Några tankar på Alla själars dag

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag skall bli
Och lev i mig.

Jag älskar den här texten, en av sångerna i tillägget till Svenska kyrkans psalmbok. Och kanske är det så att den sammanfattar min tro, det som jag håller fast vid och som burit mig. Men inte bara som en bön utan som ett konstaterande av faktum. Jag har äntligen lärt mig att Gud möter mig precis som den jag är, att hen inte förväntar sig något annat av mig än att jag, äntligen, ska våga acceptera det. Att jag förmår bejaka att jag är älskad.

Jag har aldrig upplevt att Gud dömt mig, även när jag dömt mig själv. Även om mitt hjärta dömer mig, är Gud större än mitt hjärta och förstår allt. (1 Joh 3:19-20) Däremot har jag alltid haft en stark förnimmelse av att Gud burit mig, inte minst när det varit som svårast. Den övertygelsen kanske inte alltid var hos mig i ögonblicket, men efteråt förstod jag. Nu har jag lärt mig att Gud alltid hållit mig intill sitt hjärta, oavsett vad jag känt eller inte känt.

Att be ”gör mig till den jag skall bli” innebär ett överlämnande. Jag har fått kämpa med det, jag som så ofta och så länge levat med övertygelsen att det jag längtade efter att ”bli” inte var vad Gud ville.  Till slut kunde jag ge upp också den kampen och våga bejaka min längtan i förtröstan på att Gud tog hand om den också. Vad jag skall bli ”är ännu inte uppenbart”, som Johannes skriver i sitt första brev. Men, fortsätter han, då skall vi bli lika Gud! Jag bär övertygelsen att den likheten med Gud är något som inte bara skall komma en dag i himlen. Denna gudslikhet bär varje människa från den dag vi föds. Men istället för att glädjas över den har många av oss fått lära oss att vi skall skämmas för att vi inte liknar Gud tillräckligt mycket. Så förminskas vi, vi blir rädda för oss själva istället för att frimodigt våga leva och älska så som Gud hela tiden älskar oss.

Och Gud inte ”bara” älskar oss, han lever i oss! Det är inget jag behöver be honom om. Han bor där redan. Guds kärlek har ”ingjutits i våra hjärtan” skriver Paulus. (Rom 5:5).

Skärmklipp 2015-11-02 09.17.10

Det är nu kvällen på Alla själars dag. Jag har som så många andra tänt ljus på en grav. En påminnelse inte bara om dem som levat, men också om mitt eget liv och att också jag en dag skall dö. Många av oss skjuter kanske undan den tanken. Själv tror jag att insikten om min egen död ger mening åt det liv jag lever nu. När jag dör lämnas jag inte åt tomma intet. Den Gud som burit mig hela mitt liv bär mig då hem till sig. Och jag skall få se Gud i full klarhet. Och än mer: jag skall få se mig själv. Att komma hem till Gud innebär att äntligen bli sig själv fullt ut så som Gud tänkte det när jag skapades.  Jag anar att det kommer att fullkomligt ta andan ur mig när jag äntligen får se mig själv sådan jag är skapad av Gud. Och allt vi någonsin sörjt, allt som vållat oss smärta, kommer då att försvinna, när Gud torkar alla tårar från våra ansikten.

Ann-Christine Ruuth