Nu heter jag Ruuth. I efternamn.

Det låg ett brev från Patent- och Registreringsverket i brevlådan. Det är ju inte varje dag, så det var med lätt skälvande händer jag öppnade kuvertet. I det låg två högtidigt utformade dokument, de såg ut som sådana där diplom man fick i scouterna.

Det ena lät meddela att jag fått nytt personnamn: Ann-Christine Karin

Det andra annonserade att jag fått nytt efternamn: Ruuth.

Från och med nu heter jag alltså Ann-Christine Karin Ruuth. Tilltalsnamnet är som ni kan gissa fortfarande Ann-Christine.

Så många har frågat mig varför jag valde att heta Ann-Christine. Varför inte något kortare, mera slagkraftigt, inte så krångligt? Bakom frågorna anar jag att namnet Ann-Christine inte har så hög status. Nuförtiden. Jaha. Men jag jag har tjatat tillräckligt om det. Ni som fortfarande undrar får fråga någon annan. Som vet. Nu kan ni nyfikna ändå få veta varför Karin och varför Ruuth.

Karin har jag lagt till nu. Och när det gäller det namnet vet jag bestämt varför. Karin var min enda moster och en kvinna som jag beundrade mycket. Orädd. Skärpt. Expert på afrikansk litteratur och besökte ett mycket stort antal afrikanska länder. Gränslös humor. Öppen. Vi syskonbarn beundrade henne oändligt och såg fram emot varje gång hon hälsade på. Nu är jag stolt att få bära hennes förnamn. Och efternamn.

Skärmklipp 2015-05-22 13.29.56Hon hette Ruuth precis som min mamma och deras två bröder, Gustaf som var organist i Jönköpings Sofia och Anders, som döpte mig och som varit min förebild som präst under många år. Släkten lär härstamma från Finland. En känd anfader är greve Erik Ruuth som bl a anses ha infört Herrgårdsosten. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Herrgårdsost) Så sänd honom en tanke när du biter i frukostfrallan. 🙂

Roxberg då? Ett namn som jag burit i drygt 20 år, men det tillhör min exhustru. Nu lämnar jag tillbaka det och tackar varmt för lånet.

Av praktiska skäl kommer förstås Roxberg att leva kvar som mitt efternamn ett tag till. Så är t ex ett antal föredrag redan annonserade i det namnet. Det kommer också att innebära förändringar för FB och hemsida etc. men det märker du så småningom!

Men vi kan väl öva redan nu! Så säg nu efter mig, alla på en gång: ANN-CHRISTINE RUUTH. Utmärkt! Det här kommer att gå hur bra som helst!

Ann-Christine Ruuth

Har du kvar dina manliga delar?

”Är du så där hela tiden? Tänker du gå hela vägen, jag menar operera dig och sånt? Eller är du kanske redan opererad?” Frågorna haglar från kvinnan i baren där jag blivit sittande i väntan på att jazzkonserten skall börja. Samtalet, eller vad vi skall kalla det, började med att jag blev igenkänd av hennes väninna som började fråga mig om mina föreläsningar. Och sedan gick det som det gick.

kimk26f-3-webNär Bruce Jenner för en månad sedan klev fram och bekräftade det som många redan spekulerat i, nämligen att han uppfattar sig som kvinna och vill leva så, blev det en mediastorm.Jag missade den länga intervju som ABC News gjorde med henne och som även SVT sände. Men jag har kunnat se brottstycken av den på YouTube etc och inte minst följt en del av de kommentarer som gjorts i amerikansk TV.

Jo, jag vet att Bruce är välkänd i USA både för sina insatser som idrottare (World Athlete of the year etc) och som TV-stjärna i realityserien The Kardashians, så uppmärksamheten från media är förståelig. Ändå känns uppståndelsen märklig. Det är svårt att komma från känslan att ”något sådant har vi aldrig varit med om förut”. Men transpersoner är verkligen ingen ovanlighet i USA, inte heller kända sådana. Ett bra exempel är TV-stjärnan Laverne Cox som för inte länge sedan fick en Emmy för sina insatser i TV-serien Orange is the new black.

Det är som om transsexuella är någon slags märklighet som inte förekommer bland vanliga människor. När ska poletten trilla ner att verkligheten är den motsatta? Jo, kanske uppmärksamheten kring Bruce Jenner bidrar till det, i varje fall är det vad hon själv hoppas, något som framgår i intervjun.  Där nämner hon också att hon har kvar sina ”manliga delar”. Och av allt hon säger i den långa intervjun så är detta något som media känner att de måste återupprepa. (Se till exempel DN http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bruce-jenner-jag-ar-en-kvinna/)

Fortfarande lever de flesta kvar i övertygelsen att kön är något som sitter mellan benen. När skall den poletten trilla ner, att du inte är kvinna eller man beroende på hur dina yttre eller inre könsorgan ser ut. En plastikoperation gör inte heller någon till vare sig kvinna eller man. Könet sitter snarare i huvudet än mellan benen. Men en operation kan förstås starkt bidra till att en transsexuell känner sig mera hel, att kroppen bättre stämmer överens med själen.

