Transgenderdop

I lördags var det dop. Jag hade den stora förmånen att få döpa Benjamin, mitt fjärde barnbarn. Och visst är det härligt med dop. Inte minst är det ju ett tillfälle när familj, släkt och vänner kan träffas. Dop har, precis som begravningar, en mycket stor betydelse, inte minst för att markera att vi hör ihop. Vi är familj, vi är släkt, vi är vänner.

Vi har ett behov av att markera just det sätt vi hör ihop på. Det blev extra tydligt i lördags när den ena efter den andra av dopgästerna inför kantor och kyrkvärd presenterade sig. ”Ja, det är jag som är barnets farfar” ”Jag är moster” ” Jag är mormor” Och jag? Ja, jag kunde ju alltid presentera mig som ”prästen”. Men jag är ju mer än så. Barnet tillhörde min dotter, hon som för inte så länge sedan kallade mig ”pappa”.  Men nu? Att säga ”det är jag  som är morfar” känns helt enkelt inte rätt, även om genetiken stämmer. Och ”mormor” känns helt otänkbart. Det blir bara ”det är jag som är Ann-Christine” och det fungerar förstås. Men det finns många Ann-Christine, men bara en farfar, mormor och så vidare. Även om jag är innerligt medveten om att alla i familjen bejakar mig som den jag är, så skaver det. Vem är Ann-Christine? En vän till familjen?

Skärmklipp 2016-05-25 08.47.53

Så här ser det ut, inte bara för mig utan för många transpersoner, i synnerhet de som gjort sin transition i mogen ålder och har en familj som är van att relatera till en som ”mamma”, ”pappa” eller ”morfar”. För den som gör en sådan resa är det inte ovanligt att familjen väljer att säga upp all kontakt och hen går på det viset från att vara ”någon” till att vara ”ingen”.

Vi lever i ett (jämförelsevis) öppet samhälle men föreställningen om hur en ”riktig” familj ser ut är fortfarande mycket stark. Våra ”släkttitlar” bär vi också med stor stolthet. Men sakta börjar vi lära oss att familjer kan se ut på olika sätt, med två pappor, två mammor och så vidare. Sakta håller vi också på att lära oss att alla inte stannar kvar i sitt vid födelsen tilldelade kön utan går andra vägar. Men språket hänger inte med. Vi är fortfarande fast i vårt tänkande kring familj och kön och har inte funnit nya sätt att beskriva våra relationer. Jodå, jag är väl medveten om att det finns en uppfinningsrikedom på det här området, där nya ”titlar” dyker upp, men de blir för det mesta något som bara används inom familjen.

Det är i den här situationen som dopet är så härligt välgörande. Jag brukar säga att vi döps, inte för att göra Gud glad, utan för att vi skall veta. Veta att vi är älskade. Och mer än så. Ingen av oss skall längre sväva i ovisshet om vem hen är. Dopet gör det tydligt att jag hör med till Guds familj. Jag är ”barn i huset”.  Här är ett par bibelställen för att illustrera vad dopet gör med oss:

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. (Ef. 2:19) Och inte nog med det: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28) Det är lätt att förbise radikaliteten i vad Paulus skriver i en tid när ”vi” och ”de andra” betonas mer än någonsin. Genom dopet har nationalitet och social status ingen betydelse längre. Titlarna kan läggas på hyllan. Inte ens vilket kön du tillhör betyder något. Dopet är transgender!

När Benjamin döptes läste hans mormor några ord från Jesajas 43:e kapitel. ”Nu säger Herren,han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.”  Detta är vad Gud säger om var och en av oss, från den dag vi blev till. Gud räknar mig som sin. Vad behöver jag mer?

Ännu är Benjamin så liten att han inte har något språk. Om han en dag kommer att kalla mig något annat än Ann-Christine har jag ingen aning om. Kanske hittar han på något nytt och spännande, men jag får säkert leva med att aldrig kallas morfar. Den förlusten väger oändligt lätt mot det viktigaste, att få vara en del av Benjamins och de andra barnbarnens liv och veta att vi tillhör varandra. Vad behöver jag mer?

Ann-Christine Ruuth

 

Jag har INTE bytt kön

En vän till mig, och transman, får veta att han utan att vara närvarande eller ens tillfrågad blir omtalad i TV4:s soffa där Malou von Sievers håller hov. Hon talar om att min vän ”bytt kön”, att han blivit ”könskorrigerad” och ”hon” varit kvinna förut men nu är man. Min vän blev av förklarliga skäl arg och upprörd. Nu har en ursäkt utlovats från TV4. Jaha.

