The Danish Girl – och verkligheten

För ett år sedan skrev jag om ”The Danish Girl”. Det tog tid, men nu har jag äntligen sett den. Filmen alltså. Den blev en succé även i vårt land och gav Alicia Vikander en Oscar för sin roll som Gerda. För den som (ännu) inte sett den och inte vet vad den handlar om så är det en filmatisering av Lili Elbes transition. Lili Elbe föddes som Einar Wegener. Einar verkade som konstnär och gifte sig med Gerda, också konstnär. Gerda använde ofta Einar som modell i sitt måleri och ofta fick Einar personifiera kvinnor. Under den här tiden upptäckte Einar sig själv, sitt kvinnliga jag och började leva så. Under namnet Lili Elbe framträdde hon först i hemlighet, men sedan i öppenhet. Men Lili drevs av en oböjlig längtan efter att verkligen få ha en kvinnas kropp. Det ledde till att hon fick en könsbekräftande operation utförd som avlägsnade de manliga könsorganen. Men Lili ville bli kvinna fullt ut i kroppsligt avseende och en andra operation utfördes med avsikt att operera in äggstockar etc. Lili dog dock i sviterna av operationen.

Skärmklipp 2015-09-16 12.49.43Filmen uppges baserad på Lili Elbes egen berättelse men det är en i högsta grad fri presentation.* I filmen ges t ex intrycket att Lilis transition gick ganska snabbt. I själva verket använde Gerda Einar som modell redan från när de gifte sig 1904, och Einar uppträdde snart som Lili i offentligheten. Men det var inte så enkelt ens i de relativt frigjorda konstnärskretsarna i Köpenhamn så paret flyttade permanent till Paris 1912.

Einar/Lili kände sig alltmer obekväm med sin manliga kropp och besökte flera läkare utan att få hjälp. Till sist fick hon kontakt med läkaren Kurt Warnekros som tillsammans med Magnus Hirschfeldt drev en kvinnoklinik i Dresden. Warnekros var övertygad om att Lili var en kvinna ”fångad i en mans kropp” och åtog sig att operera. Före operationen fick Lili/Einar och Gerda sitt äktenskap upplöst, vilket aldrig nämns i filmen. Den första operationen innebar att penis och testiklar avlägsnades, i praktiken en kastrering och långt ifrån de könsbekräftande operationer som utförs idag. Enligt Lilis egna anteckningar utfördes ytterligare två operationer.

1931 flyttade Lili till Köpenhamn och där genomgick hon ytterligare en operation som syftade till att göra det möjligt för henne att föda barn. Hon dog dock i sviterna efter operationen, 48 år gammal. En får säga att tilltron till vad som var medicinskt möjligt vid denna tid var mer än lovligt stark!

Det som i filmen verkar ha tilldragit sig under några veckor/månader handlade i verkligheten om sisådär 25 år! Och Lili var alltså inte den relativt unga kvinna som syns på filmen utan med god marginal i medelåldern när operationerna genomfördes. Inte heller är förhållandet med Gerda den romantiska kärlekssaga som Hollywood älskar. Istället för att som i filmen vara vid Lilis sida till slutet, hade Gerda lämnat henne sedan flera år och gift om sig med en major i flygvapnet. Samkönade äktenskap var ju inte tillåtna och det är inte länge sedan villkoren var precis desamma för transsexuella i vårt eget land. Men att framställa det hela som en vacker kärlekssaga ända till slutet är väl en dramaturgi som anses nödvändig i filmindustrin.

Det hindrar inte att filmen ger en tämligen god bild vad det kan innebära att vara transsexuell, även i vår tid. När Gerda vid ett tillfälle önskar att få Einar tillbaka om så bara för en dag, svarar Lili att det är omöjligt. Det går helt enkelt inte. Och så ser verkligheten ut. Att vara transsexuell innebär inte att kunna pendla fram och tillbaka mellan identiteterna. Omständigheterna kan tvinga en till att uppträda så men det är fruktansvärt påfrestande. Det Gerda begärde av Lili var  en omöjlighet.

