Annorlunda. Och stolt!

Jag har tagit ytterligare ett steg i min integrering. För min del bestod steget i att jag bestämde mig för att använda damernas omklädningsrum på mitt gym. Wow, vilket kliv, småler kanske du som aldrig behövt fundera på saken. För mig var det förenat med mycket blandade känslor. Jag vet att jag är avvikande. Att jag är annorlunda. Skulle jag komma att bli accepterad eller uttittad? Skulle någon vända sig till personalen och kräva att jag lämnade lokalen?

Inget av det jag fruktade hände. Och det är just fruktan det handlar om, min egen fruktan att inte passa in. Den måste jag lära mig att hantera och inse för det första att jag har lika mycket rätt till det omklädningsrummet som någon av de andra För det andra att även om jag inte ser ut som Cate Blanchett (Såg henne i huvudrollen i ”Carol” på bio igår. Gå och se denna underbara film!!!) så är mitt utseende kvinnligt nog. Men duschar gör jag hemma. Ett steg får räcka. Tills vidare.

Men att känna utanförskap är sannerligen något jag delar med många, många andra. Det räcker med att ha en hudfärg som inte kallas vit. (Vem har förresten sett en ”vit”? På bårhuset kanske…) Läs till exempel den utmärkta artikeln om Julie och hennes mamma Maureen i SvD serie ”Mina svenska barn”

Familjen har flera gånger rest till olika afrikanska länder. Maureen berättar om hur hennes (vita) sambo under en av resorna sa att han nu kunde förstå hur Maureen och Julie känner sig i Sverige – de utmärker sig och blir ständigt påminda om alla egenskaper och föreställningar kopplade till deras hudfärg. Från resorna minns Julie mest känslan att det var häftigt att vara en i mängden.

– Jag tror det har varit nyttigt för mig att ha varit i en miljö där jag känner mig accepterad. Alltså, det gör jag här också fast inte på samma sätt. Folk kollar på mig

Detsamma gäller förstås om du är rullstolsburen, är över- eller underviktig, inte talar så bra svenska eller en så banal sak som att ha ett namn som inte låter svenskt. Och mycket annat.

different-6Integrering tillhör inte nyordslistan i SAOL, men sällan har det ordet använts så flitigt som just nu. Det som anses allra viktigast för dem som kommer till vårt land som asylsökande är att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället. Men vad innebär det egentligen att integreras? Att bli som alla andra? Men ingen av oss är ju som alla andra! Tänk om vi kunde vända på begreppen och istället se på det ovanliga som något positivt och tillåta mig själv att vara stolt för den jag är.

Sverigedemokraterna är nu det snabbast växande partiet i opinionsundersökningarna. Var femte tillfrågad menar sig vara beredd att lägga en röst på dem i nästa val. Men vad är det då en lägger sin röst på? SD har gjort invandringen och flyktingpolitiken till sin huvudfråga och Jimmie Åkesson menar att det handlar om att värna den svenska välfärden när han vill ha totalstopp för asylsökande. Men svensk ekonomi tycks gå hur bra som helst. Läs till exempel Peter Wolodarskis krönika i DN före jul Här ett citat:

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling, med tanke på de allt vanligare tongångarna om att Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste 30 åren ”förstört Sverige” med sitt ”invandringsexperiment”.

Så det kan väl knappast vara oron för att Sveriges ekonomi skall gå åt pipsvängen som driver SD, men det är ju ett argument som lätt går hem i stugorna. Snarare är det väl så att det som oroar Jimmie och hans partikamrater är att det ”svenska” skall gå förlorat, att vår identitet som nation kommer att upplösas när så många kommer hit som inte är ”som oss”. De tongångarna har vi hört förut och de ger mig kalla kårar.

Sverigedemokrater talar inte sällan om ”vårt kristna arv” som en del av det svenska. Som kristen slås jag ofta av hur Jesus odlade sin särart och valde att inte låta sig integreras. Jag slås också av hur han drogs till och drog till sig så många av alla dem som inte var integrerade enligt den tidens mått. Hans budskap var inte att alla skulle vara likadana, men att alla var del av en gemenskap där ingen skulle lämnas utanför.

Jag drömmer om ett samhälle där vi uppskattar det som är ovanligt, det som är annorledes. (”på annat sätt”, se SAOL gammelordslista!) Jag längtar efter en tid när det är möjligt för var och en att vara äkta stolt över sitt annorlundaskap och ta vara på det, antingen det handlar om vilken färg jag har på mitt skinn, vilken bakgrund jag har, vilket språk jag är bekväm med, vilket kön jag identifierar mig med eller vilket kön jag attraheras av.

I många år levde jag i rädsla för min egen särart och såg det som ett hinder för gemenskapen. Tänk om folk fick veta?! Jag har lärt mig inse hur rädd jag även varit för det annorlunda hos andra. Ibland gör sig den rädslan påmind igen. Aj!

