14 biskopar. Och jag.

I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.

Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:

”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”

Skärmklipp 2015-03-17 14.54.59 kopia

Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.

 

Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.

Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.

Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.

Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.

En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat  till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.

Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.

Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.

Ann-Christine Roxberg

Gaygalan inget för transpersoner

There is a first time for everything. I måndags var jag för första gången på QX Gaygala på Cirkus i Stockholm. Anledningen var förstås att Esters ”Min pappa Ann-Christine” nominerats till ”Årets bok”  och kunde således eventuellt tilldelas ett pris. Helkul och helspännande!

Innan vi gav oss diskuterade vi om vi skulle äta middag på Cirkus, eller käka en bit hemma. Vi bestämde oss för att det första alternativet och gav oss av med tanken att det finns säkert en massa trevliga människor som man kan prata med vid bordet. Icke. Vi satt i ensamt majestät vid kortändan av ett långbord. De flesta av de övriga gästerna dök upp strax före showen började. De hade lärt sig.

Men show blev det! Kalla gärna Gaygalan för ett spektakel, men det var ett välregisserat sådant. Givetvis var alla ”nödvändiga” gäster där som Ola Salo, Jonas Gardell, Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, Peter Jöback, Mona Sahlin och så vidare. Sissela Kyle som var konferencier gjorde sitt bästa för att utnyttja situationen och göra oss alla uppmärksamma på kändisarna.

Och undan gick det med fart, fläkt och färg, medan det ena priset efter det andra delades ut av mer eller mindre kända personer.

Allt eftersom galan fortskred spred sig känslan ”vad-gör-jag-egentligen-här” inom mig. Galan heter ju Gaygalan, men är såvitt jag förstår tänkt att vända sig till hela HBTQ-världen. Så var ju också en kategori benämnd ”Årets homo, bi, transperson”. Ingen transperson nominerad. Var det brist på kandidater?

En annan kategori var ”Årets drag”, ett pris som Peter Jöback kammade hem för sin roll som Candy Darling i ”Livet är en schlager”. Säkert välförtjänt. Och drag var det gott om både i salongen och på scenen. Nästan varje shownummer var liksom utsmyckat med färgglatt och utmanande klädda dragqueens. Nu är det ju fullt möjligt att de i själva verket var utklädda transpersoner. Men varför måste de i så fall vara så till den milda grad utklädda och uppsminkade att de med råge överglänste alla andra medverkande och mest såg ut att vara på väg till maskerad?

Skärmavbild 2015-02-12 kl. 19.44.43Den enda ”riktiga” transperson som jag kunde iaktta var Saga Becker, som fick äran att dela ut ett pris. Hon har ju nyligen vunnit en välförtjänst Guldbagge för sin roll i filmen ”Någonting måste gå sönder.”

Mitt intryck är att Gaygalan är precis vad namnet säger – en gala för dem som är gay. Och homosexuella tjejer får vara med på ett hörn. Transpersoner däremot nämns i förbifarten, och knappt det. Och det vill jag säga till ansvariga för Gaygalan: Tro inte att ni gör transpersoner en tjänst genom att ösa på med en mängd dragqueens. Det förhåller sig nämligen precis tvärtom. En dragshow förstärker hos gemene man/kvinna den föreställningen att transpersoner bara är en hoper karlar som tänder på att klä ut sig till kvinnor.

Om ni menar allvar med att Gaygalan skall vända sig till och spegla hela HBT-kollektivet, låt då transpersoner medverka på sina egna villkor. Gör också en egen nomineringskategori: Årets transperson. Då skulle Gaygalan kunna medverka till att göra även transpersoner synliga, som just transpersoner. Då skulle jag känna att galan också är för mig och rentav kunna överväga att sitta i salongen ännu en gång. Fast äter middag gör jag nog hemma.

Nu tror du säkert att jag bara är sur för att Ester inte fick något pris. Skulle jag vara sur? Jag? Hrrrrm!!!

Ett sammandrag av galan sänds i TV4 på lördag kväll, 14/2.

Finns Gud i Toronto? Jajamän!

”Om du vill möta Gud behöver du väl inte åka till andra sidan Atlanten?” sa hon och jag insåg förstås att hon hade rätt. Vad skulle jag där att göra? Men jag har gjort en hel del oförnuftiga saker i livet och det hände saker på The Toronto Airport Christian Fellowship som gjorde att jag längtade. Jag hade läst om hur människor drabbades av Gud på ett sätt och i en omfattning som inte verkade ha skett sedan den första Pingstdagen. Säkert var jag påverkad av att andra välkända kristna ledare hade varit där, och jag ville inte vara sämre, även om jag var en synnerligen okänd kristen ledare i en liten håla i Småland. Så jag for. Det är nu tjugo år sedan.

