Ain´t I a woman?

Om Lena Andersson, Trump och trans

Det har nu gått flera veckor sedan stormningen av Kaptitolium i Washington den 6 januari, när en beväpnad mobb bröt sig igenom avspärrningarna och strömmade in medan den demokratiskt valda församlingen fick söka skydd. Recensionerna av det som hände liksom tolkningarna fortsätter att fylla media. Och frågan som många försöker ge svar på är om detta också skulle kunna hända här, i vårt samhälle.

Krönikören och författaren Lena Andersson är snabbt färdig med sin analys och den publiceras på ledande plats i Svenska dagbladet den 9 januari. Rubriken lyder: Det som bär det auktoritäras alla kännetecken.

Det som enligt Lena Andersson var det som vägledde Trumps anhängare när de ”stormade in över de vackra gamla golven i Kapitolium” var kunskapssynen, baserad på ”det senaste halvseklets subjektiva sanningar”. Dessa har enligt Andersson lett till en intellektuell regression, en återgång till barnets utvecklingsstadium ”där barnet ännu inte vet hur pronomen fungerar”.

Nu blir jag som läsare nyfiken. Var det en okunskap om pronomen som orsakade stormningen av Kapitolium? Enligt Andersson är transpersoner ett huvudproblem. Inte i sig, utan därför att de begär att få bli omnämnda med ett pronomen som de själva önskar, inte det som omgivningen av olika anledningar tycker passar.

Bakom frågan om könstillhörighet ”finns samma idéer som gett oss alternativa fakta och sanningsrelativism.” Det är verkligen en häpnadsväckande slutsats att sammanföra en liten grupps önskan att få bli bekräftade så som de själva uppfattar sig med en presidents lögner om valfusk.

Men svinhugg går igen. Hänvisningarna till vad som anses ”naturligt” och ”förnuftigt” har genom historien flitigt använts av dem som av olika anledningar inte velat ge andra människor rätt att få leva och bli bekräftade som dem de menar sig vara.

Vid Women´s Rights Convention i Ohio 1851 håller den svarta före detta slavkvinnan Sojourner Truth ett kort tal som gått till historien under rubriken ”Ain´t I a woman?” I talet går hon till angrepp mot dem vill förvägra henne och andra rätten att få samma rättigheter som andra. ”You need not be afraid to give us our rights for fear we will take too much, for we can´t take more than our pint`ll hold”. Så säger hon till alla dem som tror att kvinnors frihet och rättigheter skulle inkräkta på andras. Och hon sätter med de orden fingret precis på vad det handlar om: rädsla, en rädsla baserad på okunskap och ovilja att sätta sig in i en annan människas situation. Det är just en sådan rädsla som genomsyrar hela Lena Anderssons krönika.

Andersson nämner det hon kallar för ”transaktivismen” och klagar över att ”den som inte delar rörelsens språkbruk och åskådning ska helst brännmärkas och hindras från att framföra sina synpunkter”. Det är ett märkligt yttrande från en som på ledande plats i en av våra största dagstidningar ges fullt utrymme att fritt formulera sin mening. Vem eller vilka har försökt hindra detta? Det får vi inte veta. Alla skall ha rätt att uttrycka sin åsikt utan repressalier. Däremot är det knappast förvånande att de människor som förklaras som infantila, oförnuftiga och ologiska ger svar på tal.

Jag kan sedan många år kalla mig ”transperson” om nu en titel anses nödvändig. Jag känner många transpersoner men vilken ”rörelse” Lena Andersson menar har jag ingen aning om. Jag känner dem som enskilda individer, som sinsemellan är väldigt olika, så som människor i allmänhet är. De har en sak gemensamt. De vill få möjlighet att leva sina liv så som de uppfattar sig själva. Det är ofta en kamp mot en omgivning som vill förvägra dem det och hävdar att de ljuger, eller, med Anderssons språkbruk, bara drivs av en känsla. Jag kan av egen erfarenhet intyga att det är långt mer än en känsla. Det är en övertygelse som bäst beskrivs som visshet.  Det är en visshet som, även om en kan känna stolthet över sig själv, ofta hade gjort livsresan oändligt mycket enklare om den bara varit en ”känsla”.

