Vad som är botten i dig är botten också i andra

Kommer du ihåg Gunnar Ekelöf, poeten? Jag minns honom från antologin Dikt och tanke som vi läste i svenskan på gymnasiet. Kanske var det därför som mina blickar drogs till en understreckare i SvD (15/2) där Carl-Johan Malmberg lyfter fram Ekelöfs diktning på nytt. Det yttre skälet är en ny utgåva av hans samlade dikter.

”Jag sjunger om det enda som försonar / det enda praktiska för alla lika” skriver Ekelöf i dikten Eufori. Och Malmberg kommenterar: ”Idag, 75 år efter diktens tillkomst, utmanar orden en grundidé i det allmänna tänkandet: att det är olikheterna, etnicitet, kön, klass, historia, som bestämmer vilka vi är, inte ”det för alla lika” som Ekelöf sjunger om. Tidigare, i ”Färjesång” påstår han helt fräckt: ”Vad som är botten i dig, är botten också i andra.” Vilken författare idag skulle våga hävda detta på fullt allvar?”

Och jag hajar till. Är det verkligen så, som Malmberg påstår, att ingen litterär personlighet vågar tala eller skriva om det allmängiltiga, det som förenar alla människor? Då står det verkligen illa till.

Idag när det är skillnaderna som så ofta betonas, etnicitet, språk, hudfärg, kultur, religion, normer, finns det all anledning att på nytt lyfta fram ”det för alla lika”.

Human

Jag minns en radioserie för många, många år sedan, kanske i början av 90-talet. En person som jag omöjligt kan komma ihåg namnet på, reste runt till olika platser i världen, iakttog och berättade. Han gav sig ut till små byar och städer dit inga turister for och beskrev med ett sällsamt öga för detaljer, hur livet tedde sig. Allt återgavs med en rätt beslöjad röst, ungefär som den som vill beskriva något men är rädd att rösten skall störa det som pågår.

Jag minns särskilt det sista programmet i serien, hur han berättade vad han såg när han kom hem till Sverige. Bussar som gick på utsatt tid fastän de bara var halvfulla. Ölen som kostade en förmögenhet. Han återgav ett samtal han hade haft med någon om hur det var i landet han själv kom från. ”Finns det fattiga hos er?” ”Jo, det finns det förstås.” ”Men hur har dom det, har de hus att bo i?” ”Jo, någonstans att bo har de.” ”Har de mat?” ”Jo, de har mat, det är nog ingen som svälter.” ”Får barnen gå i skolan?” ”Jo, alla barn måste gå i skolan i Sverige.” (Nu ser ju situationen lite annorlunda ut förstås! Min anm.) ”Har de TV?” ”Jo, TV har de nog.” ”Då är de ju inte fattiga! De är ju rika!”

När han skall sammanfatta sina intryck gör han reflektionen att det som vi kallar det mest privata, det är det mest allmängiltiga. Så oändligt mycket i våra liv delar vi med alla andra, oavsett var de lever eller vilka livsvillkor de har. Kärleken, omsorgen om barnen, gemenskapen med andra, sexlivet, oron för framtiden, glädjen när någon fyller år, sorgen när någon dör… listan kan göras lång.

Och jag minns från mina år i Zimbabwe, där vi bodde ute på landsbygden, bland de allra fattigaste, vad som hände när min yngsta dotter föddes. Hela byn kom på besök och hade med sig gåvor av alla möjliga slag. Jag frågade någon hur det kunde komma sig att vårt nyfödda barn vållade så stor uppmärksamhet. Svaret kom direkt: ”Ert barn? Det är vårt barn! Hon tillhör också oss.”

Jag tänker att vi behöver påminna oss om och om igen i mötet med den eller det som verkar så främmande att vi är människor och vi är ett. Och vi har i grunden samma behov. Det jag behöver, det som är verkligt viktigt i livet, när jag har skalat bort lyxresor, iphones, TV-apparater, tjusiga kläder och så vidare, skiljer sig inte mycket åt från behoven hos tiggaren vid ICA, eller flyktingen på asylboendet.

Men är detta så kontroversiellt att ingen ”författare idag skulle våga hävda detta på allvar?” I så fall vill jag ropa ut det från hustaken! Och, för att återvända till Dikt och tanke, citera Bengt Lidner: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns är han min vän, min bror.”

