14 biskopar. Och jag.

I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.

Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:

”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”

Skärmklipp 2015-03-17 14.54.59 kopia

Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.

 

Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.

Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.

Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.

Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.

En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat  till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.

Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.

Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.

Ann-Christine Roxberg

Stallet utan väggar

Jag minns julen 2011

Nativity

Det gör min dotter Ester också, hon har beskrivit den i sin bok ”Min pappa Ann-Christine”. Det hade gått nästan ett och ett halvt år sedan jag äntligen kom ut och fann mig själv. Jag hade berättat för biskopen, för mina barn, för mina syskon, för mitt arbetslag. Men det var ännu omöjligt för mig att fullt ut leva som Ann-Christine. Så blev det jul och familjen var samlad för julmiddag och julklappsutdelning. Alla var julfinklädda. Utom jag, som fortfarande var utklädd till Åke. Alla visste, men det var på något sätt en outtalad självklarhet att allt skulle vara ”som vanligt”, särskilt när det kom till mig. Och det var väl där det brast. För mig blev det outhärdligt att behöva förställa sig inför sin egen familj. Så jag gick och klädde om till kläder som uttryckte vem jag var. Och julaftonen fortsatte till synes som förut.

Många kan säkert känna igen sig i den här situationen. ”Gemenskapsjulen” som i själva verket lätt urartar till en slags för(e)ställning där ingen är sig själv. För HBT-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet känns det ofta ända in i hjärtat. Man är tillsammans med personer som är ens närmaste i livet, som kanske till och med säger att de älskar en, men just den här speciella helgen vill de inte ha något som kan förstöra julglädjen. Tänk bara på vad moster Agda ska säga? Och ansvaret för att ”alla” ska må bra vilar på den som inte är som ”alla”.

Inget att tillägga

Ecce homo provrörsbefruktning

Från utställningen ”Ecce Homo” av Elisabeth Ohlson Wallin. Återges m tillstånd. Tack Elisabeth!

Julens berättelse om hur Jesus föds i Betlehem drabbar mig. Hur många gånger jag predikat över den har jag ingen aning om. Men jag minns många jular när jag i förtvivlan undrat vad jag överhuvudtaget skulle ha att säga om denna text, som många kan mer eller mindre utantill. Och på ett sätt finns det inte något att tillägga. Detta är Guds sätt att tydligt och klart visa hur hen ser på saker, och kan det sägas tydligare? I Betlehem föds min allra bästa vän som barn till fattiga föräldrar. (Att han föds av en jungfru innebar säkert att både hans mor och han själv redan från början betraktades som ”queer”) Han föds i ett stall och de första som får reda på det är den tidens allra mest utsatta, lågavlönade arbetare, herdarna.

Genom historien har kyrkor och kyrkoledare såväl som enskilda kristna ansträngt sig för att göra tröskeln hög och dörren mycket smal in till Jesus krubba. Budskapet har varit att om du skall vara med här är första förutsättningen att du INTE är dig själv. Hur skulle det se ut? Föreskrifterna, reglerna, de uttalade och de outtalade har skiftat genom  tiderna, men de har alla haft ett gemensamt: Det finns en norm för hur man skall vara, och  bara om du fyller den kan du vara riktigt säker på att få vara med. Hur kyrkorna i Sverige ställer sig till transpersoner är det fortfarande ingen som riktigt vet. Det beskedet väntar vi fortfarande på.

Men Gud har svarat alla klart och tydligt: Du hör hemma här vid krubban, hos Jesus som förväntar sig att du kommer som den du ÄR. Här vid krubban möter du den som aldrig någonsin kommer att överge dig, aldrig någonsin fördöma dig eller begära av dig att du skall vara någon annan. Låt ingen och ingenting ta ifrån dig det glada budskapet, för här, i stallet i Betlehem, kan du och jag andas ut. Här får vi vara som vi är.

Alla som kämpar, längtar och hoppas önskar jag nu en välsignad jul!

Ann-Christine Roxberg

Osäker? Gör mitt könstest!