Jag fick ett hotellrum i närheten av flygplatsen precis vid runway så flygplanen tycktes stryka precis över hotelltaket. TACF höll till i en hangarliknande byggnad och hade möten och bibelstudier hela veckan. Jag var naturligtvis med på allt. På kvällarna var det möten med förkunnelse och förbön. De som ville ha förbön, och det ville ALLA, fick ställa upp sig på led utefter vita linjer som var målade på golvet, ungefär som i en tennishall. Sedan gick människor från församlingen runt och lade sina händer på och bad för alla i tur och ordning. Och nog hände det saker. Människor föll till marken runt omkring mig. De flesta verkade påtagligt känslomässigt berörda, många skrattade eller grät floder. Själv stod jag där som en idiot och kände ingenting. Absolut ingenting. Det var ganska förfärligt. Uppenbarligen var det något fel med mig. ”Some people are hard to receive” fick jag höra. Tack!

Det mesta av min lediga tid tillbringade jag på hotellrummet och läste bibeln. Eller försökte läsa bibeln, kanske jag skall säga. Det var svårt att koncentrera sig, dels på grund av min besvikelse över att jag uppenbarligen inte var mottaglig för Anden, dels av bullret från flygplanen som oupphörligt svepte över hotelltaket.

Skärmavbild 2015-01-31 kl. 07.20.58

Bild hämtad från www.beriablogs.com

Psaltaren har alltid varit en favorit som jag ständigt återkommit till, men nu blev det Lukas. Jag gillar hans evangelium bäst, han är en bra berättare. Men läsningen gick som sagt trögt. Så kom jag till kapitel femton, det som handlar om en förlorad peng, ett förlorat får och en förlorad son. Vad skulle jag överhuvudtaget få ut av de här tre liknelserna, i synnerhet den om den förlorade sonen. Hur många gånger jag läst den, predikat över den, tvingat konfirmander att dramatisera den kan jag inte räkna. Men jag läste ändå. Jag hade ju bestämt mig för det. Men där på hotellrummet blev var det som om jag plötsligt läste berättelserna för första gången och insåg det jag tidigare inte förstått, eller vågat förstå. Så här i efterhand var det väl värt en resa över Atlanten.

Kapitlet inleds med orden: Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Är inte det märkligt? Nog hade man förväntat sig att Jesus sökte upp dem, dessa samhällets utanförställda, och talade dem till rätta. Men istället är det de som strömmar till honom för att lyssna. Noga räknat finns det inte ett enda exempel på när Jesus tillrättavisar en ”syndare”. Fariseerna är ett undantag. De får rejält med skäll för att de visar människor för lite kärlek. Och de såg inte med blida ögon på vilka Jesus hade som bordssällskap: ”Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Det är som svar på den anklagelsen som Jesus berättar ”förloratliknelserna” där alla tre har fest och glädje som huvudtema.

Jag fastnade återigen i liknelsen om den förlorade sonen. Och det slog mig att den titeln är totalt missvisande. För det första är det fadern som är huvudperson och för det andra hade han faktiskt två söner. Men hur har vi inte vältrat oss i betraktelser om den eländige sonen som tog ut arvet i förskott och alltså önskade att pappan var död. Och hur han sedan slösar bort allt på ett liv i utsvävningar men ”kommer till besinning” och ger sig av hem till sin far och blir mot alla odds välkomnad hem.

Den här eländige sonen har fått stå som ett varnande exempel på hur en god kristen inte skall vara. Men ärligt talat tror jag att väldigt få av oss kan känna igen oss i honom. De flesta av oss har aldrig någonsin kommit på tanken att begära ut ett arv i förskott eller önskat att få leva ”ett liv i utsvävningar”. Nåväl, nu har den förlorade sonen som ett gott föredöme bestämt sig för att göra bot och bättring. Han har övat en fin syndabekännelse som säkert är uppriktigt menad. Den, tänker han, skall nog göra så han blir mottagen igen. Men vad är det som händer? Pappan springer emot honom, något som var otänkbart för en vuxen person med värdighet, och omfamnar honom. Sonen stammar sin syndabekännelse men pappan verkar fullständigt ointresserad av den. Istället ger han order om nya kläder åt sin son och ställer till med fest. Det enda som tycks betyda något alls är att sonen är hemma igen.  Och där på hotellrummet i Toronto såg jag det jag inte sett förut, nämligen den fullständigt ohämmade kärleken och glädjen hos fadern. Det är honom som vi skall titta på, hur han beter sig, vad det är han säger. Och det blev tydligt för mig att vad Jesus vill säga är: Hur ditt liv har sett ut hittills, vilka vägar du har gått, vad du har trott eller inte trott, vad du bär med dig av misslyckanden eller framgångar, vad du tänker om dig själv eller vad andra tänker om dig är fullständigt betydelselöst i förhållande till detta enda att Gud vill ha dig hos sig. Gud vill dra dig till sig och hålla dig hårt i sin famn. Så att du förstår att du är älskad.

