En löjlig kvinna

Jag får sällan elaka brev. Märkligt nog, kanske en skulle tillägga, eftersom jag ju knappast är svår att nå. Häromsistens dök det i alla fall upp ett. Brevet var anonymt och sådana skall en väl egentligen kasta bums, men jag såg att det var skrivet mycket prydigt på en ”riktig” skrivmaskin. Det gjorde mig nyfiken på vem som hade sparat den och jag började läsa.

Brevet var undertecknat för hand med ”Ellen” i rätt darriga bokstäver. Det och skrivmaskinen fick mig att förmoda att brevskrivaren var en äldre dam. Och hon var arg, riktigt arg. Det framgick redan av de första raderna. Uppenbarligen hade hon sett dokumentären om mig på TV och det hon såg hade retat henne, så till den grad att hon var tvungen att ta fram skrivmaskinen.

Jag kan inte relatera hela brevet, det var en och en halv tättskrivna A4-sidor. Men hon skrev inledningsvis så här:

”Du har arbetat som en skicklig och efterfrågad präst. Varför inte fortsätta med det tills din pension kommer eller tills du slutar och avgår. Du bör veta att folk helst vill tala med en manlig präst, alltid man alltså. Den oskrivna lagen i Sverige är att en man är många gånger mera värd, många gånger mera efterfrågad än kvinna. Oavsett yrka. Även jag har denna inställning. Först och främst talar vi med en präst som är man, en bankman som är man, en läkare som är man etc. Vi litar alltid mera på en man. Denna enorma förmån kastar Du ifrån Dig, detta att åtnjuta en mans uppskattning. Du sänker Dig och blir en löjlig kvinna. ….”

Skärmklipp 2015-11-07 15.53.03

Det var ju ord och inga visor. Nu kanske Du, kära/e läsare, liksom jag drar lite på munnen åt detta utbrott. Och samtidigt bli lite vemodig av att läsa ord från en kvinna som ju faktiskt själv sänker sig, som betraktar sig mindre värd, mindre förtroendeingivande än en man. Uppenbarligen är detta den världsbild hon levat i och med. Nu skulle det förstås ha känts bra om vi hade fått träffa Ellen, och entusiastiskt tala om för henne vilken oerhörd förändring det har skett i vårt land.

En liten påminnelse om att det kanske är en bit kvar fick vi häromdagen när media rapporterade om Stora Journalistpriset. Sexton personer var nominerade. Av dem var två kvinnor. Och när vi ändå är inne på media fick vi också nyligen en påminnelse om hur och hur mycket kvinnor förekommer i media från Statens mediaråd. Här ett litet sammandrag:

Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Att kvinnor är underrepresenterade som nyhetssubjekt är problematiskt, eftersom kvinnors erfarenheter och perspektiv riskerar att hamna i skymundan eller helt saknas. Ett icke jämställt medieinnehåll bekräftar den maktstruktur där kvinnor underordnas och män överordnas.

Bilder är en viktig del av mediernas berättelser. Bilder kan avslöja avsändarens normer, värderingar och uppfattningar. 

Män tenderar att skildras som aktiva, med egenskaper som beslutsamhet, styrka och mod, medan kvinnor avbildas som mer passiva. Generellt sett får kvinnor oftare representera det som är lite skojigare, annorlunda och mindre allvarligt. 

Bilder är också intressanta ur ett maktperspektiv. Män fotograferas inte sällan underifrån, vilket får personen att se större ut än om bilden tagits i ögonhöjd. Fotografier på kvinnor tas däremot ofta ovanifrån, vilket får den avbildade att verka mindre än hon är. 

Kvinnobilder anspelar också i högre grad på sexualitet och attraktionskraft. Exempelvis porträtteras kvinnor oftare liggande, eller rörandes vid sin egen kropp. Överlag kan de bilder som skildrar kvinnor ofta associeras till underordning. 

Kvinnor omnämns oftare än män enbart med sitt förnamn, medan män får behålla hela namnet. Politikern Gudrun Schyman blir exempelvis Gudrun, medan kollegan Stefan Löfven får heta Stefan Löfven. *

Enligt Rättviseförmedlingen har andelen kvinnor i svenska medier stått och stampat på 30% i över femton år. Och ser vi på löneutvecklingen har löneskillnaderna mellan män och kvinnor som är 17% inte förändrats på 20 år, enligt SCB. Den finansiella makten i Sverige vilar fortfarande hos männen. Det är också därför som kvinnor syns ännu mindre på ekonomisidorna.

Att kvinnor inte syns i media i samma utsträckning som män innebär ju, precis som Statens medieråd framhåller att kvinnors åsikter och erfarenheter inte heller får samma utrymme. Och det har betydelse, eftersom män och kvinnor tycker olika, inte minst i frågor som gäller mångfald. Det märker jag på mina föreläsningar där publiken oftast består nästan uteslutande av kvinnor.

