The Danish Girl. Och jag.

Ibland står tiden still. I mitt fall stannade den en stund när jag häromdagen läste i tidningen om Venedigs filmfestival. Där stod bland annat att berätta om filmen ”The Danish Girl” som nu premiärvisades och som är baserad på boken med samma namn. Den handlar om Lili Elbe, som föddes som Einar Mogens Andreas Wegener och hennes liv från man till kvinna. Lili Elbe var den första person som genomgick det vi idag slarvigt kallar ”könsbyte”. Hellre skulle vi säga könsbekräftande behandling som kan innefatta en rad åtgärder, till exempel plastikoperation. I det här fallet utfördes operationen av en tysk läkare vid namn Magnus Hirschfeld och en kollega till honom och året var 1930.  Tragiskt nog avled Lili Elbe året därpå efter ett försök att operera in en livmoder. Det skulle dröja 22 år till innan nästa person genomgick samma sak. Det var amerikanskan Christine Jorgensen som opererades i Köpenhamn. Filmen om Lili Elbe får vi vänta med att se i Sverige till i februari nästa år.

Självklart ser jag positivt på att det görs en film om Lili Elbe. Samtidigt hoppas jag att någon vill göra en film om den tyske läkaren Magnus Hirschfeld. Han inte bara var först med den här typen av operationer. Han skrev också om transvestism och införde ordet transsexuell. Han stred också starkt för homosexuellas rättigheter och verkade för att homosexualitet skulle legaliseras. Det skedde i Tyskland i början av förra seklet och han blev starkt motarbetad och hotad. 1933 brändes hans böcker på bål av nazister. Jag måste säga att jag beundrar honom för hans mod. Magnus Hirschfeld dog i USA 1935, dit han utvandrat.

Skärmklipp 2015-09-16 12.49.43Men det är inte den egentliga anledningen till att jag skriver de här raderna. Skälet är att jag genom att läsa om ”The Danish Girl” och Lili Elbe kastades 30 år tillbaka i mitt eget liv. Jag och familjen bodde då i Zimbabwe. Som så många andra gjorde även jag erfarenheten att en bär sitt liv med sig, även om en flyttar till en annan kontinent. Att jag inte kände mig hemma med min kropp och min ”manlighet” var inget nytt. Det hade jag burit med mig sedan tidiga år, men lärt mig att på något sätt härbärgera, att hålla undan. Men det var också något som jag i mitt inre bar med mig varenda dag och som ibland medförde stark oro. Periodvis mådde jag förstås dåligt även i Zimbabwe. Under en sådan period fick jag för mig att försöka se om det ändå inte fanns någon litteratur som kunde ge mig lite kunskap och vägledning om mina tankar om mig själv. Det förtjänar att tilläggas att detta var före internet och Googles tidevarv. Så jag begav mig till Stadsbiblioteket i Bulawayo, den näst största staden i landet efter Harare.

Där fann jag, mot all förmodan en bok som handlade framförallt om Christine Jorgensen och hennes liv, men den beskrev historiken och gav en innehållsrik bild även av Lili Elbe och vad som lett fram till hennes beslut att genomgå en mycket vansklig operation i sin önskan att leva och bli bekräftad som kvinna.

Jag har svårt att beskriva känslorna som vällde upp när jag läste boken. Det har skrivits flera böcker om Lili Elbe och inte minst Christine Jorgensen och jag har glömt titeln på den jag läste. Men det var som att läsa mitt eget liv. För första gången beskrevs det som jag själv kände och upplevat sedan jag var i tidiga tonåren. På sida efter sida!! trädde mitt eget liv fram, så kändes det Det var en oerhörd upplevelse att få bekräftat att jag inte var sjuk eller abnorm eller från mina sinnen. Andra hade känt och upplevat precis detsamma långt före mig. Att läsa detta var som en oerhörd befrielse. Nu visste jag vad det handlade om.

Men omständigheterna var sådana att det skulle dröja 25 år till innan det var möjligt för mig att själv ta samma steg som Lili och Christine. Kanske var det nödvändiga år inte bara för min familj utan också för mig. Jag hyser stor beundran för de här två pionjärerna. Att de vågade! Och då tänker jag inte bara på de medicinska riskerna utan i lika hög grad på vad de utsatte sig för i förhållande till omgivningen. Idag kan vi läsa och se filmer om transsexuella, vi har hört talas om Laverne Cox, Caitlyn Jenner, Nina Ramsby och ett antal andra. Samtidigt är det förstås så som jag vet av egen erfarenhet, att när en väl hittat sig själv, då försvinner rädslan och en är beredd att möta snart sagt vad som helst. Att få leva som den en är uppväger allt annat. Och låt mig säga det igen: Transsexuella byter inte kön. Vi blir bara oss själva.

Ann-Christine Ruuth