Inte en hårsmån

”Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda” Jag blev påmind om Jesus ord när Ann-Charlotte på Diatermikliniken omsorgsfullt avlägsnade hårstrån från mitt ansikte, ett efter ett. Från början lär de ha varit sisådär 40 000. Hur många som är kvar? Ingen aning, men Ann-Charlotte har nog arbete många timmar till.

Jag blev påmind igen, när jag igår läste ”Vi behöver nya namn” av NoViolet Bulawayo. ”Ja frun har rätt det kommer att bli bättre min son och Herren finns där och kommer inte att överge oss det kan han inte för han är en kärleksfull gud, sa Benens mor och gned sina händer som om hon tvättade dem, som om hon bad om ursäkt för något, som om det var kallt ute. Benens mor sa Herren som om hon kände Gud personligen, som om Gud inte var större än himlen utan en söt liten pojke med hår som är så glest att stråna går att räkna, som saknade flera knappar i sin button-downskjorta, som stammade och lekte Hitta bin Ladin med oss. Det var så det kändes när Benens mor sa Herren.”

Skärmklipp 2015-03-21 10.34.34Snart är det påsk, men innan dess måste Jesus dö. Igen. Jag minns min barndoms långfredagar. De var lååånga. Inga lekar var tillåtna, bara lugna sysselsättningar. Att spika och hamra var absolut förbjudet liksom att gå hem till lekkamrater. Pappa hade den svarta kostymen och slipsen på hela dagen som präglades av stort allvar.  Gudstjänsten var en självklarhet och även kyrkan präglades av det stora allvaret med predikstol och altarring klädda i svart sorgflor.

Det som förkunnades kan sammanfattas som Guds straffdom över en syndig värld. Guds låter sin vrede drabba Jesus som döms till döden och avrättas i vårt ställe. Men är det verkligen rimligt? Och vad säger det om Gud? Det finns anledning att fråga med Rob Bell i sin bok ”Kärleken vinner”, ”Räddar Jesus oss från Gud?”

I boken ”Försoning och förvandling” diskuterar min vän professor Jesper Svartvik om förhållandet mellan vår syn på dödsstraffet och Jesus död. ”Är passionshistorien kanske till och med ett belägg för att Gud är för dödsstraff? Varför skulle annars så många kristna hävda att ”Jesus måste dö”. ….. Å andra sidan, om svaret på dödsstraff idag är ett rungande ”nej”, vad får det för konsekvenser för synen på Jesu död för två tusen år sedan? Om vi, liksom Amnesty International skriver i sina annonskampanjer, är övertygade om att dödsstraff inte är ett straff utan ett brott – varför ”måste” i så fall Jesus dö?”

Jesper Svartvik visar med stor tydlighet att ”uppfattningen att Gud kräver våld i form av ett blodigt offer för att den gudomliga vreden skall avvändas” är senare tiders tolkning. Det är inte Gud som handlar mot Jesus utan med och i honom. Det är en försoningsprocess där Gud är den som handlar i och genom det som sker.

Men alldeles för ofta har Jesus död på korset lyfts fram som ett mönster för kristet handlande där lidandet, och därmed våldet, i sig glorifierats. När Jesus talar om att ”ta sitt kors på sig” har den traditionella tolkningen varit just sådan. Så kunde vi till exempel i den psalmbok som användes fram till 1986 sjunga: ”Ju större kors, ju bättre kristen. Som guld ur degeln renat går, så ock i lidandet och bristen vår tro alltmer sin luttring får, till dess hon glad bekänna kan: Den Herren älskar agar han.”

Jag tror att det här sättet att se på lidande har haft svåra konsekvenser för många, många kristna. Vad gör det med en människas tro om budskapet är att lidandet är sänt av Gud och bara man uthärdar det så blir man en bättre kristen? Vad gör det med en människas syn på Gud och vad gör det med hennes syn på sig själv?

Jag vet i alla fall vad det har gjort i mitt liv. Det bidrog till att jag i många år levde med övertygelsen att den längtan jag bar inom  mig var ett kors Gud lagt på mig. Men med Guds kraft skulle jag kunna bära det. Med hans hjälp skulle jag kunna stå emot. Det var den kyrkans tro som jag övertog och gjorde till min. Och visst har Gud burit mig! Över stock och sten har han kånkat på mig och aldrig någonsin släppt taget. Sakta lärde han mig att förstå att han inte krävde att jag gjorde våld på mig själv. Sakta lärde han mig se att Jesus död inte glorifierar lidandet men befriar mig från min rädsla när jag vet att Gud inte släpper taget ens när det är som allra mörkast. Han är min vän, min lekkamrat, den som delar allt med mig och precis som en god vän låter mig vara just så som jag är.

