Ett rött läppstift är allt du behöver

Ett fall från en ställning förändrade plötsligt tillvaron. Det var bara ett par meter och gräs och mossa i förening hade nog gjort att jag kunnat resa mig med möjligen ett eller ett par blåmärken. Men av någon anledning låg en stege på marken och den föll jag handlöst på. Och blev liggande. Nu blev det ambulans till akuten där det konstaterades ett antal brutna revben, en punkterad lunga och sprickbildningar i bäckenbenet. Aj!

En vecka på lasarett medför en och annan tidigare inte gjord livserfarenhet. De första dagarna gled nog mest förbi i ett morfinrus men ett och annat stannade ändå kvar i medvetandet. Så till exempel maten. Den påminde i hög grad om den som serverades när jag växte upp: Kött, potatis, lite kokta gröna bönor. Och så saftkräm till efterrätt. Ibland utbytt mot konserverade mandarinklyftor med en klick grädde. Någon färsk grönsak eller frukt syntes inte på hela veckan. En undrar om ansvarig i köket var någon som övervintrat sedan min skoltid.

Att vara intagen på lasarett medför alltid en utsatthet, hjälplöshet och sårbarhet, det tror jag gäller alla. Men jag undrar om upplevelsen är annorlunda för män och kvinnor?

Jan Eklund recenserade i DN 3/8 Ian Burumas bok ”År noll” om året efter andra världskriget. (Måste bara läsa den!):

”År noll” är en rik källa av röster som man vill utforska närmare. Jag lär aldrig glömma ett groteskt och rörande vittnesmål från det befriade koncentrationslägret Bergen-Belsen.

En mystisk låda anländer en dag av misstag till de brittiska trupperna; den visade sig innehålla stora mängder läppstift. Varför låta dem ligga? Ett befäl minns:

”Jag tror att det som hjälpte dessa fångar allra mest var läppstiftet. Kvinnor låg i sängen utan lakan och utan nattlinne men med knallröda läppar, man såg dem gå omkring med inget annat än en filt över axlarna, men med knallröda läppar… Äntligen hade någon gjort något som fick dem att bli individer igen, de var någon, inte bara den siffra de hade intatuerat på armen. Äntligen kunde de bry sig om sitt utseende. Det där läppstiftet var början på återupprättelsen av deras mänsklighet.”

Utan någon som helst jämförelse i övrigt kan jag ändå ana känslan. Att inte kunna ta hand om sig, att inte kunna ordna med sitt utseende så som en alltid varit van är sannolikt mer påfrestande för fler kvinnor än män. För transkvinnor är det möjligen ännu mer påfrestande, eftersom kläder, makeup  och hår markerar den kvinnlighet som andra kvinnor med självklarhet fått bekräftat sedan födelsen. Att sätta på sig ett rött läppstift är ett sätt att framhålla sin kvinnlighet. Det stärker i utsatta lägen, särskilt när någon annan vill bestämma vilket kön en tillhör.

Skärmklipp 2015-08-22 11.41.54Vid en sjukhusvistelse hör det till rutinen att du får upprepa ditt namn och personnummer inför varenda provtagning, vid varje undersökning. Så fick jag också göra vid denna, en av flera röntgenundersökningar under min sjukhusvecka. När namn och personnummer var avklarat säger (den till synes manliga) sjuksköterskan till sina kollegor: Jaha, då kan vi ta och lägga honom här på britsen. ”Henne” invände jag då. ”Henne”. Sjuksköterskan stirrade oförstående på mig och fortsatte: ”Ja det är ju hans höft som skall undersökas så det är ju bäst om vi kan lägga honom på sidan.” Då blev jag irriterad, det medger jag. ”Min röst kanske inte låter så kvinnlig i dina öron, men var snäll och kolla mitt namn och mitt personnummer och tilltala mig i enlighet med mitt kön!” Jag var på väg att säga till hens medarbetare: ”Kan ni inte be henne där gå och göra något annat ett slag?” Men jag hejdade mig. Men ett knallrött läppstift hade nog gjort susen.

Nej, allt är inte som en tror. Så skulle jag då åka hem och en sjuktransport beställdes. Den visade sig vara i form av en taxi. Taxichauffören sa att jag fick placera mig i baksätet för han skulle också hämta upp en äldre dam och hon skulle få sitta fram. Nåväl, tänkte jag. Äldre damer har ju inte alltid så lätt att förflytta sig de heller, så jag tog min höftfraktur och baxade mig baklänges in i baksätet. Den gamla damen visade sig däremot vara en alldeles utmärkt pigg åldring som gick raskt och lätt ut till bilen utan så mycket som en käpp att stödja sig på!

Men ack vad jag gnäller! Nu har jag hoppat på mina kryckor i snart fem veckor och jag har ingen värk. Prognosen är att jag sannolikt kommer att kunna gå utan dem inom kort. Det är dessutom sannerligen nyttigt att upptäcka allt som det finns anledning att tacka för. Som automatiska dörröppnare, hissar, ramper, stadiga armstöd att stödja sig mot på toaletten. Men mer än en gång har jag önskat att innehavare av restauranger, bensinstationer, butiker och andra ställen dit vi alla ibland beger oss skulle ta och sätta sig i en rullstol och försöka uträtta det som de flesta andra uträttar. Det ser ibland alldeles förfärligt ut och livet försvåras för funktionsnedsatta alldeles i onödan. Ofta skulle det med mycket enkla medel kunna bli betydligt tillgängligare. Jag undrar till exempel hur den tänkte som satte upp en automatisk dörrstängare till den toalett som var avsedd för funktionsnedsatta. Fjädern i den var så stark att det var med knapp nöd jag lyckades tränga mig in.

Men jag har också under den här tiden fått lära mig, om än något motvilligt, att sjunga långsamhetens lov. Den som går på kryckor kan helt enkelt inte jäkta. Saker och ting får lov att ta längre tid. Vissa saker kan en inte göra alls. Och tänk, det blir bra ändå! Så länge jag har mitt röda läppstift.

Ann-Christine Ruuth