Det blir inget glitter.

Jag ser henne varje gång jag går och handlar. En ung kvinna med färgat hår. Hon sitter alltid till vänster om ingången. Varje dag sitter hon där, i regn, snö eller solsken. Hon har säkert suttit där, med sin pappmugg, varje dag i över ett år nu. Hon pratar inte mycket svenska men nu kan vi heja på varandra, säga ”godmorgon” eller ”ha det så bra”. Jag undrar vad det betyder för henne att ”ha det bra”? Vilka drömmar om framtiden har hon? Vågar hon ha några? Inte var det väl så här hon tänkte sig livet, att bli sittande med en pappmugg utanför en affär och hoppas på någon enstaka slant. Och vad tänker hon när jag och andra strömmar förbi med våra bräddfyllda matkassar till våra fina bilar på parkeringen? Vad tänker hon om oss, om mig?

Ska jag önska henne ”god jul” nu när jag gör de sista inköpen? Men vad är en ”god” jul för henne? Julgransglittret känns rätt avlägset. Ska jag kanske tala om för henne att det inte är hållbart att tigga, att hon borde åka hem och skaffa sig ett riktigt liv. Den rika, vita överklassen alltid har ju alltid vetat vad som är bäst för fattiga.

gran1

The No-Glitter-Gran

Vid jul står en annan ung, fattig, utlämnad kvinna i centrum. I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung kvinna i Nasaret. Maria får det obegripliga beskedet att hon skall föda Guds son. I ett slag är hennes liv förändrat. Inte var det väl så här hon föreställde sig livet. ”Jag har ju aldrig haft någon man.”

”… och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne härbärget.” Jag måste läsa orden långsamt så jag ser vad de faktiskt betyder. Långt hemifrån, i utsatthet och extrem enkelhet får hon föda det barn ängeln utlovade. Det barn som kallas Guds son. Inte var det väl så här Maria hade tänkt sig att det skulle gå till, i ett stall bland djuren. Inget glitter precis. Vad Maria tänkte får vi aldrig veta. De första besökarna är inte familjen, vännerna därhemma. Istället är det ett gäng okända, fattiga grovarbetare som samlas runt barnet. Och det slår mig att sådana som jag hade varit mycket udda i sammanhanget. Den tiggande kvinnan vid ICA hade passat avsevärt bättre.

Men julen handlar inte om mig och vad jag skulle behöva göra för att passa in. På julnatten måste jag för en gångs skull släppa frågan om mig och mitt liv. Julen handlar om vad Gud gör för mig. Och för alla. Det är inte frågan om min väg till Gud, ett tema som vi annars älskar att tala om. Julens budskap hjälper mig inte att hitta min väg till Gud. Men det kan hjälpa mig att upptäcka Guds väg till mig.

Och det är så här Gud väljer att komma. Bräcklig, utlämnad, fatttig. Lämnad i bräckliga, fattiga utlämnade människors händer. Och det är så Guds son fortsätter sitt liv. Bräcklig, utlämnad, svag.

För en del är detta frånstötande. De finner det omöjligt att tro på en Gud som förnedrar sig. Men Guds son kommer till bräckliga, ofullkomliga, svaga människor för att dela deras liv, mitt liv. Inte ett liv sådant som jag önskade att det vore utan sådant som det är. Just nu. Jesus möter mig där jag är. Bara så är det möjligt för mig att möta honom, som inte har någon annan önskan än att dela mitt liv och låta mig veta att jag är älskad.

Och det är så vi måste möta varandra, som de bräckliga människor vi är. Bara där kan gemenskap uppstå. Bara när någon möter mig i min svaghet utan att gå sin väg eller vända sig bort kan jag känna mig trygg, kan jag vara den jag är.

