Att älska en terrorist

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. … Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er, då blir ni er himmelske faders söner. (Matt 5:38-39,43-45)

Jesus ord i Bergspredikan känns närmast stötande efter det som hänt i Paris. Är det möjligt att älska en terrorist? Är det önskvärt? Är det ens moraliskt försvarbart? Frågorna ställs på sin spets. Kanske frågeställningen är helt irrelevant. Vad terrorister behöver är väl inte kärlek, utan hårda nypor?! Bomber, typ.

Jag läser tidningarnas rapporter om det fruktansvärda dödandet. Jag läser också kommentarerna i ledarartiklar och från politiska ledare. Ett ofta återkommande tema är att inte låta rädslan ta överhand. För detta är ju ett av terrorismens mål, att sprida allmän skräck och handlingsförlamning i samhället.

Skärmklipp 2015-11-15 12.28.55Kanske är det också så att det är rädslan som är själva drivkraften i den till synes religiöst motiverade terrorismen. Tänk om allt jag kämpar för i själva verket inte är sant. Tänk om Allah faktiskt inte alls vill bli försvarad med vapenmakt? Tänk om jag totalt missförstått allt vad jag tror att Allah kräver?

Den sortens rädsla har många av oss kristna också brottats med. Tänk om Gud inte har något emot att kvinnor blir präster? Tänk om det inte är en synd att leva som homosexuell? För att ta ett par näraliggande exempel. Det är lätt hänt att rädslan för att min hopsnickrade Gudsbild inte håller gör att den måste försvaras till varje pris. Och varje människa som inte delar min uppfattning om Gud måste då betraktas inte bara som min fiende utan Guds. Att bekämpa dem måste då också vara att göra Guds vilja, eller hur? Också kristna har begått avskyvärda handlingar genom historien, drivna av sin egen rädsla.

Men Jesus säger om och om igen: Var inte rädd! Kärlekens motsats är inte hat, det är rädsla. När vi är rädda är vi nämligen oförmögna att älska. Och det är vad vi är kallade till. Jesus har aldrig begärt av oss att vi skall bejaka, acceptera och förstå andra människor. Det är gott när vi förmår det, men ibland är det ju faktiskt omöjligt. Jag kan aldrig, aldrig någonsin acceptera att människor gör det som skedde i Paris. Jag tror mig inte heller om att någonsin kunna förstå det. Men det är inte heller vad Gud begär av mig. Hen ber mig älska. Och just nu önskar jag att han hade bett mig om något mera närliggande, något som jag ändå trodde mig klara av. Men såvitt jag förstås är detta vad Gud önskar se i mitt liv: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra.” Så långt jag kunnat utröna finns det ingen undantagsklausul för terrorister.

President Hollande var inte sen att förklara att Frankrike var utsatt för krigshandlingar. Andra ledare har framhållit att detta är inte bara ett krig mot människorna i Paris eller Frankrike, utan mot hela den stora majoritet av mänskligheten som vill värna frihet och demokrati. Det ligger naturligtvis mycket sanning i det.

Men jag upplever att blodbadet i Paris innebär ett krig mot mitt eget hjärta. Nu för jag en kamp för att inte rädslan ska ta överhanden låta den prägla mina tankar och inte minst mina handlingar mot andra, dem som inte är som jag, dem som talar ett språk jag inte förstår, som har en annan tro. Slagfältet mot terrorismen ligger i mitt eget inre. Världens stormakter kan fälla hur många bomber som helst över IS befästningar. Om inte jag förmår älska har terroristerna ändå vunnit.

Framförallt som skall bevaras,
må du bevara ditt hjärta
ty därifrån utgår livet.

Orden står i Ordspråksboken 4:23 (1917 års övers.) och i min konfirmationsbibel. Jag stavar ständigt på dem.

Ann-Christine Ruuth

En löjlig kvinna

Jag får sällan elaka brev. Märkligt nog, kanske en skulle tillägga, eftersom jag ju knappast är svår att nå. Häromsistens dök det i alla fall upp ett. Brevet var anonymt och sådana skall en väl egentligen kasta bums, men jag såg att det var skrivet mycket prydigt på en ”riktig” skrivmaskin. Det gjorde mig nyfiken på vem som hade sparat den och jag började läsa.

Brevet var undertecknat för hand med ”Ellen” i rätt darriga bokstäver. Det och skrivmaskinen fick mig att förmoda att brevskrivaren var en äldre dam. Och hon var arg, riktigt arg. Det framgick redan av de första raderna. Uppenbarligen hade hon sett dokumentären om mig på TV och det hon såg hade retat henne, så till den grad att hon var tvungen att ta fram skrivmaskinen.