För att vara en riktig kvinna skall man

  • vara född med kvinnliga könsorgan
  • ha fött ett barn (minst)
  • ha (egna) bröst
  • ha en röst som är ljusare än den genomsnittlige mannens
  • ha en hormonnivå som överensstämmer med gruppen
  • inte ha hår i ansiktet (som syns, i varje fall inte mycket)
  • inte ha större än 42 i skostorlek
  • klä sig i enlighet med gruppen och sin ålder
  • ha rätt siffra i personnumret (näst sista jämn)
  • ha ett namn som anses tillhöra gruppen
  • inte ha penis
  • ha vagina
  • av andra betraktas som att man tillhör gruppen
  • kunna säga det om sig själv

Hur många ”rätt” fick du? Hur många måste man ha? Om du bara fick välja ett alternativ, vilket skulle du välja? Kanske något helt annat än från min lista? (Det här lilla könstestet för ”riktiga kvinnor” går ju också alldeles utmärkt att spegelvända för ”riktiga män”.)

Transsexuella får ibland höra från (somligt) kristet håll att de gör uppror mot Guds skapelseordning, den som säger att Gud skapade människan till man och kvinna. Och om transsexuella skulle få hållas då skulle det bli rena villervallan, eller  hur? Man ska inte försöka göra sig till något man inte är!

Det intressanta med den kritiken är att de flesta transsexuella säkert skulle hålla med. De vill inget hellre än att leva som den man eller kvinna de uppfattar att de är. De bryter därför inte upp könsnormerna, de föreställningar som vi alla har om vad en ”riktig” man eller kvinna är. Tvärtom kanske man kan säga att de ofta är mer angelägna än andra att leva efter dem. Det har också sina högst förståeliga skäl. Däremot är det sant att bara det faktum att det finns transpersoner innebär ett hälsosamt ifrågasättande av den föreställning som säger att kön alltid går att fastställa på fysiologisk väg.

Med få undantag blir vi alla tilldelade ett kön vid födelsen baserat på hur våra könsorgan ser ut. Från den stunden blir vi sedan också bekräftade i det könet genom namn, tilltal, kläder, leksaker och otaliga andra sätt. För de flesta medför detta inga problem, det är tvärtom en förutsättning för att kunna utvecklas, mogna och leva som sociala varelser. Men för långt fler än vi kanske är beredda att tro uppstår en konflikt mellan det tilldelade könet och den inre upplevelsen. Man vill helt enkelt inte leva i det kön man blivit tilldelad. Att då, som ibland förespråkas, införa ett tredje kön  innebär ingen lösning på problemet. Transsexuella vill, i de flesta fall, precis som alla andra leva i sitt kön och (äntligen) bli bekräftade i sitt kön, man vill inte vara ”något annat”.

Den som aldrig fått sin könstillhörighet i frågasatt, som hela livet blivit bekräftad i det kön man tilldelats och som aldrig upplevt någon otillfredsställelse med det (= cisperson) har naturligtvis svårt att sätta sig in i vad det innebär att vara transsexuell. Därför är det kanske inte så underligt att cispersoner ofta, kanske för att visa hur vidsynta de är, glatt kastar ur sig att alla får väl klä sig och se ut hur de vill. Jag skulle vilja fråga dessa ”vidsynta” personer när de själva senast överskred en könsnorm.

Vad transsexuella behöver är inte en upplösning av könsnormerna. Vad de behöver är att få bli bekräftade i det kön de anser att de tillhör. Det innebär bland annat att precis som alla andra få bli om- och tilltalad med det namn och pronomen man önskar. Det innebär att inte bli omtalad och framställd som något avvikande utan som en självklar del av hela den könsvariation som skapelsen uppvisar.

Kanske kan då transsexuella liksom transpersoner i allmänhet, bidra till insikten att vi alla, utan undantag är riktiga människor.

 

 

 

 

 

 

Nya bröst, javisst. Men röst?

Bröstbild

Nu till extrapris! Malmö central 21/11 2014

”Jaha, då ska vi bara ta lite personliga uppgifter.” Rösten hos telefonsupporten låter precis så käck och serviceinriktad som man förväntar sig. Jag har visserligen berättat att jag heter Ann-Christine Roxberg, men hen vill veta mer.

”Jag förstår att den här telefonen som du vill ha support på inte är din.”

Jag inser att nu är vi där igen, men försöker hålla god min.

”Jaså, hur förstår du det.”

Telefonsupporten blir plötsligt tyst. Så säger hen: ”jag vet inte”

”Du vet inte?” säger jag.

Tystnad.

”Nej.”

”Nu blev du nog generad” säger jag.