Men Malous beteende och ordval är bara alltför vanligt. Cispersoner, det vill säga personer som inte själva är transpersoner, tycks ibland ha närmast oöverstigliga problem att sätta sig in i hur saker och ting förhåller sig. I synnerhet media verkar ha extremt svårt för att undvika schablonerna, det är ”könsbyte”  och ”könskorrigering” för hela slanten.

Det gäller förresten också ”vården”. Vad till exempel Region Skåne menar med ”könsbyte” lämnar en i fullkomlig okunskap. Så här står det i deras ”ANVISNING Könsbyte – hantering av patientuppgifter” : ”Under pågående process fram till genomfört könsbyte registreras/dokumenteras patientuppgifter under befintligt personnummer. Efter könsbyte kan – när patienten fått nytt namn men ännu inte fått nytt personnummer – patienten förses med ett reservnummer” En tar sig för pannan!

DSC_7904 Vid gardinen

Foto: Lina Alriksson, Växjö

Låt mig därför göra klart en gång för alla, för att det inte skall råda några missförstånd, i alla fall vad avser min ringa person: Jag har inte bytt kön. Jag byter inte kön. Jag kommer inte att byta kön. Den enkla förklaringen är att det inte går och inte behövs. Könet är inte begränsat till en del av mig som kan ”korrigeras”. Könet sitter i hela mig. Att min kropp inte står i fullständig överensstämmelse med vad normerna säger om någon som uppfattar sig som och uppträder som kvinna är en sak. Det får jag leva med. Men det är inte samhällets normer som avgö
r min könstillhörighet. Det gör jag.

Jag är inte heller ”könskorrigerad”. Hur skulle det gå till, när könet sitter i hela mig? Vad jag har behövt, fått och till vissa delar kommer att få hela livet, är könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling. Alltså sådan hjälp med kroppen att den mera bekräftar min egen upplevelse av vem och vad jag är. Vad den mera i detalj innebär tillhör mitt privatliv. Eller hur?

Det enda jag har bytt, och det enda som enligt min uppfattning går att ”byta” är min juridiska könstillhörighet. Jag har alltså fått min nionde siffra i personnumret utbytt från en udda till en jämn d:o.

Det här är inte en lek med ord. Ord är ju till för att beskriva verkligheten och det skulle vara oändligt välgörande för mig och andra transgender att få verkligheten beskriven så som vi uppfattar den.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att ”vara man”. Jag har erfarenhet av att ha levat och uppträtt som man med allt vad det innebär av manliga privilegier. Men hela tiden med känslan av att inte höra hemma där.

När jag tog steget och började leva, uppträda och uttrycka mig som den kvinna jag uppfattar mig som var det inte att gå in i en ny roll, en kvinnoroll. Jag blev bara mig själv, och den befrielse det innebar kan jag inte helt uttrycka i ord. För omgivningen såg det förstås ut som ett ”könsbyte” men det är alltså inte min upplevelse.

Det gick inte ”över en natt”. Processen tog tid, i mitt fall två år, innan jag äntligen kunde leva som jag ville och omgivningen kommit över det mesta av sina rädslor. I engelsktalande länder kallas en sådan process ofta transition, ett ord som jag hoppas får ordentligt fotfäste också hos oss, i brist på en bra svensk variant. Vi umgås ju redan med en oändlig mängd engelska termer, så varför inte?

Att vara transgender, transperson, transsexuell innebär bland mycket annat att vara ständigt medveten om att avvika från samhällets normer om kön och den förhärskande tvåkönsuppfattningen. Ofta förlöjligade, skandaliserade. Inte sällan utsatta för kränkande behandling och våld. Vi begär inte av någon att ”förstå” det som vi inte själva fullt ut kan förstå. Men vi begär att bli omtalade på ett sätt som vi kan känna igen oss i, som beskriver verkligheten, vår verklighet, sådan som vi uppfattar den. Till det hör förstås också att få bli omtalade och tilltalade med det namn och pronomen vi föredrar. Precis som alla andra. Är det för mycket begärt? Tror väl inte det.

Ann-Christine Ruuth

 

En löjlig kvinna

Jag får sällan elaka brev. Märkligt nog, kanske en skulle tillägga, eftersom jag ju knappast är svår att nå. Häromsistens dök det i alla fall upp ett. Brevet var anonymt och sådana skall en väl egentligen kasta bums, men jag såg att det var skrivet mycket prydigt på en ”riktig” skrivmaskin. Det gjorde mig nyfiken på vem som hade sparat den och jag började läsa.

Brevet var undertecknat för hand med ”Ellen” i rätt darriga bokstäver. Det och skrivmaskinen fick mig att förmoda att brevskrivaren var en äldre dam. Och hon var arg, riktigt arg. Det framgick redan av de första raderna. Uppenbarligen hade hon sett dokumentären om mig på TV och det hon såg hade retat henne, så till den grad att hon var tvungen att ta fram skrivmaskinen.