Jag hade inte sett det innan och det överväldigade mig. Ännu var jag inte beredd att släppa taget och bli omfamnad, det skulle dröja ett antal år till innan jag lät det ske, därtill var jag ännu alldeles för rädd för det jag bar inom mig. Men det var där och då jag insåg hur det faktiskt ligger till.

Men det fanns ju en son till, han som var hemma. Honom tror jag långt fler av oss har lättare för att känna igen oss i. Han är ju den som gör allting rätt. Han sköter sig, han plöjer raka fåror på åkern, han lever som en god son och skulle aldrig drömma om att bete sig som brorsan. En ordentlig människa helt enkelt. Det är han som nu kommer hem och hör på långt håll att det är fest hemma på gården. Av en tjänare får han veta vad som hänt. Brorsan har kommit hem i all sin uselhet men blivit omfamnad och mottagen som en prins. ”Då blev han arg, och ville inte gå in.” Vem kan klandra honom? Vem av oss hade inte också blivit arg i samma situation? Pappan kommer ut till sin arge son och försöker blidka honom men får bara en skopa ovett till svar: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’

Det är inte svårt att höra vreden. Men när jag på hotellrummet läste de här orden stockade det sig i halsen på mig, för jag kunde känna, inte bara hans vrede utan än mer hans gråt. Jag kände hur det måste ha svidit i halsen på honom. Jag kunde känna igen mig själv där jag stod på den vita linjen i möteslokalen och folk blev så påtagligt berörda av Gud, men inte jag. Och jag kände att jag, precis som denne son, hade längtat efter en omfaming som jag tyckte uteblev.

Men så talar pappan till son son och jag uppfattade plötsligt den oändliga ömheten i hans röst: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Han kunde sagt ”Karl-Johan, nu skärper du dig och uppför dig! Men han sa ”mitt barn”. Och jag förstod att jag ägnat mycket tid i mitt liv åt att vara rätt, tänka rätt, tro rätt, men aldrig stannat upp så att jag kunde höra Gud säga ”mitt barn”. Och jag grät.

Motsatsen till kärlek är inte hat, det är rädsla. Det är rädsla som förhindrar oss att möta främlingen med öppna armar, det är rädsla som gör att vi så ofta svarar andra med irritation, med hån, med vrede eller med tystnad. Det är rädsla som gör att jag inte vågar älska mig själv, eftersom jag tror att en ”riktig” människa är något annat än vad jag är. Jag är övertygad om att alla de där ”tullindrivarna och syndarna” som sökte sig till Jesus gjorde det därför att de hos honom mötte en kärlek som gjorde slut på rädslan.

Hur många gånger man de senaste åren sagt till mig att jag är modig kan jag inte minnas, men det känns lika märkligt varje gång. ”Det är inte svårt att vara modig när man inte rädd” sa visst Nalle Puh. Och det är sant. När jag äntligen förstod att jag är älskad som den jag är, inte ”trots” att jag är som jag är, och vågade lita på det, då försvann all rädsla.

Och Gud sände sin Son till världen för att driva ut rädslan och låta oss alla förstå att vi hör hemma hos Gud som älskar oss, jublar högt över oss och bara längtar efter att hålla oss i sin famn. Där vilar vi tryggt. Så enkelt kan det väl inte vara? Jo. Och en livstid att öva sig.

Ann-Christine Roxberg

Det är Gud som är Queer. Inte du!

Vad menas med Q? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser. HBT vet de flesta innebörden av. Men Q? Eller queer som bokstavsförkortningen ska utläsas. Det är lätt och frestande att svara som Wikipedia: ”Queer är ett brett begrepp vars betydelse inte är helt definierat.” Definitionerna går isär, men jag tror det är möjligt att hävda att queer står för en rörelse eller en önskan att inte definiera sig enligt rådande normer när det gäller kön eller sexuell inriktning. Den som kallar sig själv queer vill (ofta) inte bli definierad som varken hetero, homo, bi eller trans.

Queer (bet. främmande, ovanlig) har i synnerhet i den engelspråkiga delen av världen ofta använts och används som ett skällsord, inte minst mot homosexuella. Men också mot den som uppfattas som avvikande i största allmänhet, det vill säga personer som uppträder eller har uppfattningar som går i strid mot normen. Med norm menar jag här de föreställningar vi har om hur saker och ting, i synnerhet människor, skall vara och bete sig, föreställningar som ju också ändrar på sig med tidens gång, fast vi kanske inte alltid är medvetna om det.