För många transsexuella är det en kamp att ”passera”, att så mycket som möjligt se ut som en i mängden. Laverne Cox, den kända transsexuella skådespelerskan i TV-serien Orange Is the New Black, hörde jag i en intervju uttrycka att transsexuella skulle vara stolta över att de inte är som alla andra. Jag instämmer helhjärtat! Men att vara äkta glad över att vara den jag är, kommer inte över en natt. Det är ett arbete, en process. Kanske kommer den att vara livet ut. Men jag jobbar på det! Och hoppas att det också skall hjälpa mig att vara uppriktigt glad åt andra annorlunda.

http://www.svd.se/kanner-mig-som-en-i-mangden–fast-anda-inte/om/mina-svenska-barn

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma/.

Det blir inget glitter.

Jag ser henne varje gång jag går och handlar. En ung kvinna med färgat hår. Hon sitter alltid till vänster om ingången. Varje dag sitter hon där, i regn, snö eller solsken. Hon har säkert suttit där, med sin pappmugg, varje dag i över ett år nu. Hon pratar inte mycket svenska men nu kan vi heja på varandra, säga ”godmorgon” eller ”ha det så bra”. Jag undrar vad det betyder för henne att ”ha det bra”? Vilka drömmar om framtiden har hon? Vågar hon ha några? Inte var det väl så här hon tänkte sig livet, att bli sittande med en pappmugg utanför en affär och hoppas på någon enstaka slant. Och vad tänker hon när jag och andra strömmar förbi med våra bräddfyllda matkassar till våra fina bilar på parkeringen? Vad tänker hon om oss, om mig?

Ska jag önska henne ”god jul” nu när jag gör de sista inköpen? Men vad är en ”god” jul för henne? Julgransglittret känns rätt avlägset. Ska jag kanske tala om för henne att det inte är hållbart att tigga, att hon borde åka hem och skaffa sig ett riktigt liv. Den rika, vita överklassen alltid har ju alltid vetat vad som är bäst för fattiga.

gran1

The No-Glitter-Gran

Vid jul står en annan ung, fattig, utlämnad kvinna i centrum. I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung kvinna i Nasaret. Maria får det obegripliga beskedet att hon skall föda Guds son. I ett slag är hennes liv förändrat. Inte var det väl så här hon föreställde sig livet. ”Jag har ju aldrig haft någon man.”

”… och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne härbärget.” Jag måste läsa orden långsamt så jag ser vad de faktiskt betyder. Långt hemifrån, i utsatthet och extrem enkelhet får hon föda det barn ängeln utlovade. Det barn som kallas Guds son. Inte var det väl så här Maria hade tänkt sig att det skulle gå till, i ett stall bland djuren. Inget glitter precis. Vad Maria tänkte får vi aldrig veta. De första besökarna är inte familjen, vännerna därhemma. Istället är det ett gäng okända, fattiga grovarbetare som samlas runt barnet. Och det slår mig att sådana som jag hade varit mycket udda i sammanhanget. Den tiggande kvinnan vid ICA hade passat avsevärt bättre.

Men julen handlar inte om mig och vad jag skulle behöva göra för att passa in. På julnatten måste jag för en gångs skull släppa frågan om mig och mitt liv. Julen handlar om vad Gud gör för mig. Och för alla. Det är inte frågan om min väg till Gud, ett tema som vi annars älskar att tala om. Julens budskap hjälper mig inte att hitta min väg till Gud. Men det kan hjälpa mig att upptäcka Guds väg till mig.

Och det är så här Gud väljer att komma. Bräcklig, utlämnad, fatttig. Lämnad i bräckliga, fattiga utlämnade människors händer. Och det är så Guds son fortsätter sitt liv. Bräcklig, utlämnad, svag.

För en del är detta frånstötande. De finner det omöjligt att tro på en Gud som förnedrar sig. Men Guds son kommer till bräckliga, ofullkomliga, svaga människor för att dela deras liv, mitt liv. Inte ett liv sådant som jag önskade att det vore utan sådant som det är. Just nu. Jesus möter mig där jag är. Bara så är det möjligt för mig att möta honom, som inte har någon annan önskan än att dela mitt liv och låta mig veta att jag är älskad.

Och det är så vi måste möta varandra, som de bräckliga människor vi är. Bara där kan gemenskap uppstå. Bara när någon möter mig i min svaghet utan att gå sin väg eller vända sig bort kan jag känna mig trygg, kan jag vara den jag är.

Kanske en god jul för den unga kvinnan vid min mataffär inte består i en extra stor slant som jag stoppar i hennes mugg, utan än mer i att jag stannar, ställer ifrån mig kassarna, säger hej, ser henne i ögonen. Jag kan sannolikt inte ge henne det liv hon längtar efter, men jag kan möta henne som den människa hon är, jag är. Inte vika undan varken i blicken eller stegen utan stanna, om så bara för en stund. Jag vet inte om jag törs önska henne en glad jul. Men en välsignad. Det som hände i Betlehem tillhör alla.

En julpsalm. Utan glitter.

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
vet vi vad seger, vet vi vad väldighet,
vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade,hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer,
vet vi var Gud är.

