Att älska en terrorist

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. … Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er, då blir ni er himmelske faders söner. (Matt 5:38-39,43-45)

Jesus ord i Bergspredikan känns närmast stötande efter det som hänt i Paris. Är det möjligt att älska en terrorist? Är det önskvärt? Är det ens moraliskt försvarbart? Frågorna ställs på sin spets. Kanske frågeställningen är helt irrelevant. Vad terrorister behöver är väl inte kärlek, utan hårda nypor?! Bomber, typ.

Jag läser tidningarnas rapporter om det fruktansvärda dödandet. Jag läser också kommentarerna i ledarartiklar och från politiska ledare. Ett ofta återkommande tema är att inte låta rädslan ta överhand. För detta är ju ett av terrorismens mål, att sprida allmän skräck och handlingsförlamning i samhället.

Skärmklipp 2015-11-15 12.28.55Kanske är det också så att det är rädslan som är själva drivkraften i den till synes religiöst motiverade terrorismen. Tänk om allt jag kämpar för i själva verket inte är sant. Tänk om Allah faktiskt inte alls vill bli försvarad med vapenmakt? Tänk om jag totalt missförstått allt vad jag tror att Allah kräver?

Den sortens rädsla har många av oss kristna också brottats med. Tänk om Gud inte har något emot att kvinnor blir präster? Tänk om det inte är en synd att leva som homosexuell? För att ta ett par näraliggande exempel. Det är lätt hänt att rädslan för att min hopsnickrade Gudsbild inte håller gör att den måste försvaras till varje pris. Och varje människa som inte delar min uppfattning om Gud måste då betraktas inte bara som min fiende utan Guds. Att bekämpa dem måste då också vara att göra Guds vilja, eller hur? Också kristna har begått avskyvärda handlingar genom historien, drivna av sin egen rädsla.

Men Jesus säger om och om igen: Var inte rädd! Kärlekens motsats är inte hat, det är rädsla. När vi är rädda är vi nämligen oförmögna att älska. Och det är vad vi är kallade till. Jesus har aldrig begärt av oss att vi skall bejaka, acceptera och förstå andra människor. Det är gott när vi förmår det, men ibland är det ju faktiskt omöjligt. Jag kan aldrig, aldrig någonsin acceptera att människor gör det som skedde i Paris. Jag tror mig inte heller om att någonsin kunna förstå det. Men det är inte heller vad Gud begär av mig. Hen ber mig älska. Och just nu önskar jag att han hade bett mig om något mera närliggande, något som jag ändå trodde mig klara av. Men såvitt jag förstås är detta vad Gud önskar se i mitt liv: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra.” Så långt jag kunnat utröna finns det ingen undantagsklausul för terrorister.

President Hollande var inte sen att förklara att Frankrike var utsatt för krigshandlingar. Andra ledare har framhållit att detta är inte bara ett krig mot människorna i Paris eller Frankrike, utan mot hela den stora majoritet av mänskligheten som vill värna frihet och demokrati. Det ligger naturligtvis mycket sanning i det.

Men jag upplever att blodbadet i Paris innebär ett krig mot mitt eget hjärta. Nu för jag en kamp för att inte rädslan ska ta överhanden låta den prägla mina tankar och inte minst mina handlingar mot andra, dem som inte är som jag, dem som talar ett språk jag inte förstår, som har en annan tro. Slagfältet mot terrorismen ligger i mitt eget inre. Världens stormakter kan fälla hur många bomber som helst över IS befästningar. Om inte jag förmår älska har terroristerna ändå vunnit.

Framförallt som skall bevaras,
må du bevara ditt hjärta
ty därifrån utgår livet.

Orden står i Ordspråksboken 4:23 (1917 års övers.) och i min konfirmationsbibel. Jag stavar ständigt på dem.

Ann-Christine Ruuth