Och vi älskar normer. Ordning och reda skall det vara. Vi kan prisa mångfalden i Guds skapelse en vacker vårdag, men när vi själva får lägga händerna på ett stycke av denna skapelse då blir det slut på mångfalden. Då klipper vi gräset kort, kort, vi anlägger rabatter i prydliga rader och planterar blommor så de precis skall matcha varandra i färg, form och storlek. Vi ansar, tuktar och tillåter inte minsta strå att sticka upp som vi inte själva sått eller planterat.

Och det går väl an. Värre blir det när vi vill omsätta samma ordningssinne på våra medmänniskor. Inte minst i kristna kretsar har det varit tradition att vårda normerna för mänskligt beteende. I synnerhet har normivrarna intresserat sig för det kvinnliga beteendet. Reglerna för hur kvinnor ska klä sig, vilka sysslor de får lov att utföra såväl vardag som helgdag, om de ska få lov att klippa håret, om det får vara utsläppt eller uppsatt och så vidare, har varit många. På senare år har intresset särskilt varit knutet till sexualiteten och könsidentiteten, och då inte bara kvinnors utan allas. Så har kristen tro ofta reducerats till en fråga om rätt uppträdande, rätt åsikter, rätt identitet.

Tidigare var normerna inom kyrka och samhälle i hög grad likstämmiga. Men medan samhället liberaliserats har kyrkan ofta lagt ner stor möda på att hålla emot, ofta med motiveringen ”ska man tillåta det här, så kommer man väl till slut att tillåta allting, det måste finnas en gräns”. Och var den gränsen går blir då givetvis högst individuellt. Att hålla fast vid normer skapar också ofta en slags gemenskap. Själv var jag under en del år med i en prästerlig ”bönegemenskap” där den gemensamma länken var att vi alla förutsattes vara motståndare till att kvinnor fick vara präster. Det visade sig i alla fall för mig, vara en alldeles för tunn tråd att väva gemenskap av. Den gick helt enkelt av. I själva verket visar det sig att all gemenskap där vissa normer är det sammanhållande bandet, verkar exkluderande.

Ofta tas Gud till intäkt för att upprätthålla normer. Står det inte att Gud är ordningens Gud? Nja, det står ”fridens Gud”. (1 Kor 14:33) Men visst låter det bestickande att Gud som ”har skapat dag och natt och fastställt ordningen för himmel och jord” (Jer 33:25) vill ha ordning och reda också när det gäller hur människor lever och beter sig. Det är ju bara det att Gud själv ideligen överskrider de föreställningar vi har om hur det ”skall vara”. Bibeln är full av exempel, inte minst ”den stora berättelsen”, just nu bioaktuell, om hur Guds folk blir befriat från slaveriet i Egypten överflödar av exempel på hur Gud åsidosätter ”naturlagarna”. Ändå finns det inget mer udda, mer queer, än detta att Gud älskar alla dem Gud skapat till sin avbild och bestämmer sig för att göra allt för att upprätthålla gemenskapen.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 19.35.40

När Gud ska bevisa sin kärlek väljer han också att göra det på ett sätt som gör utöver alla normer, alla föreställningar om hur ”det ska vara”. Gud väljer att bli en del av sin skapelse och det på ett sådant sätt det måste ta andan ur var och en. Om något skall kallas ”queer” så är det väl Jesus födelse. Men det bara fortsätter. Vi har vant oss vid vackra bilder av Jesus där vi ser honom som en ytterst välskapad man i sina bästa år. Men profeten Jesaja beskriver honom med orden ”Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.” (Jes 53:2-4)

Och som han betedde sig! Överträdde sabbatsbudet otaliga gånger, talade och åt med horor och andra som man absolut inte skulle umgås med, påstod att om man inte tog emot Guds rike som ett barn(!) skulle man inte komma in där alls, drev ut dem som sålde i templet, kallade fariseerna för kärlekslösa, tvättade fötterna på sina lärjungar, förlåt brottslingar, för att ta några exempel. Och det mest queera av allt: Han som var utan skuld utlämnar sig själv för att dö.

Allt det här skriver jag till dig som tror att du är alltför queer, alltför udda, för att passa in. Till dig som trodde att du var utanför gemenskapen med Gud för att du inte förmår anpassa dig till ”normen” för vad en riktig människa skall vara. Och det jag vill säga till dig är att det finns ingen som är mer queer än Gud. Hur queer du än tycker att du är kommer du aldrig att kunna slå Gud. You can´t out-queer God! För att ta det på ängelska. Så hur ”utanför” du än upplever dig, så kommer du ändå alltid att vara innanför det som är Guds verklighet, närvaro och kärlek. Guds ”queerness” kommer alltid att räkna in dig.