Jag kan inte relatera hela brevet, det var en och en halv tättskrivna A4-sidor. Men hon skrev inledningsvis så här:

”Du har arbetat som en skicklig och efterfrågad präst. Varför inte fortsätta med det tills din pension kommer eller tills du slutar och avgår. Du bör veta att folk helst vill tala med en manlig präst, alltid man alltså. Den oskrivna lagen i Sverige är att en man är många gånger mera värd, många gånger mera efterfrågad än kvinna. Oavsett yrka. Även jag har denna inställning. Först och främst talar vi med en präst som är man, en bankman som är man, en läkare som är man etc. Vi litar alltid mera på en man. Denna enorma förmån kastar Du ifrån Dig, detta att åtnjuta en mans uppskattning. Du sänker Dig och blir en löjlig kvinna. ….”

Skärmklipp 2015-11-07 15.53.03

Det var ju ord och inga visor. Nu kanske Du, kära/e läsare, liksom jag drar lite på munnen åt detta utbrott. Och samtidigt bli lite vemodig av att läsa ord från en kvinna som ju faktiskt själv sänker sig, som betraktar sig mindre värd, mindre förtroendeingivande än en man. Uppenbarligen är detta den världsbild hon levat i och med. Nu skulle det förstås ha känts bra om vi hade fått träffa Ellen, och entusiastiskt tala om för henne vilken oerhörd förändring det har skett i vårt land.

En liten påminnelse om att det kanske är en bit kvar fick vi häromdagen när media rapporterade om Stora Journalistpriset. Sexton personer var nominerade. Av dem var två kvinnor. Och när vi ändå är inne på media fick vi också nyligen en påminnelse om hur och hur mycket kvinnor förekommer i media från Statens mediaråd. Här ett litet sammandrag:

Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Att kvinnor är underrepresenterade som nyhetssubjekt är problematiskt, eftersom kvinnors erfarenheter och perspektiv riskerar att hamna i skymundan eller helt saknas. Ett icke jämställt medieinnehåll bekräftar den maktstruktur där kvinnor underordnas och män överordnas.

Bilder är en viktig del av mediernas berättelser. Bilder kan avslöja avsändarens normer, värderingar och uppfattningar. 

Män tenderar att skildras som aktiva, med egenskaper som beslutsamhet, styrka och mod, medan kvinnor avbildas som mer passiva. Generellt sett får kvinnor oftare representera det som är lite skojigare, annorlunda och mindre allvarligt. 

Bilder är också intressanta ur ett maktperspektiv. Män fotograferas inte sällan underifrån, vilket får personen att se större ut än om bilden tagits i ögonhöjd. Fotografier på kvinnor tas däremot ofta ovanifrån, vilket får den avbildade att verka mindre än hon är. 

Kvinnobilder anspelar också i högre grad på sexualitet och attraktionskraft. Exempelvis porträtteras kvinnor oftare liggande, eller rörandes vid sin egen kropp. Överlag kan de bilder som skildrar kvinnor ofta associeras till underordning. 

Kvinnor omnämns oftare än män enbart med sitt förnamn, medan män får behålla hela namnet. Politikern Gudrun Schyman blir exempelvis Gudrun, medan kollegan Stefan Löfven får heta Stefan Löfven. *

Enligt Rättviseförmedlingen har andelen kvinnor i svenska medier stått och stampat på 30% i över femton år. Och ser vi på löneutvecklingen har löneskillnaderna mellan män och kvinnor som är 17% inte förändrats på 20 år, enligt SCB. Den finansiella makten i Sverige vilar fortfarande hos männen. Det är också därför som kvinnor syns ännu mindre på ekonomisidorna.

Att kvinnor inte syns i media i samma utsträckning som män innebär ju, precis som Statens medieråd framhåller att kvinnors åsikter och erfarenheter inte heller får samma utrymme. Och det har betydelse, eftersom män och kvinnor tycker olika, inte minst i frågor som gäller mångfald. Det märker jag på mina föreläsningar där publiken oftast består nästan uteslutande av kvinnor.

Så kära Ellen, jag skulle verkligen vilja hälsa dig välkommen till en ny värld där dina ord skulle eka tomma och ihåliga. Men du har rätt. Det är på många sätt en förmån att vara man. Det är ju därför som vi så gärna skrattar åt en karl i klänning. Och ändå ger jag med glädje upp mina manliga privilegier för att få vara den jag är, och känner djup tillfredsställelse i att få leva som kvinna. Äntligen. Och om du, och eventuellt andra, finner mig löjlig, så kan jag som svar på det citera The Ark och Ola Salo. Texten är förresten ofta signaturmelodi vid mina föreläsningar.

