningar”. Nåväl, nu har den förlorade sonen som ett gott föredöme bestämt sig för att göra bot och bättring. Han har övat en fin syndabekännelse som säkert är uppriktigt menad. Den, tänker han, skall nog göra så han blir mottagen igen. Men vad är det som händer? Pappan springer emot honom, något som var otänkbart för en vuxen person med värdighet, och omfamnar honom. Sonen stammar sin syndabekännelse men pappan verkar fullständigt ointresserad av den. Istället ger han order om nya kläder åt sin son och ställer till med fest. Det enda som tycks betyda något alls är att sonen är hemma igen.  Och där på hotellrummet i Toronto såg jag det jag inte sett förut, nämligen den fullständigt ohämmade kärleken och glädjen hos fadern. Det är honom som vi skall titta på, hur han beter sig, vad det är han säger. Och det blev tydligt för mig att vad Jesus vill säga är: Hur ditt liv har sett ut hittills, vilka vägar du har gått, vad du har trott eller inte trott, vad du bär med dig av misslyckanden eller framgångar, vad du tänker om dig själv eller vad andra tänker om dig är fullständigt betydelselöst i förhållande till detta enda att Gud vill ha dig hos sig. Gud vill dra dig till sig och hålla dig hårt i sin famn. Så att du förstår att du är älskad.

Jag hade inte sett det innan och det överväldigade mig. Ännu var jag inte beredd att släppa taget och bli omfamnad, det skulle dröja ett antal år till innan jag lät det ske, därtill var jag ännu alldeles för rädd för det jag bar inom mig. Men det var där och då jag insåg hur det faktiskt ligger till.

Men det fanns ju en son till, han som var hemma. Honom tror jag långt fler av oss har lättare för att känna igen oss i. Han är ju den som gör allting rätt. Han sköter sig, han plöjer raka fåror på åkern, han lever som en god son och skulle aldrig drömma om att bete sig som brorsan. En ordentlig människa helt enkelt. Det är han som nu kommer hem och hör på långt håll att det är fest hemma på gården. Av en tjänare får han veta vad som hänt. Brorsan har kommit hem i all sin uselhet men blivit omfamnad och mottagen som en prins. ”Då blev han arg, och ville inte gå in.” Vem kan klandra honom? Vem av oss hade inte också blivit arg i samma situation? Pappan kommer ut till sin arge son och försöker blidka honom men får bara en skopa ovett till svar: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’

Det är inte svårt att höra vreden. Men när jag på hotellrummet läste de här orden stockade det sig i halsen på mig, för jag kunde känna, inte bara hans vrede utan än mer hans gråt. Jag kände hur det måste ha svidit i halsen på honom. Jag kunde känna igen mig själv där jag stod på den vita linjen i möteslokalen och folk blev så påtagligt berörda av Gud, men inte jag. Och jag kände att jag, precis som denne son, hade längtat efter en omfaming som jag tyckte uteblev.

Men så talar pappan till son son och jag uppfattade plötsligt den oändliga ömheten i hans röst: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Han kunde sagt ”Karl-Johan, nu skärper du dig och uppför dig! Men han sa ”mitt barn”. Och jag förstod att jag ägnat mycket tid i mitt liv åt att vara rätt, tänka rätt, tro rätt, men aldrig stannat upp så att jag kunde höra Gud säga ”mitt barn”. Och jag grät.

Motsatsen till kärlek är inte hat, det är rädsla. Det är rädsla som förhindrar oss att möta främlingen med öppna armar, det är rädsla som gör att vi så ofta svarar andra med irritation, med hån, med vrede eller med tystnad. Det är rädsla som gör att jag inte vågar älska mig själv, eftersom jag tror att en ”riktig” människa är något annat än vad jag är. Jag är övertygad om att alla de där ”tullindrivarna och syndarna” som sökte sig till Jesus gjorde det därför att de hos honom mötte en kärlek som gjorde slut på rädslan.

Hur många gånger man de senaste åren sagt till mig att jag är modig kan jag inte minnas, men det känns lika märkligt varje gång. ”Det är inte svårt att vara modig när man inte rädd” sa visst Nalle Puh. Och det är sant. När jag äntligen förstod att jag är älskad som den jag är, inte ”trots” att jag är som jag är, och vågade lita på det, då försvann all rädsla.

Och Gud sände sin Son till världen för att driva ut rädslan och låta oss alla förstå att vi hör hemma hos Gud som älskar oss, jublar högt över oss och bara längtar efter att hålla oss i sin famn. Där vilar vi tryggt. Så enkelt kan det väl inte vara? Jo. Och en livstid att öva sig.

Ann-Christine Roxberg

Det är Gud som är Queer. Inte du!