Kanske en god jul för den unga kvinnan vid min mataffär inte består i en extra stor slant som jag stoppar i hennes mugg, utan än mer i att jag stannar, ställer ifrån mig kassarna, säger hej, ser henne i ögonen. Jag kan sannolikt inte ge henne det liv hon längtar efter, men jag kan möta henne som den människa hon är, jag är. Inte vika undan varken i blicken eller stegen utan stanna, om så bara för en stund. Jag vet inte om jag törs önska henne en glad jul. Men en välsignad. Det som hände i Betlehem tillhör alla.

En julpsalm. Utan glitter.

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
vet vi vad seger, vet vi vad väldighet,
vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade,hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer,
vet vi var Gud är.

Sv Ps 38:1-3. Text: Olov Hartman

Till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en välsignad jul! 

Ann-Christine Ruuth

Guds queer-teologi

Stallet i Betlehem överväldigar mig. Jag skrev om det före jul och jag måste skriva om det igen, för nu är det Trettondedag jul och Matteus berättar att stallet öppnar sig för långväga gäster. (Matt. 2:1-12)

Det finns ingenting som stämmer med Jesu födelse i Betlehems stall. Den som letar efter normer, regler, vad som passar sig finner ingenting av det. När Gud blir människa låter han det ske på ett sätt som utan tvekan inte kan kallas för något annat än queer. Jesus mamma blir gravid i allra högsta grad utanför äktenskapet, ja utanför alla normer om hur barn blir till. Själva födelsen sker långt hemifrån under de enklaste omständigheter, utestängda från ens ett vanligt rum. De första att besöka den nyfödde är ett gäng nattliga grovarbetare.

WiseMen

Bild: poetry.francismorilao.com

Nästa gäng är en grupp ”österländska stjärntydare”. Och har man någonsin sett några mer queera personer, i varje fall ur ett traditionellt judiskt perspektiv! Den fromma fantasin har gjort dem till tre kungar med olika hudfärg och givit dem namn: Kaspar, Melchior och Balthazar. Om detta berättar Matteus ingenting, inte ens att de var tre. På bibelns grundspråk grekiskan kallas de ”magos”, ett ord vi lånat till vår tids trollkarlar, magiker. En ”magos” på bibelns tid  hade ofta högt anseende som astrolog, siare och drömtydare. Det är fullt möjligt att de också var eunucker. Kastrerade män kunde ofta ha höga funktioner i ”österlandet” och ansågs ha högre insikt i andliga frågor. I rabbinska texter beskrivs oftast ”magos” som opålitliga lurendrejare. Och viktigast av allt: De var inte judar.

Gud bjuder alltså  in några icke-judiska spågubbar, kanske inte ens riktiga ”män”, att vara bland de första som får se världens frälsare! (Rita helst inte skägg på dem!) Gud sätter agendan, det är så här det ska vara. Och Guds Son fortsätter på samma sätt och bjuder in dem som andra för länge sedan räknats ut: Tullindrivare, horor, leprasjuka, romerska officerare, icke-judiska kvinnor, grova förbrytare, snorungar. Där andra stänger och sätter gränser tycks Gud hela tiden ha ett också-perspektiv: De också, och den, och den och dom…. Tills huset blir fullt.

Och jag måste påminna mig och dig om det här för det kanske är så i ditt liv som det ibland kan vara i mitt att man inte har någonstans att ta vägen med sig själv. Ingen öppnar dörren, ingen har tid, ork eller lust att fråga ”vad kan jag göra för dig?” Känslan av att inte passa in, att inte vara rätt, kan vara alldeles förkrossande.

Men Gud låter sig födas in i vår värld på ett sådant sätt att också sådana som du och jag skall våga tro att detta är för oss. Gud har inget ”problem” med någon av oss. Det är vår värld, vår verklighet, vår tillvaro som Gud kommer till för att göra slut på ensamheten. Få har uttryckt detta bättre än Olof Hartman:

” För att Du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” (Sv Ps 38:3)

Ann-Christine Roxberg

 

X