Gaygalan inget för transpersoner
There is a first time for everything. I måndags var jag för första gången på QX Gaygala på Cirkus i Stockholm. Anledningen var förstås att Esters ”Min pappa Ann-Christine” nominerats till ”Årets bok” och kunde således eventuellt tilldelas ett pris. Helkul och helspännande!
Innan vi gav oss diskuterade vi om vi skulle äta middag på Cirkus, eller käka en bit hemma. Vi bestämde oss för att det första alternativet och gav oss av med tanken att det finns säkert en massa trevliga människor som man kan prata med vid bordet. Icke. Vi satt i ensamt majestät vid kortändan av ett långbord. De flesta av de övriga gästerna dök upp strax före showen började. De hade lärt sig.
Men show blev det! Kalla gärna Gaygalan för ett spektakel, men det var ett välregisserat sådant. Givetvis var alla ”nödvändiga” gäster där som Ola Salo, Jonas Gardell, Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, Peter Jöback, Mona Sahlin och så vidare. Sissela Kyle som var konferencier gjorde sitt bästa för att utnyttja situationen och göra oss alla uppmärksamma på kändisarna.
Och undan gick det med fart, fläkt och färg, medan det ena priset efter det andra delades ut av mer eller mindre kända personer.
Allt eftersom galan fortskred spred sig känslan ”vad-gör-jag-egentligen-här” inom mig. Galan heter ju Gaygalan, men är såvitt jag förstår tänkt att vända sig till hela HBTQ-världen. Så var ju också en kategori benämnd ”Årets homo, bi, transperson”. Ingen transperson nominerad. Var det brist på kandidater?
En annan kategori var ”Årets drag”, ett pris som Peter Jöback kammade hem för sin roll som Candy Darling i ”Livet är en schlager”. Säkert välförtjänt. Och drag var det gott om både i salongen och på scenen. Nästan varje shownummer var liksom utsmyckat med färgglatt och utmanande klädda dragqueens. Nu är det ju fullt möjligt att de i själva verket var utklädda transpersoner. Men varför måste de i så fall vara så till den milda grad utklädda och uppsminkade att de med råge överglänste alla andra medverkande och mest såg ut att vara på väg till maskerad?
Den enda ”riktiga” transperson som jag kunde iaktta var Saga Becker, som fick äran att dela ut ett pris. Hon har ju nyligen vunnit en välförtjänst Guldbagge för sin roll i filmen ”Någonting måste gå sönder.”
Mitt intryck är att Gaygalan är precis vad namnet säger – en gala för dem som är gay. Och homosexuella tjejer får vara med på ett hörn. Transpersoner däremot nämns i förbifarten, och knappt det. Och det vill jag säga till ansvariga för Gaygalan: Tro inte att ni gör transpersoner en tjänst genom att ösa på med en mängd dragqueens. Det förhåller sig nämligen precis tvärtom. En dragshow förstärker hos gemene man/kvinna den föreställningen att transpersoner bara är en hoper karlar som tänder på att klä ut sig till kvinnor.
Om ni menar allvar med att Gaygalan skall vända sig till och spegla hela HBT-kollektivet, låt då transpersoner medverka på sina egna villkor. Gör också en egen nomineringskategori: Årets transperson. Då skulle Gaygalan kunna medverka till att göra även transpersoner synliga, som just transpersoner. Då skulle jag känna att galan också är för mig och rentav kunna överväga att sitta i salongen ännu en gång. Fast äter middag gör jag nog hemma.
Nu tror du säkert att jag bara är sur för att Ester inte fick något pris. Skulle jag vara sur? Jag? Hrrrrm!!!
Ett sammandrag av galan sänds i TV4 på lördag kväll, 14/2.
Så bra o välformulerat skrivet som vanligt. Läser de styrande i Gaygalan detta tro? Heja heja o var maten god då??
Det här referatet från årets Gay-gala läste jag med stort intresse. Jag är, tyvärr, inte förvånad över Ann-Christins reaktion! I brist på bättre alternativ, umgicks jag med människor som var aktiva i RFSL på 1980- och 1990-talet. Att bevista ett RFSL-arrangemang då, klädd i klänning och pumps, var helt enkelt otänkbart. En var tvungen att leva som den man, en inte kände en var. Jag tror att de homosexuella var så engagerade av att bevaka sina intressen, att de såg oss transpersoner som konkurrenter istället för allierade, i kampen för att bi behandlade som vanliga människor, med vanliga människors rättigheter och krav på att respekteras för vad vi är.
RFSL har förstås blivit betydligt bättre på att inkludera transpersoner i sin agenda. Det är jag tacksam för! Men det verkar vara lång tid kvar, innan vi blir ”politiskt korrekta” inom RFSL:s verksamhet.
Ganska typiskt är det också, att överdrivet sminkade ”dragqueens” får vara med och sprida fägring och nöje på arrangemanget, samtidigt som ”vanliga transpersoner” (såna som jag) sitter tysta i bakgrunden, och är åskådare, snarare än medverkande. Lite som att stå i skamvrån och på avstånd betrakta de andra som festar.
Vår kamp för att synas och accepteras i samhället fortsätter. Inte minst med utmärkta insatser och engagemang som t.ex Ann-Christine Roxbergs medverkan och bevakning av transfrågor.
Tack Ann-Christine för en bra text som väcker uppmärksamhet och intresse för vår sak!