Jag kan inte relatera hela brevet, det var en och en halv tättskrivna A4-sidor. Men hon skrev inledningsvis så här:

”Du har arbetat som en skicklig och efterfrågad präst. Varför inte fortsätta med det tills din pension kommer eller tills du slutar och avgår. Du bör veta att folk helst vill tala med en manlig präst, alltid man alltså. Den oskrivna lagen i Sverige är att en man är många gånger mera värd, många gånger mera efterfrågad än kvinna. Oavsett yrka. Även jag har denna inställning. Först och främst talar vi med en präst som är man, en bankman som är man, en läkare som är man etc. Vi litar alltid mera på en man. Denna enorma förmån kastar Du ifrån Dig, detta att åtnjuta en mans uppskattning. Du sänker Dig och blir en löjlig kvinna. ….”

Skärmklipp 2015-11-07 15.53.03

Det var ju ord och inga visor. Nu kanske Du, kära/e läsare, liksom jag drar lite på munnen åt detta utbrott. Och samtidigt bli lite vemodig av att läsa ord från en kvinna som ju faktiskt själv sänker sig, som betraktar sig mindre värd, mindre förtroendeingivande än en man. Uppenbarligen är detta den världsbild hon levat i och med. Nu skulle det förstås ha känts bra om vi hade fått träffa Ellen, och entusiastiskt tala om för henne vilken oerhörd förändring det har skett i vårt land.

En liten påminnelse om att det kanske är en bit kvar fick vi häromdagen när media rapporterade om Stora Journalistpriset. Sexton personer var nominerade. Av dem var två kvinnor. Och när vi ändå är inne på media fick vi också nyligen en påminnelse om hur och hur mycket kvinnor förekommer i media från Statens mediaråd. Här ett litet sammandrag:

Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Att kvinnor är underrepresenterade som nyhetssubjekt är problematiskt, eftersom kvinnors erfarenheter och perspektiv riskerar att hamna i skymundan eller helt saknas. Ett icke jämställt medieinnehåll bekräftar den maktstruktur där kvinnor underordnas och män överordnas.

Bilder är en viktig del av mediernas berättelser. Bilder kan avslöja avsändarens normer, värderingar och uppfattningar. 

Män tenderar att skildras som aktiva, med egenskaper som beslutsamhet, styrka och mod, medan kvinnor avbildas som mer passiva. Generellt sett får kvinnor oftare representera det som är lite skojigare, annorlunda och mindre allvarligt. 

Bilder är också intressanta ur ett maktperspektiv. Män fotograferas inte sällan underifrån, vilket får personen att se större ut än om bilden tagits i ögonhöjd. Fotografier på kvinnor tas däremot ofta ovanifrån, vilket får den avbildade att verka mindre än hon är. 

Kvinnobilder anspelar också i högre grad på sexualitet och attraktionskraft. Exempelvis porträtteras kvinnor oftare liggande, eller rörandes vid sin egen kropp. Överlag kan de bilder som skildrar kvinnor ofta associeras till underordning. 

Kvinnor omnämns oftare än män enbart med sitt förnamn, medan män får behålla hela namnet. Politikern Gudrun Schyman blir exempelvis Gudrun, medan kollegan Stefan Löfven får heta Stefan Löfven. *

Enligt Rättviseförmedlingen har andelen kvinnor i svenska medier stått och stampat på 30% i över femton år. Och ser vi på löneutvecklingen har löneskillnaderna mellan män och kvinnor som är 17% inte förändrats på 20 år, enligt SCB. Den finansiella makten i Sverige vilar fortfarande hos männen. Det är också därför som kvinnor syns ännu mindre på ekonomisidorna.

Att kvinnor inte syns i media i samma utsträckning som män innebär ju, precis som Statens medieråd framhåller att kvinnors åsikter och erfarenheter inte heller får samma utrymme. Och det har betydelse, eftersom män och kvinnor tycker olika, inte minst i frågor som gäller mångfald. Det märker jag på mina föreläsningar där publiken oftast består nästan uteslutande av kvinnor.

Så kära Ellen, jag skulle verkligen vilja hälsa dig välkommen till en ny värld där dina ord skulle eka tomma och ihåliga. Men du har rätt. Det är på många sätt en förmån att vara man. Det är ju därför som vi så gärna skrattar åt en karl i klänning. Och ändå ger jag med glädje upp mina manliga privilegier för att få vara den jag är, och känner djup tillfredsställelse i att få leva som kvinna. Äntligen. Och om du, och eventuellt andra, finner mig löjlig, så kan jag som svar på det citera The Ark och Ola Salo. Texten är förresten ofta signaturmelodi vid mina föreläsningar.

And if you think I’m corny
Then it will not make me sorry
It’s your right to laugh at me
And in turn, that’s my opportunity
To feel brave
Because ridicule is no shame
Oh it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh it’s just a way to remain sane

The Ark – It takes a fool to remain sane

 

Ann-Christine Ruuth

Källor:

http://www.statensmedierad.se/larommedier/kallkritikvemvadvarfor/kvinnorochmanimedier.425.html

https://rattviseformedlingen.se/nyhet/saknas-i-mediebilden

Minnesord för transsexuella

Det här är till alla mina transsexuella vänner, till alla som brottas med sin könsidentitet, som känner omgivningens dom, som undrar om de verkligen får lov att leva och vara som de är. Sätt upp det  här på kylskåpet, på badrumsspegeln, ovanför sängen. Och läs det högt för dig själv. Ofta. Du är som du är och det är som det ska! (De kan också gärna läsas av dig som står bredvid och inte vet vad du ska tro. Det här gäller dig också!)

