Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

Inte en hårsmån

”Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda” Jag blev påmind om Jesus ord när Ann-Charlotte på Diatermikliniken omsorgsfullt avlägsnade hårstrån från mitt ansikte, ett efter ett. Från början lär de ha varit sisådär 40 000. Hur många som är kvar? Ingen aning, men Ann-Charlotte har nog arbete många timmar till.

Jag blev påmind igen, när jag igår läste ”Vi behöver nya namn” av NoViolet Bulawayo. ”Ja frun har rätt det kommer att bli bättre min son och Herren finns där och kommer inte att överge oss det kan han inte för han är en kärleksfull gud, sa Benens mor och gned sina händer som om hon tvättade dem, som om hon bad om ursäkt för något, som om det var kallt ute. Benens mor sa Herren som om hon kände Gud personligen, som om Gud inte var större än himlen utan en söt liten pojke med hår som är så glest att stråna går att räkna, som saknade flera knappar i sin button-downskjorta, som stammade och lekte Hitta bin Ladin med oss. Det var så det kändes när Benens mor sa Herren.”

Skärmklipp 2015-03-21 10.34.34Snart är det påsk, men innan dess måste Jesus dö. Igen. Jag minns min barndoms långfredagar. De var lååånga. Inga lekar var tillåtna, bara lugna sysselsättningar. Att spika och hamra var absolut förbjudet liksom att gå hem till lekkamrater. Pappa hade den svarta kostymen och slipsen på hela dagen som präglades av stort allvar.  Gudstjänsten var en självklarhet och även kyrkan präglades av det stora allvaret med predikstol och altarring klädda i svart sorgflor.

Det som förkunnades kan sammanfattas som Guds straffdom över en syndig värld. Guds låter sin vrede drabba Jesus som döms till döden och avrättas i vårt ställe. Men är det verkligen rimligt? Och vad säger det om Gud? Det finns anledning att fråga med Rob Bell i sin bok ”Kärleken vinner”, ”Räddar Jesus oss från Gud?”

I boken ”Försoning och förvandling” diskuterar min vän professor Jesper Svartvik om förhållandet mellan vår syn på dödsstraffet och Jesus död. ”Är passionshistorien kanske till och med ett belägg för att Gud är för dödsstraff? Varför skulle annars så många kristna hävda att ”Jesus måste dö”. ….. Å andra sidan, om svaret på dödsstraff idag är ett rungande ”nej”, vad får det för konsekvenser för synen på Jesu död för två tusen år sedan? Om vi, liksom Amnesty International skriver i sina annonskampanjer, är övertygade om att dödsstraff inte är ett straff utan ett brott – varför ”måste” i så fall Jesus dö?”

Jesper Svartvik visar med stor tydlighet att ”uppfattningen att Gud kräver våld i form av ett blodigt offer för att den gudomliga vreden skall avvändas” är senare tiders tolkning. Det är inte Gud som handlar mot Jesus utan med och i honom. Det är en försoningsprocess där Gud är den som handlar i och genom det som sker.

Men alldeles för ofta har Jesus död på korset lyfts fram som ett mönster för kristet handlande där lidandet, och därmed våldet, i sig glorifierats. När Jesus talar om att ”ta sitt kors på sig” har den traditionella tolkningen varit just sådan. Så kunde vi till exempel i den psalmbok som användes fram till 1986 sjunga: ”Ju större kors, ju bättre kristen. Som guld ur degeln renat går, så ock i lidandet och bristen vår tro alltmer sin luttring får, till dess hon glad bekänna kan: Den Herren älskar agar han.”

Jag tror att det här sättet att se på lidande har haft svåra konsekvenser för många, många kristna. Vad gör det med en människas tro om budskapet är att lidandet är sänt av Gud och bara man uthärdar det så blir man en bättre kristen? Vad gör det med en människas syn på Gud och vad gör det med hennes syn på sig själv?

Jag vet i alla fall vad det har gjort i mitt liv. Det bidrog till att jag i många år levde med övertygelsen att den längtan jag bar inom  mig var ett kors Gud lagt på mig. Men med Guds kraft skulle jag kunna bära det. Med hans hjälp skulle jag kunna stå emot. Det var den kyrkans tro som jag övertog och gjorde till min. Och visst har Gud burit mig! Över stock och sten har han kånkat på mig och aldrig någonsin släppt taget. Sakta lärde han mig att förstå att han inte krävde att jag gjorde våld på mig själv. Sakta lärde han mig se att Jesus död inte glorifierar lidandet men befriar mig från min rädsla när jag vet att Gud inte släpper taget ens när det är som allra mörkast. Han är min vän, min lekkamrat, den som delar allt med mig och precis som en god vän låter mig vara just så som jag är.