Det som framförallt blev tydligt genom filmen var för mig hur mycket som ändå har hänt sedan Lilis tid. Jo, fortfarande blir transsexuella ifrågasatta, kränkta, hotade. Men det finns ändå en oerhört mycket större kunskap och därmed förståelse. Lili måste ha upplevt sig otroligt ensam om sin upplevelse. I dag möter oss transsexuella inte minst via media i en omfattning som trots alla stereotypa framställningar ändå gör klart att vi är många ”Lili”.

Att mycket har hänt gäller inte minst den könsbekräftande behandlingen. Idag får alla transsexuella i vårt land hormonbehandling, och den som inte klarar av att vänta ordnar det på egen hand. Hu rådet såg ut med tillgången på östrogenbehandling på Lilis tid känner jag inte till. Men penicillinet uppfanns 1928 så det är osannolikt att Lili hade tillgång till det för att hindra eventuella infektioner. Tillgången till effektiva smärtstillande preparat kan nog knappast jämföras med dagens situation. Hon måste ha haft fullständigt helvetiskt ont! Till det kommer kanske det allra viktigaste, nämligen hur operationstekniken utvecklats. Det går sannolikt inte att överhuvudtaget jämföra den tidens ingrepp med dagens högutvecklade plastikkirurgi.

Det som inte har förändrats är dock är fixeringen vid transsexuella och om de är ”opererade” eller inte. Så har ”könskorrigeringen” blivit närmast synonymt med en underlivskirurgi. Ett exempel är när SVT skall presentera en av transtjejerna i serien ”Tjejer som oss” så får vi veta att hon väntar på sin könskorrigering. Som om hon blir tjej genom en enkel förändring, en korrigering. Och så är det klart. Frågan är vad hon var förut. Och vad hon är sedan. Hur kan någon påstå att vi blir kvinnor eller män genom en plastikoperation? Har vi inte kommit längre?

Skärmklipp 2016-10-14 16.38.53

Bilden lånad från Wikipedia om Genus

När jag är ute och föreläser och frågar var könet sitter så är det nästan aldrig någon som påstår att det sitter ”mellan benen”. De flesta verkar övertygade om att det närmast sitter ”i huvudet”, ”i själen”. Eller i hjärtat, som någon sa, ett uttryck som i alla fall gick till mitt hjärta. Och om könsidentiteten sitter i själen/huvudet/hjärtat vad är det då som skall eller behöver korrigeras?

Vad som behövs för de flesta transsexuella är däremot en könsbekräftande behandling så att min kropp bättre motsvarar mitt hjärtas övertygelse. Och i den aspekten kan en plastikkirurgisk förändring av kroppen göra en enorm skillnad, för MIG. Liksom annan behandling som t ex hormoner.

Det som ofta behöver korrigeras sitter inte hos dig som är transsexuell, utan snarare i medvetandet och uppträdandet hos andra så att de korrigerar sin tidigare felaktiga uppfattning om vem/vad du är och börjar bejaka dig som den du verkligen är. 

Så jag vägrar säga att jag är ”könskorrigerad”. Jag vägrar acceptera det omdömet om mig och mitt kön. Det  värderar jag alltför högt för att nedlåta mig till att försöka korrigera det. Att min kropp fått och får och hela livet kommer att få en behandling som bekräftar mitt högt aktade kön är uppenbart för de flesta. Men om du vill få min könstillhörighet bekräftad  genom att i offentligheten höra mig berätta om operationer, mediciner och annat lär du få vänta. Du får helt enkelt acceptera att jag är den jag är. Gör det att du känner dig osäker? Det är det ditt problem, inte mitt.

Ann-Christine Ruuth

*Uppgifterna om verklighetens Lili Elbe finns tillgängliga på flera ställen. Här är ett exempel:

http://danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/lili-elbe-einar-wegener-1882-1931/

The Danish Girl. Och jag.

Ibland står tiden still. I mitt fall stannade den en stund när jag häromdagen läste i tidningen om Venedigs filmfestival. Där stod bland annat att berätta om filmen ”The Danish Girl” som nu premiärvisades och som är baserad på boken med samma namn. Den handlar om Lili Elbe, som föddes som Einar Mogens Andreas Wegener och hennes liv från man till kvinna. Lili Elbe var den första person som genomgick det vi idag slarvigt kallar ”könsbyte”. Hellre skulle vi säga könsbekräftande behandling som kan innefatta en rad åtgärder, till exempel plastikoperation. I det här fallet utfördes operationen av en tysk läkare vid namn Magnus Hirschfeld och en kollega till honom och året var 1930.  Tragiskt nog avled Lili Elbe året därpå efter ett försök att operera in en livmoder. Det skulle dröja 22 år till innan nästa person genomgick samma sak. Det var amerikanskan Christine Jorgensen som opererades i Köpenhamn. Filmen om Lili Elbe får vi vänta med att se i Sverige till i februari nästa år.