Vad menas med Q? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser. HBT vet de flesta innebörden av. Men Q? Eller queer som bokstavsförkortningen ska utläsas. Det är lätt och frestande att svara som Wikipedia: ”Queer är ett brett begrepp vars betydelse inte är helt definierat.” Definitionerna går isär, men jag tror det är möjligt att hävda att queer står för en rörelse eller en önskan att inte definiera sig enligt rådande normer när det gäller kön eller sexuell inriktning. Den som kallar sig själv queer vill (ofta) inte bli definierad som varken hetero, homo, bi eller trans.

Queer (bet. främmande, ovanlig) har i synnerhet i den engelspråkiga delen av världen ofta använts och används som ett skällsord, inte minst mot homosexuella. Men också mot den som uppfattas som avvikande i största allmänhet, det vill säga personer som uppträder eller har uppfattningar som går i strid mot normen. Med norm menar jag här de föreställningar vi har om hur saker och ting, i synnerhet människor, skall vara och bete sig, föreställningar som ju också ändrar på sig med tidens gång, fast vi kanske inte alltid är medvetna om det.

Och vi älskar normer. Ordning och reda skall det vara. Vi kan prisa mångfalden i Guds skapelse en vacker vårdag, men när vi själva får lägga händerna på ett stycke av denna skapelse då blir det slut på mångfalden. Då klipper vi gräset kort, kort, vi anlägger rabatter i prydliga rader och planterar blommor så de precis skall matcha varandra i färg, form och storlek. Vi ansar, tuktar och tillåter inte minsta strå att sticka upp som vi inte själva sått eller planterat.

Och det går väl an. Värre blir det när vi vill omsätta samma ordningssinne på våra medmänniskor. Inte minst i kristna kretsar har det varit tradition att vårda normerna för mänskligt beteende. I synnerhet har normivrarna intresserat sig för det kvinnliga beteendet. Reglerna för hur kvinnor ska klä sig, vilka sysslor de får lov att utföra såväl vardag som helgdag, om de ska få lov att klippa håret, om det får vara utsläppt eller uppsatt och så vidare, har varit många. På senare år har intresset särskilt varit knutet till sexualiteten och könsidentiteten, och då inte bara kvinnors utan allas. Så har kristen tro ofta reducerats till en fråga om rätt uppträdande, rätt åsikter, rätt identitet.

Tidigare var normerna inom kyrka och samhälle i hög grad likstämmiga. Men medan samhället liberaliserats har kyrkan ofta lagt ner stor möda på att hålla emot, ofta med motiveringen ”ska man tillåta det här, så kommer man väl till slut att tillåta allting, det måste finnas en gräns”. Och var den gränsen går blir då givetvis högst individuellt. Att hålla fast vid normer skapar också ofta en slags gemenskap. Själv var jag under en del år med i en prästerlig ”bönegemenskap” där den gemensamma länken var att vi alla förutsattes vara motståndare till att kvinnor fick vara präster. Det visade sig i alla fall för mig, vara en alldeles för tunn tråd att väva gemenskap av. Den gick helt enkelt av. I själva verket visar det sig att all gemenskap där vissa normer är det sammanhållande bandet, verkar exkluderande.

Ofta tas Gud till intäkt för att upprätthålla normer. Står det inte att Gud är ordningens Gud? Nja, det står ”fridens Gud”. (1 Kor 14:33) Men visst låter det bestickande att Gud som ”har skapat dag och natt och fastställt ordningen för himmel och jord” (Jer 33:25) vill ha ordning och reda också när det gäller hur människor lever och beter sig. Det är ju bara det att Gud själv ideligen överskrider de föreställningar vi har om hur det ”skall vara”. Bibeln är full av exempel, inte minst ”den stora berättelsen”, just nu bioaktuell, om hur Guds folk blir befriat från slaveriet i Egypten överflödar av exempel på hur Gud åsidosätter ”naturlagarna”. Ändå finns det inget mer udda, mer queer, än detta att Gud älskar alla dem Gud skapat till sin avbild och bestämmer sig för att göra allt för att upprätthålla gemenskapen.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 19.35.40

När Gud ska bevisa sin kärlek väljer han också att göra det på ett sätt som gör utöver alla normer, alla föreställningar om hur ”det ska vara”. Gud väljer att bli en del av sin skapelse och det på ett sådant sätt det måste ta andan ur var och en. Om något skall kallas ”queer” så är det väl Jesus födelse. Men det bara fortsätter. Vi har vant oss vid vackra bilder av Jesus där vi ser honom som en ytterst välskapad man i sina bästa år. Men profeten Jesaja beskriver honom med orden ”Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.” (Jes 53:2-4)

Och som han betedde sig! Överträdde sabbatsbudet otaliga gånger, talade och åt med horor och andra som man absolut inte skulle umgås med, påstod att om man inte tog emot Guds rike som ett barn(!) skulle man inte komma in där alls, drev ut dem som sålde i templet, kallade fariseerna för kärlekslösa, tvättade fötterna på sina lärjungar, förlåt brottslingar, för att ta några exempel. Och det mest queera av allt: Han som var utan skuld utlämnar sig själv för att dö.