And if you think I’m corny
Then it will not make me sorry
It’s your right to laugh at me
And in turn, that’s my opportunity
To feel brave
Because ridicule is no shame
Oh it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh it’s just a way to remain sane

The Ark – It takes a fool to remain sane

 

Ann-Christine Ruuth

Källor:

http://www.statensmedierad.se/larommedier/kallkritikvemvadvarfor/kvinnorochmanimedier.425.html

https://rattviseformedlingen.se/nyhet/saknas-i-mediebilden

Vad är en damstorlek?

Många minns säkert Lindex olycksaliga märkning av barnjeans från i höstas. Samma sorts jeans för pojkar och flickor i barnålder fick olika märkning. Pojkarnas visar en grabb med benen isär, kavat och käck. Flickornas visar en tös med bena isär men med tårna pekande mot varandra, en rar men osäker liten flickunge.

Det som oroar mig mest är att Lindex marknadsavdelning kanske har rätt. Det är så här vi fortfarande ser på flickor och pojkar och i förlängningen också på kvinnor och män. Män tar för sig, visar framfötterna, kvinnor är mer tillbakadragna och blyga. För reklamen försöker ju inte bygga sin egen verklighet, frikopplad från vår. Den bygger hela tiden på de normer, föreställningar och värderingar som vi bestämt oss för. Det hjälper liksom inte att somliga av oss stretar emot. Det är så här de flesta av oss tänker, resonerar och handlar när det gäller kön och normer. IMG_1340

Man kan ju undra varför Lindex inte valde att sälja jeansen tillsammans, utan märkning. Det var det också någon annan som undrade, och svaret blev att vi konsumenter vill ha en könsuppdelning av kläderna, annars köper vi helt enkelt inte de kläderna.

Förmodligen har det att göra både med vårt trygghetsbehov, att vi måste känna att vi köpt ”rätt” sorts plagg. Och det i sin tur har att göra med vår djupt nedärvda misstänksamhet mot att gå över könsnormerna, de som säger hur en ”riktig” kvinna respektive man ska se ut. Nåja, om en flicka/kvinna går över lite åt det manliga hållet betraktar vi det som okej, till och med ”cool”. En pojkflicka har vi inte så stora invändningar mot. En flickpojke då? Inte ens ordet existerar, i varje fall inte i SAOL. Däremot pojkflicka. Förstås.

Annars tror jag att det är mer som flickor och kvinnor förväntas leva upp till för att fylla normen, än männen. Ta till exempel det här med skor. Så här annonserar Frövi sina vårloafers. Rätt snygga tycker jag. Kanske skulle köpa ett par.FullSizeRender

Men i annonsen står det att de finns i damstorlekar. Inget mer. Vad är en damstorlek? Jag brukar fråga damerna i publiken när jag är ute och föreläser och de påstår att det är storlek 36-41. Vid förfrågan i butik har jag kunnat konstatera att de har rätt. Damstorlekarna slutar vid 41. Men alla de biologiskt födda kvinnor jag känner som har större fötter än så, de är alltså inte damer då? Vad är de då? Jag har lust att fråga Frövi, som förresten inte alls är ensamma om den här sortens marknadsföring.

Verkligheten är att de kvinnor som drar större storlek än 41 i skor måste söka sig till specialbutiker. Och de är många. Kvinnorna 41+ alltså. Den eleganta skobutiken Jerns vid Sergels torg har en liten avdelning för damskor i storlek 42 – 44. Mer än en gång, när just min storlek (43)  inte varit tillgänglig har jag fått veta att de säljer slut mycket fort.

En kan förstås raljera över det här och mycket annat i modevärlden. Men jag som kommit in i kvinnors värld genom sidoentrén ser allt oftare små och större exempel på kvinnors och flickors begränsade värld. Så många och starka krafter styr och formar våra föreställningar om det ”kvinnliga”. Och det är på så många sätt tydligt att det mesta som sker, sker på männens villkor. Fortfarande tjänar en kvinna i ett världens mest jämställda länder c:a 3,5 MILJONER mindre under sin livstid än den genomsnittligen mannen, enligt Sveriges Radio. Damstorlek i även i lönebeskedet alltså. Inte undra på att vi skrattar åt en karl i klänning.

Jag får ofta frågan om jag nu känner mig som en kvinna. Mitt svar brukar ofta bli en motfråga: Hur känner man sig då? Det är sällan någon av de närvarande kvinnorna vill ge ett svar. Man är väl sig själv helt enkelt. Men när jag häromveckan frågade hur man känner sig, svarade en kvinna: Arg!

Det tycks mig alltmer befogat!

Ann-Christine Roxberg

PS Lindex drog tillbaka bilderna efter kritiken.

X