Torka aldrig tårar utan komplett skyddsutrustning

Handen på hjärtat, nog har också du någon gång funderat på hur det kommer att bli när du är död? Det har jag. Jag tänker då inte på hur det blir i himlen, vilket hade anstått en präst. Jag menar begravningen. Vilka kommer att vara där? Vad kommer de att säga till varandra om dig? Säkert har du liksom jag också funderat på hur begravningen skall vara utformad, vilka psalmer som skall sjungas och vilken musik som skall framföras? Möjligen är det hos mig en yrkesskada efter att som präst ha varit med om så många begravningar och ofta mött anhöriga som aldrig någonsin hört den som nu är avliden ens antyda hur hen skulle vilja ha det.

Ingen bestämmer förstås sin död. Vi kan fantisera om att få leva till hög ålder och dö stilla, mätta på livet, omgivna av våra nära och kära. Vi kan också, vilket ofta rekommenderas, planera i detalj hur vi vill att det skall vara vid begravningen och foga in det i  ”det vita arkivet”. Sådana bestyr kan vi nu, som en följd av coronavirusets härjningar, lämna därhän.

Jag är, tror jag, inte rädd för att dö även om jag hoppas få leva många år till med min fru och se mina barnbarn växa upp. Jag är, tror jag, fullt medveten om livets bräcklighet och hur mitt liv kan ta slut på bråkdelen av en minut. En hjärtattack, en bilolycka eller vad du vill. Men tanken att jag skulle få tillbringa mina sista dagar på en intensivvårdsavdelning, om det fortfarande finns plats, där mina anhöriga är förbjudna tillträde, där sjukvårdspersonal frågar hur jag har det genom en glasruta och mina närmaste försöker ta avsked via mobilen, den tanken skrämmer mig. Torka aldrig tårar utan handskar sas det en gång. Nu är det osäkert om det alls kommer att torkas några tårar. I varje fall inte utan komplett skyddsutrustning.

Till det kommer också insikten att min kropp kanske kommer att begravas utan närvaro ens av mina allra käraste. Plötsligt har det i begravningsannonser vanliga uttrycket ”begravningen sker i stillhet” fått en närmast bokstavlig betydelse. Den påbjudna sociala distanseringen följer oss ända till graven och inte ens på flera meters avstånd får sörjande närvara utom i undantagsfall och i mycket litet antal.

Jag undrar vad det gör med oss. Jag vet i alla fall vad det gör med mig. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig mer än tanken på min egen död. Talas det om detta? Talar vi med varandra om detta? Och hur ska vi tala med varandra om detta utan att ångesten gör det övermäktigt? Jag vet inte. Men jag tror vi måste försöka.

Ann-Christine Ruuth