Har du kvar dina manliga delar?

”Är du så där hela tiden? Tänker du gå hela vägen, jag menar operera dig och sånt? Eller är du kanske redan opererad?” Frågorna haglar från kvinnan i baren där jag blivit sittande i väntan på att jazzkonserten skall börja. Samtalet, eller vad vi skall kalla det, började med att jag blev igenkänd av hennes väninna som började fråga mig om mina föreläsningar. Och sedan gick det som det gick.

kimk26f-3-webNär Bruce Jenner för en månad sedan klev fram och bekräftade det som många redan spekulerat i, nämligen att han uppfattar sig som kvinna och vill leva så, blev det en mediastorm.Jag missade den länga intervju som ABC News gjorde med henne och som även SVT sände. Men jag har kunnat se brottstycken av den på YouTube etc och inte minst följt en del av de kommentarer som gjorts i amerikansk TV.

Jo, jag vet att Bruce är välkänd i USA både för sina insatser som idrottare (World Athlete of the year etc) och som TV-stjärna i realityserien The Kardashians, så uppmärksamheten från media är förståelig. Ändå känns uppståndelsen märklig. Det är svårt att komma från känslan att ”något sådant har vi aldrig varit med om förut”. Men transpersoner är verkligen ingen ovanlighet i USA, inte heller kända sådana. Ett bra exempel är TV-stjärnan Laverne Cox som för inte länge sedan fick en Emmy för sina insatser i TV-serien Orange is the new black.

Det är som om transsexuella är någon slags märklighet som inte förekommer bland vanliga människor. När ska poletten trilla ner att verkligheten är den motsatta? Jo, kanske uppmärksamheten kring Bruce Jenner bidrar till det, i varje fall är det vad hon själv hoppas, något som framgår i intervjun.  Där nämner hon också att hon har kvar sina ”manliga delar”. Och av allt hon säger i den långa intervjun så är detta något som media känner att de måste återupprepa. (Se till exempel DN http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bruce-jenner-jag-ar-en-kvinna/)

Fortfarande lever de flesta kvar i övertygelsen att kön är något som sitter mellan benen. När skall den poletten trilla ner, att du inte är kvinna eller man beroende på hur dina yttre eller inre könsorgan ser ut. En plastikoperation gör inte heller någon till vare sig kvinna eller man. Könet sitter snarare i huvudet än mellan benen. Men en operation kan förstås starkt bidra till att en transsexuell känner sig mera hel, att kroppen bättre stämmer överens med själen.

Kvinnan i baren ger sig inte. Hon vill absolut veta om jag är ”opererad”. Jag förklarar så vänligt jag kan, att sådant frågar man inte, lika lite som jag skulle få för mig att fråga om dina bröst verkligen är dina egna. Men kvinnan insisterar. Hon är ju ”bara så uppriktigt intresserad” och vill veta mer, mycket mer. Och jag får lust att lugnt och stilla ta hennes vinglas och hälla innehållet över henne. Lyckligtvis räddas jag av att jazzsångerskan äntligen gör entré.

Till Bruce och alla andra transsexuella som blir utsatta av media eller av frågvisa ur den breda allmänheten skulle jag i all vänlighet vilja säga att du inte har någon som helst skyldighet att berätta om ditt underliv. Lika lite som du behöver låta en dreglande reporter följa med dig in i sovrummet eller badrummet för att dokumentera dina underkläder eller hur du målar dina läppar. Om du nu gör det. Respekt handlar inte bara om att kunna säga att transpersoner är ok. Det handlar framförallt om att behandla transpersoner så som man själv skulle vilja bli behandlad.

11011522_612439402225437_1592137729627338378_nHäromveckan hade jag den oerhörda förmånen att få vara årets Pridetalare vid Växjö Pride. Där stod jag inför uppemot tiotusen åskådare och hade fem minuter på mig att säga något som helst skulle låta meningsfulllt. Det var mäktigt och på något sätt overkligt. Jag är oerhört stolt och glad över att jag fick uppdraget. Men jag hade sannolikt inte fått det om jag inte också varit transperson och transaktivist.

Det var en rejäl kontrast att dagen efter åka till Virserums konsthall och invigningen av utställningen ”Man måste faktiskt älska”. Jag hade där fått uppdraget att invigningstala. Hundra personer i publiken. Den enda information om mig som gavs var mitt namn. Och att jag var präst. Så oerhört skönt! Och då menar jag inte antalet åhörare. (Måste jag vara så övertydlg?!) Tack Virserums konsthall! Och åk dit och se utställningen! Virserums konsthall är väl vård en resa.

Ann-Christine Roxberg