Ain´t I a woman?

Om Lena Andersson, Trump och trans

Det har nu gått flera veckor sedan stormningen av Kaptitolium i Washington den 6 januari, när en beväpnad mobb bröt sig igenom avspärrningarna och strömmade in medan den demokratiskt valda församlingen fick söka skydd. Recensionerna av det som hände liksom tolkningarna fortsätter att fylla media. Och frågan som många försöker ge svar på är om detta också skulle kunna hända här, i vårt samhälle.

Krönikören och författaren Lena Andersson är snabbt färdig med sin analys och den publiceras på ledande plats i Svenska dagbladet den 9 januari. Rubriken lyder: Det som bär det auktoritäras alla kännetecken.

Det som enligt Lena Andersson var det som vägledde Trumps anhängare när de ”stormade in över de vackra gamla golven i Kapitolium” var kunskapssynen, baserad på ”det senaste halvseklets subjektiva sanningar”. Dessa har enligt Andersson lett till en intellektuell regression, en återgång till barnets utvecklingsstadium ”där barnet ännu inte vet hur pronomen fungerar”.

Nu blir jag som läsare nyfiken. Var det en okunskap om pronomen som orsakade stormningen av Kapitolium? Enligt Andersson är transpersoner ett huvudproblem. Inte i sig, utan därför att de begär att få bli omnämnda med ett pronomen som de själva önskar, inte det som omgivningen av olika anledningar tycker passar.

Bakom frågan om könstillhörighet ”finns samma idéer som gett oss alternativa fakta och sanningsrelativism.” Det är verkligen en häpnadsväckande slutsats att sammanföra en liten grupps önskan att få bli bekräftade så som de själva uppfattar sig med en presidents lögner om valfusk.

Men svinhugg går igen. Hänvisningarna till vad som anses ”naturligt” och ”förnuftigt” har genom historien flitigt använts av dem som av olika anledningar inte velat ge andra människor rätt att få leva och bli bekräftade som dem de menar sig vara.

Vid Women´s Rights Convention i Ohio 1851 håller den svarta före detta slavkvinnan Sojourner Truth ett kort tal som gått till historien under rubriken ”Ain´t I a woman?” I talet går hon till angrepp mot dem vill förvägra henne och andra rätten att få samma rättigheter som andra. ”You need not be afraid to give us our rights for fear we will take too much, for we can´t take more than our pint`ll hold”. Så säger hon till alla dem som tror att kvinnors frihet och rättigheter skulle inkräkta på andras. Och hon sätter med de orden fingret precis på vad det handlar om: rädsla, en rädsla baserad på okunskap och ovilja att sätta sig in i en annan människas situation. Det är just en sådan rädsla som genomsyrar hela Lena Anderssons krönika.

Andersson nämner det hon kallar för ”transaktivismen” och klagar över att ”den som inte delar rörelsens språkbruk och åskådning ska helst brännmärkas och hindras från att framföra sina synpunkter”. Det är ett märkligt yttrande från en som på ledande plats i en av våra största dagstidningar ges fullt utrymme att fritt formulera sin mening. Vem eller vilka har försökt hindra detta? Det får vi inte veta. Alla skall ha rätt att uttrycka sin åsikt utan repressalier. Däremot är det knappast förvånande att de människor som förklaras som infantila, oförnuftiga och ologiska ger svar på tal.

Jag kan sedan många år kalla mig ”transperson” om nu en titel anses nödvändig. Jag känner många transpersoner men vilken ”rörelse” Lena Andersson menar har jag ingen aning om. Jag känner dem som enskilda individer, som sinsemellan är väldigt olika, så som människor i allmänhet är. De har en sak gemensamt. De vill få möjlighet att leva sina liv så som de uppfattar sig själva. Det är ofta en kamp mot en omgivning som vill förvägra dem det och hävdar att de ljuger, eller, med Anderssons språkbruk, bara drivs av en känsla. Jag kan av egen erfarenhet intyga att det är långt mer än en känsla. Det är en övertygelse som bäst beskrivs som visshet.  Det är en visshet som, även om en kan känna stolthet över sig själv, ofta hade gjort livsresan oändligt mycket enklare om den bara varit en ”känsla”.

I det här avseendet begär transpersoner inte mycket av sin omgivning. Egentligen begärs bara det som jag antar att Lena Andersson och alla andra begär, att få bli bemötta och bekräftade som den en identifierar sig som. Ibland kan det vara nödvändigt att berätta det eftersom till exempel sättet att klä sig som bekant inte alltid överensstämmer med övriga vittnesbörd. Att jämföra transpersoner med den våldsmobb som vällde in i Kapitolium får mig att tappa andan.

Lena Andersson menar att ett samhälle som vill ge människor möjlighet att själv välja sitt pronomen ”vältrar sig i personliga och gruppmässiga erfarenheter” och ”får förr eller senare en ledare som Trump.” Det förhåller sig precis tvärtom. En demokrati visar sin halt och sin styrka just i förmågan att lyssna också till dem som är i minoritet och som inte har någon annan makt än sin röst. Att inte vilja eller våga göra just det har ett namn: fobi.

Ann-Christine Ruuth