Jag gick inte i kyrkan 1 Advent. Heller.

”Har du varit i kyrkan idag?” Frågan kom utan förvarning vid ett fika hemma hos goda vänner och jag svarade nej och hann undra varför frågan ställdes innan jag insåg. Det var ju första advent. Den dag då alla, eller nästan alla, med någon kyrklig anstrykning, besöker en gudstjänst. Men inte jag. Frågan har kommit tillbaka till mig under veckan och fyllt mig med visst vemod. Jag inser att det nu är länge då jag undvikit att gå i kyrkan. Lite märkligt kan en tycka, jag som ändå är präst och varit van vid kyrkogång sedan jag var liten. Men jag har svårt för att finna mig tillrätta i situationer där jag inte vet om jag verkligen är välkommen. Och att gå i kyrkan är numera för mig som att gå på en fest där jag inte riktigt säkert vet om jag tillhör de inbjudna. Det blir svårt att riktigt slappna av och glädjas. Och då avstår jag hellre.

”Ja men det förstår du väl att alla är välkomna till kyrkan! Har du inte själv hävdat det många gånger  när du arbetade som kyrkoherde?” Jo, visst har jag det. Men vad jag inte insåg då, var att det krävs mer än ord. Nu inser jag att om du avviker från normen så innebär det alltid en extra ansträngning att vara med i ett sammanhang som präglas av normen. Och det är få sammanhang som så tydligt präglas av norm som en gudstjänstfirande församling. (Om innebörden av norm, se nedan!) För transpersoner är det en daglig erfarenhet av att vara uttittad, känslan av att vara en avvikare. Att sitta still i en timme och utsättas för andras blickar tär, särskilt om jag inte är riktigt säker på vilka värderingar som präglar just den här samlingen. Min upplevelse delas förstås också med andra. Mörk hudfärg, stark brytning, rullstol, huvudsjal är alla tecken på att avvika från normen och känslan av att vara uttittad kan för många vara stark.

UttittadDet går naturligtvis att vända på steken och förklara att om jag inte känner mig välkommen i kyrkan så är det mitt problem. Vid mitt livs första Stockholm Pride fick jag med inträdesbiljetten en liten lapp där det stod: ”Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.” Och det ligger förstås en sanning i det. Det gäller bara att uppbåda tillräckligt mycket kraft för att stå ut med att bli hatad. Men nu invänder kanske du, kära/e läsare, att det är väl ingen i kyrkan som hatar mig?! Nej, några tydliga tecken på hat har jag med några få undantag varit förskonad från. Men det som omger mig och andra transpersoner är framförallt tystnad. Och tystnad ger allltid utrymme för tolkningar.

Jag har nu i snart två års tid ägnat mig åt att föreläsa. Jag har rest land och rike runt och kan glädja mig åt den relativa förmånen att få gratis kaffe på tåget. Framförallt är det fantastiskt roligt att möta alla nyfikna, glada entusiastiska människor och få berätta om det som de flesta inte vet så mycket om. Transpersoner alltså.

Jag har gjort åtminstone två iakttagelser. Den ena är att det är nästan uteslutande kvinnor som engagerar mig. Och det är nästan uteslutande kvinnor som kommer och lyssnar! Den andra är att fackförbund, företag, kommuner och landsting bjuder in mig med motiveringen att de vill fortbilda sina medlemmar och anställda som ett led i värdegrundsarbetet. Församlingar bjuder oftast in mig för att de vill ha någon spännande talare till en föreläsningsserie. Och självklart kommer jag gärna och talar vid kvinnofrukostar och föreläsningskvällar! Men var blev medarbetarna av? Så spännande det hade varit att få mötas i ett samtal om vad det verkligen innebär att vara välkommen till kyrkan.

Brämaregårdens kyrka (platsId_2118)Visst finns det kyrkor där jag känner mig hemma. En sådan är Brämaregården i Göteborg. Vid varje ingång till kyrka och församlingshem sitter en liten regnbågsflagga. Den säger mer än ord att här kan jag känna mig lite tryggare. Dessutom vet jag att flaggan sitter där som ett resultat av ett värdegrundsarbete i församlingen. Här kan jag andas ut och glädjas åt festen. Det är rasande tråkigt att det skall vara så långt mellan Växjö och Hisingen! Men julnattsmässan kommer jag att fira där. Halleluja!

Ann-Christine Ruuth

Med norm menar jag i det här sammanhanget framförallt den föreställning vi i vår del av världen har om kön. Den brukar kallas tvåkönsnormen eller med ett modernare ord, cisnormen. Enligt den är kön inget annat än det som barnmorskan tilldelade dig när du föddes. Transpersoner ifrågasätter och utmanar den normen genom hur de uppfattar sig själva och hur de lever. Till normerna hör förstås också heteronormen, att kvinna älskar man och man älskar kvinna. Liksom normer om hudfärg, klädedräkt, språk osv.