Jesus är ingen bättre tomte

I en ledarkrönika i senaste numret av Kyrkans Tidning (49/2016)skriver Mattias Lönnebo i en jämförelse mellan Tomtens rike och Guds: ”Vi får komma med våra tvivel, våra goda och dåliga sidor och ändå accepteras.” Det låter kanske bra. Men ingen av oss är accepterad. Lyckligtvis.

Möt mig nu som den jag är
Håll mitt hjärta nära dig
Gör mig till den jag skall bli
och lev i mig.

Den här enkla psalmen som har nr 767 i psalmbokens tillägg har fastnat i mitt och mångas hjärtan. Den är en bön, en innerlig bön om gemenskap med Gud. Och fastän jag så ofta och så gärna har gjort den bönen till min så är det som om mitt hjärta allt oftare vill påminna mig om att det är en bön som blivit hörd, den beskriver hur det faktiskt är.

Hur många år har det inte tagit mig av mitt liv för att förstå att Gud är den som ständigt möter mig som den jag är. Inte som den jag önskar att jag vore, utan som den jag faktiskt är just nu i varje ögonblick. Så länge levde jag i tron att om jag bara lyckades förändra mig, mitt tankeliv, mitt sinne, mitt handlande så skulle Gud säkert vara beredd att möta mig. Om jag bara.

2017 firar vi 500-årsminnet av Martin Luther och reformationen och i luthersk kristendom är nåd ett storord. Under mina första år som luthersk präst lade jag stor energi i mina predikningar på att förklara vad nåden innebar. Mitt svar var i sammanfattning att eftersom människan syndat mot Guds lag så krävdes en vedergällning. Men det skulle innebära mänsklighetens undergång. Istället sände Gud sin son som fick dö på korset och därigenom betalades min och alla människors skuld. Så kunde jag och andra få nåd, bli rättfärdiga i Guds ögon. Luther fann, i sin personliga kamp med Gud, att han accepterades på grund av Jesus död. ”Jesus räddade oss alltså från Gud?” som den amerikanske förkunnaren och författaren John Bell retoriskt frågar i sin bok ”Kärleken vinner”.

Det går väl an att kunna lyfta fram enstaka försyndelser och få dem förlåtna. Det går väl också an att veta att Guds nåd omfattar även de synder jag inte kommer ihåg eller känner till. Men för mig som större delen av mitt liv kämpat med övertygelsen att jag inte bara gjorde felaktiga saker utan att jag ”var fel” ledde det inte till någon befrielse.

I slutet av 70-talet svepte en karismatisk våg över Sverige och den drog mig med. Nu handlade det inte så mycket om att göra rätta saker som att ha en relation med Gud, att söka Gud. För första gången fick jag på allvar lära mig mer om den heliga Anden och att det gick att ha en personlig relation med Gud. Det väckte en enorm längtan i mig. Och just denna längtan efter mer av Gud var ett tema som ofta återkom i karismatiska sammanhang.  Den karismatiska rörelsen tycktes vara svaret på vad jag behövde. Och visst var det ofta härligt med fantastisk lovsång och stor hänförelse. Men det blev inte sällan till ett slags andligt uthållighetsprov, och min uthållighet tycktes aldrig räcka. Ja, i själva verket förstärktes bara min känsla av otillräcklighet. I varje ögonblick som jag tyckte mig komma nära var det som om allt drogs undan igen och jag var lika långt från Gud som jag alltid varit. Ständigt påmind om min ofullkomlighet.

Love Quotes - I have looked at you in millions of ways and I have loved you in each.

Några bibeltexter hjälpte mig. I all stillhet började Gud tala till mig. För trillionte gången läste jag den liknelse som sägs handla om en förlorad son. Men det fanns ju en son till, en som precis som jag försökt göra allting rätt. Det är han som får höra om hur lillbrorsan kommit hem och hur pappan kramat om honom och ordnat med fest. Och han blir så arg och ledsen att han omöjligt kan vara med. Men pappan kommer ut och till sin upprörde son säger han: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.”  Ord som accepteras kommer inte ens i närheten av att beskriva det som hände. Och berättelsen drabbade mig. Liksom Jesus ord till den blinde tiggaren utanför Jeriko: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Kunde det vara möjligt att den viktiga frågan inte var vad jag skulle kunna göra för Jesus, utan den allra viktigaste vad jag själv djupast längtade efter i mitt liv?