Det finns de som fortfarande tror att det är övertygelsen om en straffande Gud som hjälper mig att leva rätt. Själv bär jag övertygelsen att hela fastetidens och påskens budskap är det motsatta – det är bara när jag förstår att jag är älskad bortom allt förnuft som jag får kraft att älska. Eller uttryckt med Johannes: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Ingenting kan skilja oss från den kärleken, inte ens en hårsmån.

Ann-Christine Roxberg

Det är Gud som är Queer. Inte du!

Vad menas med Q? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser. HBT vet de flesta innebörden av. Men Q? Eller queer som bokstavsförkortningen ska utläsas. Det är lätt och frestande att svara som Wikipedia: ”Queer är ett brett begrepp vars betydelse inte är helt definierat.” Definitionerna går isär, men jag tror det är möjligt att hävda att queer står för en rörelse eller en önskan att inte definiera sig enligt rådande normer när det gäller kön eller sexuell inriktning. Den som kallar sig själv queer vill (ofta) inte bli definierad som varken hetero, homo, bi eller trans.

Queer (bet. främmande, ovanlig) har i synnerhet i den engelspråkiga delen av världen ofta använts och används som ett skällsord, inte minst mot homosexuella. Men också mot den som uppfattas som avvikande i största allmänhet, det vill säga personer som uppträder eller har uppfattningar som går i strid mot normen. Med norm menar jag här de föreställningar vi har om hur saker och ting, i synnerhet människor, skall vara och bete sig, föreställningar som ju också ändrar på sig med tidens gång, fast vi kanske inte alltid är medvetna om det.

Och vi älskar normer. Ordning och reda skall det vara. Vi kan prisa mångfalden i Guds skapelse en vacker vårdag, men när vi själva får lägga händerna på ett stycke av denna skapelse då blir det slut på mångfalden. Då klipper vi gräset kort, kort, vi anlägger rabatter i prydliga rader och planterar blommor så de precis skall matcha varandra i färg, form och storlek. Vi ansar, tuktar och tillåter inte minsta strå att sticka upp som vi inte själva sått eller planterat.

Och det går väl an. Värre blir det när vi vill omsätta samma ordningssinne på våra medmänniskor. Inte minst i kristna kretsar har det varit tradition att vårda normerna för mänskligt beteende. I synnerhet har normivrarna intresserat sig för det kvinnliga beteendet. Reglerna för hur kvinnor ska klä sig, vilka sysslor de får lov att utföra såväl vardag som helgdag, om de ska få lov att klippa håret, om det får vara utsläppt eller uppsatt och så vidare, har varit många. På senare år har intresset särskilt varit knutet till sexualiteten och könsidentiteten, och då inte bara kvinnors utan allas. Så har kristen tro ofta reducerats till en fråga om rätt uppträdande, rätt åsikter, rätt identitet.

Tidigare var normerna inom kyrka och samhälle i hög grad likstämmiga. Men medan samhället liberaliserats har kyrkan ofta lagt ner stor möda på att hålla emot, ofta med motiveringen ”ska man tillåta det här, så kommer man väl till slut att tillåta allting, det måste finnas en gräns”. Och var den gränsen går blir då givetvis högst individuellt. Att hålla fast vid normer skapar också ofta en slags gemenskap. Själv var jag under en del år med i en prästerlig ”bönegemenskap” där den gemensamma länken var att vi alla förutsattes vara motståndare till att kvinnor fick vara präster. Det visade sig i alla fall för mig, vara en alldeles för tunn tråd att väva gemenskap av. Den gick helt enkelt av. I själva verket visar det sig att all gemenskap där vissa normer är det sammanhållande bandet, verkar exkluderande.

Ofta tas Gud till intäkt för att upprätthålla normer. Står det inte att Gud är ordningens Gud? Nja, det står ”fridens Gud”. (1 Kor 14:33) Men visst låter det bestickande att Gud som ”har skapat dag och natt och fastställt ordningen för himmel och jord” (Jer 33:25) vill ha ordning och reda också när det gäller hur människor lever och beter sig. Det är ju bara det att Gud själv ideligen överskrider de föreställningar vi har om hur det ”skall vara”. Bibeln är full av exempel, inte minst ”den stora berättelsen”, just nu bioaktuell, om hur Guds folk blir befriat från slaveriet i Egypten överflödar av exempel på hur Gud åsidosätter ”naturlagarna”. Ändå finns det inget mer udda, mer queer, än detta att Gud älskar alla dem Gud skapat till sin avbild och bestämmer sig för att göra allt för att upprätthålla gemenskapen.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 19.35.40

