Transgenderdop

I lördags var det dop. Jag hade den stora förmånen att få döpa Benjamin, mitt fjärde barnbarn. Och visst är det härligt med dop. Inte minst är det ju ett tillfälle när familj, släkt och vänner kan träffas. Dop har, precis som begravningar, en mycket stor betydelse, inte minst för att markera att vi hör ihop. Vi är familj, vi är släkt, vi är vänner.

Vi har ett behov av att markera just det sätt vi hör ihop på. Det blev extra tydligt i lördags när den ena efter den andra av dopgästerna inför kantor och kyrkvärd presenterade sig. ”Ja, det är jag som är barnets farfar” ”Jag är moster” ” Jag är mormor” Och jag? Ja, jag kunde ju alltid presentera mig som ”prästen”. Men jag är ju mer än så. Barnet tillhörde min dotter, hon som för inte så länge sedan kallade mig ”pappa”.  Men nu? Att säga ”det är jag  som är morfar” känns helt enkelt inte rätt, även om genetiken stämmer. Och ”mormor” känns helt otänkbart. Det blir bara ”det är jag som är Ann-Christine” och det fungerar förstås. Men det finns många Ann-Christine, men bara en farfar, mormor och så vidare. Även om jag är innerligt medveten om att alla i familjen bejakar mig som den jag är, så skaver det. Vem är Ann-Christine? En vän till familjen?

Skärmklipp 2016-05-25 08.47.53

Så här ser det ut, inte bara för mig utan för många transpersoner, i synnerhet de som gjort sin transition i mogen ålder och har en familj som är van att relatera till en som ”mamma”, ”pappa” eller ”morfar”. För den som gör en sådan resa är det inte ovanligt att familjen väljer att säga upp all kontakt och hen går på det viset från att vara ”någon” till att vara ”ingen”.

Vi lever i ett (jämförelsevis) öppet samhälle men föreställningen om hur en ”riktig” familj ser ut är fortfarande mycket stark. Våra ”släkttitlar” bär vi också med stor stolthet. Men sakta börjar vi lära oss att familjer kan se ut på olika sätt, med två pappor, två mammor och så vidare. Sakta håller vi också på att lära oss att alla inte stannar kvar i sitt vid födelsen tilldelade kön utan går andra vägar. Men språket hänger inte med. Vi är fortfarande fast i vårt tänkande kring familj och kön och har inte funnit nya sätt att beskriva våra relationer. Jodå, jag är väl medveten om att det finns en uppfinningsrikedom på det här området, där nya ”titlar” dyker upp, men de blir för det mesta något som bara används inom familjen.

Det är i den här situationen som dopet är så härligt välgörande. Jag brukar säga att vi döps, inte för att göra Gud glad, utan för att vi skall veta. Veta att vi är älskade. Och mer än så. Ingen av oss skall längre sväva i ovisshet om vem hen är. Dopet gör det tydligt att jag hör med till Guds familj. Jag är ”barn i huset”.  Här är ett par bibelställen för att illustrera vad dopet gör med oss:

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. (Ef. 2:19) Och inte nog med det: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28) Det är lätt att förbise radikaliteten i vad Paulus skriver i en tid när ”vi” och ”de andra” betonas mer än någonsin. Genom dopet har nationalitet och social status ingen betydelse längre. Titlarna kan läggas på hyllan. Inte ens vilket kön du tillhör betyder något. Dopet är transgender!

När Benjamin döptes läste hans mormor några ord från Jesajas 43:e kapitel. ”Nu säger Herren,han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.”  Detta är vad Gud säger om var och en av oss, från den dag vi blev till. Gud räknar mig som sin. Vad behöver jag mer?

Ännu är Benjamin så liten att han inte har något språk. Om han en dag kommer att kalla mig något annat än Ann-Christine har jag ingen aning om. Kanske hittar han på något nytt och spännande, men jag får säkert leva med att aldrig kallas morfar. Den förlusten väger oändligt lätt mot det viktigaste, att få vara en del av Benjamins och de andra barnbarnens liv och veta att vi tillhör varandra. Vad behöver jag mer?

Ann-Christine Ruuth

 

Kommer du tycka om mig nu?

”Du är könskorrigerad, va?” Kvinnan från TV-produktionsbolaget hinner knappt presentera sig innan hon måste slänga fram frågan. De ska producera en ny omgång av TV-serien ”Outsiders” och undrar om jag vill vara med. Det blev ett kort samtal om vilket jag skulle kunna säga en hel del. Men nej, den här krönikan skall inte handla om mig.

