Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

Om vådan av att le


Le, säger fotografen, kan du inte le lite mer? Nej, tänker jag, jag ler inte och visar mina inte så charmerande tandrader. Varför ska jag le förresten? Och så inser jag med ens.  Javisstja, jag är ju kvinna! Och kvinnor förväntas av någon anledning le. I varje fall på kort.

Jag påminns om James St James erfarenheter efter att ha levat som kvinna till vuxen ålder men nu lever som man. (http://everydayfeminism.com/2015/05/male-privilege-trans-men/)

”25 Examples of Male Privilege from a Trans Guy’s Perspective”.
11: I’m Not Told by Strangers (Or Anybody Else) to Smile
Not once has it happened since.
Not once.

Ibland tänker jag att jag har vissa fördelar av att ha levat som man i mer än fem decennier. Jag går inte in i alla roller som en kvinna förväntas ha. Helt enkelt därför att jag, till skillnad från så många kvinnor, sluppit just den socialiseringen. Jag har inte läst någon instruktion av typen ”How to be a woman” även om Catlin Moran´s bok med just den titeln var fantastiskt underhållande läsning. Och kanske just för att jag kunde läsa den med med mina ”manliga” glasögon och tänka ”käre värld, är det här något som kvinnor funderar på”. Till exempel det faktum att en man struntar fullständigt i hur dina underbyxor ser ut när ni väl är där, så att säga.

Kanske mina manliga erfarenheter också bidrar till att jag blir extra känslig för den massiva påtryckning som kvinnor utsätts för när det gäller hur en ”riktig” kvinna ska se ut, bete sig, uppföra sig, uttrycka sig. Medan andra kvinnor inte ens tänker på den, eftersom de varit utsatta för den hela livet.

En kvinna i en förening jag tillhör skrev i den slutna FB-gruppen att hon vid nästa större samling undanbad sig nyp i baken, sexistiska skämt och andra likartade kommentarer. Det blev storm! Men tro nu inte att stormen var till hennes fördel, alls icke. En rad män kände sig av någon anledning förolämpade, ja kränkta av att hon ens tog upp ämnet. Hon fick stöd av en del kvinnor, men långtifrån alla. Till sist blev hon så stukad av all negativ uppståndelse att hon bad om ursäkt.

Nej, som sagt, kvinnor förväntas le. Och blir de bemötta på ett sätt som de uppfattar kränkande så ska de le i alla fall. Och hålla käft. Att reagera starkt och säga ifrån är förbehållet männen. Och när en man reagerar då är det allvar minsann, och ingen tid att le.

När jag vid föreläsningar har visat bilden nedan från Svenska Dagbladet på kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna, Parisa Molagholi Liljestrand, och frågat efter vilka signaler de tycker bilden sänder får jag ofta helt olika åsikter. Många tycker att den är förminskande, förkrympande och förmedlar en könsstereotyp bild av en kvinna. Men inte så få kvinnor tycker den är vacker. Inget annat.

Skärmklipp 2016-01-19 09.46.27

Jag undrar om det möjligen är så att den som levat med det ständiga trycket av hur och vad en ”riktig kvinna” skall vara så integreras detta med en själv så att det till slut blir något självklart och något som en inte längre reagerar över. Det är bara så. Förtryck blir vardag. Och när någon (kvinna) reagerar, så är det på något sätt självklart att hon får på nöten. Hon rubbar ju ordningen!

Nu går det förstås att hävda att det jag skriver om har jag ingen personlig erfarenhet av så jag borde hålla truten. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag har en hel del erfarenhet av vad det innebär att inordna sig i ledet och ge avkall på vem och vad jag är. Liksom att under lång tid ha levat med föreställningen att det är som det är, och ingenting går att ändra på. Numera har jag också erfarenheten att ingenting behöver vara som ”det alltid har varit” och att förändring är möjlig.

Fler kvinnor borde sluta le. Och säga ifrån.

Ann-Christine Ruuth

X