Och varför bekymrar ni er om kläder

Varför skulle jag (inte) sätta på mig en blommig skjorta? Några klädfilosofiska funderingar.

Tittar på Skam, den norska TV-serien som alla andra redan sett. Imponeras av hur välgjord den är och hur övertygande ungdomarna spelar sina respektive roller. De är karaktärer som sticker ut var och en på sitt sätt. Jag gillar kläder och kanske det är därför som jag tycker att Noora sticker ut mer än de andra. Hon är (oftast) så påfallande välklädd. Inte överdrivet eller utmanande, men medvetet och stilrent, medan de andra mest tycks ha tagit det plagg som låg närmast. Själv brottas jag med en blommig skjorta. Mer om den senare.

Sommaren 2010 ägde jag inte ett enda damplagg. Och bums uppstår frågan vad som är ett ”damplagg”. Men låt oss just nu bara konstatera att jag här avser plagg som säljs i butiker som anser sig saluföra kläder för kvinnor. Jag bestämde mig för att ta professionell hjälp och vände mig till en personal shopper på Åhléns City i Stockholm. Hennes första fråga var: Vilken stil har du? Jag hade aldrig funderat över frågan om min stil, men visste bestämt ”inga volanger, spetsar eller blommor”. Typiskt kvinnliga attribut kanske du tänker. Men nu var det ju just ”kvinnliga” kläder det var frågan om, så varför inte?

Vad det handlar om!

Det är kläderna som gör mannen sägs det. Men hur är det med kvinnan? Frågan fick för mig förnyad aktualitet när jag nyligen blev tillfrågad om att medverka i ett modereportage. Jag skulle inte bara framträda på bild i några utvalda plagg utan även ge något slags svar på frågan vad som menas med kvinnlighet. Och just när det gäller kvinnors mode tycks frågan om kvinnlighet vara ständigt närvarande. Vem ställer nånsin frågan hos Dressman om vilka kläder som är manliga?

Vad menar vi egentligen när vi talar om kvinnligt mode? Är det former, mönster eller material? Är det kläder som framhäver den kropp som förmodas vara kvinnlig, med insvängd midja och framhävd byst? Men långtifrån alla kvinnor har en smal midja eller påfallande byst. Eller är det så att det vi menar med kvinnliga kläder är de som (majoriteten) män inte bär? Kvinnligt mode är i så fall inget i sig utan bara en motsats till manligt mode, det vill säga kläder gjorda för att säljas till män. Men samtidigt är det ju så att kvinnor alltid har tagit för sig av sådana kläder och gjort dem till sina: långbyxorna, kavajen, kostymen, rocken, trenchcoaten för att nämna några exempel. Det motsatta är fortfarande en ovanlighet. Är kanske ”kvinnligt mode” ingenting annat än en föreställning, en fiktion?

Ofta när jag går in i en klädbutik möts jag av en expedit som vänligt undrar vad för plagg jag letar efter. Mitt svar är för det mesta att det vet jag när ser det. Jag är nästan aldrig på jakt efter ett särskilt plagg utan mera efter det där som klickar till. Som regel lämnar jag butiken utan att ha känt minsta lilla klick. Kanske finns här en skillnad mellan manlig och kvinnlig shopping. Män köper kläder när de behöver det, därför att de gamla är just gamla. Kvinnor har andra drivkrafter.

Nu står jag där oväntat med en blommig skjorta, till på köpet i ett tunt halvgenomskinligt tyg. Den är från danska Gestuz och priset är knappast H&M. Jag upptäcker till min förvåning att det klickar. Jag som bestämt visste att några blommiga kläder vill jag inte ha tycker plötsligt att just den här skjortan är snygg. Den klickar! Varför tycker jag det? Och varför tycker jag det nu, till skillnad från innan? Är det bara för att den är dyr och inte kommer från Cellbes postorder?

Nu kan jag nästan höra för mitt inre öra hur du, käre/a läsare, otåligt undrar vad som är problemet. Köp skjortan eller låt bli! Men för mig blev frågan mer filosofisk. Vad är det egentligen som gör att jag (eller du) attraheras av ett plagg och tycker att det är snyggt och stundtals dessutom är beredd att betala ett pris som egentligen är alldeles för högt? Och vad är det som gör att vi är beredda att avstå eller attraheras av plagg på grund av en föreställning om deras förmodade manlighet eller kvinnlighet?

