Finns Gud i Toronto? Jajamän!

”Om du vill möta Gud behöver du väl inte åka till andra sidan Atlanten?” sa hon och jag insåg förstås att hon hade rätt. Vad skulle jag där att göra? Men jag har gjort en hel del oförnuftiga saker i livet och det hände saker på The Toronto Airport Christian Fellowship som gjorde att jag längtade. Jag hade läst om hur människor drabbades av Gud på ett sätt och i en omfattning som inte verkade ha skett sedan den första Pingstdagen. Säkert var jag påverkad av att andra välkända kristna ledare hade varit där, och jag ville inte vara sämre, även om jag var en synnerligen okänd kristen ledare i en liten håla i Småland. Så jag for. Det är nu tjugo år sedan.

Jag fick ett hotellrum i närheten av flygplatsen precis vid runway så flygplanen tycktes stryka precis över hotelltaket. TACF höll till i en hangarliknande byggnad och hade möten och bibelstudier hela veckan. Jag var naturligtvis med på allt. På kvällarna var det möten med förkunnelse och förbön. De som ville ha förbön, och det ville ALLA, fick ställa upp sig på led utefter vita linjer som var målade på golvet, ungefär som i en tennishall. Sedan gick människor från församlingen runt och lade sina händer på och bad för alla i tur och ordning. Och nog hände det saker. Människor föll till marken runt omkring mig. De flesta verkade påtagligt känslomässigt berörda, många skrattade eller grät floder. Själv stod jag där som en idiot och kände ingenting. Absolut ingenting. Det var ganska förfärligt. Uppenbarligen var det något fel med mig. ”Some people are hard to receive” fick jag höra. Tack!

Det mesta av min lediga tid tillbringade jag på hotellrummet och läste bibeln. Eller försökte läsa bibeln, kanske jag skall säga. Det var svårt att koncentrera sig, dels på grund av min besvikelse över att jag uppenbarligen inte var mottaglig för Anden, dels av bullret från flygplanen som oupphörligt svepte över hotelltaket.

Skärmavbild 2015-01-31 kl. 07.20.58

Bild hämtad från www.beriablogs.com

Psaltaren har alltid varit en favorit som jag ständigt återkommit till, men nu blev det Lukas. Jag gillar hans evangelium bäst, han är en bra berättare. Men läsningen gick som sagt trögt. Så kom jag till kapitel femton, det som handlar om en förlorad peng, ett förlorat får och en förlorad son. Vad skulle jag överhuvudtaget få ut av de här tre liknelserna, i synnerhet den om den förlorade sonen. Hur många gånger jag läst den, predikat över den, tvingat konfirmander att dramatisera den kan jag inte räkna. Men jag läste ändå. Jag hade ju bestämt mig för det. Men där på hotellrummet blev var det som om jag plötsligt läste berättelserna för första gången och insåg det jag tidigare inte förstått, eller vågat förstå. Så här i efterhand var det väl värt en resa över Atlanten.

Kapitlet inleds med orden: Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Är inte det märkligt? Nog hade man förväntat sig att Jesus sökte upp dem, dessa samhällets utanförställda, och talade dem till rätta. Men istället är det de som strömmar till honom för att lyssna. Noga räknat finns det inte ett enda exempel på när Jesus tillrättavisar en ”syndare”. Fariseerna är ett undantag. De får rejält med skäll för att de visar människor för lite kärlek. Och de såg inte med blida ögon på vilka Jesus hade som bordssällskap: ”Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Det är som svar på den anklagelsen som Jesus berättar ”förloratliknelserna” där alla tre har fest och glädje som huvudtema.

Jag fastnade återigen i liknelsen om den förlorade sonen. Och det slog mig att den titeln är totalt missvisande. För det första är det fadern som är huvudperson och för det andra hade han faktiskt två söner. Men hur har vi inte vältrat oss i betraktelser om den eländige sonen som tog ut arvet i förskott och alltså önskade att pappan var död. Och hur han sedan slösar bort allt på ett liv i utsvävningar men ”kommer till besinning” och ger sig av hem till sin far och blir mot alla odds välkomnad hem.

