Det är Gud som är Queer. Inte du!

Vad menas med Q? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser. HBT vet de flesta innebörden av. Men Q? Eller queer som bokstavsförkortningen ska utläsas. Det är lätt och frestande att svara som Wikipedia: ”Queer är ett brett begrepp vars betydelse inte är helt definierat.” Definitionerna går isär, men jag tror det är möjligt att hävda att queer står för en rörelse eller en önskan att inte definiera sig enligt rådande normer när det gäller kön eller sexuell inriktning. Den som kallar sig själv queer vill (ofta) inte bli definierad som varken hetero, homo, bi eller trans.

Queer (bet. främmande, ovanlig) har i synnerhet i den engelspråkiga delen av världen ofta använts och används som ett skällsord, inte minst mot homosexuella. Men också mot den som uppfattas som avvikande i största allmänhet, det vill säga personer som uppträder eller har uppfattningar som går i strid mot normen. Med norm menar jag här de föreställningar vi har om hur saker och ting, i synnerhet människor, skall vara och bete sig, föreställningar som ju också ändrar på sig med tidens gång, fast vi kanske inte alltid är medvetna om det.

Och vi älskar normer. Ordning och reda skall det vara. Vi kan prisa mångfalden i Guds skapelse en vacker vårdag, men när vi själva får lägga händerna på ett stycke av denna skapelse då blir det slut på mångfalden. Då klipper vi gräset kort, kort, vi anlägger rabatter i prydliga rader och planterar blommor så de precis skall matcha varandra i färg, form och storlek. Vi ansar, tuktar och tillåter inte minsta strå att sticka upp som vi inte själva sått eller planterat.

Och det går väl an. Värre blir det när vi vill omsätta samma ordningssinne på våra medmänniskor. Inte minst i kristna kretsar har det varit tradition att vårda normerna för mänskligt beteende. I synnerhet har normivrarna intresserat sig för det kvinnliga beteendet. Reglerna för hur kvinnor ska klä sig, vilka sysslor de får lov att utföra såväl vardag som helgdag, om de ska få lov att klippa håret, om det får vara utsläppt eller uppsatt och så vidare, har varit många. På senare år har intresset särskilt varit knutet till sexualiteten och könsidentiteten, och då inte bara kvinnors utan allas. Så har kristen tro ofta reducerats till en fråga om rätt uppträdande, rätt åsikter, rätt identitet.

Tidigare var normerna inom kyrka och samhälle i hög grad likstämmiga. Men medan samhället liberaliserats har kyrkan ofta lagt ner stor möda på att hålla emot, ofta med motiveringen ”ska man tillåta det här, så kommer man väl till slut att tillåta allting, det måste finnas en gräns”. Och var den gränsen går blir då givetvis högst individuellt. Att hålla fast vid normer skapar också ofta en slags gemenskap. Själv var jag under en del år med i en prästerlig ”bönegemenskap” där den gemensamma länken var att vi alla förutsattes vara motståndare till att kvinnor fick vara präster. Det visade sig i alla fall för mig, vara en alldeles för tunn tråd att väva gemenskap av. Den gick helt enkelt av. I själva verket visar det sig att all gemenskap där vissa normer är det sammanhållande bandet, verkar exkluderande.

Ofta tas Gud till intäkt för att upprätthålla normer. Står det inte att Gud är ordningens Gud? Nja, det står ”fridens Gud”. (1 Kor 14:33) Men visst låter det bestickande att Gud som ”har skapat dag och natt och fastställt ordningen för himmel och jord” (Jer 33:25) vill ha ordning och reda också när det gäller hur människor lever och beter sig. Det är ju bara det att Gud själv ideligen överskrider de föreställningar vi har om hur det ”skall vara”. Bibeln är full av exempel, inte minst ”den stora berättelsen”, just nu bioaktuell, om hur Guds folk blir befriat från slaveriet i Egypten överflödar av exempel på hur Gud åsidosätter ”naturlagarna”. Ändå finns det inget mer udda, mer queer, än detta att Gud älskar alla dem Gud skapat till sin avbild och bestämmer sig för att göra allt för att upprätthålla gemenskapen.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 19.35.40

När Gud ska bevisa sin kärlek väljer han också att göra det på ett sätt som gör utöver alla normer, alla föreställningar om hur ”det ska vara”. Gud väljer att bli en del av sin skapelse och det på ett sådant sätt det måste ta andan ur var och en. Om något skall kallas ”queer” så är det väl Jesus födelse. Men det bara fortsätter. Vi har vant oss vid vackra bilder av Jesus där vi ser honom som en ytterst välskapad man i sina bästa år. Men profeten Jesaja beskriver honom med orden ”Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.” (Jes 53:2-4)

Och som han betedde sig! Överträdde sabbatsbudet otaliga gånger, talade och åt med horor och andra som man absolut inte skulle umgås med, påstod att om man inte tog emot Guds rike som ett barn(!) skulle man inte komma in där alls, drev ut dem som sålde i templet, kallade fariseerna för kärlekslösa, tvättade fötterna på sina lärjungar, förlåt brottslingar, för att ta några exempel. Och det mest queera av allt: Han som var utan skuld utlämnar sig själv för att dö.