Självklart ser jag positivt på att det görs en film om Lili Elbe. Samtidigt hoppas jag att någon vill göra en film om den tyske läkaren Magnus Hirschfeld. Han inte bara var först med den här typen av operationer. Han skrev också om transvestism och införde ordet transsexuell. Han stred också starkt för homosexuellas rättigheter och verkade för att homosexualitet skulle legaliseras. Det skedde i Tyskland i början av förra seklet och han blev starkt motarbetad och hotad. 1933 brändes hans böcker på bål av nazister. Jag måste säga att jag beundrar honom för hans mod. Magnus Hirschfeld dog i USA 1935, dit han utvandrat.

Skärmklipp 2015-09-16 12.49.43Men det är inte den egentliga anledningen till att jag skriver de här raderna. Skälet är att jag genom att läsa om ”The Danish Girl” och Lili Elbe kastades 30 år tillbaka i mitt eget liv. Jag och familjen bodde då i Zimbabwe. Som så många andra gjorde även jag erfarenheten att en bär sitt liv med sig, även om en flyttar till en annan kontinent. Att jag inte kände mig hemma med min kropp och min ”manlighet” var inget nytt. Det hade jag burit med mig sedan tidiga år, men lärt mig att på något sätt härbärgera, att hålla undan. Men det var också något som jag i mitt inre bar med mig varenda dag och som ibland medförde stark oro. Periodvis mådde jag förstås dåligt även i Zimbabwe. Under en sådan period fick jag för mig att försöka se om det ändå inte fanns någon litteratur som kunde ge mig lite kunskap och vägledning om mina tankar om mig själv. Det förtjänar att tilläggas att detta var före internet och Googles tidevarv. Så jag begav mig till Stadsbiblioteket i Bulawayo, den näst största staden i landet efter Harare.

Där fann jag, mot all förmodan en bok som handlade framförallt om Christine Jorgensen och hennes liv, men den beskrev historiken och gav en innehållsrik bild även av Lili Elbe och vad som lett fram till hennes beslut att genomgå en mycket vansklig operation i sin önskan att leva och bli bekräftad som kvinna.

Jag har svårt att beskriva känslorna som vällde upp när jag läste boken. Det har skrivits flera böcker om Lili Elbe och inte minst Christine Jorgensen och jag har glömt titeln på den jag läste. Men det var som att läsa mitt eget liv. För första gången beskrevs det som jag själv kände och upplevat sedan jag var i tidiga tonåren. På sida efter sida!! trädde mitt eget liv fram, så kändes det Det var en oerhörd upplevelse att få bekräftat att jag inte var sjuk eller abnorm eller från mina sinnen. Andra hade känt och upplevat precis detsamma långt före mig. Att läsa detta var som en oerhörd befrielse. Nu visste jag vad det handlade om.

Men omständigheterna var sådana att det skulle dröja 25 år till innan det var möjligt för mig att själv ta samma steg som Lili och Christine. Kanske var det nödvändiga år inte bara för min familj utan också för mig. Jag hyser stor beundran för de här två pionjärerna. Att de vågade! Och då tänker jag inte bara på de medicinska riskerna utan i lika hög grad på vad de utsatte sig för i förhållande till omgivningen. Idag kan vi läsa och se filmer om transsexuella, vi har hört talas om Laverne Cox, Caitlyn Jenner, Nina Ramsby och ett antal andra. Samtidigt är det förstås så som jag vet av egen erfarenhet, att när en väl hittat sig själv, då försvinner rädslan och en är beredd att möta snart sagt vad som helst. Att få leva som den en är uppväger allt annat. Och låt mig säga det igen: Transsexuella byter inte kön. Vi blir bara oss själva.

Ann-Christine Ruuth

 

X