Frågan om människans fria vilja har sysselsatt teologer och filosofer genom årtusendena. Hur svår den är blir sällan så tydligt som när vi skall köpa våra kläder. Nå, köpte jag skjortan eller inte? Jo det blev så här, att…

Ann-Christine Ruuth

Friskförklarad

Den 27 januari blev jag frisk. Det meddelades av Socialstyrelsen. Ja, egentligen skall jag väl tacka WHO som är ansvarigt för ICD10, det internationella klassifikationssystemet för medicinska diagnoser. (Se nedan) En uppdatering har varit på gång länge och nu har WHO beslutat att lyfta ut diagnosen 64.0 Transsexualism från psykiatriska diagnoser, vilket Socialstyrelsen inte var sena att notera. Utmärkt! Detta är något som transpersoner över hela världen arbetat för och väntat på, så det är ett välkommet beslut. Men det är ingen skam att vara psykiskt sjuk, och det är inte heller det saken gäller. Förändringen innebär att WHO gör upp med föreställningen att transsexualism är ett tillstånd som ska ”botas” och sänder en tydlig signal till alla som drivs att försöka, från kvackande psykläkare till religiösa helbrägdagörare: Låt bli!

Att vara transsexuell, att inte uppfatta sig som det kön som blev tilldelat vid födelsen, innebär ändå ofta behovet av insatser från vården, till exempel hormonbehandling, hårborttagning, talträning, plastikkirurgi. Vi kallar allt detta numera könsbekräftande behandling. Den kan se olika ut från person till person men syftar till att göra det möjligt att kunna leva ett ordentligt liv.

Nu innebär inte Socialstyrelsens åtgärd att stryka transsexualism över listan på mentala diagnoser någon egentlig förändring i transsexuellas livssituation, mer än att de i fortsättningen slipper få en sådan diagnos antecknad i sin journal. Det är naturligtvis bra! Men vår främsta kamp består inte i att få korrekta beskrivningar i vårddokument. Nej, det vi framförallt dagligen har att möta är okunskap och nedvärderande attityder hos många bland allmänheten, ibland även hos vårdpersonal som borde veta bättre. Fortfarande möts också många transsexuella av hån och förakt som ibland urartar till rent våld.

Vi måste också fortsatt räkna med att närmast regelmässigt bli felkönade och svara på alla möjliga nyfikna och närgångna frågor om vårt privatliv. Hur svårt kan det egentligen vara att ta in att en transsexuell inte låtsas eller spelar någon slags roll, även om det yttre inte alltid lever upp till stereotypen riktig kvinna/man. Mig händer det inte sällan när jag i två timmar föreläst om könsidentitet att någon åhörare kommer fram och undrar om jag ”byter om” när jag kommer hem. Som om jag var en slags varietéartist, där det ”kvinnliga” för mig bara består i yttre attribut. Med några ord knuffas jag brutalt tillbaka till ett liv och en tid som jag lämnat och som det kostat mig oändligt mycket att lämna. Det som gör mest ont är nog att den frågande inte har en aning om vilken förolämpning det är. Det är stunder när jag känner stor lust att inte göra en enda föreläsning till. Och detta kommer inte att förändras av Socialstyrelsens beslut.

Många av oss transsexuella har verkligen haft och i många fall fortfarande har ett tufft liv. Resan till vårt rätta jag har många gånger inneburit stora påfrestningar. Men ibland känns det som om vi måste rättfärdiga vår situation genom allt vi varit med om. Det märks inte minst när en läser tidningsintervjuer där alla detaljer från barndom och uppväxt redovisas. Det kan nästan bli som om folk måste acceptera oss av rent medlidande. Jag drömmer om den dag när det blir lika ointressant att höra min, eller någon annan transpersons story som att höra att någon är vänsterhänt. Och där ingen skulle få för sig att förolämpa en människa genom att ifrågasätta hens könstillhörighet.

Jag är hur som helst väldigt glad över alla de transpersoner, unga och äldre, som nu kliver fram och säger med stolthet i rösten ”det här är jag!” Det betyder självklart oerhört mycket mer än en skrivning hos Socialstyrelsen. Inte minst är jag säker på att det kan stärka och hjälpa unga transpersoner att våga lita på vad de känner och vara den de är. Det bidrar givetvis även till att öka medvetandet hos andra att transpersoner finns överallt och att det är lika naturligt, självklart och positivt som alla andra olikheter som finns hos oss människor.

Ann-Christine Ruuth

* ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision) är den nu gällande upplagan av ICD, en allmänt accepterad standard för klassificering av sjukdomar, utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD-10 färdigställdes 1992 och den senaste versionen är från 2011. ICD-11 kommer inte förrän 2018, men en beta-version finns tillgänglig redan nu.

X