Hon hade verkligen inte behövt säga något. Ingen hade någonsin anat hennes hemlighet. För vem hade kunnat tro att denna långa, slanka, snygga, intelligenta, framgångsrika kvinna fram till 20-årsåldern levde som en kille, med en killes kropp? Men nu, 20-25 år senare väljer hon att berätta, berätta för alla i form av en bok. Och hennes vånda lyser igenom i titeln ”Kommer du tycka om mig nu?”

Vad är det som gör att ”superrektorn” Lina Axelsson Kihlblom väljer att berätta nu? Som gäst hos Skavlan säger hon att det är nödvändigt för henne i hennes arbete som rektor att alla elever skall veta att det är både möjligt och önskvärt att få lov att vara den en är. Och då vill inte hon hemlighålla sitt eget liv längre. Och jag tror henne. När jag i form av en ljudbok lyssnar till hennes berättelse blir det väldigt tydligt att hon är en människa som verkligen brinner för att alla skall få fullt ut leva och vara med allt det en är och har. Skärmklipp 2016-05-02 12.00.52

Men det är mer än så. Lina har alltid, sedan tidig ålder, vetat inom sig att hon är flicka. Men hon gör sitt bästa för att anpassa sig till omgivningens förväntningar att vara pojke, att leva och se ut som det kön hon tilldelades. En dag läser hon en artikel i en veckotidning om en person som precis som hon föddes med en pojkkropp men nu lever som kvinna. Det är då som hon förstår att det är möjligt. Kan andra så kan också hon! Och hon sätter upp ett mål: Där framme, då skall det ske.

Men det är inte det enda mål hon sätter upp. Hennes livsberättelse är till brädden fylld av olika måluppfyllelser och som läsare blir en nästan matt av allt hon presterar av utbildningar, jobb och mycket annat. Hon pressar sitt liv till det yttersta och det är lätt att få känslan att det som jagar henne är inte bara en kamp mot dåligt självförtroende och inlärningssvårigheter i form av dyslexi. Trots att hon lyckas med allt hon företar sig och lyckas bra dessutom, tycks hennes förflutna förfölja henne. Hon verkar aldrig lyckas skaka av sig känslan av skam, av att inte vara riktigt som en ska. Att vara en outsider. Hon ska lyckas, hon ska bevisa att hon minsann kan. Och nog lyckas hon, men hela tiden med känslan av att ändå aldrig riktigt vara framme, att fortfarande vara på utsidan.

Att leva med en stor hemlighet som inte får avslöjas tar kraft. Det blir som en ständig flykt. Jo, under studentåren berättar hon. Hon har blivit opererad, en händelse som hon inte ägnar mycket mer utrymme än att det var något som bara skulle ske. Men det blir också porten till att hon fullt ut börjar leva och uttrycka sig så som hon alltid känt att hon är. Hon kommer till sjukhuset i byxor och storrutig skjorta, kläder som hon sedan aldrig mer skall använda. Det är då, när hon skall tillbaka och möta studenterna på juristlinjen, som hon ber en vän att ”skvallra”, för att så att säga bereda marken för henne. Men när hon får veta att en manlig student berättat om henne på en fest ringer hon upp honom och skäller ut honom. Det blir dubbelt.

Men så bryter hon upp och ger sig ut i Europa. Det blir tio år utomlands innan hon bestämmer sig för att flytta hem igen. Hon blir så småningom en ytterst framgånsrik rektor för Ronnaskolan i Södertälje bland annat.

Lina Axelsson Kihlblom visar med stor tydlighet att det inte handlar om att ”byta kön”. Hon har aldrig någonsin varit ”man”, bara haft en pojkkropp som till sist fick det utseende som bekräftade vad hon alltid vetat. Men det är alltså först nu hon bestämmer sig för att berätta. Och jag kan känna stor tacksamhet för att hon valde att göra det. Hennes livsresa är på många sätt fantastisk, alldeles oavsett den ändrade könstillhörigheten. Och jag tar mycket hellre del av en sådan berättelse än en tillrättalagd Hollywoodproduktion som ”The Danish Girl.”

Lina Axelsson Kihlblom är sannerligen ingen outsider, vad än hennes inre sagt. Och om hon verkligen varit orolig för att hon inte skulle vara omtyckt nu när hon berättat, så är jag säker på att hon har hon fått många, många bevis på motsatsen.

Och med Linas hjälp kanske dagen kommer då även media inser att människor som Lina inte är outsiders, när de slutar med sina försök att framställa oss som udda, märkliga typer utan hjälper till att förmedla verkligheten. Då kanske till sist ingen ”Lina” någonsin mer skall behöva skämmas eller hemlighålla sitt liv, inte längre leva med känslan av att vara utanför utan lika mycket en del av gemenskapen som någon annan.

Ann-Christine Ruuth

X