När Gud ska bevisa sin kärlek väljer han också att göra det på ett sätt som gör utöver alla normer, alla föreställningar om hur ”det ska vara”. Gud väljer att bli en del av sin skapelse och det på ett sådant sätt det måste ta andan ur var och en. Om något skall kallas ”queer” så är det väl Jesus födelse. Men det bara fortsätter. Vi har vant oss vid vackra bilder av Jesus där vi ser honom som en ytterst välskapad man i sina bästa år. Men profeten Jesaja beskriver honom med orden ”Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.” (Jes 53:2-4)

Och som han betedde sig! Överträdde sabbatsbudet otaliga gånger, talade och åt med horor och andra som man absolut inte skulle umgås med, påstod att om man inte tog emot Guds rike som ett barn(!) skulle man inte komma in där alls, drev ut dem som sålde i templet, kallade fariseerna för kärlekslösa, tvättade fötterna på sina lärjungar, förlåt brottslingar, för att ta några exempel. Och det mest queera av allt: Han som var utan skuld utlämnar sig själv för att dö.

Allt det här skriver jag till dig som tror att du är alltför queer, alltför udda, för att passa in. Till dig som trodde att du var utanför gemenskapen med Gud för att du inte förmår anpassa dig till ”normen” för vad en riktig människa skall vara. Och det jag vill säga till dig är att det finns ingen som är mer queer än Gud. Hur queer du än tycker att du är kommer du aldrig att kunna slå Gud. You can´t out-queer God! För att ta det på ängelska. Så hur ”utanför” du än upplever dig, så kommer du ändå alltid att vara innanför det som är Guds verklighet, närvaro och kärlek. Guds ”queerness” kommer alltid att räkna in dig.

Men Gud är inte normlös. Det finns en norm som Gud aldrig kommer att överge, den som är Guds själva väsen och som kallas kärlek. Så ger Gud oss också denna enda norm att leva efter: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra.” Och Gud tillägger: Du skall älska dig själv.

Nu säger Herren,
han som har skapat dig,
han som har format dig:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
Jes. 43:1
Ann-Christine Roxberg

 

Guds queer-teologi

Stallet i Betlehem överväldigar mig. Jag skrev om det före jul och jag måste skriva om det igen, för nu är det Trettondedag jul och Matteus berättar att stallet öppnar sig för långväga gäster. (Matt. 2:1-12)

Det finns ingenting som stämmer med Jesu födelse i Betlehems stall. Den som letar efter normer, regler, vad som passar sig finner ingenting av det. När Gud blir människa låter han det ske på ett sätt som utan tvekan inte kan kallas för något annat än queer. Jesus mamma blir gravid i allra högsta grad utanför äktenskapet, ja utanför alla normer om hur barn blir till. Själva födelsen sker långt hemifrån under de enklaste omständigheter, utestängda från ens ett vanligt rum. De första att besöka den nyfödde är ett gäng nattliga grovarbetare.

WiseMen

Bild: poetry.francismorilao.com

Nästa gäng är en grupp ”österländska stjärntydare”. Och har man någonsin sett några mer queera personer, i varje fall ur ett traditionellt judiskt perspektiv! Den fromma fantasin har gjort dem till tre kungar med olika hudfärg och givit dem namn: Kaspar, Melchior och Balthazar. Om detta berättar Matteus ingenting, inte ens att de var tre. På bibelns grundspråk grekiskan kallas de ”magos”, ett ord vi lånat till vår tids trollkarlar, magiker. En ”magos” på bibelns tid  hade ofta högt anseende som astrolog, siare och drömtydare. Det är fullt möjligt att de också var eunucker. Kastrerade män kunde ofta ha höga funktioner i ”österlandet” och ansågs ha högre insikt i andliga frågor. I rabbinska texter beskrivs oftast ”magos” som opålitliga lurendrejare. Och viktigast av allt: De var inte judar.

Gud bjuder alltså  in några icke-judiska spågubbar, kanske inte ens riktiga ”män”, att vara bland de första som får se världens frälsare! (Rita helst inte skägg på dem!) Gud sätter agendan, det är så här det ska vara. Och Guds Son fortsätter på samma sätt och bjuder in dem som andra för länge sedan räknats ut: Tullindrivare, horor, leprasjuka, romerska officerare, icke-judiska kvinnor, grova förbrytare, snorungar. Där andra stänger och sätter gränser tycks Gud hela tiden ha ett också-perspektiv: De också, och den, och den och dom…. Tills huset blir fullt.

Och jag måste påminna mig och dig om det här för det kanske är så i ditt liv som det ibland kan vara i mitt att man inte har någonstans att ta vägen med sig själv. Ingen öppnar dörren, ingen har tid, ork eller lust att fråga ”vad kan jag göra för dig?” Känslan av att inte passa in, att inte vara rätt, kan vara alldeles förkrossande.