Det finns de som fortfarande tror att det är övertygelsen om en straffande Gud som hjälper mig att leva rätt. Själv bär jag övertygelsen att hela fastetidens och påskens budskap är det motsatta – det är bara när jag förstår att jag är älskad bortom allt förnuft som jag får kraft att älska. Eller uttryckt med Johannes: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Ingenting kan skilja oss från den kärleken, inte ens en hårsmån.

Ann-Christine Roxberg

Släpp fångarna loss, det är jul!

En oönskad brevskrivare

Annandag Jul minns kyrkan Stefanus som stenades för sin kristna tro. Det ger mig anledning att skriva om Kaj från Västerås. Kaj har nämligen tagit som sin uppgift att få mig att inse hur fel jag är, hur jag inte har förstått bibelns klara ord och hur jag rent allmänt inte begriper att lyssna till den heliga Anden. För om jag gjorde det skulle jag, liksom alla andra HBT-personer begripa att vi hur enkelt som helst kan bli helbrägdagjorda. Om bara Kaj får lägga sina händer på oss så skulle vi omedelbart inordna oss och bli vanliga. Män skulle inte längre dras till män eller kvinnor till kvinnor. Ingen skulle heller längre föreställa sig att man ”fötts med fel kropp” utan vara glad åt att man har det kön man fötts med.

Kaj skrev flera långa mejl till mig och erbjöd sina tjänster, något jag vänligt men bestämt avböjde. Tills helt nyligen trodde jag han gett upp, men i veckan dök det upp ett långt meddelande på Facebook. Det är ju oerhört lätt (och KLOKT!) att radera sådant, glömma det hela och gå vidare. Det var också vad jag först tänkte. Men så insåg jag att varken Kaj eller jag är ensamma. Det finns utan tvivel många fler ”Kaj” och många fler än jag som blir utsatta. Och därför, Kaj, hamnar du nu i offentligheten.

250px-Stones_Porto_DSCF0572Med anledning av Stefanus, vill jag att Kaj, och alla andra som tagit som sin livsuppgift att alldeles oombedda ”korrigera” HBT-personer, skall veta att vad ni gör är ingenting annat än att kasta sten. Ni tror att ni gör mig och andra en tjänst, att ni utövar någons slags kristlig kärleksverksamhet, när ni talar om för oss hur fel vi är, men det är precis tvärtom. Ni gör oss illa.

Historien upprepar sig. Jag är övertygad om att de som såg till att Stefanos tystades, allesammans menade sig handla på Guds uppdrag. Och Saul, han som sedan blev Paulus, gillade också steningen av Stefanos. Han jobbade även en hel del på egen hand: ”Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Apg 8:3

Jag är ingen synd som skall bekännas

Kaj, jag förstår att min blotta existens utmanar din gudsbild och din bibelsyn. Sådana som jag skall ju inte finnas i den värld du snickrat ihop och kallar bibeltrogen, precis som kristustroende inte skulle finnas i Sauls värld. Jag tror att jag förstår därför att jag själv under så många år varit en slav under samma system. Det tog mig många år att förstå att det jag vetat om mig själv sedan tidiga år inte var en synd som skulle bekännas eller en defekt som skulle helas, lika lite som det faktum att jag är vänsterhänt.

Vad som till slut tog bort all rädsla för mig själv som jag burit under många år, var ingenting annat än Guds kärlek. Den övertygade mig om att jag är älskad av Gud, inte trots att jag är som jag är, utan just som jag är. Att jag får lov att älska mig själv och veta att jag är ovillkorligt älskad av Den som skapade mig och ville mitt liv.

iStock_000019378179MediumJodå, Gud vill utan tvekan att ännu mer kärlek skall få prägla mitt liv i förhållande till andra. Men framförallt att jag ännu mer förmår vila i den trygga förvissningen att jag är älskad och inte hela tiden oroligt undra om jag inte trots allt är ”fel”.

Släpp fångarna loss!

Orden från Jesaja som Jesus citerade i Nasarets synagoga blev också de ord som hjälpte mig att komma ut: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”  Samme Jesus som talade om för sina lärjungar att ”Om nu Sonen befriar er, är ni verkligen fria.” Det är i den friheten jag lever.

Kaj, tror du på fullt allvar att jag och alla andra som äntligen förstått att Jesus gjort oss fria skulle vilja gå in i fängelset igen, även om det är du som med ett leende håller upp fängelseporten?

Men Kaj, den goda nyheten är att man kan bli fri från en teologi som gör människor illa.  Man kan, precis som Saul, ändra sig. Och när den dagen kommer i ditt liv berättar jag det gärna här i min blogg.

Ann-Christine Roxberg

X