Allt det här skriver jag till dig som tror att du är alltför queer, alltför udda, för att passa in. Till dig som trodde att du var utanför gemenskapen med Gud för att du inte förmår anpassa dig till ”normen” för vad en riktig människa skall vara. Och det jag vill säga till dig är att det finns ingen som är mer queer än Gud. Hur queer du än tycker att du är kommer du aldrig att kunna slå Gud. You can´t out-queer God! För att ta det på ängelska. Så hur ”utanför” du än upplever dig, så kommer du ändå alltid att vara innanför det som är Guds verklighet, närvaro och kärlek. Guds ”queerness” kommer alltid att räkna in dig.

Men Gud är inte normlös. Det finns en norm som Gud aldrig kommer att överge, den som är Guds själva väsen och som kallas kärlek. Så ger Gud oss också denna enda norm att leva efter: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra.” Och Gud tillägger: Du skall älska dig själv.

Nu säger Herren,
han som har skapat dig,
han som har format dig:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
Jes. 43:1
Ann-Christine Roxberg

 

Guds queer-teologi

Stallet i Betlehem överväldigar mig. Jag skrev om det före jul och jag måste skriva om det igen, för nu är det Trettondedag jul och Matteus berättar att stallet öppnar sig för långväga gäster. (Matt. 2:1-12)

Det finns ingenting som stämmer med Jesu födelse i Betlehems stall. Den som letar efter normer, regler, vad som passar sig finner ingenting av det. När Gud blir människa låter han det ske på ett sätt som utan tvekan inte kan kallas för något annat än queer. Jesus mamma blir gravid i allra högsta grad utanför äktenskapet, ja utanför alla normer om hur barn blir till. Själva födelsen sker långt hemifrån under de enklaste omständigheter, utestängda från ens ett vanligt rum. De första att besöka den nyfödde är ett gäng nattliga grovarbetare.

WiseMen

Bild: poetry.francismorilao.com

Nästa gäng är en grupp ”österländska stjärntydare”. Och har man någonsin sett några mer queera personer, i varje fall ur ett traditionellt judiskt perspektiv! Den fromma fantasin har gjort dem till tre kungar med olika hudfärg och givit dem namn: Kaspar, Melchior och Balthazar. Om detta berättar Matteus ingenting, inte ens att de var tre. På bibelns grundspråk grekiskan kallas de ”magos”, ett ord vi lånat till vår tids trollkarlar, magiker. En ”magos” på bibelns tid  hade ofta högt anseende som astrolog, siare och drömtydare. Det är fullt möjligt att de också var eunucker. Kastrerade män kunde ofta ha höga funktioner i ”österlandet” och ansågs ha högre insikt i andliga frågor. I rabbinska texter beskrivs oftast ”magos” som opålitliga lurendrejare. Och viktigast av allt: De var inte judar.

Gud bjuder alltså  in några icke-judiska spågubbar, kanske inte ens riktiga ”män”, att vara bland de första som får se världens frälsare! (Rita helst inte skägg på dem!) Gud sätter agendan, det är så här det ska vara. Och Guds Son fortsätter på samma sätt och bjuder in dem som andra för länge sedan räknats ut: Tullindrivare, horor, leprasjuka, romerska officerare, icke-judiska kvinnor, grova förbrytare, snorungar. Där andra stänger och sätter gränser tycks Gud hela tiden ha ett också-perspektiv: De också, och den, och den och dom…. Tills huset blir fullt.

Och jag måste påminna mig och dig om det här för det kanske är så i ditt liv som det ibland kan vara i mitt att man inte har någonstans att ta vägen med sig själv. Ingen öppnar dörren, ingen har tid, ork eller lust att fråga ”vad kan jag göra för dig?” Känslan av att inte passa in, att inte vara rätt, kan vara alldeles förkrossande.

Men Gud låter sig födas in i vår värld på ett sådant sätt att också sådana som du och jag skall våga tro att detta är för oss. Gud har inget ”problem” med någon av oss. Det är vår värld, vår verklighet, vår tillvaro som Gud kommer till för att göra slut på ensamheten. Få har uttryckt detta bättre än Olof Hartman:

” För att Du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” (Sv Ps 38:3)

Ann-Christine Roxberg

 

X