Så kära Ellen, jag skulle verkligen vilja hälsa dig välkommen till en ny värld där dina ord skulle eka tomma och ihåliga. Men du har rätt. Det är på många sätt en förmån att vara man. Det är ju därför som vi så gärna skrattar åt en karl i klänning. Och ändå ger jag med glädje upp mina manliga privilegier för att få vara den jag är, och känner djup tillfredsställelse i att få leva som kvinna. Äntligen. Och om du, och eventuellt andra, finner mig löjlig, så kan jag som svar på det citera The Ark och Ola Salo. Texten är förresten ofta signaturmelodi vid mina föreläsningar.

And if you think I’m corny
Then it will not make me sorry
It’s your right to laugh at me
And in turn, that’s my opportunity
To feel brave
Because ridicule is no shame
Oh it’s just a way to eclipse hate
It’s just a way to put my back straight
Oh it’s just a way to remain sane

The Ark – It takes a fool to remain sane

 

Ann-Christine Ruuth

Källor:

http://www.statensmedierad.se/larommedier/kallkritikvemvadvarfor/kvinnorochmanimedier.425.html

https://rattviseformedlingen.se/nyhet/saknas-i-mediebilden

Vad är en damstorlek?

Många minns säkert Lindex olycksaliga märkning av barnjeans från i höstas. Samma sorts jeans för pojkar och flickor i barnålder fick olika märkning. Pojkarnas visar en grabb med benen isär, kavat och käck. Flickornas visar en tös med bena isär men med tårna pekande mot varandra, en rar men osäker liten flickunge.

Det som oroar mig mest är att Lindex marknadsavdelning kanske har rätt. Det är så här vi fortfarande ser på flickor och pojkar och i förlängningen också på kvinnor och män. Män tar för sig, visar framfötterna, kvinnor är mer tillbakadragna och blyga. För reklamen försöker ju inte bygga sin egen verklighet, frikopplad från vår. Den bygger hela tiden på de normer, föreställningar och värderingar som vi bestämt oss för. Det hjälper liksom inte att somliga av oss stretar emot. Det är så här de flesta av oss tänker, resonerar och handlar när det gäller kön och normer. IMG_1340

Man kan ju undra varför Lindex inte valde att sälja jeansen tillsammans, utan märkning. Det var det också någon annan som undrade, och svaret blev att vi konsumenter vill ha en könsuppdelning av kläderna, annars köper vi helt enkelt inte de kläderna.

Förmodligen har det att göra både med vårt trygghetsbehov, att vi måste känna att vi köpt ”rätt” sorts plagg. Och det i sin tur har att göra med vår djupt nedärvda misstänksamhet mot att gå över könsnormerna, de som säger hur en ”riktig” kvinna respektive man ska se ut. Nåja, om en flicka/kvinna går över lite åt det manliga hållet betraktar vi det som okej, till och med ”cool”. En pojkflicka har vi inte så stora invändningar mot. En flickpojke då? Inte ens ordet existerar, i varje fall inte i SAOL. Däremot pojkflicka. Förstås.

Annars tror jag att det är mer som flickor och kvinnor förväntas leva upp till för att fylla normen, än männen. Ta till exempel det här med skor. Så här annonserar Frövi sina vårloafers. Rätt snygga tycker jag. Kanske skulle köpa ett par.FullSizeRender

Men i annonsen står det att de finns i damstorlekar. Inget mer. Vad är en damstorlek? Jag brukar fråga damerna i publiken när jag är ute och föreläser och de påstår att det är storlek 36-41. Vid förfrågan i butik har jag kunnat konstatera att de har rätt. Damstorlekarna slutar vid 41. Men alla de biologiskt födda kvinnor jag känner som har större fötter än så, de är alltså inte damer då? Vad är de då? Jag har lust att fråga Frövi, som förresten inte alls är ensamma om den här sortens marknadsföring.

Verkligheten är att de kvinnor som drar större storlek än 41 i skor måste söka sig till specialbutiker. Och de är många. Kvinnorna 41+ alltså. Den eleganta skobutiken Jerns vid Sergels torg har en liten avdelning för damskor i storlek 42 – 44. Mer än en gång, när just min storlek (43)  inte varit tillgänglig har jag fått veta att de säljer slut mycket fort.

En kan förstås raljera över det här och mycket annat i modevärlden. Men jag som kommit in i kvinnors värld genom sidoentrén ser allt oftare små och större exempel på kvinnors och flickors begränsade värld. Så många och starka krafter styr och formar våra föreställningar om det ”kvinnliga”. Och det är på så många sätt tydligt att det mesta som sker, sker på männens villkor. Fortfarande tjänar en kvinna i ett världens mest jämställda länder c:a 3,5 MILJONER mindre under sin livstid än den genomsnittligen mannen, enligt Sveriges Radio. Damstorlek i även i lönebeskedet alltså. Inte undra på att vi skrattar åt en karl i klänning.

Jag får ofta frågan om jag nu känner mig som en kvinna. Mitt svar brukar ofta bli en motfråga: Hur känner man sig då? Det är sällan någon av de närvarande kvinnorna vill ge ett svar. Man är väl sig själv helt enkelt. Men när jag häromveckan frågade hur man känner sig, svarade en kvinna: Arg!

Det tycks mig alltmer befogat!

Ann-Christine Roxberg

PS Lindex drog tillbaka bilderna efter kritiken.

X