Om vådan av att le


Le, säger fotografen, kan du inte le lite mer? Nej, tänker jag, jag ler inte och visar mina inte så charmerande tandrader. Varför ska jag le förresten? Och så inser jag med ens.  Javisstja, jag är ju kvinna! Och kvinnor förväntas av någon anledning le. I varje fall på kort.

Jag påminns om James St James erfarenheter efter att ha levat som kvinna till vuxen ålder men nu lever som man. (http://everydayfeminism.com/2015/05/male-privilege-trans-men/)

”25 Examples of Male Privilege from a Trans Guy’s Perspective”.
11: I’m Not Told by Strangers (Or Anybody Else) to Smile
Not once has it happened since.
Not once.

Ibland tänker jag att jag har vissa fördelar av att ha levat som man i mer än fem decennier. Jag går inte in i alla roller som en kvinna förväntas ha. Helt enkelt därför att jag, till skillnad från så många kvinnor, sluppit just den socialiseringen. Jag har inte läst någon instruktion av typen ”How to be a woman” även om Catlin Moran´s bok med just den titeln var fantastiskt underhållande läsning. Och kanske just för att jag kunde läsa den med med mina ”manliga” glasögon och tänka ”käre värld, är det här något som kvinnor funderar på”. Till exempel det faktum att en man struntar fullständigt i hur dina underbyxor ser ut när ni väl är där, så att säga.

Kanske mina manliga erfarenheter också bidrar till att jag blir extra känslig för den massiva påtryckning som kvinnor utsätts för när det gäller hur en ”riktig” kvinna ska se ut, bete sig, uppföra sig, uttrycka sig. Medan andra kvinnor inte ens tänker på den, eftersom de varit utsatta för den hela livet.

En kvinna i en förening jag tillhör skrev i den slutna FB-gruppen att hon vid nästa större samling undanbad sig nyp i baken, sexistiska skämt och andra likartade kommentarer. Det blev storm! Men tro nu inte att stormen var till hennes fördel, alls icke. En rad män kände sig av någon anledning förolämpade, ja kränkta av att hon ens tog upp ämnet. Hon fick stöd av en del kvinnor, men långtifrån alla. Till sist blev hon så stukad av all negativ uppståndelse att hon bad om ursäkt.

Nej, som sagt, kvinnor förväntas le. Och blir de bemötta på ett sätt som de uppfattar kränkande så ska de le i alla fall. Och hålla käft. Att reagera starkt och säga ifrån är förbehållet männen. Och när en man reagerar då är det allvar minsann, och ingen tid att le.

När jag vid föreläsningar har visat bilden nedan från Svenska Dagbladet på kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna, Parisa Molagholi Liljestrand, och frågat efter vilka signaler de tycker bilden sänder får jag ofta helt olika åsikter. Många tycker att den är förminskande, förkrympande och förmedlar en könsstereotyp bild av en kvinna. Men inte så få kvinnor tycker den är vacker. Inget annat.

Skärmklipp 2016-01-19 09.46.27

Jag undrar om det möjligen är så att den som levat med det ständiga trycket av hur och vad en ”riktig kvinna” skall vara så integreras detta med en själv så att det till slut blir något självklart och något som en inte längre reagerar över. Det är bara så. Förtryck blir vardag. Och när någon (kvinna) reagerar, så är det på något sätt självklart att hon får på nöten. Hon rubbar ju ordningen!

Nu går det förstås att hävda att det jag skriver om har jag ingen personlig erfarenhet av så jag borde hålla truten. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag har en hel del erfarenhet av vad det innebär att inordna sig i ledet och ge avkall på vem och vad jag är. Liksom att under lång tid ha levat med föreställningen att det är som det är, och ingenting går att ändra på. Numera har jag också erfarenheten att ingenting behöver vara som ”det alltid har varit” och att förändring är möjlig.

Fler kvinnor borde sluta le. Och säga ifrån.

Ann-Christine Ruuth