För mig är inte det största att få höra att Jesus dog för mig, en syndare, så jag skulle kunna få förlåtelse. Och bli acceptabel. Det lämnar mig liksom alltid i sticket, i ett ständigt underläge, en omöjlig tacksamhetsskuld som jag inte vet vad jag skall göra med. Nej, för mig är det största att Gud valde att komma hit, bli som en av oss, dela vårt liv, mitt liv. Sådant det är. ”För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är” skriver Olov Hartman i en den finaste julpsalm jag vet (SvPs 38). Den uttrycker precis vad det handlar om. Och nu när Gud väljer att möta mig som den jag är, där jag är, vågar jag också möta mig själv. Och rädslan och självföraktet släpper sitt grepp.

Jag behöver inte be att Gud skall hålla mitt hjärta nära sig. Det har han gjort från min allra första stund. Där, nära hans hjärta, har jag en plats som är min och ingenting skall kunna skilja mig från Guds kärlek. Gud håller mig ständigt nära sig, så nära att jag kan höra Guds hjärtslag: För dig. För dig. För dig. Och där nära Guds hjärta får jag vila. ”Jag har lugnat och stillat min själ. Jag är som ett litet barn i moderns famn” (Ps 131:2). Ack, jag är fortfarande rastlös. Har svårt att vila. Men jag försöker öva mig! Att Gud håller mig intill sitt hjärt innebär förstås att jag är buren. Jag har ofta tänkt på Gud som en förälder som genom långa vaknätte bär sitt oroliga barn som inte vill somna. En kånkande Gud. Med ömma händer håller Gud mig och släpper inte taget. Inte för en sekund.

Vad jag skall bli kan jag inte ens ana. Vi ska bli lika Jesus står det. Inte så dumt! Men jag anar att det som väntar är att jag, du, vi alla skall få se oss sådana vi verkligen är. Inte den förvrängda bild vi så ofta gör av oss själva, en bild som vi helst vill dölja. Nej, det som väntar är att vi skall få se oss sådana vi är i Guds blick, i hans skaparblick. Då skall vi bli sådana vi var tänkta från början och jag tror det kommer att fullständigt ta andan ur oss. Det är då det blir uppenbart vad som menas med att vara skapad till Guds avbild.

Det är ingenting som bara väntar en gång i himmelen. Det är en process som sker hela tiden, den som alltid sker i Guds närhet. För när Gud möter mig som den jag är och håller mitt hjärta nära sig då är det något helt annat än att helt passivt bli accepterad. Det är en förvandlande kraft som gör mig till den jag ska bli. Och som ger mig kraft att inte så mycket söka efter att se Gud som att se de människor som finns runt omkring mig.

För Gud har inte bara kommit för att dela mitt liv från utsidan. Han har valt att dela det från insidan. Gud bor i mig. Jag behöver inte nödga Gud att stiga in i mitt liv. Gud är redan där, så som hen alltid varit det. Och lika närvarande när jag inte visste det eller fattade det. Gud väljer att bo i mitt hjärta, i ditt hjärta för att jag skall veta att jag aldrig är ensam, att jag är skapad till Guds avbild och att ingen av oss någonsin har rätt att se sig som något annat än just det.

Därför är det fullständigt meningslöst att försöka jämföra Guds rike med Tomtens rike. Jesus är ingen bättre form av tomte, han är något helt annat. Låt oss aldrig förminska oss själva och Guds handlande med oss och påstå att vi är accepterade. Vi är älskade. Punkt.

Och nu till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en på alla sätt välsignad jul!

Ann-Christine Ruuth

 

Det blir inget glitter.