Men Gud är inte normlös. Det finns en norm som Gud aldrig kommer att överge, den som är Guds själva väsen och som kallas kärlek. Så ger Gud oss också denna enda norm att leva efter: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra.” Och Gud tillägger: Du skall älska dig själv.

Nu säger Herren,
han som har skapat dig,
han som har format dig:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
Jes. 43:1
Ann-Christine Roxberg

 

Guds queer-teologi

Stallet i Betlehem överväldigar mig. Jag skrev om det före jul och jag måste skriva om det igen, för nu är det Trettondedag jul och Matteus berättar att stallet öppnar sig för långväga gäster. (Matt. 2:1-12)

Det finns ingenting som stämmer med Jesu födelse i Betlehems stall. Den som letar efter normer, regler, vad som passar sig finner ingenting av det. När Gud blir människa låter han det ske på ett sätt som utan tvekan inte kan kallas för något annat än queer. Jesus mamma blir gravid i allra högsta grad utanför äktenskapet, ja utanför alla normer om hur barn blir till. Själva födelsen sker långt hemifrån under de enklaste omständigheter, utestängda från ens ett vanligt rum. De första att besöka den nyfödde är ett gäng nattliga grovarbetare.

WiseMen

Bild: poetry.francismorilao.com

Nästa gäng är en grupp ”österländska stjärntydare”. Och har man någonsin sett några mer queera personer, i varje fall ur ett traditionellt judiskt perspektiv! Den fromma fantasin har gjort dem till tre kungar med olika hudfärg och givit dem namn: Kaspar, Melchior och Balthazar. Om detta berättar Matteus ingenting, inte ens att de var tre. På bibelns grundspråk grekiskan kallas de ”magos”, ett ord vi lånat till vår tids trollkarlar, magiker. En ”magos” på bibelns tid  hade ofta högt anseende som astrolog, siare och drömtydare. Det är fullt möjligt att de också var eunucker. Kastrerade män kunde ofta ha höga funktioner i ”österlandet” och ansågs ha högre insikt i andliga frågor. I rabbinska texter beskrivs oftast ”magos” som opålitliga lurendrejare. Och viktigast av allt: De var inte judar.

Gud bjuder alltså  in några icke-judiska spågubbar, kanske inte ens riktiga ”män”, att vara bland de första som får se världens frälsare! (Rita helst inte skägg på dem!) Gud sätter agendan, det är så här det ska vara. Och Guds Son fortsätter på samma sätt och bjuder in dem som andra för länge sedan räknats ut: Tullindrivare, horor, leprasjuka, romerska officerare, icke-judiska kvinnor, grova förbrytare, snorungar. Där andra stänger och sätter gränser tycks Gud hela tiden ha ett också-perspektiv: De också, och den, och den och dom…. Tills huset blir fullt.

Och jag måste påminna mig och dig om det här för det kanske är så i ditt liv som det ibland kan vara i mitt att man inte har någonstans att ta vägen med sig själv. Ingen öppnar dörren, ingen har tid, ork eller lust att fråga ”vad kan jag göra för dig?” Känslan av att inte passa in, att inte vara rätt, kan vara alldeles förkrossande.

Men Gud låter sig födas in i vår värld på ett sådant sätt att också sådana som du och jag skall våga tro att detta är för oss. Gud har inget ”problem” med någon av oss. Det är vår värld, vår verklighet, vår tillvaro som Gud kommer till för att göra slut på ensamheten. Få har uttryckt detta bättre än Olof Hartman:

” För att Du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” (Sv Ps 38:3)

Ann-Christine Roxberg

 

Släpp fångarna loss, det är jul!

En oönskad brevskrivare

Annandag Jul minns kyrkan Stefanus som stenades för sin kristna tro. Det ger mig anledning att skriva om Kaj från Västerås. Kaj har nämligen tagit som sin uppgift att få mig att inse hur fel jag är, hur jag inte har förstått bibelns klara ord och hur jag rent allmänt inte begriper att lyssna till den heliga Anden. För om jag gjorde det skulle jag, liksom alla andra HBT-personer begripa att vi hur enkelt som helst kan bli helbrägdagjorda. Om bara Kaj får lägga sina händer på oss så skulle vi omedelbart inordna oss och bli vanliga. Män skulle inte längre dras till män eller kvinnor till kvinnor. Ingen skulle heller längre föreställa sig att man ”fötts med fel kropp” utan vara glad åt att man har det kön man fötts med.