Men Gud låter sig födas in i vår värld på ett sådant sätt att också sådana som du och jag skall våga tro att detta är för oss. Gud har inget ”problem” med någon av oss. Det är vår värld, vår verklighet, vår tillvaro som Gud kommer till för att göra slut på ensamheten. Få har uttryckt detta bättre än Olof Hartman:

” För att Du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” (Sv Ps 38:3)

Ann-Christine Roxberg

 

Släpp fångarna loss, det är jul!

En oönskad brevskrivare

Annandag Jul minns kyrkan Stefanus som stenades för sin kristna tro. Det ger mig anledning att skriva om Kaj från Västerås. Kaj har nämligen tagit som sin uppgift att få mig att inse hur fel jag är, hur jag inte har förstått bibelns klara ord och hur jag rent allmänt inte begriper att lyssna till den heliga Anden. För om jag gjorde det skulle jag, liksom alla andra HBT-personer begripa att vi hur enkelt som helst kan bli helbrägdagjorda. Om bara Kaj får lägga sina händer på oss så skulle vi omedelbart inordna oss och bli vanliga. Män skulle inte längre dras till män eller kvinnor till kvinnor. Ingen skulle heller längre föreställa sig att man ”fötts med fel kropp” utan vara glad åt att man har det kön man fötts med.

Kaj skrev flera långa mejl till mig och erbjöd sina tjänster, något jag vänligt men bestämt avböjde. Tills helt nyligen trodde jag han gett upp, men i veckan dök det upp ett långt meddelande på Facebook. Det är ju oerhört lätt (och KLOKT!) att radera sådant, glömma det hela och gå vidare. Det var också vad jag först tänkte. Men så insåg jag att varken Kaj eller jag är ensamma. Det finns utan tvivel många fler ”Kaj” och många fler än jag som blir utsatta. Och därför, Kaj, hamnar du nu i offentligheten.

250px-Stones_Porto_DSCF0572Med anledning av Stefanus, vill jag att Kaj, och alla andra som tagit som sin livsuppgift att alldeles oombedda ”korrigera” HBT-personer, skall veta att vad ni gör är ingenting annat än att kasta sten. Ni tror att ni gör mig och andra en tjänst, att ni utövar någons slags kristlig kärleksverksamhet, när ni talar om för oss hur fel vi är, men det är precis tvärtom. Ni gör oss illa.

Historien upprepar sig. Jag är övertygad om att de som såg till att Stefanos tystades, allesammans menade sig handla på Guds uppdrag. Och Saul, han som sedan blev Paulus, gillade också steningen av Stefanos. Han jobbade även en hel del på egen hand: ”Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Apg 8:3

Jag är ingen synd som skall bekännas

Kaj, jag förstår att min blotta existens utmanar din gudsbild och din bibelsyn. Sådana som jag skall ju inte finnas i den värld du snickrat ihop och kallar bibeltrogen, precis som kristustroende inte skulle finnas i Sauls värld. Jag tror att jag förstår därför att jag själv under så många år varit en slav under samma system. Det tog mig många år att förstå att det jag vetat om mig själv sedan tidiga år inte var en synd som skulle bekännas eller en defekt som skulle helas, lika lite som det faktum att jag är vänsterhänt.

Vad som till slut tog bort all rädsla för mig själv som jag burit under många år, var ingenting annat än Guds kärlek. Den övertygade mig om att jag är älskad av Gud, inte trots att jag är som jag är, utan just som jag är. Att jag får lov att älska mig själv och veta att jag är ovillkorligt älskad av Den som skapade mig och ville mitt liv.

iStock_000019378179MediumJodå, Gud vill utan tvekan att ännu mer kärlek skall få prägla mitt liv i förhållande till andra. Men framförallt att jag ännu mer förmår vila i den trygga förvissningen att jag är älskad och inte hela tiden oroligt undra om jag inte trots allt är ”fel”.

Släpp fångarna loss!

Orden från Jesaja som Jesus citerade i Nasarets synagoga blev också de ord som hjälpte mig att komma ut: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”  Samme Jesus som talade om för sina lärjungar att ”Om nu Sonen befriar er, är ni verkligen fria.” Det är i den friheten jag lever.

Kaj, tror du på fullt allvar att jag och alla andra som äntligen förstått att Jesus gjort oss fria skulle vilja gå in i fängelset igen, även om det är du som med ett leende håller upp fängelseporten?

Men Kaj, den goda nyheten är att man kan bli fri från en teologi som gör människor illa.  Man kan, precis som Saul, ändra sig. Och när den dagen kommer i ditt liv berättar jag det gärna här i min blogg.

Ann-Christine Roxberg

X