 

7 Concepts of Transsexuality

The 1st Concept:
”My true gender is determined by my mind and heart; only I can say what my true gender is.”

The 2nd Concept:
”There is no shame in having a diverse gender identity, instead who I am is something to be celebrated!”

The 3rd Concept:
”Not everyone will accept me for who I truly am genderwise, but if I accept myself fully and completely I will find all the power I need to live out my gender the way I need to do it.”

The 4th Concept:
”I not only have the power and the right to change the things in my life which I determine I need to change, including my body if need be, I also have a responsibility to myself to do so.”

The 5th Concept:
”I truly am who I become through the changes I implement in my life, including what sex I am.

The 6th Concept:
”Embracing who I am now does not negate who I have been and the journey I have made, I always will be the person who embraced both celebration of my true self and change of my temporal self.”

The 7th Concept:
”Being a person of diverse gender is not a curse, but a gift! I stand between worlds as a blessed one who, out of my blessing, blesses others simply by being my true self.”

Skärmklipp 2015-11-03 15.20.59

Hämtat från http://www.whosoever.org/v2Issue2/starchild.html

Med varm hälsning från Ann-Christine Ruuth

Några tankar på Alla själars dag

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag skall bli
Och lev i mig.

Jag älskar den här texten, en av sångerna i tillägget till Svenska kyrkans psalmbok. Och kanske är det så att den sammanfattar min tro, det som jag håller fast vid och som burit mig. Men inte bara som en bön utan som ett konstaterande av faktum. Jag har äntligen lärt mig att Gud möter mig precis som den jag är, att hen inte förväntar sig något annat av mig än att jag, äntligen, ska våga acceptera det. Att jag förmår bejaka att jag är älskad.

Jag har aldrig upplevt att Gud dömt mig, även när jag dömt mig själv. Även om mitt hjärta dömer mig, är Gud större än mitt hjärta och förstår allt. (1 Joh 3:19-20) Däremot har jag alltid haft en stark förnimmelse av att Gud burit mig, inte minst när det varit som svårast. Den övertygelsen kanske inte alltid var hos mig i ögonblicket, men efteråt förstod jag. Nu har jag lärt mig att Gud alltid hållit mig intill sitt hjärta, oavsett vad jag känt eller inte känt.

Att be ”gör mig till den jag skall bli” innebär ett överlämnande. Jag har fått kämpa med det, jag som så ofta och så länge levat med övertygelsen att det jag längtade efter att ”bli” inte var vad Gud ville.  Till slut kunde jag ge upp också den kampen och våga bejaka min längtan i förtröstan på att Gud tog hand om den också. Vad jag skall bli ”är ännu inte uppenbart”, som Johannes skriver i sitt första brev. Men, fortsätter han, då skall vi bli lika Gud! Jag bär övertygelsen att den likheten med Gud är något som inte bara skall komma en dag i himlen. Denna gudslikhet bär varje människa från den dag vi föds. Men istället för att glädjas över den har många av oss fått lära oss att vi skall skämmas för att vi inte liknar Gud tillräckligt mycket. Så förminskas vi, vi blir rädda för oss själva istället för att frimodigt våga leva och älska så som Gud hela tiden älskar oss.

Och Gud inte ”bara” älskar oss, han lever i oss! Det är inget jag behöver be honom om. Han bor där redan. Guds kärlek har ”ingjutits i våra hjärtan” skriver Paulus. (Rom 5:5).

Skärmklipp 2015-11-02 09.17.10

Det är nu kvällen på Alla själars dag. Jag har som så många andra tänt ljus på en grav. En påminnelse inte bara om dem som levat, men också om mitt eget liv och att också jag en dag skall dö. Många av oss skjuter kanske undan den tanken. Själv tror jag att insikten om min egen död ger mening åt det liv jag lever nu. När jag dör lämnas jag inte åt tomma intet. Den Gud som burit mig hela mitt liv bär mig då hem till sig. Och jag skall få se Gud i full klarhet. Och än mer: jag skall få se mig själv. Att komma hem till Gud innebär att äntligen bli sig själv fullt ut så som Gud tänkte det när jag skapades.  Jag anar att det kommer att fullkomligt ta andan ur mig när jag äntligen får se mig själv sådan jag är skapad av Gud. Och allt vi någonsin sörjt, allt som vållat oss smärta, kommer då att försvinna, när Gud torkar alla tårar från våra ansikten.

Ann-Christine Ruuth

X