Kaj skrev flera långa mejl till mig och erbjöd sina tjänster, något jag vänligt men bestämt avböjde. Tills helt nyligen trodde jag han gett upp, men i veckan dök det upp ett långt meddelande på Facebook. Det är ju oerhört lätt (och KLOKT!) att radera sådant, glömma det hela och gå vidare. Det var också vad jag först tänkte. Men så insåg jag att varken Kaj eller jag är ensamma. Det finns utan tvivel många fler ”Kaj” och många fler än jag som blir utsatta. Och därför, Kaj, hamnar du nu i offentligheten.

250px-Stones_Porto_DSCF0572Med anledning av Stefanus, vill jag att Kaj, och alla andra som tagit som sin livsuppgift att alldeles oombedda ”korrigera” HBT-personer, skall veta att vad ni gör är ingenting annat än att kasta sten. Ni tror att ni gör mig och andra en tjänst, att ni utövar någons slags kristlig kärleksverksamhet, när ni talar om för oss hur fel vi är, men det är precis tvärtom. Ni gör oss illa.

Historien upprepar sig. Jag är övertygad om att de som såg till att Stefanos tystades, allesammans menade sig handla på Guds uppdrag. Och Saul, han som sedan blev Paulus, gillade också steningen av Stefanos. Han jobbade även en hel del på egen hand: ”Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Apg 8:3

Jag är ingen synd som skall bekännas

Kaj, jag förstår att min blotta existens utmanar din gudsbild och din bibelsyn. Sådana som jag skall ju inte finnas i den värld du snickrat ihop och kallar bibeltrogen, precis som kristustroende inte skulle finnas i Sauls värld. Jag tror att jag förstår därför att jag själv under så många år varit en slav under samma system. Det tog mig många år att förstå att det jag vetat om mig själv sedan tidiga år inte var en synd som skulle bekännas eller en defekt som skulle helas, lika lite som det faktum att jag är vänsterhänt.

Vad som till slut tog bort all rädsla för mig själv som jag burit under många år, var ingenting annat än Guds kärlek. Den övertygade mig om att jag är älskad av Gud, inte trots att jag är som jag är, utan just som jag är. Att jag får lov att älska mig själv och veta att jag är ovillkorligt älskad av Den som skapade mig och ville mitt liv.

iStock_000019378179MediumJodå, Gud vill utan tvekan att ännu mer kärlek skall få prägla mitt liv i förhållande till andra. Men framförallt att jag ännu mer förmår vila i den trygga förvissningen att jag är älskad och inte hela tiden oroligt undra om jag inte trots allt är ”fel”.

Släpp fångarna loss!

Orden från Jesaja som Jesus citerade i Nasarets synagoga blev också de ord som hjälpte mig att komma ut: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”  Samme Jesus som talade om för sina lärjungar att ”Om nu Sonen befriar er, är ni verkligen fria.” Det är i den friheten jag lever.

Kaj, tror du på fullt allvar att jag och alla andra som äntligen förstått att Jesus gjort oss fria skulle vilja gå in i fängelset igen, även om det är du som med ett leende håller upp fängelseporten?

Men Kaj, den goda nyheten är att man kan bli fri från en teologi som gör människor illa.  Man kan, precis som Saul, ändra sig. Och när den dagen kommer i ditt liv berättar jag det gärna här i min blogg.

Ann-Christine Roxberg

Stallet utan väggar

Jag minns julen 2011

Nativity

Det gör min dotter Ester också, hon har beskrivit den i sin bok ”Min pappa Ann-Christine”. Det hade gått nästan ett och ett halvt år sedan jag äntligen kom ut och fann mig själv. Jag hade berättat för biskopen, för mina barn, för mina syskon, för mitt arbetslag. Men det var ännu omöjligt för mig att fullt ut leva som Ann-Christine. Så blev det jul och familjen var samlad för julmiddag och julklappsutdelning. Alla var julfinklädda. Utom jag, som fortfarande var utklädd till Åke. Alla visste, men det var på något sätt en outtalad självklarhet att allt skulle vara ”som vanligt”, särskilt när det kom till mig. Och det var väl där det brast. För mig blev det outhärdligt att behöva förställa sig inför sin egen familj. Så jag gick och klädde om till kläder som uttryckte vem jag var. Och julaftonen fortsatte till synes som förut.

Många kan säkert känna igen sig i den här situationen. ”Gemenskapsjulen” som i själva verket lätt urartar till en slags för(e)ställning där ingen är sig själv. För HBT-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet känns det ofta ända in i hjärtat. Man är tillsammans med personer som är ens närmaste i livet, som kanske till och med säger att de älskar en, men just den här speciella helgen vill de inte ha något som kan förstöra julglädjen. Tänk bara på vad moster Agda ska säga? Och ansvaret för att ”alla” ska må bra vilar på den som inte är som ”alla”.