Den här eländige sonen har fått stå som ett varnande exempel på hur en god kristen inte skall vara. Men ärligt talat tror jag att väldigt få av oss kan känna igen oss i honom. De flesta av oss har aldrig någonsin kommit på tanken att begära ut ett arv i förskott eller önskat att få leva ”ett liv i utsvävningar”. Nåväl, nu har den förlorade sonen som ett gott föredöme bestämt sig för att göra bot och bättring. Han har övat en fin syndabekännelse som säkert är uppriktigt menad. Den, tänker han, skall nog göra så han blir mottagen igen. Men vad är det som händer? Pappan springer emot honom, något som var otänkbart för en vuxen person med värdighet, och omfamnar honom. Sonen stammar sin syndabekännelse men pappan verkar fullständigt ointresserad av den. Istället ger han order om nya kläder åt sin son och ställer till med fest. Det enda som tycks betyda något alls är att sonen är hemma igen.  Och där på hotellrummet i Toronto såg jag det jag inte sett förut, nämligen den fullständigt ohämmade kärleken och glädjen hos fadern. Det är honom som vi skall titta på, hur han beter sig, vad det är han säger. Och det blev tydligt för mig att vad Jesus vill säga är: Hur ditt liv har sett ut hittills, vilka vägar du har gått, vad du har trott eller inte trott, vad du bär med dig av misslyckanden eller framgångar, vad du tänker om dig själv eller vad andra tänker om dig är fullständigt betydelselöst i förhållande till detta enda att Gud vill ha dig hos sig. Gud vill dra dig till sig och hålla dig hårt i sin famn. Så att du förstår att du är älskad.

Jag hade inte sett det innan och det överväldigade mig. Ännu var jag inte beredd att släppa taget och bli omfamnad, det skulle dröja ett antal år till innan jag lät det ske, därtill var jag ännu alldeles för rädd för det jag bar inom mig. Men det var där och då jag insåg hur det faktiskt ligger till.

Men det fanns ju en son till, han som var hemma. Honom tror jag långt fler av oss har lättare för att känna igen oss i. Han är ju den som gör allting rätt. Han sköter sig, han plöjer raka fåror på åkern, han lever som en god son och skulle aldrig drömma om att bete sig som brorsan. En ordentlig människa helt enkelt. Det är han som nu kommer hem och hör på långt håll att det är fest hemma på gården. Av en tjänare får han veta vad som hänt. Brorsan har kommit hem i all sin uselhet men blivit omfamnad och mottagen som en prins. ”Då blev han arg, och ville inte gå in.” Vem kan klandra honom? Vem av oss hade inte också blivit arg i samma situation? Pappan kommer ut till sin arge son och försöker blidka honom men får bara en skopa ovett till svar: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’

Det är inte svårt att höra vreden. Men när jag på hotellrummet läste de här orden stockade det sig i halsen på mig, för jag kunde känna, inte bara hans vrede utan än mer hans gråt. Jag kände hur det måste ha svidit i halsen på honom. Jag kunde känna igen mig själv där jag stod på den vita linjen i möteslokalen och folk blev så påtagligt berörda av Gud, men inte jag. Och jag kände att jag, precis som denne son, hade längtat efter en omfaming som jag tyckte uteblev.

Men så talar pappan till son son och jag uppfattade plötsligt den oändliga ömheten i hans röst: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Han kunde sagt ”Karl-Johan, nu skärper du dig och uppför dig! Men han sa ”mitt barn”. Och jag förstod att jag ägnat mycket tid i mitt liv åt att vara rätt, tänka rätt, tro rätt, men aldrig stannat upp så att jag kunde höra Gud säga ”mitt barn”. Och jag grät.

Motsatsen till kärlek är inte hat, det är rädsla. Det är rädsla som förhindrar oss att möta främlingen med öppna armar, det är rädsla som gör att vi så ofta svarar andra med irritation, med hån, med vrede eller med tystnad. Det är rädsla som gör att jag inte vågar älska mig själv, eftersom jag tror att en ”riktig” människa är något annat än vad jag är. Jag är övertygad om att alla de där ”tullindrivarna och syndarna” som sökte sig till Jesus gjorde det därför att de hos honom mötte en kärlek som gjorde slut på rädslan.

Hur många gånger man de senaste åren sagt till mig att jag är modig kan jag inte minnas, men det känns lika märkligt varje gång. ”Det är inte svårt att vara modig när man inte rädd” sa visst Nalle Puh. Och det är sant. När jag äntligen förstod att jag är älskad som den jag är, inte ”trots” att jag är som jag är, och vågade lita på det, då försvann all rädsla.

Och Gud sände sin Son till världen för att driva ut rädslan och låta oss alla förstå att vi hör hemma hos Gud som älskar oss, jublar högt över oss och bara längtar efter att hålla oss i sin famn. Där vilar vi tryggt. Så enkelt kan det väl inte vara? Jo. Och en livstid att öva sig.

Ann-Christine Roxberg