Från en av mina döttrar fick jag en länk till en film som belyser detta på ett sätt som verkligen griper tag. Se den här filmen! Den varar en dryg timme, men har du väl satt dig, förmår du inte sluta se den! Filmen heter Human.  https://www.youtube.com/watch?v=vdb4XGVTHkE

Ann-Christine Ruuth

Gör kyrkan trygg(are) för transpersoner

Jag är präst. Det vet många efter nästan 40 år. Inte heller är det nu någon hemlighet att jag också är transsexuell. Det innebär, för den oinvigde, att jag inte är överens med barnmorskan om det kön hon tilldelade mig när jag föddes. Men när jag för snart fem år sedan berättade för mina medarbetare gick det som en chockvåg genom dem och hela församlingen. Kunskapen om trans var i det närmaste obefintlig och för somliga var just kombinationen präst och trans en omöjlighet. Underliggande låg ofta föreställningen om att det på något vagt och obestämt sätt var ”syndigt”. Och jag, som levt hela mitt liv i kyrkan, och borde känna mig mer hemma än de flesta, upplevde snart ett alltmer tilltagande främlingsskap.

I samhället märker vi en sakta förändrad attityd till transpersoner. Transsexuella träder fram i offentligheten på ett sätt som vi inte varit med om tidigare. Laverne Cox (från TV-serien Orange Is the New Black), Bruce, numera Caitlyn Jenner, Saga Becker (Guldbaggebelönad för sin roll i filmen Någonting måste gå sönder), och nu senast ”superrektorn” Lena Axelsson Kihlbom, som i Skavlan berättade att hon föddes som pojke.

Vi har sakta börjat förstå att transpersoner, som är ett paraplybegrepp för olika former av könsnormsöverskridande, finns överallt. Självklart finns de också i våra församlingar. De flesta lever dock med sin transidentitet dold för omvärlden. Det finns en stor rädsla för hur en skulle bli bemött om en berättade. Skamkänslan är helt enkelt för stark.

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när kyrkan tog tag i frågan om homosexuella. Många av oss minns till exempel skriften ”De homosexuella och kyrkan” från 1972, ännu fler minns nog samtalsdokumentet ”Homosexuella i kyrkan”, två skrifter som bidrog till att tydliggöra homosexuellas hemortsrätt i kyrkan. Det är nu hög tid att ta itu med frågan om hur kyrkan ser på olika former av transidentiteter. Den tystnad som omger transpersoner i kyrkan måste få ett slut, för  den skapar osäkerhet, den sårar och utestänger. Tystnad gör helt enkelt ont.

Välkommen till tyst avdelning

Våra församlingar behöver utrustas för att bli en tryggare plats också för transpersoner. Att de är i behov av en sådan tryggare plats framgår med all önskvärd tydlighet av den rapport om transpersoners hälsa som Folkhälsomyndigheten presenterade i böran av juni i år.

I undersökningen som är den mest omfattande som hittills gjorts i vår land, deltar 800 transpersoner. Av dem svarar hälften att de någon gång under det senaste året övervägt att ta sitt liv. En tredjedel anger att de också försökt. Bara c:a 10% anger att de kan leva fullt ut enligt sin transidentitet. Transpersoner är också en utsatt grupp i samhället, som ofta får vara med om kränkningar, trakasserier och våld. Därför drar sig också många transpersoner undan vanligt socialt liv, som till exempel att gå på bio eller besöka simhall och gym. Detta gäller inte minst unga transpersoner.

Från andra kristna har transpersoner ofta fått höra att de ”sätter sig upp mot Guds skapelseordning”, att det är avskyvärt för Gud med en man som klär sig i kvinnokläder, att de skall vara nöjda med den kropp Gud gett dem och så vidare. Många brottas därför också med skam och skuld. Att inte få bli bejakad som den en är gör ont. Därför närmar sig transpersoner kyrkan med stor försiktighet. De behöver mer än andra få höra ett tydligt välkommen från en församling som vet vad den talar om. Våra församlingar behöver få transkompetens, det vill säga kunskap om vad trans står för och hur en bäst bemöter transpersoner så de känner sig hemma och välkomna.

Transpersoner är inget ”problem att hantera”. De är Guds gåva till kyrkan. Där de tas emot öppnas dörren också för andra som känner porten trång och tröskeln hög till Guds hus. Och det leder till ”frihet för de fångna, syn för de blinda och åt de förtryckta frihet”.

Ann-Christine Ruuth

Präst och föreläsare

X