Sv Ps 38:1-3. Text: Olov Hartman

Till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en välsignad jul! 

Ann-Christine Ruuth

Jag gick inte i kyrkan 1 Advent. Heller.

”Har du varit i kyrkan idag?” Frågan kom utan förvarning vid ett fika hemma hos goda vänner och jag svarade nej och hann undra varför frågan ställdes innan jag insåg. Det var ju första advent. Den dag då alla, eller nästan alla, med någon kyrklig anstrykning, besöker en gudstjänst. Men inte jag. Frågan har kommit tillbaka till mig under veckan och fyllt mig med visst vemod. Jag inser att det nu är länge då jag undvikit att gå i kyrkan. Lite märkligt kan en tycka, jag som ändå är präst och varit van vid kyrkogång sedan jag var liten. Men jag har svårt för att finna mig tillrätta i situationer där jag inte vet om jag verkligen är välkommen. Och att gå i kyrkan är numera för mig som att gå på en fest där jag inte riktigt säkert vet om jag tillhör de inbjudna. Det blir svårt att riktigt slappna av och glädjas. Och då avstår jag hellre.

”Ja men det förstår du väl att alla är välkomna till kyrkan! Har du inte själv hävdat det många gånger  när du arbetade som kyrkoherde?” Jo, visst har jag det. Men vad jag inte insåg då, var att det krävs mer än ord. Nu inser jag att om du avviker från normen så innebär det alltid en extra ansträngning att vara med i ett sammanhang som präglas av normen. Och det är få sammanhang som så tydligt präglas av norm som en gudstjänstfirande församling. (Om innebörden av norm, se nedan!) För transpersoner är det en daglig erfarenhet av att vara uttittad, känslan av att vara en avvikare. Att sitta still i en timme och utsättas för andras blickar tär, särskilt om jag inte är riktigt säker på vilka värderingar som präglar just den här samlingen. Min upplevelse delas förstås också med andra. Mörk hudfärg, stark brytning, rullstol, huvudsjal är alla tecken på att avvika från normen och känslan av att vara uttittad kan för många vara stark.

UttittadDet går naturligtvis att vända på steken och förklara att om jag inte känner mig välkommen i kyrkan så är det mitt problem. Vid mitt livs första Stockholm Pride fick jag med inträdesbiljetten en liten lapp där det stod: ”Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.” Och det ligger förstås en sanning i det. Det gäller bara att uppbåda tillräckligt mycket kraft för att stå ut med att bli hatad. Men nu invänder kanske du, kära/e läsare, att det är väl ingen i kyrkan som hatar mig?! Nej, några tydliga tecken på hat har jag med några få undantag varit förskonad från. Men det som omger mig och andra transpersoner är framförallt tystnad. Och tystnad ger allltid utrymme för tolkningar.

Jag har nu i snart två års tid ägnat mig åt att föreläsa. Jag har rest land och rike runt och kan glädja mig åt den relativa förmånen att få gratis kaffe på tåget. Framförallt är det fantastiskt roligt att möta alla nyfikna, glada entusiastiska människor och få berätta om det som de flesta inte vet så mycket om. Transpersoner alltså.

Jag har gjort åtminstone två iakttagelser. Den ena är att det är nästan uteslutande kvinnor som engagerar mig. Och det är nästan uteslutande kvinnor som kommer och lyssnar! Den andra är att fackförbund, företag, kommuner och landsting bjuder in mig med motiveringen att de vill fortbilda sina medlemmar och anställda som ett led i värdegrundsarbetet. Församlingar bjuder oftast in mig för att de vill ha någon spännande talare till en föreläsningsserie. Och självklart kommer jag gärna och talar vid kvinnofrukostar och föreläsningskvällar! Men var blev medarbetarna av? Så spännande det hade varit att få mötas i ett samtal om vad det verkligen innebär att vara välkommen till kyrkan.

Brämaregårdens kyrka (platsId_2118)Visst finns det kyrkor där jag känner mig hemma. En sådan är Brämaregården i Göteborg. Vid varje ingång till kyrka och församlingshem sitter en liten regnbågsflagga. Den säger mer än ord att här kan jag känna mig lite tryggare. Dessutom vet jag att flaggan sitter där som ett resultat av ett värdegrundsarbete i församlingen. Här kan jag andas ut och glädjas åt festen. Det är rasande tråkigt att det skall vara så långt mellan Växjö och Hisingen! Men julnattsmässan kommer jag att fira där. Halleluja!

Ann-Christine Ruuth

Med norm menar jag i det här sammanhanget framförallt den föreställning vi i vår del av världen har om kön. Den brukar kallas tvåkönsnormen eller med ett modernare ord, cisnormen. Enligt den är kön inget annat än det som barnmorskan tilldelade dig när du föddes. Transpersoner ifrågasätter och utmanar den normen genom hur de uppfattar sig själva och hur de lever. Till normerna hör förstås också heteronormen, att kvinna älskar man och man älskar kvinna. Liksom normer om hudfärg, klädedräkt, språk osv. 

X