Kvinnan i baren ger sig inte. Hon vill absolut veta om jag är ”opererad”. Jag förklarar så vänligt jag kan, att sådant frågar man inte, lika lite som jag skulle få för mig att fråga om dina bröst verkligen är dina egna. Men kvinnan insisterar. Hon är ju ”bara så uppriktigt intresserad” och vill veta mer, mycket mer. Och jag får lust att lugnt och stilla ta hennes vinglas och hälla innehållet över henne. Lyckligtvis räddas jag av att jazzsångerskan äntligen gör entré.

Till Bruce och alla andra transsexuella som blir utsatta av media eller av frågvisa ur den breda allmänheten skulle jag i all vänlighet vilja säga att du inte har någon som helst skyldighet att berätta om ditt underliv. Lika lite som du behöver låta en dreglande reporter följa med dig in i sovrummet eller badrummet för att dokumentera dina underkläder eller hur du målar dina läppar. Om du nu gör det. Respekt handlar inte bara om att kunna säga att transpersoner är ok. Det handlar framförallt om att behandla transpersoner så som man själv skulle vilja bli behandlad.

11011522_612439402225437_1592137729627338378_nHäromveckan hade jag den oerhörda förmånen att få vara årets Pridetalare vid Växjö Pride. Där stod jag inför uppemot tiotusen åskådare och hade fem minuter på mig att säga något som helst skulle låta meningsfulllt. Det var mäktigt och på något sätt overkligt. Jag är oerhört stolt och glad över att jag fick uppdraget. Men jag hade sannolikt inte fått det om jag inte också varit transperson och transaktivist.

Det var en rejäl kontrast att dagen efter åka till Virserums konsthall och invigningen av utställningen ”Man måste faktiskt älska”. Jag hade där fått uppdraget att invigningstala. Hundra personer i publiken. Den enda information om mig som gavs var mitt namn. Och att jag var präst. Så oerhört skönt! Och då menar jag inte antalet åhörare. (Måste jag vara så övertydlg?!) Tack Virserums konsthall! Och åk dit och se utställningen! Virserums konsthall är väl vård en resa.

Ann-Christine Roxberg

Gör din egen prideparad

Ända sedan jag kom till Göteborg i samband med West Pride  för några år sedan och såg hur praktiskt taget hela staden vajade i regnbågens alla färger har jag drömt om att få se samma sak i Växjö, min stad. Och mina drömmar har gått i uppfyllelse! Det var fantastiskt att se hela Storgatan översållad med regnbågsflaggor. Inte bara de som vajade kors och tvärs över gatan utan praktiskt taget varje butik hade ”prideskyltat”. Folkhavet i Linnéparken där paraden avslutades med en fantastisk konsert tog verkligen andan ur mig. 7000 i själva paraden sa polisen och i parken måste det väl ha varit ytterligare flera tusen. Fullkomligt mirakulöst!

Skärmklipp 2015-05-12 14.24.47

Prideparad i Växjö 2015

Jag vill verkligen inte vara den som på minsta sätt förminskar den glädje som så många kände denna dag. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att hur många vi än går i paraden så är det inte den som avgör hur öppet Växjö är. Det visar sig årets alla andra 364 dagar.

Arbetet med att förbereda prideveckan har gjorts av ett gäng hängivna personer som utan en kronas ersättning har ägnat massor av tid åt att se till att allt skulle fungera. Det arbetet har inte tagit slut. Det är nu bara överlämnat åt var och en som vill föra det vidare. På skolor, vid fikabordet, där hemma, på gatan, i idrottsföreningen, på arbetsplatsen.

Så gör din egen prideparad i det som är din verklighet! Här är några förslag:

Säg emot när andra börjar tala nedsättande om hbtq-personer. Jobba för att alla på ditt företag eller organisation ska få ordenlig utbildning i hbtq. Verka för att ni med stolthet kan sätta upp en prideflagga i entrén. Gör det lika självklart att er arbetsplats skall vara hbtq-vänlig som att det finns en toalett för rullstolsburna. Och låt diskussionen och samtalet flöda om hur vi kan ta tillvara olikheter och göra mångfald till en tillgång och inte ett problem eller hinder. Lägg inte locket på diskussionen även om den skulle bli jobbig utan ge utrymme också åt avvikande åsikter och synpunkter. Men låt det inte stanna där utan ge svar på tal när det behövs. Och tag gärna hjälp av dem som kan mer! Och om det inte finns någon som är (öppet) homosexuell, bisexuell eller transperson på din arbetsplats, ta då en ordentlig funderare på varför.

Hemma hos oss har balkongen varit pyntad med en hel rad regnbågsflaggor. Men igår bestämde jag mig för att ta ner dem. Det kändes lika vemodigt som när man plockar ner julpyntet. Är det redan över? Men min käresta sa: Varför kan man inte ha en regnbågsflagga uppe jämt? Sagt och gjort. En flagga fick vara kvar utanför ytterdörren som en liten påminnelse för oss och andra.

Och jag kom att tänka på hur kristna förr ritade en fisk som ett tecken för andra på sin tro. Fisken ser man förresten fortfarande ganska ofta som en liten bildekal.  Varför inte låta en liten regnbågsflagga vaja året runt från balkongen eller vid dörren som ett litet tecken på att här bor det folk som är hbtq-vänliga? Det kan nog ge lite mod och kraft åt andra, liksom åt någon som funderar på att flytta in i området och undrar om det kanske är helt segregerat.

Prideparaden har börjat! Ska vi gå?

Ann-Christine Roxberg

X