Allt det här skriver jag till dig som tror att du är alltför queer, alltför udda, för att passa in. Till dig som trodde att du var utanför gemenskapen med Gud för att du inte förmår anpassa dig till ”normen” för vad en riktig människa skall vara. Och det jag vill säga till dig är att det finns ingen som är mer queer än Gud. Hur queer du än tycker att du är kommer du aldrig att kunna slå Gud. You can´t out-queer God! För att ta det på ängelska. Så hur ”utanför” du än upplever dig, så kommer du ändå alltid att vara innanför det som är Guds verklighet, närvaro och kärlek. Guds ”queerness” kommer alltid att räkna in dig.

Men Gud är inte normlös. Det finns en norm som Gud aldrig kommer att överge, den som är Guds själva väsen och som kallas kärlek. Så ger Gud oss också denna enda norm att leva efter: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra.” Och Gud tillägger: Du skall älska dig själv.

Nu säger Herren,
han som har skapat dig,
han som har format dig:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
Jes. 43:1
Ann-Christine Roxberg

 

Guds queer-teologi

Stallet i Betlehem överväldigar mig. Jag skrev om det före jul och jag måste skriva om det igen, för nu är det Trettondedag jul och Matteus berättar att stallet öppnar sig för långväga gäster. (Matt. 2:1-12)

Det finns ingenting som stämmer med Jesu födelse i Betlehems stall. Den som letar efter normer, regler, vad som passar sig finner ingenting av det. När Gud blir människa låter han det ske på ett sätt som utan tvekan inte kan kallas för något annat än queer. Jesus mamma blir gravid i allra högsta grad utanför äktenskapet, ja utanför alla normer om hur barn blir till. Själva födelsen sker långt hemifrån under de enklaste omständigheter, utestängda från ens ett vanligt rum. De första att besöka den nyfödde är ett gäng nattliga grovarbetare.

WiseMen

Bild: poetry.francismorilao.com

Nästa gäng är en grupp ”österländska stjärntydare”. Och har man någonsin sett några mer queera personer, i varje fall ur ett traditionellt judiskt perspektiv! Den fromma fantasin har gjort dem till tre kungar med olika hudfärg och givit dem namn: Kaspar, Melchior och Balthazar. Om detta berättar Matteus ingenting, inte ens att de var tre. På bibelns grundspråk grekiskan kallas de ”magos”, ett ord vi lånat till vår tids trollkarlar, magiker. En ”magos” på bibelns tid  hade ofta högt anseende som astrolog, siare och drömtydare. Det är fullt möjligt att de också var eunucker. Kastrerade män kunde ofta ha höga funktioner i ”österlandet” och ansågs ha högre insikt i andliga frågor. I rabbinska texter beskrivs oftast ”magos” som opålitliga lurendrejare. Och viktigast av allt: De var inte judar.

Gud bjuder alltså  in några icke-judiska spågubbar, kanske inte ens riktiga ”män”, att vara bland de första som får se världens frälsare! (Rita helst inte skägg på dem!) Gud sätter agendan, det är så här det ska vara. Och Guds Son fortsätter på samma sätt och bjuder in dem som andra för länge sedan räknats ut: Tullindrivare, horor, leprasjuka, romerska officerare, icke-judiska kvinnor, grova förbrytare, snorungar. Där andra stänger och sätter gränser tycks Gud hela tiden ha ett också-perspektiv: De också, och den, och den och dom…. Tills huset blir fullt.

Och jag måste påminna mig och dig om det här för det kanske är så i ditt liv som det ibland kan vara i mitt att man inte har någonstans att ta vägen med sig själv. Ingen öppnar dörren, ingen har tid, ork eller lust att fråga ”vad kan jag göra för dig?” Känslan av att inte passa in, att inte vara rätt, kan vara alldeles förkrossande.

Men Gud låter sig födas in i vår värld på ett sådant sätt att också sådana som du och jag skall våga tro att detta är för oss. Gud har inget ”problem” med någon av oss. Det är vår värld, vår verklighet, vår tillvaro som Gud kommer till för att göra slut på ensamheten. Få har uttryckt detta bättre än Olof Hartman:

” För att Du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” (Sv Ps 38:3)

Ann-Christine Roxberg

 

X