I det här avseendet begär transpersoner inte mycket av sin omgivning. Egentligen begärs bara det som jag antar att Lena Andersson och alla andra begär, att få bli bemötta och bekräftade som den en identifierar sig som. Ibland kan det vara nödvändigt att berätta det eftersom till exempel sättet att klä sig som bekant inte alltid överensstämmer med övriga vittnesbörd. Att jämföra transpersoner med den våldsmobb som vällde in i Kapitolium får mig att tappa andan.

Lena Andersson menar att ett samhälle som vill ge människor möjlighet att själv välja sitt pronomen ”vältrar sig i personliga och gruppmässiga erfarenheter” och ”får förr eller senare en ledare som Trump.” Det förhåller sig precis tvärtom. En demokrati visar sin halt och sin styrka just i förmågan att lyssna också till dem som är i minoritet och som inte har någon annan makt än sin röst. Att inte vilja eller våga göra just det har ett namn: fobi.

Ann-Christine Ruuth

 

 

 

Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

Den Kobran bet sig själv

”Transrevolutionen är här!” Kulturprogrammet Kobra basunerar ut sitt senaste inslag. Och det är klart att jag blir nyfiken. Transrevolution? Var då? När då? Jag måste ha missat något. Så jag tittar. Och blir trött. Trött på att än en gång framställs trans som något som har med show att göra, något som avviker och sticker ut. Trött på att det nästan uteslutande är transkvinnor som framträder och att de har ett utseende som förmodligen gör många cis-kvinnor avundsjuka. En transkvinna får en Emmy, en cisperson spelar trans i TV-serie, en svensk film har transtema. Revolution?

”Snyggt, hett och smart på onsdagskvällarna. Kobra är programmet som spanar bland nutida konstnärliga uttryck över hela världen.”  Pyttsan! Kobra är i det här programmet nästan osannolikt historielös. Det har alltid kittlat att på scen få se kvinnor som i själva verket är eller har varit män. Filmen ”Könsbytarna från Casablanca” är inte bara ännu ett exempel på hur Svt  när det gäller trans väljer uttryck som för tankarna till det omstörtande, det uppseendeväckande. Den visar också verkligheten för transkvinnor i västvärlden i slutet av 60-talet. I filmen berättar kvinnor från olika länder om hur de fick sin könskorrigering gjord i Casablanca, eftersom det där fanns en läkare som var villig att åta sig jobbet för dyra pengar. Pengarna fick de genom genom jobb på scen och cabaret i en miljö långt från glamorösa TV-shower och Emmy-awards.

Och så har situationen varit för många transkvinnor. Det var på scenen som trans var tillåtet. Det var där man fann en miljö där det var möjligt och ibland också ekonomiskt fördelaktigt att få leva som den man är. Något annat jobb fanns helt enkelt inte att få för en transperson. Förutsättningen var förstås att man hade ett tillräckigt attraktivt kvinnligt utseende. I det avseendet bekräftar ju Kobra bara den situation som varit rådande i snart sagt alla tider, åtminstone i västvärlden.

Men flertalet transkvinnor kan bara drömma om att se ut som Laverne Cox eller Vanessa Lopez. Hur livet ser ut för alla dem som dagligen måste övertyga omvärlden om att de faktiskt ÄR vad de säger att de är får vi inte veta särskilt mycket om i Kobra. När kommer Svt att äntligen visa den vardagsverkligheten? När kommer Svt att presentera transpersoner på ett sätt som inte gör dem till avvikare utan får oss alla att inse att transpersoner är alldeles vanliga människor som lever vanliga liv. Men med den skillnaden att de ofta blir misstrodda och misstänkliggjorda, att de aldrig får se någon som dem i en vanlig situation i reklam eller TV, att de blir förlöjligade och skrattade åt, att de mer än andra riskerar att bli utsatta för våld, att de får kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att själva få definiera sig eller låta bli. Och mycket annat.

Här skulle Public Service kunna bidra till den revolution det skulle innebära att transpersoner får vara sig själva utan inskränkningar. Kobra kanske menar väl, men om avsikten var att bidra till utvecklingen för transpersoner kan jag bara konstatera att man bitit sig själv i svansen.

Ann-Christine Roxberg

X