Och han erkänner:”Jo, det blev jag.”

Och plötsligt kommer hen ihåg mitt namn! ”Ok, Ann-Christine då behöver jag bara serienumret på telefonen.”

Visst kan vi le en smula åt den här konversationen. Men den är bara ett exempel på en situtation som jag och många transpersoner hamnar i otaliga gånger. Man ringer ett företag, eller blir uppringd, man presenterar sig tydligt och ordentligt med sitt namn. Men nästan undantagslöst tror personen jag talar med att jag antingen ljuger eller att de hört fel. Och jag förstår! Jag märker ju hur lätt jag själv omedelbart bestämmer mig för om det är en kvinna eller man jag talar med i telefon.

En vanlig föreställning är att rösten förändras om man får hormonbehandling. Så är det inte. (I varje fall inte för transkvinnor. Transmän får dock lite mörkare röst.)  Tyvärr, tvingas man kanske tillägga. Stämbanden förblir som de är, och att förändra dem på kirurgisk väg är ett vanskligt företag. För många transpersoner (ja inte bara de förstås) är rösten oerhört viktig och mycket tid och kraft läggs ner på att få en röst som tycks bättre överensstämma med ens upplevda kön.

Själv blev jag också ordinerad talträning hos en logoped. Hon gjorde klart för  mig att om jag skulle ha någon framgång var övning den viktigaste förutsättningen. Åtminstone en gång i timmen behövde jag ta en röstövning på c:a 10 minuter. Det visade sig lättare sagt än gjort. På min dåvarande arbetsplats fanns inte minsta lediga utrymme där jag kunde röstöva. Jag gick ner i källaren och övade men när höstkylan kom blev det outhärdligt. Jag prövade med toaletten men insåg att det inte var en särskilt bra idé. Sannolikt skulle folk som gick förbi tro att jag var i nöd (!) och försöka undsätta mig.

Att ha en kropp som någorlunda bekräftar ens upplevda kön är viktigt för varenda människa. För transpersoner är det dubbelt viktigt, eftersom en fötts med en kropp som är en motsägelse. Men rösten?

Självklart önskar jag många gånger att jag hade haft en ljusare, mer ”kvinnlig” röst som inte omedelbart får andra att tänka fel om vad jag är. Samtidigt är rösten en del av min personlighet. Rösten är också mitt främsta arbetsredskap eftersom jag ägnat ett helt yrkesliv åt att tala. Så för vems skull är det viktigt att ändra rösten? Är det för att få normbilden att gå ihop för folk i allmänhet? ”Kvinnor har sådana här röster, män låter så här.” Men både män och kvinnor har ju alla möjliga röster. Jag bestämde mig för att den här kvinnan, alltså jag, låter så här. Punkt.

Men det finns ett annat skäl, och kanske viktigare. Det var inte lätt för mina anhöriga att bejaka Ann-Christine. Att genomgå det som populärt kallas könsbyte i vuxen ålder innebär en rad förluster för alla inblandade. Den pappa mina barn vant sig vid finns i någon mening inte längre, den pappan kommer inte tillbaka. Något nytt, något annat har kommit istället. Märk att jag väljer att skriva ”något annat” inte ”någon annan”. Jag är ju fortfarande samma person. Men personligheten uttrycks kanske allra tydligast med rösten. Så jag tänker att mina barn och barnbarn, trots alla andra förluster, ändå skall ha kvar min röst. Möjligen är det även till tröst för andra i bekantskapskretsen.

Hela det här resonemanget handlar förstås också om könsnormer i allmänhet. Hur mycket måste transpersoner stå i överensstämmelse med normbilden för respektive kön för att bli accepterade? Att Laverne Cox (Orange Is the New Black) eller Vanessa Lopez (Big Brother) sannolikt inte har några svårigheter i det avseendet är ju inte så svårt att föreställa sig. Men alla andra transpersoner, hur långt ska de behöva gå i sina ansträngningar för att ”passera” och så tillfredsställa normsamhället?

Till sist tillbaka till personen på telefonsupporten som jag känner visst medlidande med. Jag tror det är dags för en fortbildning så att hen och alla andra som skall möta folk i telefon får klart för sig att de inte har rätt att könsbestämma en person på grund av rösten. Så undviker de att såra någon och själva slipper de bli generade!

X