Jag ser henne varje gång jag går och handlar. En ung kvinna med färgat hår. Hon sitter alltid till vänster om ingången. Varje dag sitter hon där, i regn, snö eller solsken. Hon har säkert suttit där, med sin pappmugg, varje dag i över ett år nu. Hon pratar inte mycket svenska men nu kan vi heja på varandra, säga ”godmorgon” eller ”ha det så bra”. Jag undrar vad det betyder för henne att ”ha det bra”? Vilka drömmar om framtiden har hon? Vågar hon ha några? Inte var det väl så här hon tänkte sig livet, att bli sittande med en pappmugg utanför en affär och hoppas på någon enstaka slant. Och vad tänker hon när jag och andra strömmar förbi med våra bräddfyllda matkassar till våra fina bilar på parkeringen? Vad tänker hon om oss, om mig?

Ska jag önska henne ”god jul” nu när jag gör de sista inköpen? Men vad är en ”god” jul för henne? Julgransglittret känns rätt avlägset. Ska jag kanske tala om för henne att det inte är hållbart att tigga, att hon borde åka hem och skaffa sig ett riktigt liv. Den rika, vita överklassen alltid har ju alltid vetat vad som är bäst för fattiga.

gran1

The No-Glitter-Gran

Vid jul står en annan ung, fattig, utlämnad kvinna i centrum. I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung kvinna i Nasaret. Maria får det obegripliga beskedet att hon skall föda Guds son. I ett slag är hennes liv förändrat. Inte var det väl så här hon föreställde sig livet. ”Jag har ju aldrig haft någon man.”

”… och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne härbärget.” Jag måste läsa orden långsamt så jag ser vad de faktiskt betyder. Långt hemifrån, i utsatthet och extrem enkelhet får hon föda det barn ängeln utlovade. Det barn som kallas Guds son. Inte var det väl så här Maria hade tänkt sig att det skulle gå till, i ett stall bland djuren. Inget glitter precis. Vad Maria tänkte får vi aldrig veta. De första besökarna är inte familjen, vännerna därhemma. Istället är det ett gäng okända, fattiga grovarbetare som samlas runt barnet. Och det slår mig att sådana som jag hade varit mycket udda i sammanhanget. Den tiggande kvinnan vid ICA hade passat avsevärt bättre.

Men julen handlar inte om mig och vad jag skulle behöva göra för att passa in. På julnatten måste jag för en gångs skull släppa frågan om mig och mitt liv. Julen handlar om vad Gud gör för mig. Och för alla. Det är inte frågan om min väg till Gud, ett tema som vi annars älskar att tala om. Julens budskap hjälper mig inte att hitta min väg till Gud. Men det kan hjälpa mig att upptäcka Guds väg till mig.

Och det är så här Gud väljer att komma. Bräcklig, utlämnad, fatttig. Lämnad i bräckliga, fattiga utlämnade människors händer. Och det är så Guds son fortsätter sitt liv. Bräcklig, utlämnad, svag.

För en del är detta frånstötande. De finner det omöjligt att tro på en Gud som förnedrar sig. Men Guds son kommer till bräckliga, ofullkomliga, svaga människor för att dela deras liv, mitt liv. Inte ett liv sådant som jag önskade att det vore utan sådant som det är. Just nu. Jesus möter mig där jag är. Bara så är det möjligt för mig att möta honom, som inte har någon annan önskan än att dela mitt liv och låta mig veta att jag är älskad.

Och det är så vi måste möta varandra, som de bräckliga människor vi är. Bara där kan gemenskap uppstå. Bara när någon möter mig i min svaghet utan att gå sin väg eller vända sig bort kan jag känna mig trygg, kan jag vara den jag är.

Kanske en god jul för den unga kvinnan vid min mataffär inte består i en extra stor slant som jag stoppar i hennes mugg, utan än mer i att jag stannar, ställer ifrån mig kassarna, säger hej, ser henne i ögonen. Jag kan sannolikt inte ge henne det liv hon längtar efter, men jag kan möta henne som den människa hon är, jag är. Inte vika undan varken i blicken eller stegen utan stanna, om så bara för en stund. Jag vet inte om jag törs önska henne en glad jul. Men en välsignad. Det som hände i Betlehem tillhör alla.

En julpsalm. Utan glitter.

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
vet vi vad seger, vet vi vad väldighet,
vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade,hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer,
vet vi var Gud är.

Sv Ps 38:1-3. Text: Olov Hartman

Till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en välsignad jul! 

Ann-Christine Ruuth

X