Inget att tillägga

Ecce homo provrörsbefruktning

Från utställningen ”Ecce Homo” av Elisabeth Ohlson Wallin. Återges m tillstånd. Tack Elisabeth!

Julens berättelse om hur Jesus föds i Betlehem drabbar mig. Hur många gånger jag predikat över den har jag ingen aning om. Men jag minns många jular när jag i förtvivlan undrat vad jag överhuvudtaget skulle ha att säga om denna text, som många kan mer eller mindre utantill. Och på ett sätt finns det inte något att tillägga. Detta är Guds sätt att tydligt och klart visa hur hen ser på saker, och kan det sägas tydligare? I Betlehem föds min allra bästa vän som barn till fattiga föräldrar. (Att han föds av en jungfru innebar säkert att både hans mor och han själv redan från början betraktades som ”queer”) Han föds i ett stall och de första som får reda på det är den tidens allra mest utsatta, lågavlönade arbetare, herdarna.

Genom historien har kyrkor och kyrkoledare såväl som enskilda kristna ansträngt sig för att göra tröskeln hög och dörren mycket smal in till Jesus krubba. Budskapet har varit att om du skall vara med här är första förutsättningen att du INTE är dig själv. Hur skulle det se ut? Föreskrifterna, reglerna, de uttalade och de outtalade har skiftat genom  tiderna, men de har alla haft ett gemensamt: Det finns en norm för hur man skall vara, och  bara om du fyller den kan du vara riktigt säker på att få vara med. Hur kyrkorna i Sverige ställer sig till transpersoner är det fortfarande ingen som riktigt vet. Det beskedet väntar vi fortfarande på.

Men Gud har svarat alla klart och tydligt: Du hör hemma här vid krubban, hos Jesus som förväntar sig att du kommer som den du ÄR. Här vid krubban möter du den som aldrig någonsin kommer att överge dig, aldrig någonsin fördöma dig eller begära av dig att du skall vara någon annan. Låt ingen och ingenting ta ifrån dig det glada budskapet, för här, i stallet i Betlehem, kan du och jag andas ut. Här får vi vara som vi är.

Alla som kämpar, längtar och hoppas önskar jag nu en välsignad jul!

Ann-Christine Roxberg

Trans på bästa sändningstid

140908200928-falltv-transparent-horizontal-galleryJag ser sällan på TV numera. Men häromdagen bänkade jag och fästmön oss för att se ett avsnitt av en TV-serie. Drygt fem timmar senare reste vi oss efter att ha sett alla tio. En god vän hade laddat ner Transparent, en ny amerikansk (finns det några andra?) serie som fått lysande kritik.

Den handlar om en vanlig (nåja!) familj. Tre vuxna syskon får veta att deras far, som är 70+, är trans. Han är inte transvestit, eller cross-dresser, nej han har äntligen bestämt sig för att leva det liv han alltid velat leva, nämligen som kvinna. En nyckelreplik från något av de första avsnitten: ”So why do you dress up (klär ut dig) like a woman?” ”I have been dressing up all my life. This is me!”

Det som gjorde att jag älskade den här TV-serien var att äntligen framställs trans som ”vanligt”, i den meningen att det handlar om en människa med en familj som de flesta av oss på många sätt kan känna igen oss i. En familj där man fajtas med allt möjligt som tillhör livet och som nu måste ta itu med det faktum att en medlem av familjen är transsexuell. Transpersoner på film framställs ofta som antingen udda eller som lite sorgliga personer som det är synd om. Vem minns inte till exempel Björn Kjellman i Livet är en schlager, där han spelar en sjuklig och lite ömklig person som uppenbarligen är trans, utan att det sägs rent ut.  Så är det inte i Transparent, där huvudpersonen i allra högsta grad kan ta hand om sig själv och har ett eget liv.

Transparent-transparent-tv-series-37656300-618-340

Äntligen! En vanlig transfamilj.

Jeffery Tambor som spelar huvudrollen är själv inte trans, vilket man kanske kan ifrågasätta. Men i det här fallet fungerar det faktiskt. Och man har inför inspelningen tagit god hjälp av transpersoner för att allt verkligen ska skildras så realistiskt som möjligt.

I en intervju förklarar han varför han åtog sig det här svåra uppdraget:

”There’s huge trans-phobia, there’s huge trans-prejudice, and huge trans-ignorance, including I,” said Jeffery. ”I was ignorant with a capital ’IG.’ I didn’t know. I thought I knew and I knew nothing … I was throw up nervous as we were filming this, because it is important to me. I was shaking like a leaf. Not because I wanted to get good reviews, but I wanted to do it right. Because this is important.”

Sveriges Television och radio brukar kallas Public Service, till tjänst för allmänheten. Jag längtar efter den dagen när man tar det uppdraget på allvar också när det gäller transpersoner. Sluta visa filmer och reportage där trans framställs som udda, avvikande eller uppseendeväckande. Det håller kvar föreställningar om trans som vi för länge sedan borde ha övergett. Ett steg i rätt riktning kunde vara att man köper in Transparent och visar den. På bästa sändningstid. Någon transrevolution skulle det inte bli, men ett rejält kliv i rätt riktning.

Till sist måste jag ändå nämna SvT: s Kobra. Utan er hade jag sannolikt inte känt till den här TV-serien. Tack!!!

Ann-Christine Roxberg

Osäker? Gör mitt könstest!

För att vara en riktig kvinna skall man

  • vara född med kvinnliga könsorgan
  • ha fött ett barn (minst)
  • ha (egna) bröst
  • ha en röst som är ljusare än den genomsnittlige mannens
  • ha en hormonnivå som överensstämmer med gruppen
  • inte ha hår i ansiktet (som syns, i varje fall inte mycket)
  • inte ha större än 42 i skostorlek
  • klä sig i enlighet med gruppen och sin ålder
  • ha rätt siffra i personnumret (näst sista jämn)
  • ha ett namn som anses tillhöra gruppen
  • inte ha penis
  • ha vagina
  • av andra betraktas som att man tillhör gruppen
  • kunna säga det om sig själv

Hur många ”rätt” fick du? Hur många måste man ha? Om du bara fick välja ett alternativ, vilket skulle du välja? Kanske något helt annat än från min lista? (Det här lilla könstestet för ”riktiga kvinnor” går ju också alldeles utmärkt att spegelvända för ”riktiga män”.)

Transsexuella får ibland höra från (somligt) kristet håll att de gör uppror mot Guds skapelseordning, den som säger att Gud skapade människan till man och kvinna. Och om transsexuella skulle få hållas då skulle det bli rena villervallan, eller  hur? Man ska inte försöka göra sig till något man inte är!

Det intressanta med den kritiken är att de flesta transsexuella säkert skulle hålla med. De vill inget hellre än att leva som den man eller kvinna de uppfattar att de är. De bryter därför inte upp könsnormerna, de föreställningar som vi alla har om vad en ”riktig” man eller kvinna är. Tvärtom kanske man kan säga att de ofta är mer angelägna än andra att leva efter dem. Det har också sina högst förståeliga skäl. Däremot är det sant att bara det faktum att det finns transpersoner innebär ett hälsosamt ifrågasättande av den föreställning som säger att kön alltid går att fastställa på fysiologisk väg.

Med få undantag blir vi alla tilldelade ett kön vid födelsen baserat på hur våra könsorgan ser ut. Från den stunden blir vi sedan också bekräftade i det könet genom namn, tilltal, kläder, leksaker och otaliga andra sätt. För de flesta medför detta inga problem, det är tvärtom en förutsättning för att kunna utvecklas, mogna och leva som sociala varelser. Men för långt fler än vi kanske är beredda att tro uppstår en konflikt mellan det tilldelade könet och den inre upplevelsen. Man vill helt enkelt inte leva i det kön man blivit tilldelad. Att då, som ibland förespråkas, införa ett tredje kön  innebär ingen lösning på problemet. Transsexuella vill, i de flesta fall, precis som alla andra leva i sitt kön och (äntligen) bli bekräftade i sitt kön, man vill inte vara ”något annat”.

Den som aldrig fått sin könstillhörighet i frågasatt, som hela livet blivit bekräftad i det kön man tilldelats och som aldrig upplevt någon otillfredsställelse med det (= cisperson) har naturligtvis svårt att sätta sig in i vad det innebär att vara transsexuell. Därför är det kanske inte så underligt att cispersoner ofta, kanske för att visa hur vidsynta de är, glatt kastar ur sig att alla får väl klä sig och se ut hur de vill. Jag skulle vilja fråga dessa ”vidsynta” personer när de själva senast överskred en könsnorm.

Vad transsexuella behöver är inte en upplösning av könsnormerna. Vad de behöver är att få bli bekräftade i det kön de anser att de tillhör. Det innebär bland annat att precis som alla andra få bli om- och tilltalad med det namn och pronomen man önskar. Det innebär att inte bli omtalad och framställd som något avvikande utan som en självklar del av hela den könsvariation som skapelsen uppvisar.

Kanske kan då transsexuella liksom transpersoner i allmänhet, bidra till insikten att vi alla, utan undantag är riktiga människor.

 

 

 

 

 

 

X